Det var bra länge sen jag skrev i bloggen. Oktober är mitt sista inlägg skrivet..mycket har hänt sen dess, en riktig berg o dalbana har det varit, både känslomässigt och ekonomiskt. Men även en berg o dalbana har sitt slut och jag hoppas nu att livet får rulla på lite smidigare framöver =)
Det börjar gå liiite bättre för Vickan i skolan, hon har en hel del hemuppgifter som vi gör efter skolan så att hon kan jobba in sina mål. Och hon har en vän som följer med oss hem ett par gr/vecka och det är en så härlig känsla att höra henne fnissa i sitt rum tillsammans med sin tjejkompis!
Som sagt, mycket har hunnit hända sen oktober, min absolut bästa väninna/soulsister ska bli mamma, och det är så härligt att jag kommer på mig själv att gå och flina som ett fån ibland, och jag har ju inte ens vart med och gjort den haha ;). Jag blir så imponerad att hon är så lugn också, annars är det lätt att bli lite halvhysterisk när det är första bäsen, men icke...lugn som en filbunke =). Det känns som en evighetslång väntan innan man får träffa den lilla...
Jag har hunnit fylla år också, så nu är jag mitt mellan 35 och 40...ibland har fått höra att jag inte ser så "gammal" ut, jag har nog inte så mycket livslinjer än..däremot har jag kommit på mig själv att jag gör som träden, jag får en ny årsring för varje år, årets ring satte sig där min midja förut befann sig. Så kan det gå när inte haspen är på godisskåpet...jag tror jag har blivit lite sympatigravid, dock är min "bebis"tillverkad av ren marabou choklad och den vill jag gärna undvika att titta på när den ploppar ut...host host, blev en aning äckligt kanske men å andra sidan lite skitsnack har ingen dött av ;)
I hemmets lugna vrå är det inte så lugnt längre, har nya grannar som endast verkar kunna kommunicera som vrålapor, jag kommer att bli stamkund hos störningsjouren tror jag...undrar om våra osynliga inneboende också blir störda?
Vickan har ju inte märkt av våra osynliga så mycket förut, men det blir oftare och oftare som hon ser och hör dom. Inte så lätt för en nioåring att hantera alltid även om jag försöker förklara att dom inte vill något illa...det är ju läskigt iallafall, det kan ju jag också tycka när det blir FÖR påtagligt. Men det känns ändå tryggt på nåt sätt, ibland nån gång så kan jag känna att mamma är och hälsar på och tittar till Vickan. Jag önskar att mamma kunde få komma vidare så att hon får ro, jag tror inte att det är jag som håller henne kvar, det känns inte så iallafall..
Julen närmar sig med stormsteg, och först såg det ut som jag inte skulle kunna köpa några julklappar alls till Vickan, men tack vare en slant från min underbara mormor så kan jag köpa några stycken. Att köpa julklappar är liksom nåt jag bara tagit för givet att jag ska kunna göra...jag kommer nog aldrig att ta det för givet igen. Den känslan när jag insåg att jag skulle bli tvungen att välja mat eller julklappar... jag har nog aldrig känt mig uslare som förälder..hemsk känsla. Tyvärr är det om jag minns rätt runt 360000 barn som faktiskt kommer att bli utan julklappar, och det i vårat rika land...hemskt!
Om jag någonsin blir rik så vet jag vart jag ska skänka pengar iaf...skapa en fond för att göra livet lite lättare för dom som ramlat mellan stolarna på FK som leder till att barnen blir lidande...fan det är väl svårt nog att bli sjuk, ska människor verkligen behöva slåss för sin rätt till sjukpennning mellan strålbehandlingarna. det är ju sinnesjukt!
Det verkar som det sitter en och annan maktmissbrukare på fel poster...
Jag nöjer mig med tanken att det man sår får man skörda, så de illvilliga blir säkert drabbade på nåt sätt förr eller senare, kallas karma =)
Den här hissen behöver vila lite nu, så ta hand om er och var rädda om det ni har..
Tjingeling
onsdag 15 december 2010
torsdag 7 oktober 2010
När världen rämnar under mina fötter...
Jag har fått lära mig att när jag ställer mig frågan "varför" så sätter jag mig själv i en offer-roll, men ibland är det jävligt svårt att inte ställa den frågan...allting händer ju av en mening men ibland kan meningen vara lite väl hårdsmält...
Säkerligen har livet ett mål med allt som händer och visst blir jag starkare för varje motgång jag möter, men nu är fanimej måttet rågat för min del. Så himla trött på detta eviga kämpande för att komma på fötter igen och igen och igen....men så varför inte bara lägga ner?
För att min inre röst säger åt mig att kämpa,aldrig ge upp, det ljusnar snart...och det vet jag ju att det gör så småningom. Med hjälp av mina älskade vänner, som håller mig över ytan när jag inte orkar trampa vatten själv, då orkar jag även den sista tunga biten..för _det_ har jag lärt mig, att ensam är inte stark, det är bara en väldigt skör fasad...kärlek och vänskap bär med sig en otrolig styrka, så var rädd om den...Jag tackar min lyckliga stjärna för mina underbara vänner som ställer upp när det stormar, mitt liv vore jäkligt tufft utan dom, så tack för att ni finns!
Mitt hjärta blöder för en underbar liten människa, jag önskar så att jag kunde göra mer än att bara finnas där. Jag vill ta dig i min famn och skydda dig mot allt ont tills dina sår i själen har läkt...det kommer att ta tid,om det någonsin läker helt, men jag kommer att hålla din hand under hela vägen...
Var rädda om er själva och varandra...
Tjingeling
Säkerligen har livet ett mål med allt som händer och visst blir jag starkare för varje motgång jag möter, men nu är fanimej måttet rågat för min del. Så himla trött på detta eviga kämpande för att komma på fötter igen och igen och igen....men så varför inte bara lägga ner?
För att min inre röst säger åt mig att kämpa,aldrig ge upp, det ljusnar snart...och det vet jag ju att det gör så småningom. Med hjälp av mina älskade vänner, som håller mig över ytan när jag inte orkar trampa vatten själv, då orkar jag även den sista tunga biten..för _det_ har jag lärt mig, att ensam är inte stark, det är bara en väldigt skör fasad...kärlek och vänskap bär med sig en otrolig styrka, så var rädd om den...Jag tackar min lyckliga stjärna för mina underbara vänner som ställer upp när det stormar, mitt liv vore jäkligt tufft utan dom, så tack för att ni finns!
Mitt hjärta blöder för en underbar liten människa, jag önskar så att jag kunde göra mer än att bara finnas där. Jag vill ta dig i min famn och skydda dig mot allt ont tills dina sår i själen har läkt...det kommer att ta tid,om det någonsin läker helt, men jag kommer att hålla din hand under hela vägen...
Var rädda om er själva och varandra...
Tjingeling
måndag 27 september 2010
Tårar skänker styrka..och beslutsamhet
Jag vet inte om det finns något vackrare att se än när min dotter har somnat trygg, mätt och tillfreds...ett lugn som slätar ut en ibland allvarligt rynkad panna..vad är det för tankar du går och bär på mitt lilla hjärta?
Du är det dyrbaraste jag har och jag känner mig så vilsen och maktlös ibland när jag inte kan nå fram, inte kan hjälpa dig med vad det är du bär på...
Tårar av förtvivlan och av rädsla att inte räcka till svämmar över..släpper ut sorg med tårarna och vaknar starkare imorgon..
Tårar och sömn har verkligen en helande och stärkande kraft...om tre veckor startar äntligen utredningen som jag hoppas ska ge både mig och Vickan en del svar och verktyg att komma vidare med. Jag har redan påbörjat ett samarbete med Vickans fröken så att jag i förhand får veta vad dom ska läsa/lära sig i skolan, då kan jag väcka hennes intresse hemma långt innan de börjar med ämnet i skolan. Om jag lyckas väcka hennes nyfikenhet så är hon också mer villig att lära sig...
Denna vecka ska hon få i uppdrag hemma att skriva små brev till bland annat gammelmormor, och då är det viktigt att skriva tydligt och fint så att mommo ser att läsa...lite finskrivningsträning utan att hon tänker på det med andra ord...det finns ju så otroligt många sätt att lära sig på, att hitta rätt metod kanske inte alltid är det lättaste, men när man väl hittat nyckeln så rasslar det till med en ordentlig fart i inlärningen...
Jag kommer aldrig ge upp, jag kommer att ha svackor och perioder av ren förtvivlan och misstro till mig själv när inget funkar, men aldrig att jag ger upp!
Min dotter är det viktigaste jag har i mitt liv och hon är värd varenda fight jag måste genomgå för att hon ska få växa och må bra...don't EVER believe you can win a fight against this mum,LIKE HELL I would give up....amor vincit omnia!
Tjingeling....
Du är det dyrbaraste jag har och jag känner mig så vilsen och maktlös ibland när jag inte kan nå fram, inte kan hjälpa dig med vad det är du bär på...
Tårar av förtvivlan och av rädsla att inte räcka till svämmar över..släpper ut sorg med tårarna och vaknar starkare imorgon..
Tårar och sömn har verkligen en helande och stärkande kraft...om tre veckor startar äntligen utredningen som jag hoppas ska ge både mig och Vickan en del svar och verktyg att komma vidare med. Jag har redan påbörjat ett samarbete med Vickans fröken så att jag i förhand får veta vad dom ska läsa/lära sig i skolan, då kan jag väcka hennes intresse hemma långt innan de börjar med ämnet i skolan. Om jag lyckas väcka hennes nyfikenhet så är hon också mer villig att lära sig...
Denna vecka ska hon få i uppdrag hemma att skriva små brev till bland annat gammelmormor, och då är det viktigt att skriva tydligt och fint så att mommo ser att läsa...lite finskrivningsträning utan att hon tänker på det med andra ord...det finns ju så otroligt många sätt att lära sig på, att hitta rätt metod kanske inte alltid är det lättaste, men när man väl hittat nyckeln så rasslar det till med en ordentlig fart i inlärningen...
Jag kommer aldrig ge upp, jag kommer att ha svackor och perioder av ren förtvivlan och misstro till mig själv när inget funkar, men aldrig att jag ger upp!
Min dotter är det viktigaste jag har i mitt liv och hon är värd varenda fight jag måste genomgå för att hon ska få växa och må bra...don't EVER believe you can win a fight against this mum,LIKE HELL I would give up....amor vincit omnia!
Tjingeling....
måndag 20 september 2010
Lite smått o gott sen sist..
Det var ett tag sen jag skrev sist, men nu kände jag att det var dags igen...på en del fronter har det hänt mycket och en del har det stått still...på den andliga fronten känner jag att jag utvecklats och jag har bland annat haft min första egenguidade meditationskväll. Det var både kul och spännande, i början var jag lite nervös men sen fick jag ett sånt inre lugn och min röst flöt på bra. Otroligt skön känsla att kunna ge en guidad meditation, så det blir absolut fler gånger!
I tisdags blev det så dags att åka och testa bågskytte med Vickan o Bella för första gången. Jag kan tänka mig att efter första skjutomgången så glittrade 3 par ögon ikapp. Så himla roligt att se Vickan med fullt fokus, glittrande ögon och stort leende i en hel timme!!
Kan tillägga att det är första gången jag ser att hon själv tyckte hon var duktig (vilket hon också var, 3 träffar i mitten!!) och hon växte nog en halvmeter när hon fick beröm från Bella =) Bella var en jäkel på att få pilarna i mitten från första stund, och jag själv var inte så dålig heller. Jag måste ha använt pilbåge i ett tidigare liv eller nåt, för den satt som en smäck i handen (bågen alltså, inte pilen haha..) och det kändes så hemvant att anlägga pilen, sikta och släppa iväg den. En ljuvlig känsla!
Imorgon är det dags för andra och sista "prova på"-tillfället, sen måste man bli medlem i bågskytteklubben. Inte direkt ett svårt val, det är rätt självklart att vi ska fortsätta =). Jag tror att bågskyttet kommer att göra underverk med Vickans självkänsla SAMTIDIGT som hon har jäkligt kul..kan inte bli bättre =D. Så 3 gr/vecka kommer vi att roa oss för kung och fosterland...Jag har dessutom fått bågskyttet som sporre att sluta röka, för om jag och Vickan ska ha råd att fortsätta ha kul tillsammans så behöver jag lägga ciggen på hyllan, och det är den bästa motivationen jag kan få...
På tal om motivation, så har mina tankar på att öppna eget börjat bli än mer enträgna. Så jag behöver sätta mig och göra en affärsplan som jag kan presentera för AF och se om jag kan få hjälp...och jag kommer sen att behöva ER hjälp..att sprida ordet, ATT jag finns och vart jag finns...och vart jag kommer att finnas vet jag ju inte ens själv än...det får tiden utvisa...
I veckan som var så fick jag äntligen papper från NUBA-teamet som ska göra utredningen om min lilla skrutta. Det var en redig bunt med papper som skulle fyllas i av mig och hennes pappa, en herrans massa frågor. Jag kan bara hoppas att alla dessa frågor och utredningen kommer Vickan till hjälp framförallt. Det skulle vara obeskrivligt glädjande att få en dotter som trivs i skolan och VILL gå dit...
Så i slutet av oktober så kommer vi att ha ett första möte med en psykolog..jag hoppas det inte är någon boklärd torris för han/hon kommer bli sågad vid fotknölarna i så fall. Det behövs lite mer än att bara vara boklärd/teoretiker om man ska lyckas nå fram till Vickan vid ett första möte.
Här hemma var det som vanligt lite turbulent bland mina osynliga vänner igår söndag, fast nu var det så otroligt påtagligt att jag nästan kissade ner mig...stog i köket och fixade kaffebryggaren och känner att någon kommer och ställer sig bakom mig, självklart så sneglar jag över axeln med varenda hårstrå i givakt ( jag måste sett ut som en överdimensionerad igelkott eftersom jag sparar till vinterpäls nu..;) och köksskåpet som är rakt ovanför diskbänken bakom mig och ÖPPNAR SIG...jag studsade till rätt ordentligt fast mina ben kändes som amöbaklumbar...jag stog inte kvar i köket för att se vad mer som kunde hända, far ut i vardagsrummet och på med Tv:n..jag vet inte hur länge jag kan fega ur, det kommer väl en dag när dom får nog och talar om vad dom vill även om jag ramlar ihop i en darrande hög...men den dagen den sorgen..nu tänker jag iallafall gå och läsa en stund innan ögonen faller ihop..
Ta hand om er och fyll era dagar med KÄRLEK!
Tjingeling..
I tisdags blev det så dags att åka och testa bågskytte med Vickan o Bella för första gången. Jag kan tänka mig att efter första skjutomgången så glittrade 3 par ögon ikapp. Så himla roligt att se Vickan med fullt fokus, glittrande ögon och stort leende i en hel timme!!
Kan tillägga att det är första gången jag ser att hon själv tyckte hon var duktig (vilket hon också var, 3 träffar i mitten!!) och hon växte nog en halvmeter när hon fick beröm från Bella =) Bella var en jäkel på att få pilarna i mitten från första stund, och jag själv var inte så dålig heller. Jag måste ha använt pilbåge i ett tidigare liv eller nåt, för den satt som en smäck i handen (bågen alltså, inte pilen haha..) och det kändes så hemvant att anlägga pilen, sikta och släppa iväg den. En ljuvlig känsla!
Imorgon är det dags för andra och sista "prova på"-tillfället, sen måste man bli medlem i bågskytteklubben. Inte direkt ett svårt val, det är rätt självklart att vi ska fortsätta =). Jag tror att bågskyttet kommer att göra underverk med Vickans självkänsla SAMTIDIGT som hon har jäkligt kul..kan inte bli bättre =D. Så 3 gr/vecka kommer vi att roa oss för kung och fosterland...Jag har dessutom fått bågskyttet som sporre att sluta röka, för om jag och Vickan ska ha råd att fortsätta ha kul tillsammans så behöver jag lägga ciggen på hyllan, och det är den bästa motivationen jag kan få...
På tal om motivation, så har mina tankar på att öppna eget börjat bli än mer enträgna. Så jag behöver sätta mig och göra en affärsplan som jag kan presentera för AF och se om jag kan få hjälp...och jag kommer sen att behöva ER hjälp..att sprida ordet, ATT jag finns och vart jag finns...och vart jag kommer att finnas vet jag ju inte ens själv än...det får tiden utvisa...
I veckan som var så fick jag äntligen papper från NUBA-teamet som ska göra utredningen om min lilla skrutta. Det var en redig bunt med papper som skulle fyllas i av mig och hennes pappa, en herrans massa frågor. Jag kan bara hoppas att alla dessa frågor och utredningen kommer Vickan till hjälp framförallt. Det skulle vara obeskrivligt glädjande att få en dotter som trivs i skolan och VILL gå dit...
Så i slutet av oktober så kommer vi att ha ett första möte med en psykolog..jag hoppas det inte är någon boklärd torris för han/hon kommer bli sågad vid fotknölarna i så fall. Det behövs lite mer än att bara vara boklärd/teoretiker om man ska lyckas nå fram till Vickan vid ett första möte.
Här hemma var det som vanligt lite turbulent bland mina osynliga vänner igår söndag, fast nu var det så otroligt påtagligt att jag nästan kissade ner mig...stog i köket och fixade kaffebryggaren och känner att någon kommer och ställer sig bakom mig, självklart så sneglar jag över axeln med varenda hårstrå i givakt ( jag måste sett ut som en överdimensionerad igelkott eftersom jag sparar till vinterpäls nu..;) och köksskåpet som är rakt ovanför diskbänken bakom mig och ÖPPNAR SIG...jag studsade till rätt ordentligt fast mina ben kändes som amöbaklumbar...jag stog inte kvar i köket för att se vad mer som kunde hända, far ut i vardagsrummet och på med Tv:n..jag vet inte hur länge jag kan fega ur, det kommer väl en dag när dom får nog och talar om vad dom vill även om jag ramlar ihop i en darrande hög...men den dagen den sorgen..nu tänker jag iallafall gå och läsa en stund innan ögonen faller ihop..
Ta hand om er och fyll era dagar med KÄRLEK!
Tjingeling..
tisdag 7 september 2010
Skördat bajs, gräsklipparmördare och tickande klockor..
Som jag skrev i förra inlägget så tog vi en tur o skogen i söndags också och hittade lite mer kantareller och skogens svarta guld, svart trumpetsvamp!
Jag var väldigt nöjd med skörden men fick rätt dåligt samvete när jag såg på klockan att jag knatat runt med en förkyld unge i skogen i 5 timmar...inte för att vi remmade på i 180 direkt, det gör vi sällan (för vem fasen hinner se svampen då..?)men ändå...
Vickan var rätt nöjd med dagen själv, hon börjar bli rätt duktig på att hitta kantareller och soppar!
I måndags tog vi det lugnt så Vickan (och mitt dåliga samvete) fick vila, men det kan hända grejer även när man tar det lugnt...syrran fick mig att testa deras åkgräsklippare, haha, det var riktigt kul när jag fick in snitsen och rattade glatt runt på gräsmattan. Rena terapin faktiskt, för det är svårt att tänka en klar tanke i den ljudvolymen. Så jag sitter där i godan ro, känner hur jag börjar slappna av och liksom får ett skönt flow i det hela och rätt var det är så SCHLABABABANKNNNIRKPLOIINK....och gräsklipparn drog sin sista suck med ett kvävt stön...den terapeutiska känslan jag hade försvann som en shoppinggalen samlare på Ullared, HELVETE jag har dödat gräsklipparen!
Försökte smått desperat starta den igen men den gav bara ifrån sig ett kvidande mjiemjiemjie...(kan det betyda NEJ,LÅT MIG VARA, ONDA KVINNA på gräsklipparspråk??)
Med skamhatten i hand fick jag med tunga steg gå och meddela systra min att jag mördat deras gräsklippare...:/, syrran kom och försökte starta igång den och efter att vi flyttat den från stenen jag försökte klippa (som inte syntes under djungeln så ni inte tror att jag är helt pantad..)så fick hon igång den igen. Puh, snacka om lättnad!
Nu vet jag iallafall vart jag ska låta bli att klippa ;)
Idag fick jag nog min största skörd på kortast tid iallafall, dock inga härliga svampar, utan ett gäng mindre väldoftande bajshögar som lilla valpen generöst delade med sig varje gång jag gick iväg i nåt annat rum....tror hon måste vara från yttre rymden eller nåt för hon skiter med ljusets hastighet och liknar faktiskt en liten Gremling (men rätt söt ändå)den lilla skrutten!
Senaste året har jag börjat känna av ett ganska stort bebissug, vilket jag inte haft förut direkt,men sen har jag börjat tänka och känna efter vad det här suget kan bero på. Och _varför_ jag vill ha fler barn..en massa begrundande och analyserande har skett i min kropp och knopp, och det jag har kommit fram till är att det är min biologiska klocka som börjat klämta...och det är inget giltigt själ till att skaffa barn, bara för att kroppen fått för sig att tiden börjar rinna ut...jag tror faktiskt inte att jag kommer få fler barn, den känslan är ganska stark(inga egenhändigt skapade iaf). Den starkaste känslan är att jag vill kunna ge Vickan all den kärlek,tid och omsorg hon behöver för att kunna växa fullt ut, just hon kom till mig av en anledning och just jag fick förmånen att bli hennes mamma...
Ju mer jag utvecklas andligt, desto tryggare känner jag mig i mina inneboende kunskaper...dom finns där, jag behöver bara glänta på dörren,lite mer för varje gång...
Jag känner själv hur jag förändras,blir starkare, säkrare och idag fick jag höra av en underbar kvinna att det börjar synas i mina ögon...en inre styrka och ett lugn har planterat sig i min själ...en skön känsla att våga lita på mig själv och mina förmågor, mer och mer för varje dag...
Nu ska jag få i mig en sen kvällsmacka, sen ska jag gå i närkamp med kudden,åh min egen kudde! Saknat! Imorn väntar en härligt bortskämd förmiddag med härligt sällskap, få se om jag ser ut som en röd gris i ansiktet sen, jag ska få en ansiktsbehandling för första gången! Fett najs, som Vickan säger haha
Tjingeling..
Jag var väldigt nöjd med skörden men fick rätt dåligt samvete när jag såg på klockan att jag knatat runt med en förkyld unge i skogen i 5 timmar...inte för att vi remmade på i 180 direkt, det gör vi sällan (för vem fasen hinner se svampen då..?)men ändå...
Vickan var rätt nöjd med dagen själv, hon börjar bli rätt duktig på att hitta kantareller och soppar!
I måndags tog vi det lugnt så Vickan (och mitt dåliga samvete) fick vila, men det kan hända grejer även när man tar det lugnt...syrran fick mig att testa deras åkgräsklippare, haha, det var riktigt kul när jag fick in snitsen och rattade glatt runt på gräsmattan. Rena terapin faktiskt, för det är svårt att tänka en klar tanke i den ljudvolymen. Så jag sitter där i godan ro, känner hur jag börjar slappna av och liksom får ett skönt flow i det hela och rätt var det är så SCHLABABABANKNNNIRKPLOIINK....och gräsklipparn drog sin sista suck med ett kvävt stön...den terapeutiska känslan jag hade försvann som en shoppinggalen samlare på Ullared, HELVETE jag har dödat gräsklipparen!
Försökte smått desperat starta den igen men den gav bara ifrån sig ett kvidande mjiemjiemjie...(kan det betyda NEJ,LÅT MIG VARA, ONDA KVINNA på gräsklipparspråk??)
Med skamhatten i hand fick jag med tunga steg gå och meddela systra min att jag mördat deras gräsklippare...:/, syrran kom och försökte starta igång den och efter att vi flyttat den från stenen jag försökte klippa (som inte syntes under djungeln så ni inte tror att jag är helt pantad..)så fick hon igång den igen. Puh, snacka om lättnad!
Nu vet jag iallafall vart jag ska låta bli att klippa ;)
Idag fick jag nog min största skörd på kortast tid iallafall, dock inga härliga svampar, utan ett gäng mindre väldoftande bajshögar som lilla valpen generöst delade med sig varje gång jag gick iväg i nåt annat rum....tror hon måste vara från yttre rymden eller nåt för hon skiter med ljusets hastighet och liknar faktiskt en liten Gremling (men rätt söt ändå)den lilla skrutten!
Senaste året har jag börjat känna av ett ganska stort bebissug, vilket jag inte haft förut direkt,men sen har jag börjat tänka och känna efter vad det här suget kan bero på. Och _varför_ jag vill ha fler barn..en massa begrundande och analyserande har skett i min kropp och knopp, och det jag har kommit fram till är att det är min biologiska klocka som börjat klämta...och det är inget giltigt själ till att skaffa barn, bara för att kroppen fått för sig att tiden börjar rinna ut...jag tror faktiskt inte att jag kommer få fler barn, den känslan är ganska stark(inga egenhändigt skapade iaf). Den starkaste känslan är att jag vill kunna ge Vickan all den kärlek,tid och omsorg hon behöver för att kunna växa fullt ut, just hon kom till mig av en anledning och just jag fick förmånen att bli hennes mamma...
Ju mer jag utvecklas andligt, desto tryggare känner jag mig i mina inneboende kunskaper...dom finns där, jag behöver bara glänta på dörren,lite mer för varje gång...
Jag känner själv hur jag förändras,blir starkare, säkrare och idag fick jag höra av en underbar kvinna att det börjar synas i mina ögon...en inre styrka och ett lugn har planterat sig i min själ...en skön känsla att våga lita på mig själv och mina förmågor, mer och mer för varje dag...
Nu ska jag få i mig en sen kvällsmacka, sen ska jag gå i närkamp med kudden,åh min egen kudde! Saknat! Imorn väntar en härligt bortskämd förmiddag med härligt sällskap, få se om jag ser ut som en röd gris i ansiktet sen, jag ska få en ansiktsbehandling för första gången! Fett najs, som Vickan säger haha
Tjingeling..
lördag 4 september 2010
Liten höstskörd =)
Jag upptäckte ganska bryskt i förmiddags att det tydligen är Moshpitfestival i folkes park, det kändes som att få ett vrål rakt i ansiktet när jag klev ut på balkongen, not my kind of music...dessutom hörde jag min granne under mig prata om att ha fest (igen..blev för lite igår eller???)så jag valde att emigrera till min syster som bor på landet istället...passa på att hälsa på den nykommna valpen också :)
Min syster har även en femårig fin brun labbe som blev jätteglad när vi kom, så glad att han snodde Vickans happymeal-box i farten och drog iväg med hennes glutenfria hamburgare...vet inte vem som blev mest snopen, jag eller Vickan som blev av med sin lunch..kan ju påpeka att han aldrig gjort så förut, så vi hann liksom inte reagera förräns hamburgaren var ett minne blott..lillvalpen är jättesöt och vinglar runt på långa ben som en överförfriskad donna på stureplan, både kaxig och har inga problem att höras..:)
Vi beslöt oss för att ta en liten snabbsväng i skogen för att se om vi kunde hitta lite svamp, och tänk det gjorde vi!
Både björksoppar, kalle, gula kantareller och höstkantareller..mums, det blir svampmacka till frukost imorrn!
Imorrn blir det en sväng till, jag blir så glad när Vickan vill följa med och faktiskt längtar till imorrn när vi ska ut i skogen igen..skönt att veta att våra familjetraditioner förs vidare med glädje!
Och att hon tackade skogen för skörden också, det blir jag så stolt över!
Nu ska jag rensa dagens skörd och äta en bit pizza...
Tjingeling
Min syster har även en femårig fin brun labbe som blev jätteglad när vi kom, så glad att han snodde Vickans happymeal-box i farten och drog iväg med hennes glutenfria hamburgare...vet inte vem som blev mest snopen, jag eller Vickan som blev av med sin lunch..kan ju påpeka att han aldrig gjort så förut, så vi hann liksom inte reagera förräns hamburgaren var ett minne blott..lillvalpen är jättesöt och vinglar runt på långa ben som en överförfriskad donna på stureplan, både kaxig och har inga problem att höras..:)
Vi beslöt oss för att ta en liten snabbsväng i skogen för att se om vi kunde hitta lite svamp, och tänk det gjorde vi!
Både björksoppar, kalle, gula kantareller och höstkantareller..mums, det blir svampmacka till frukost imorrn!
Imorrn blir det en sväng till, jag blir så glad när Vickan vill följa med och faktiskt längtar till imorrn när vi ska ut i skogen igen..skönt att veta att våra familjetraditioner förs vidare med glädje!
Och att hon tackade skogen för skörden också, det blir jag så stolt över!
Nu ska jag rensa dagens skörd och äta en bit pizza...
Tjingeling
Höst på g och gripande filmer...
Höstens intåg börjar kännas mer och mer för varje dag...flyttfåglarna drar sig söderut, löven börjar ändra färg och mornarna börjar kännas lätt kylslagna...snart dags för vantar :). Jag kan tycka att hösten är underbar med all sin färgprakt och det känns i hela kroppen att det är dags att skörda moder jords gåvor...det som känns tråkigt är att skogarna ser mer ut som soptippar nu för tiden :(. Ibland kommer jag hem med mer skräp än vad jag hade med mig från början. Vart har respekten för vår natur tagit vägen?
Är det ren lathet eller okunnighet som gör att en del lämnar så mycket skit i skogen...?
Det jag tar med mig ut i naturen följer med mig hem också, skulle må bajs om jag inte vördade moder jord och städade upp efter mig...
Vilket leder mig till en film som jag tycker är jäkligt tankeväckande och gripande ända in i själen. Jag har nog sett Avatar 4-5 gr, och varje gång har jag fått en ny tankeställare. Det finns inte en chans att jag kan se den filmen utan att gråta för det skär så i hjärtat, speciellt den scenen när Hemträdet faller och man ser smärtan och fasan hos avatarerna...tänk er själva att er trygghet,livets nav och puls rycks ifrån er..huu ryser. Samtidigt kan jag få den känslan att det är precis det vi gör mot vår vördade Moder, sakta men säkert bryter vi ner henne tills inget skydd finns kvar...visst, vi som lever nu kanske inte kommer märka av det, men hur blir det med våra eventuella barnbarnsbarn..? Kommer dom ha en jord kvar att leva på, finns det ren luft och vatten som är drickbart..?
Jag tror att om jorden fick tiden och hjälp från oss så skulle hon bli frisk igen...men hur många skulle vara villiga att se utanför månadslönen och säker ekonomi för något som kanske ligger flera hundra år framåt i tiden. Earth our i all ära, men hur vore det om vi skulle testa att skänka vår _egen_ kärlek och energi under samma klockslag jorden runt?
Jag kanske ska starta en facebookgrupp med den saken i åtanke? För det vore så grymt häftigt att se hur många som skulle ställa upp världen över...tål att tänka på ;)
Kom gärna med förslag och/eller kommentarer...amor vincit omnia!
Tjingeling
Är det ren lathet eller okunnighet som gör att en del lämnar så mycket skit i skogen...?
Det jag tar med mig ut i naturen följer med mig hem också, skulle må bajs om jag inte vördade moder jord och städade upp efter mig...
Vilket leder mig till en film som jag tycker är jäkligt tankeväckande och gripande ända in i själen. Jag har nog sett Avatar 4-5 gr, och varje gång har jag fått en ny tankeställare. Det finns inte en chans att jag kan se den filmen utan att gråta för det skär så i hjärtat, speciellt den scenen när Hemträdet faller och man ser smärtan och fasan hos avatarerna...tänk er själva att er trygghet,livets nav och puls rycks ifrån er..huu ryser. Samtidigt kan jag få den känslan att det är precis det vi gör mot vår vördade Moder, sakta men säkert bryter vi ner henne tills inget skydd finns kvar...visst, vi som lever nu kanske inte kommer märka av det, men hur blir det med våra eventuella barnbarnsbarn..? Kommer dom ha en jord kvar att leva på, finns det ren luft och vatten som är drickbart..?
Jag tror att om jorden fick tiden och hjälp från oss så skulle hon bli frisk igen...men hur många skulle vara villiga att se utanför månadslönen och säker ekonomi för något som kanske ligger flera hundra år framåt i tiden. Earth our i all ära, men hur vore det om vi skulle testa att skänka vår _egen_ kärlek och energi under samma klockslag jorden runt?
Jag kanske ska starta en facebookgrupp med den saken i åtanke? För det vore så grymt häftigt att se hur många som skulle ställa upp världen över...tål att tänka på ;)
Kom gärna med förslag och/eller kommentarer...amor vincit omnia!
Tjingeling
torsdag 2 september 2010
Pusselbitar, annorlunda lekar (?) och själssyster..
En klok kvinna berättade för mig för att tag sedan att vi människor är som pusselbitar i varandras liv, ibland behövs det en bit för att komma framåt och utvecklas och när jag har hittat pusselbitar så har det ofelbart klickat till i mitt inre...
Nu har jag mött en underbar kvinna som tillfört en pussebit som fattats mig, nämligen kreativitet. I grund om botten har jag alltid varit en kreativ människa, men även en drömmare och på senare tid har drömstadiet tagit över utan att jag tänkt på det..(näe, det är ju svårt att tänka klart när man drömmer..döööh). Att få jobba och skapa med händerna är så otroligt kul och ger energi, och det märkte jag här om dagen hur mycket jag hade saknat det. Jag känner verkligen hur livsandarna virvlar runt i mina händer när jag får en träbit i näven, och jag har blivit grymt inspirerad till att börja slipa om gamla möbler och återbörda dom till livet...tack Sofia, du är en stor inspiratonskälla =). Och nu känner jag att jag fått tummen ur där solen aldrig skiner och vill verkligen måla om i Vickans rum också, inte en dag försent!
Vickans ögon lysste när jag sa att nästa månad så lägger vi undan pengar till färg och fixar om, hon vill självklart vara med och måla så det ska hon få göra :)
På tal om Vickan så har hon varit kanonduktig och tog mod till sig igår och frågade en av dom nya tjejerna i klassen om dom skulle leka, och det ville hon! Blir så glad att höra att Vickan vågar, fast hon tycker det är läskigt och riskerar att få ett nej...jag försökte förklara att dom andra barnen kanske också tycker det känns lite läskigt, för dom är det en helt ny skola med nya fröknar och klasskompisar. Dom hade iallafall haft roligt och lekt älgar,haha det hade jag velat se :D...idag hade dom lekt en..annorlunda lek kan man ju lugnt säga, dom hade lekt "fullisar" och raglat omkring och sluddrat. Jag kan ju tänka mig hur det såg ut...får hoppas att leken inte får fröken att tro att hon har alkoholiserade föräldrar ;), jag bör nog undvika att snubbla på skolgården kanske, kan ge fel intryck då hahaha, fast å andra sidan kan ju jag bli så jäkla obstinat ibland när jag ser hur andra rynkar på näsan eller tittar snett för att jag inte beter mig som en normal (läs TRÅKIG)förälder. Ibland undrar jag var alla köpt sina spett dom har kört upp i r*ven..dom måste va slut vid det här laget iaf, så många "stiffa" jag sett på sistone...jag är rätt frigjord av mig och står gärna och knäppar mig med Vickan oavsett var vi är, att jag har barnasinnet kvar betyder ju knappast att jag är ansvarslös och sämre förälder...jag kommer inte ens sluta skämta när jag är död!
Idag var jag med om en både lite skrämmande, men ändå häftig upplevelse, beror på hur man ser på det. För mig blev det ju en form av bekräftelse hur nära jag kan stå en annan människa förutom Vickan då, en själssyster på hög nivå..
Jag fick förmånen att vara hundvakt (eller näe hundsällskap snarare)ett litet tag idag till mina favoritpälsklingar och runt 13.40 far jag hemmåt för att möta upp Vickan efter skolan. När jag kommit en bit på väg så känns det som att hela jorden vändes upp och ner ungefär, totalsnurr och megapuls från ingenstans, fett obehagligt men jag lyckas ratta hem utan dikeskörning. När jag väl kliver ur bilen så har jag världens darrningar, börjar frysa och känner mig så matt att jag undrar hur i helsike jag ska ta mig upp för våra tre trappor. Väl hemma så bäddar Vickan (underbara unge!!)ner mig i soffan och jag flyter bort i ett dvalliknande tillstånd.
När jag sedan berättar detta för min bästaste väninna får jag höra att under just den tidsramen blev det jäkligt turbulent med ordentligt stresspåslag som följd för henne ( och ja gumman, skönt att veta att nåt stämmer mellan oss ;) hahaha, internskämt om ni andra undrar..). Det är inte första gången vi känner av varandra kan jag ju påpeka, men första gången det blivit en så stor reaktion...jag undrar lite faktiskt varför just nu? Var det pga händelsen i sig, eller för att jag kanske fortfarande är extra mottaglig efter min härliga meditationshelg...hmm tål att fundera på...under tiden ska jag faktiskt studera insidan av mina ögonlock...festina lente..
Tjingeling
Nu har jag mött en underbar kvinna som tillfört en pussebit som fattats mig, nämligen kreativitet. I grund om botten har jag alltid varit en kreativ människa, men även en drömmare och på senare tid har drömstadiet tagit över utan att jag tänkt på det..(näe, det är ju svårt att tänka klart när man drömmer..döööh). Att få jobba och skapa med händerna är så otroligt kul och ger energi, och det märkte jag här om dagen hur mycket jag hade saknat det. Jag känner verkligen hur livsandarna virvlar runt i mina händer när jag får en träbit i näven, och jag har blivit grymt inspirerad till att börja slipa om gamla möbler och återbörda dom till livet...tack Sofia, du är en stor inspiratonskälla =). Och nu känner jag att jag fått tummen ur där solen aldrig skiner och vill verkligen måla om i Vickans rum också, inte en dag försent!
Vickans ögon lysste när jag sa att nästa månad så lägger vi undan pengar till färg och fixar om, hon vill självklart vara med och måla så det ska hon få göra :)
På tal om Vickan så har hon varit kanonduktig och tog mod till sig igår och frågade en av dom nya tjejerna i klassen om dom skulle leka, och det ville hon! Blir så glad att höra att Vickan vågar, fast hon tycker det är läskigt och riskerar att få ett nej...jag försökte förklara att dom andra barnen kanske också tycker det känns lite läskigt, för dom är det en helt ny skola med nya fröknar och klasskompisar. Dom hade iallafall haft roligt och lekt älgar,haha det hade jag velat se :D...idag hade dom lekt en..annorlunda lek kan man ju lugnt säga, dom hade lekt "fullisar" och raglat omkring och sluddrat. Jag kan ju tänka mig hur det såg ut...får hoppas att leken inte får fröken att tro att hon har alkoholiserade föräldrar ;), jag bör nog undvika att snubbla på skolgården kanske, kan ge fel intryck då hahaha, fast å andra sidan kan ju jag bli så jäkla obstinat ibland när jag ser hur andra rynkar på näsan eller tittar snett för att jag inte beter mig som en normal (läs TRÅKIG)förälder. Ibland undrar jag var alla köpt sina spett dom har kört upp i r*ven..dom måste va slut vid det här laget iaf, så många "stiffa" jag sett på sistone...jag är rätt frigjord av mig och står gärna och knäppar mig med Vickan oavsett var vi är, att jag har barnasinnet kvar betyder ju knappast att jag är ansvarslös och sämre förälder...jag kommer inte ens sluta skämta när jag är död!
Idag var jag med om en både lite skrämmande, men ändå häftig upplevelse, beror på hur man ser på det. För mig blev det ju en form av bekräftelse hur nära jag kan stå en annan människa förutom Vickan då, en själssyster på hög nivå..
Jag fick förmånen att vara hundvakt (eller näe hundsällskap snarare)ett litet tag idag till mina favoritpälsklingar och runt 13.40 far jag hemmåt för att möta upp Vickan efter skolan. När jag kommit en bit på väg så känns det som att hela jorden vändes upp och ner ungefär, totalsnurr och megapuls från ingenstans, fett obehagligt men jag lyckas ratta hem utan dikeskörning. När jag väl kliver ur bilen så har jag världens darrningar, börjar frysa och känner mig så matt att jag undrar hur i helsike jag ska ta mig upp för våra tre trappor. Väl hemma så bäddar Vickan (underbara unge!!)ner mig i soffan och jag flyter bort i ett dvalliknande tillstånd.
När jag sedan berättar detta för min bästaste väninna får jag höra att under just den tidsramen blev det jäkligt turbulent med ordentligt stresspåslag som följd för henne ( och ja gumman, skönt att veta att nåt stämmer mellan oss ;) hahaha, internskämt om ni andra undrar..). Det är inte första gången vi känner av varandra kan jag ju påpeka, men första gången det blivit en så stor reaktion...jag undrar lite faktiskt varför just nu? Var det pga händelsen i sig, eller för att jag kanske fortfarande är extra mottaglig efter min härliga meditationshelg...hmm tål att fundera på...under tiden ska jag faktiskt studera insidan av mina ögonlock...festina lente..
Tjingeling
tisdag 31 augusti 2010
Skolstart och meditationshelg.. .
Jaha, så har då skolan dragit igång igen. Jag hade tänkt mig att det skulle få bli en nystart för Vickan med en chans att få nya kompisar i nya klassen. Men riktigt så verkar det ju inte bli i år heller, dels hade ingen lust att leka med henne, alla var redan upptagna med andra kompisar, och dels så väljer Vickan hellre att leka själv istället för att kompromissa och leka "tråkiga"lekar i grupp. Jag kan känna mig lite orolig när hon väljer att ställa sig utanför gruppen och hellre leker själv på sina egna villkor, samtidigt som jag måste beundra hennes otroliga styrka att hon klarar av att göra så. Hur länge det kommer att funka att göra så vete sjutton, men att hon inte trivs med skolan blev ganska tydligt imorse. Det var mindre roligt när hon nästan hängde kvar på min arm när jag skulle gå, att hon bad mig stanna kvar tills det ringde in tillhör ovanligheterna och ger mig oroskänslor i magen. Det är ju bara andra skolveckan liksom...jag ska fundera ut små mål att ge henne som jag vet med 100% att hon klarar så att hon kan växa sig stark och få känna sig duktig. Just nu verkar hon vara i en svacka vad gäller självkänslan, kallar sig själv "tom i huvet", och det skulle hon knappast vara när hon lyckats lärt in det mesta av släpet från klass 1 samtidigt som hon gjort årskurs 2. Få se hur mycket hon måste läsa in det här året...känns jäkligt orättvist ibland att den som behöver stöd och hjälp med annan pedagogik får extra mycket att göra istället. Det är fler än en gång jag faktiskt funderat på att hålla hemundervisning med henne själv istället, inte för att jag är så himla välutbildad på lärarämnen direkt, men jag har en jäkla massa EQ, sunt förnuft och läser av min dotter på ett annat sät än vad lärarna kan...har så många gånger smugit in undervisning i vårt vardagliga liv utan att Vickan ens märkt det, fått henne att tänka efter och komma fram till lösningar och svar själv utan att hon ens tyckt det varit tråkigt eller jobbigt. Gränsen är så hårfin på vad hon tar som en intressant utmaning och ett oöverstigligt berg så det är en dans på gränsen allt som oftast, det är så otroligt givande att se hur hon skiner upp och sträcker stolt på sig när hon kommer på ett svar...
Själv har haft en helt otrolig helg i Forsby, med givande meditationer och sällskap med underbara människor. Förra gången blev det ganska tungt för mig med en massa sorg som bubblade upp när mamma dök upp i meditationerna, men denna gång blev det en helt annan röd tråd i alla budskap som kom till mig..att jag ska stå på mig, lita på mig själv och mina egna förmågor och gåvor. Så länge jag tror och har viljan kan jag göra mirakel =),och det gäller inte bara mig, det gäller alla!
Vi är våra egna experter, det är jag själv som har kunskapen om vad just jag behöver just nu, att lyssna inåt ger mig svar och vägledning...om två helger ska jag för första gången själv hålla i en guidad meditation för tre underbara, starka kvinnor och jag ser verkligen fram emot det!
Förr hade jag varit livrädd att ens tänka tanken att jag skulle leda nånting över huvud taget, men nu känns det bara så spännande och ett stort privilegium att få göra detta :). Jag vet redan att jag kommer få blodad tand hehe.
Nä hörni, nu fick jag trevligt besök här så nu ska här drickas kaffe med underbara Sofia! Kram på er :)
Tjingeling...
Själv har haft en helt otrolig helg i Forsby, med givande meditationer och sällskap med underbara människor. Förra gången blev det ganska tungt för mig med en massa sorg som bubblade upp när mamma dök upp i meditationerna, men denna gång blev det en helt annan röd tråd i alla budskap som kom till mig..att jag ska stå på mig, lita på mig själv och mina egna förmågor och gåvor. Så länge jag tror och har viljan kan jag göra mirakel =),och det gäller inte bara mig, det gäller alla!
Vi är våra egna experter, det är jag själv som har kunskapen om vad just jag behöver just nu, att lyssna inåt ger mig svar och vägledning...om två helger ska jag för första gången själv hålla i en guidad meditation för tre underbara, starka kvinnor och jag ser verkligen fram emot det!
Förr hade jag varit livrädd att ens tänka tanken att jag skulle leda nånting över huvud taget, men nu känns det bara så spännande och ett stort privilegium att få göra detta :). Jag vet redan att jag kommer få blodad tand hehe.
Nä hörni, nu fick jag trevligt besök här så nu ska här drickas kaffe med underbara Sofia! Kram på er :)
Tjingeling...
tisdag 24 augusti 2010
Duktig frisör och en mindre duktig "frisör"...
För c:a 15 månader sedan fick min bästa killkompis i uppdrag att raka av mig håret, det var rätt slitet efter alla blonderingar och att raka av allt var nog det enda jag inte gjort med mitt hår...
Det var en rätt skön känsla att bli helt ren på huvudet, men reaktionerna som blev hade jag inte räknat med..en del tyckte det var jättesnyggt, en del "herregud vad har du gjort" och en del drog sig undan. Det tog ett tag innan jag insåg att de som drog sig undan trodde att jag blivit sjuk. En av mina lärare var så skön så han skrattade lite lätt och frågade rent ut om jag fått cancer eller bara rakat ändå, det gillar jag! Raka puckar!
Men,nog om det, jag har iallafall inte klippt mig alls under dessa månader utan låtit håret växa vilt. Så idag var det då dags att göra nåt åt riset och jag hamnar hos en helt underbar frisör som klipper mig efter hur mitt eget hår har växt och får fram mitt naturliga självfall. En jäkla skillnad, jag känner mig fin och det var ett bra tag sen jag kände så. Tänk att en klippning kan göra sån skillnad ;)
Själv fick jag senare erfara att jag definitivt ska hålla mig borta från allt som har med hårklippning att göra och stackars Stefan får gå med mössa i augusti..
Han bad mig snällt att klippa honom eller snarare raka av lite längd med rakmaskin(och det e fan inte ofta han ber om nåt så då är det klart jag ställer upp dom få gånger han gör det..). Det började bra sålänge jag hade längdskyddet på...men sen när jag skulle ta runt öronen så var ju den i vägen så vi tog av den..BIG MISSTAKE..Stefan blev väldigt kal runt örat...och sen fick han bli väldigt kal över hela huvudet stackarn, för att slippa se ut som ett mähä...jag kände mig som ett stort mähä kan jag säga..det är tur att det växer ut ganska fort får jag trösta mig med...
Och det är tur att min vän är som en filbunke och tar det mesta med ro..."jaja, nu vet du hur du INTE ska göra"...behöver jag tillägga att jag aldrig kommer raka honom fler gånger? ;)..
Jag ska hålla mig till det jag är duktig på att göra istället känner jag och hålla mig borta från andras hår...
tjingeling..
Det var en rätt skön känsla att bli helt ren på huvudet, men reaktionerna som blev hade jag inte räknat med..en del tyckte det var jättesnyggt, en del "herregud vad har du gjort" och en del drog sig undan. Det tog ett tag innan jag insåg att de som drog sig undan trodde att jag blivit sjuk. En av mina lärare var så skön så han skrattade lite lätt och frågade rent ut om jag fått cancer eller bara rakat ändå, det gillar jag! Raka puckar!
Men,nog om det, jag har iallafall inte klippt mig alls under dessa månader utan låtit håret växa vilt. Så idag var det då dags att göra nåt åt riset och jag hamnar hos en helt underbar frisör som klipper mig efter hur mitt eget hår har växt och får fram mitt naturliga självfall. En jäkla skillnad, jag känner mig fin och det var ett bra tag sen jag kände så. Tänk att en klippning kan göra sån skillnad ;)
Själv fick jag senare erfara att jag definitivt ska hålla mig borta från allt som har med hårklippning att göra och stackars Stefan får gå med mössa i augusti..
Han bad mig snällt att klippa honom eller snarare raka av lite längd med rakmaskin(och det e fan inte ofta han ber om nåt så då är det klart jag ställer upp dom få gånger han gör det..). Det började bra sålänge jag hade längdskyddet på...men sen när jag skulle ta runt öronen så var ju den i vägen så vi tog av den..BIG MISSTAKE..Stefan blev väldigt kal runt örat...och sen fick han bli väldigt kal över hela huvudet stackarn, för att slippa se ut som ett mähä...jag kände mig som ett stort mähä kan jag säga..det är tur att det växer ut ganska fort får jag trösta mig med...
Och det är tur att min vän är som en filbunke och tar det mesta med ro..."jaja, nu vet du hur du INTE ska göra"...behöver jag tillägga att jag aldrig kommer raka honom fler gånger? ;)..
Jag ska hålla mig till det jag är duktig på att göra istället känner jag och hålla mig borta från andras hår...
tjingeling..
tisdag 17 augusti 2010
Där brann en säkring...POFF
Att vara förälder är inte alltid lätt och en dans på rosor. Tålamod och själstyrka prövas med jämna mellanrum och ibland brister det hur mycket jag än kämpar för att hålla mig lugn. Under senaste veckorna har Vickans beteende mest eskalerat neråt, i form av bristande respekt för våra regler och rutiner, avbryter när jag pratar och svarar näsvist när hon inte får som hon vill. Det är inte den tjej jag uppfostrat kan jag säga...jag har varit väldigt mån om att uppfostra henne väl genom att själv visa henne respekten att prata färdigt, låta henne ta sin plats och ha sin egen åsikt och det har alltid funkat....tills nu. Det är nästan så att jag undrar om någon ond ande tagit över hennes själ ibland. Jag har fattat att hon inte mår bra just nu och att hon då blir utåtagerande (eftersom hon inte kan sätta ord på vad det är hon känner), men idag fick jag verkligen nog. Jag vill inte ha det såhär, att tjafsa så att kvällningen blir en timme sen för att hon inte säger till i tid om hon är hungrig (jag förvarnar alltid 30 min innan läggdags så hon har tid att äta om det behövs)...
Ikväll brann min sista säkring med ett gräl som följd såklart. Vickan ligger som en plattfisk i soffan och gnäller att hon är hungrig när jag precis sagt att hon får gå och göra kväll. "Det borde du sagt när vi spelade, det är viktigare att du är mätt än att spela färdigt spelet, klockan är för mycket för att värma macka så då får du ta youghurt och flingor". Viktoria förvandlas helt plöstligt till en gnällande 3-åring !!??: jag vill inte haaaaaa youghurt, jag hatar youghurt...varpå jag svarar ; du har två val, ät youghurt eller gå hungrig.."men jag vill inte ha"samtidigt som hon sparkar med fötterna i golvet (jag liksom whaaat,who are you???), näe, men det är fortfarande ditt eget val då, men du har 2 minuter på dig att röra dig ur soffan och fixa kvällsmat..och ungen blänger på mig, för att sen hånflina och släpper världens FIS som svar...där brann min säkring "med det respektlösa beteendet så har du 15 min på dig att göra kväll, sen ryker din bok"...Vickan börjar såklart stortjuta och hulkar att hon är hungrig och jag upprepar senast sagda ord och går därifrån. Senaste tiden har hon nämligen satt i system att dra ut på kvällarna genom att säga att hon är hungrig i samma ögonblick som hon ska göra kväll, vilket medfört att kvällningen skjuts upp med en halvtimme-timme för jag kan inte låte henne gå och lägga sig hungrig.
När hon väl hade gjort kväll(5 min, rekord!) och jag lugnat ner mig hade vi ett väldigt långt samtal om varför det blev som det blev och vad vi kan göra åt det tillsammans. Vid sådana lägen skiter jag i om det skulle ta halva natten, men jag skulle aldrig gå och lägga mig utan att vi fått rensa luften och blivit vänner igen. Jag vill att hon alltid ska få somna med den tryggheten att hon är älskad oavsett vad som hänt...och självklart fick hon äta en tallrik mjölk och flingor, jag skulle inte kunna sova om jag visste att hon var hungrig...
Jag hoppas att kvällens bråk gjorde någon nytta, jag vet att hon oftast skiter i konsekvenserna och att hon har svårt med impulserna som ibland får henne att göra allt annat än det hon ska för stunden, men det kändes som att jag nådde fram lite under vårt samtal iallafall. Jag hoppas vi får fler svar och verktyg att jobba med under utredningen, för hon säger själv att hon tycker det är jobbigt när hon inte kan hejda sig fast hon vet att det blir knas...
Det är iallafall väldigt skönt att kunna skriva av sig i bloggen, blir lättare för mig att somna då..
Tjingeling....
Ikväll brann min sista säkring med ett gräl som följd såklart. Vickan ligger som en plattfisk i soffan och gnäller att hon är hungrig när jag precis sagt att hon får gå och göra kväll. "Det borde du sagt när vi spelade, det är viktigare att du är mätt än att spela färdigt spelet, klockan är för mycket för att värma macka så då får du ta youghurt och flingor". Viktoria förvandlas helt plöstligt till en gnällande 3-åring !!??: jag vill inte haaaaaa youghurt, jag hatar youghurt...varpå jag svarar ; du har två val, ät youghurt eller gå hungrig.."men jag vill inte ha"samtidigt som hon sparkar med fötterna i golvet (jag liksom whaaat,who are you???), näe, men det är fortfarande ditt eget val då, men du har 2 minuter på dig att röra dig ur soffan och fixa kvällsmat..och ungen blänger på mig, för att sen hånflina och släpper världens FIS som svar...där brann min säkring "med det respektlösa beteendet så har du 15 min på dig att göra kväll, sen ryker din bok"...Vickan börjar såklart stortjuta och hulkar att hon är hungrig och jag upprepar senast sagda ord och går därifrån. Senaste tiden har hon nämligen satt i system att dra ut på kvällarna genom att säga att hon är hungrig i samma ögonblick som hon ska göra kväll, vilket medfört att kvällningen skjuts upp med en halvtimme-timme för jag kan inte låte henne gå och lägga sig hungrig.
När hon väl hade gjort kväll(5 min, rekord!) och jag lugnat ner mig hade vi ett väldigt långt samtal om varför det blev som det blev och vad vi kan göra åt det tillsammans. Vid sådana lägen skiter jag i om det skulle ta halva natten, men jag skulle aldrig gå och lägga mig utan att vi fått rensa luften och blivit vänner igen. Jag vill att hon alltid ska få somna med den tryggheten att hon är älskad oavsett vad som hänt...och självklart fick hon äta en tallrik mjölk och flingor, jag skulle inte kunna sova om jag visste att hon var hungrig...
Jag hoppas att kvällens bråk gjorde någon nytta, jag vet att hon oftast skiter i konsekvenserna och att hon har svårt med impulserna som ibland får henne att göra allt annat än det hon ska för stunden, men det kändes som att jag nådde fram lite under vårt samtal iallafall. Jag hoppas vi får fler svar och verktyg att jobba med under utredningen, för hon säger själv att hon tycker det är jobbigt när hon inte kan hejda sig fast hon vet att det blir knas...
Det är iallafall väldigt skönt att kunna skriva av sig i bloggen, blir lättare för mig att somna då..
Tjingeling....
måndag 16 augusti 2010
Helgmys i älvkarleby..
Jag har haft en helt underbar helg i Älvkarleby med bästa vännerna och vovvsen, det blev ett kärt återseende efter en veckas frånskildhet och lååång kram. Och jag fick mumsig choklad från Åre chokladfabrik, dregel(det är svårt att spara på den, chokladen alltså inte dreglet!)!
Som tur var så var Stefan snäll och körde upp (eftersom jag har skitsvårt för trafiken i Stockholm) så nu är min lilla pärla utsotad för ett tag framöver ;). Jag kom på att det är sällan vi har ointressanta diskussionsämnen, på vägen upp hann vi med att prata om allt från jobb till olika typer av kärlek, det är en härlig känsla att få höra att jag är en älskad vän(tack detsamma!), det värmde mig ända in i själen!
Vi hann med att stanna och köpa en mockajeng så att radion funkar i bilen, och stanna i Uppsala och köpa två golvfläktar eftersom Bella ringde och sa att det var varmt som i helvetet i stugan.
Jättefin och mysig stuga, perfekt läge med skog precis där altanen tog slut, rena drömmen att kunna bo så. Inte så mycket mygg som alla varnat för, tror jag fick fyra myggbett på hela helgen...Bella den stackarn fick ett getingstick, men svullnaden gick ner under eftermiddan/kvällen. På lördagen var det hundutsällningar på förmiddan, jättekul att se så många vita herdar på samma plätt!
Ett rent nöje att se Bella och Taurus i ringen, blir så mycket roligare att titta på när hunden är med på noterna och vet hur han ska stå =)
På kvällen hade vi riktigt mys med kräftor, gott vin (Bella e helt otroligt skicklig på att hitta ett gott vin fast hon inte dricker det själv!) och en hel del skratt när Stefan började läsa ur gästboken, jag grät nästan av skratt till slut :D, gud vad föregående hyresgäster hade skrivit roliga saker!
På söndan var det dags för Bella och Bailey att tävla lydnad. Jag har ju sett hur duktiga dom är, men blev ändå SÅ imponerad av Bailey när han låg kvar på platsliggningen fast den andra hunden beslöt sig för att promenera iväg mitt i allt!
Duktiga Bailey och duktiga matte som tränat så bra!
Om dom vann? Jepp, you bet! Dom tog hem både 1:a priset och klubbmästerskapet :D.
Sen blev det hemfärd, och min lilla skruttfia kom hem också för en mammavecka, lagom trött efter att ha varit på 40-årsfesten jag tyvärr missade :/.
Idag blev det lite sovmorgon för oss båda, jag vaknade vid 10 vilket är ovanligt på en vardag för mig, men jag behövde antagligen sova :). Har suttit och tittat över mina mål med jobbsökningen och funderat på vad det är jag gör fel eftersom jag inte kommer någon vart. Inte alltid lätt att hitta och se/erkänna sina egna brister, men det är nyttigt att vara medveten om mina svagheter annars kan jag inte jobba på dom för att bli bättre...
Nu ska jag iallafall bli bättre på att göra det som behövs, så nu ska jag gå och laga middag!
Tjingeling
Som tur var så var Stefan snäll och körde upp (eftersom jag har skitsvårt för trafiken i Stockholm) så nu är min lilla pärla utsotad för ett tag framöver ;). Jag kom på att det är sällan vi har ointressanta diskussionsämnen, på vägen upp hann vi med att prata om allt från jobb till olika typer av kärlek, det är en härlig känsla att få höra att jag är en älskad vän(tack detsamma!), det värmde mig ända in i själen!
Vi hann med att stanna och köpa en mockajeng så att radion funkar i bilen, och stanna i Uppsala och köpa två golvfläktar eftersom Bella ringde och sa att det var varmt som i helvetet i stugan.
Jättefin och mysig stuga, perfekt läge med skog precis där altanen tog slut, rena drömmen att kunna bo så. Inte så mycket mygg som alla varnat för, tror jag fick fyra myggbett på hela helgen...Bella den stackarn fick ett getingstick, men svullnaden gick ner under eftermiddan/kvällen. På lördagen var det hundutsällningar på förmiddan, jättekul att se så många vita herdar på samma plätt!
Ett rent nöje att se Bella och Taurus i ringen, blir så mycket roligare att titta på när hunden är med på noterna och vet hur han ska stå =)
På kvällen hade vi riktigt mys med kräftor, gott vin (Bella e helt otroligt skicklig på att hitta ett gott vin fast hon inte dricker det själv!) och en hel del skratt när Stefan började läsa ur gästboken, jag grät nästan av skratt till slut :D, gud vad föregående hyresgäster hade skrivit roliga saker!
På söndan var det dags för Bella och Bailey att tävla lydnad. Jag har ju sett hur duktiga dom är, men blev ändå SÅ imponerad av Bailey när han låg kvar på platsliggningen fast den andra hunden beslöt sig för att promenera iväg mitt i allt!
Duktiga Bailey och duktiga matte som tränat så bra!
Om dom vann? Jepp, you bet! Dom tog hem både 1:a priset och klubbmästerskapet :D.
Sen blev det hemfärd, och min lilla skruttfia kom hem också för en mammavecka, lagom trött efter att ha varit på 40-årsfesten jag tyvärr missade :/.
Idag blev det lite sovmorgon för oss båda, jag vaknade vid 10 vilket är ovanligt på en vardag för mig, men jag behövde antagligen sova :). Har suttit och tittat över mina mål med jobbsökningen och funderat på vad det är jag gör fel eftersom jag inte kommer någon vart. Inte alltid lätt att hitta och se/erkänna sina egna brister, men det är nyttigt att vara medveten om mina svagheter annars kan jag inte jobba på dom för att bli bättre...
Nu ska jag iallafall bli bättre på att göra det som behövs, så nu ska jag gå och laga middag!
Tjingeling
onsdag 11 augusti 2010
Hoppande badrumsskåp och älskade vänner..
När Vickan blir hämtad på söndagarna så brukar det bli väldigt tomt och tystnaden slår nästan lock i öronen på mig. För att det inte ska kännas så jobbigt brukar jag passa på att ta hand om mig själv och ta ett långt, varmt och avslappnande bad.
Tänk er själv vilken ro som innfinner sig i både kropp och själ efter en stund =)
Så var det även denna gång, jag kände hur jag nästan flöt in i drömmarnas värld...rätt var det är så brakar hela helvetet lös när badrumskåpet får för sig att lätta från väggen och någonting av glas exploderar mot handfatet så det flyger glassplitter överallt. Mitt smink kände en väldig lust att göra mig sällskap i badet och guppade omkring som färgglada badankor. Skåpet blev hängande kvar på sniskan på en enda liten spik och jag kände inte för att undehålla grannarna med fler explosioner kl 23, så jag kliver försiktigt upp med ena foten på toalocket och andra på badkarskanten och tar tag i badrumskåpet och försöker lyfta ner den bångliga fan lite försiktigt. Jag kommer på att jag måste utgöra en syn för gudar där jag står och drar i ett skåp, spritt språngande näck och får världens skrattanfall mitt i allt...stackars mina grannar dom måste tro att jag är galen....jag är bara så tacksam att skåpet inte brakade ner när Vickan badade på förmiddan..
Jag har kommit på en sak som faktiskt förvånar mig själv. Tidigare i mitt liv har jag oftast bara haft killar som nära vänner, jag har haft svårt för att släppa in tjejer, oftast för att de tjejer jag haft runt mig har lagt ner så mycket tid och intresse på mode,kläder, smink och utseende och jag har inte funnit någon som har ett djup tjockare än puderlagret. Jag är inte så intresserad av sånt som för mig är falsk marknadsföring, vill hellre att folk ser hur jag ser ut på riktigt. Självklart sminkar jag mig också, inte så ofta och om jag gör det så blir det lite mascara på fransarna, inte en hel skönhetsserie i ansiktet...
Det roliga är att nu är det tvärtom!
Inte att jag har börjat spackla mig som en barbiedocka alltså, utan att nu har jag fler kvinnliga vänner än manliga!
Och det är inte vilka kvinnor som helst heller, det är kvinnor som verkligen är förebilder för styrka,mod,klokhet,ödmjukhet och envishet!
Jag är så tacksam att ni finns i mitt liv, för ni ÄR förebilder både för mig och för Viktoria...jag räknar er som mina egenvalda familjemedlemmar för ni delar mitt dagliga liv på något sätt (även om vi kanske inte ses varje dag..)och tillför en massa glädje bara av att finnas till!
Så tack Bella, Marre,Sofia,Saini,Jessica och Nell, jag hoppas att även jag tillför något i eran tillvaro :)
På tal om starka kvinnor, så är ju min bästaste Bella ute på äventyr i natursköna Åre. Och en del mer eller mindre oväntat långdragna dagsturer på fjället ;). Och här snackar vi inre styrka, det bor verkligen en envis finne med en jävla sisu i henne!
Fan, jag måste lära mig hur man lägger in länkar i inlägget,hade velat länka till hennes blogg för hon skrev så jäkla målande att jag såg det framför mig.
Helt själv på fjället med sina två underbara hundar utmanar hon verkligen sig själv till max i svår terräng och läbbiga hängbroar (ryyyyyyyser!), för fram ska hon fan anamma, och fram kom hon men fick vända när leden tog slut(en jäkligt missvisad vägbeskrivning av en pantad människa hon rådfrågade på fjället,må den människan få diarre i en vecka som straff!!!). Hon är ju knappast den som ger upp, så hon traskar på samma väg tillbaka för att komma tillbaks till sin parkerade bil. En tripp tänkt på 3km blev en jävla långpromenad på 1,8 km!!!! (
Jag e så stolt över dig gumman,den där bron var LÄBBIG!! (Se inte så generad ut, sträck på dig istället! ;)(när man skriver om "trollet" så ringer hon från NORGE!!)
Så många manliga vänner har jag ju som sagt inte som jag vill kalla nära, men min allra bästa killkompis är Stefan, som dessutom är Bellas man, så jag är så lyckligt bortskämd att få träffa två av mina bästa vänner samtidigt ibland :). Vet inte om jag har haft en så bra killkompis nångång, så snäll,hjälpsam och rolig. Vi är fullt normala när vi träffas ;), pucklar på varann med jämna mellanrum, så han är dessutom en av mina säkerhetsventiler. En del kan tycka att det är ett barnsligt beteende när vi håller på som vi gör, och att jag som är så pass gammal inte borde betee mig så, men å andra sidan så fattar iallafall inte jag varför det skulle göra mig mindre ansvarstagande???
Jag är vuxen med barnasinnet kvar och bejakar den sidan, för jag fattar inte vitsen med att inte bjuda på mig själv.
Sista två dagarna här så har Stefan varit go och hjälpt mig med datorn, den underbara männskan har skänkt mig sin gamla på obestämd tid. Och vilken fröjd det är att ha en dator som faktiskt byter sida när jag klickar!
Och kunna kolla filmklipp utan att datorn hänger sig =). Nu är det slut med att fixa kaffe, gå på toa,äta mellis medans datorn tuggar till nästa sida! Lycka!
Har ni någon gång haft en vän som ni kan sitta tyst med? Det blir en sån där behaglig vilsam tystnad som inte behöver fyllas på med tomt kallprat..det är fett nice!
Även Stefan är en förebild (och även en fadersgestalt i Vickans värld när hon är hos mig)med sitt enorma tålamod och sina goda egenskaper han besitter, har han visat mig att det finns trevliga män som är måna om sin omgivning och inte bara sig själva. Han var ett enormt stöd och hjälpte mig massor med utrensningen av mammas hus på sin semester, och senare även efter långa arbetsdagar kom han ut och hjälpte till trots att han har ett fysiskt tungt jobb. Han var och är min hjälte och räddande ängel, för jag var så väldigt nära att göra slut på mitt eget lidande (ja, fast jag har en dotter så kände jag så just då)för jag var så otroligt trött både rent fysiskt och av obearbetad sorg. Så tack vännen för att du såg till att Vickan fick ha sin mamma kvar...
Jag har två killkompisar till som jag räknar som nära(Patrik o Affe), trots att vi inte ses eller hörs av lika ofta längre, men också underbara män som precis som Stefan bevisat att det finns mer innaför pannbenet än kola. Kloka,ödmjuka och starka män, fan jag omger mig med starka människor ;). Jag blir som jag umgås hoppas jag..
Alla har ni gjort avtryck i mitt liv och i mitt hjärta har ni alla en given plats!
Puss och kram till er alla...nu måste jag fan äta, har plitat i bloggen hur länge som helst..tjingeling!
Tänk er själv vilken ro som innfinner sig i både kropp och själ efter en stund =)
Så var det även denna gång, jag kände hur jag nästan flöt in i drömmarnas värld...rätt var det är så brakar hela helvetet lös när badrumskåpet får för sig att lätta från väggen och någonting av glas exploderar mot handfatet så det flyger glassplitter överallt. Mitt smink kände en väldig lust att göra mig sällskap i badet och guppade omkring som färgglada badankor. Skåpet blev hängande kvar på sniskan på en enda liten spik och jag kände inte för att undehålla grannarna med fler explosioner kl 23, så jag kliver försiktigt upp med ena foten på toalocket och andra på badkarskanten och tar tag i badrumskåpet och försöker lyfta ner den bångliga fan lite försiktigt. Jag kommer på att jag måste utgöra en syn för gudar där jag står och drar i ett skåp, spritt språngande näck och får världens skrattanfall mitt i allt...stackars mina grannar dom måste tro att jag är galen....jag är bara så tacksam att skåpet inte brakade ner när Vickan badade på förmiddan..
Jag har kommit på en sak som faktiskt förvånar mig själv. Tidigare i mitt liv har jag oftast bara haft killar som nära vänner, jag har haft svårt för att släppa in tjejer, oftast för att de tjejer jag haft runt mig har lagt ner så mycket tid och intresse på mode,kläder, smink och utseende och jag har inte funnit någon som har ett djup tjockare än puderlagret. Jag är inte så intresserad av sånt som för mig är falsk marknadsföring, vill hellre att folk ser hur jag ser ut på riktigt. Självklart sminkar jag mig också, inte så ofta och om jag gör det så blir det lite mascara på fransarna, inte en hel skönhetsserie i ansiktet...
Det roliga är att nu är det tvärtom!
Inte att jag har börjat spackla mig som en barbiedocka alltså, utan att nu har jag fler kvinnliga vänner än manliga!
Och det är inte vilka kvinnor som helst heller, det är kvinnor som verkligen är förebilder för styrka,mod,klokhet,ödmjukhet och envishet!
Jag är så tacksam att ni finns i mitt liv, för ni ÄR förebilder både för mig och för Viktoria...jag räknar er som mina egenvalda familjemedlemmar för ni delar mitt dagliga liv på något sätt (även om vi kanske inte ses varje dag..)och tillför en massa glädje bara av att finnas till!
Så tack Bella, Marre,Sofia,Saini,Jessica och Nell, jag hoppas att även jag tillför något i eran tillvaro :)
På tal om starka kvinnor, så är ju min bästaste Bella ute på äventyr i natursköna Åre. Och en del mer eller mindre oväntat långdragna dagsturer på fjället ;). Och här snackar vi inre styrka, det bor verkligen en envis finne med en jävla sisu i henne!
Fan, jag måste lära mig hur man lägger in länkar i inlägget,hade velat länka till hennes blogg för hon skrev så jäkla målande att jag såg det framför mig.
Helt själv på fjället med sina två underbara hundar utmanar hon verkligen sig själv till max i svår terräng och läbbiga hängbroar (ryyyyyyyser!), för fram ska hon fan anamma, och fram kom hon men fick vända när leden tog slut(en jäkligt missvisad vägbeskrivning av en pantad människa hon rådfrågade på fjället,må den människan få diarre i en vecka som straff!!!). Hon är ju knappast den som ger upp, så hon traskar på samma väg tillbaka för att komma tillbaks till sin parkerade bil. En tripp tänkt på 3km blev en jävla långpromenad på 1,8 km!!!! (
Jag e så stolt över dig gumman,den där bron var LÄBBIG!! (Se inte så generad ut, sträck på dig istället! ;)(när man skriver om "trollet" så ringer hon från NORGE!!)
Så många manliga vänner har jag ju som sagt inte som jag vill kalla nära, men min allra bästa killkompis är Stefan, som dessutom är Bellas man, så jag är så lyckligt bortskämd att få träffa två av mina bästa vänner samtidigt ibland :). Vet inte om jag har haft en så bra killkompis nångång, så snäll,hjälpsam och rolig. Vi är fullt normala när vi träffas ;), pucklar på varann med jämna mellanrum, så han är dessutom en av mina säkerhetsventiler. En del kan tycka att det är ett barnsligt beteende när vi håller på som vi gör, och att jag som är så pass gammal inte borde betee mig så, men å andra sidan så fattar iallafall inte jag varför det skulle göra mig mindre ansvarstagande???
Jag är vuxen med barnasinnet kvar och bejakar den sidan, för jag fattar inte vitsen med att inte bjuda på mig själv.
Sista två dagarna här så har Stefan varit go och hjälpt mig med datorn, den underbara männskan har skänkt mig sin gamla på obestämd tid. Och vilken fröjd det är att ha en dator som faktiskt byter sida när jag klickar!
Och kunna kolla filmklipp utan att datorn hänger sig =). Nu är det slut med att fixa kaffe, gå på toa,äta mellis medans datorn tuggar till nästa sida! Lycka!
Har ni någon gång haft en vän som ni kan sitta tyst med? Det blir en sån där behaglig vilsam tystnad som inte behöver fyllas på med tomt kallprat..det är fett nice!
Även Stefan är en förebild (och även en fadersgestalt i Vickans värld när hon är hos mig)med sitt enorma tålamod och sina goda egenskaper han besitter, har han visat mig att det finns trevliga män som är måna om sin omgivning och inte bara sig själva. Han var ett enormt stöd och hjälpte mig massor med utrensningen av mammas hus på sin semester, och senare även efter långa arbetsdagar kom han ut och hjälpte till trots att han har ett fysiskt tungt jobb. Han var och är min hjälte och räddande ängel, för jag var så väldigt nära att göra slut på mitt eget lidande (ja, fast jag har en dotter så kände jag så just då)för jag var så otroligt trött både rent fysiskt och av obearbetad sorg. Så tack vännen för att du såg till att Vickan fick ha sin mamma kvar...
Jag har två killkompisar till som jag räknar som nära(Patrik o Affe), trots att vi inte ses eller hörs av lika ofta längre, men också underbara män som precis som Stefan bevisat att det finns mer innaför pannbenet än kola. Kloka,ödmjuka och starka män, fan jag omger mig med starka människor ;). Jag blir som jag umgås hoppas jag..
Alla har ni gjort avtryck i mitt liv och i mitt hjärta har ni alla en given plats!
Puss och kram till er alla...nu måste jag fan äta, har plitat i bloggen hur länge som helst..tjingeling!
söndag 8 augusti 2010
Skogstur, sorgearbete och Vickans framgångar..
Igår tog vi en förhoppningsfull sväng till skogen med varsin korg och en hink till blåbär. Struntade i att det duggregnade, tänkte att det skulle bli så skönt att bara komma ut en kort sväng för att tanka lite energi från skogen. Fanns inte en kantarell så långt ögat kunde nå, (och jag brukar vara en fena på att hitta svamp)men blåbären e på väg att mogna iaf, en vecka till så finns det nog både svamp och ätbara bär :). Vickan försökte sjunga fram kantarellerna "komsi,komsi fiiiina kantareller". Lite lustigt det där med gener, jag var precis likadan när jag var liten, sjöng mig fram till kantarellerna eller maskarna när vi skulle ha bete ;)
Jag känner fortfarande ibland när jag gör turer till skogen att sorgen och saknaden efter mamma väller över mig. Det är jobbigt ibland till vardags också, men just att plocka svamp var något mamma och jag gjorde i stort sett varje helg när hösten kom.
Det är helt sjukt vad jag kan sakna henne, det riktigt sprängvärker i hjärtat och jag kan bli så arg ibland att hon inte fick leva längre än hon gjorde. Saknar hennes skrattanfall och våra eskapader (det gick sällan som vi planerat eller tänkt oss haha). Jag är tacksam över att hon hann bli mormor och att hon ändå fick gå bort som hon önskade (att bara somna in..). Så tacksam att jag kunde tala om och visa henne att jag älskade henne i hela 2 år innan hon rycktes bort. Det var ingen självklarhet för oss, vi hade svårt att visa känslor mot och för varann och det var nästan pinsamt att säga "jag älskar dig".
Det finns ju en mening med allt, när mamma dog fattade jag inte meningen, det kändes bara så grymt orättvisst. Hon hade överlevt cancer 2 gr, fått giftstruma och så går hon och dör av en vanlig influensa...men det visade sig sen att hon hade påbörjan till cancer, så meningen tror jag var väl att hon skulle få dö i frid, inte behöva kämpa och förlora mot cancern. Och det är jag tacksam för...för hon hade kämpat med näbbar och klor, jävlar i min låda, och hellre att hon fick somna in, än att dö förbannad och besviken...trots att det gått tre år sedan hon fick somna in så forsar tårarna ändå när jag nu skriver om mamma..ibland står tiden still i hjärtat...
Jag vet iallafall att den dagen det är dags för mig att lämna den synliga världen så kommer mamma att vara den första som tar emot mig med öppna armar. Det kommer att dröja länge innan dess och jag hoppas att hon ska vara stolt över sin dotter när hon möter mig. För jag har drömmar att uppfylla och en dotter att lära och lära mig av, människor att hjälpa och vänner att utvecklas och åldras med, och förhoppningsvis en man så småningom också...jag har fattat att livets tråd är skör, så mycket skörare än många tror, så jag ska göra mitt bästa för att den ska bli stark och hålla länge.
Som jag har skrivit i tidigare inlägg så har jag en speciell dotter, och just mat är något som kan få mig att slita mitt hår ibland. Hon ogillar hoprörd mat som tex grytor, gratänger och såser. Men det har börjat lossna lite på den fronten =)
Än så länge har jag fått henne att äta korvstroganoff, laxmoja (potatis,hollandaisesås och lax),makaronipudding, Bellas asgoda kycklinggryta. Hon är rätt smakkänslig så kryddning är nästan obefintlig så igår nådde vi verkligen en rejäl milstolpe!
Vi gjorde Kyckling Korma, som innehåller en massa olika och för henne nya kryddor. Vickan var den som mätte upp alla kryddor vi skulle ha och jag må säga att det blev gott (bortsett från lite torr kyckling) och Vickan åt upp en hel kycklingfile. Hon har svårt att erkänna att hon haft fel om något,men denna gång så höll hon med om att det var gott :)
Jag är så himla stolt över henne att hon vågade prova något så nytt och glad över att det faktiskt var gott. Det var lite värre när jag försökte göra en tomatsoppa en gång, både jag och Vickan rös, men diplomatisk som hon är ibland, så försökte hon svälja utan att grimasera för att inte göra mig ledsen. Hon såg väldigt lättad ut när jag föreslog att vi skulle äta nånting annat istället ;)
Skönt iallafall att det börjar lossna på matsidan, sakta men säkert...
Nu har nog mitt badvatten kallnat misstänker jag, så jag får fylla på lite nytt...
Tjingeling
Jag känner fortfarande ibland när jag gör turer till skogen att sorgen och saknaden efter mamma väller över mig. Det är jobbigt ibland till vardags också, men just att plocka svamp var något mamma och jag gjorde i stort sett varje helg när hösten kom.
Det är helt sjukt vad jag kan sakna henne, det riktigt sprängvärker i hjärtat och jag kan bli så arg ibland att hon inte fick leva längre än hon gjorde. Saknar hennes skrattanfall och våra eskapader (det gick sällan som vi planerat eller tänkt oss haha). Jag är tacksam över att hon hann bli mormor och att hon ändå fick gå bort som hon önskade (att bara somna in..). Så tacksam att jag kunde tala om och visa henne att jag älskade henne i hela 2 år innan hon rycktes bort. Det var ingen självklarhet för oss, vi hade svårt att visa känslor mot och för varann och det var nästan pinsamt att säga "jag älskar dig".
Det finns ju en mening med allt, när mamma dog fattade jag inte meningen, det kändes bara så grymt orättvisst. Hon hade överlevt cancer 2 gr, fått giftstruma och så går hon och dör av en vanlig influensa...men det visade sig sen att hon hade påbörjan till cancer, så meningen tror jag var väl att hon skulle få dö i frid, inte behöva kämpa och förlora mot cancern. Och det är jag tacksam för...för hon hade kämpat med näbbar och klor, jävlar i min låda, och hellre att hon fick somna in, än att dö förbannad och besviken...trots att det gått tre år sedan hon fick somna in så forsar tårarna ändå när jag nu skriver om mamma..ibland står tiden still i hjärtat...
Jag vet iallafall att den dagen det är dags för mig att lämna den synliga världen så kommer mamma att vara den första som tar emot mig med öppna armar. Det kommer att dröja länge innan dess och jag hoppas att hon ska vara stolt över sin dotter när hon möter mig. För jag har drömmar att uppfylla och en dotter att lära och lära mig av, människor att hjälpa och vänner att utvecklas och åldras med, och förhoppningsvis en man så småningom också...jag har fattat att livets tråd är skör, så mycket skörare än många tror, så jag ska göra mitt bästa för att den ska bli stark och hålla länge.
Som jag har skrivit i tidigare inlägg så har jag en speciell dotter, och just mat är något som kan få mig att slita mitt hår ibland. Hon ogillar hoprörd mat som tex grytor, gratänger och såser. Men det har börjat lossna lite på den fronten =)
Än så länge har jag fått henne att äta korvstroganoff, laxmoja (potatis,hollandaisesås och lax),makaronipudding, Bellas asgoda kycklinggryta. Hon är rätt smakkänslig så kryddning är nästan obefintlig så igår nådde vi verkligen en rejäl milstolpe!
Vi gjorde Kyckling Korma, som innehåller en massa olika och för henne nya kryddor. Vickan var den som mätte upp alla kryddor vi skulle ha och jag må säga att det blev gott (bortsett från lite torr kyckling) och Vickan åt upp en hel kycklingfile. Hon har svårt att erkänna att hon haft fel om något,men denna gång så höll hon med om att det var gott :)
Jag är så himla stolt över henne att hon vågade prova något så nytt och glad över att det faktiskt var gott. Det var lite värre när jag försökte göra en tomatsoppa en gång, både jag och Vickan rös, men diplomatisk som hon är ibland, så försökte hon svälja utan att grimasera för att inte göra mig ledsen. Hon såg väldigt lättad ut när jag föreslog att vi skulle äta nånting annat istället ;)
Skönt iallafall att det börjar lossna på matsidan, sakta men säkert...
Nu har nog mitt badvatten kallnat misstänker jag, så jag får fylla på lite nytt...
Tjingeling
onsdag 4 augusti 2010
Vänskap som håller och dubbla budskap..
Det finns ju olika typer av vänskap, en del bra och en del mindre bra. Jag har sån tur med mina vänner, de är inte så många men desto bättre kvalite på...
Har en väninna som jag känt i 9 år(say whaaat, shit vad tiden går fort!!)och vi har umgåts ibland en hel del, men oftast sporadiskt senaste åren,en del långa telefonsamtal kan vi få till ;). Det är så skönt för oavsett hur lång tid det går mellan träffarna så tar vi liksom vid där vi slutade sist.
En annan sak som jag upptäckte idag är att jag har verkligen omgett mig med smarta människor, alla mina närmaste är smarta på något sätt och har kunskaper inom egna expertisområden. Som idag fick jag mer hjälp av min väninna att skriva om mitt CV, hon var fan bättre än seminarierna och jobbcoacherna jag träffat senaste veckorna, både vad gäller att förklara hur jag ska formulera mig och knyta ihop cv med personliga brevet. Guld värt, tack Nell!
Jag vet inte om det är jag som är blind, men idag kunde jag inte hitta ett enda nytt jobb att söka, fanns bara samma som igår :/
Det är också något som får mig att känna mig ambivalent, enligt jobbcoachen så ska vi söka de jobb vi verkligen vill ha, men skulle jag göra det så blir det inte många ansökningar skickade..och enligt AF (som i sin tur skyller på a-kassan)så måste jag söka alla typer av jobb som jag klarar av att utföra oavsett om jag vill ha det eller inte. Blir ju en aning motsägelsefullt när ena handen gör si och andra handen så...
En dag kanske jag får tummen ur och startar eget, jag behöver jobba lite med de hinder som jag själv bygger upp i form av "jag har en dotter att försörja så jag måste ha en säker inkomst", "jag vill ju ha mer tid med Vickan och ska jag vara egen så lär jag få jobba ihjäl mig bara för att överleva". Jo, en hel del presuppar, för varför skulle inte jag kunna vara egen företagare och klara mig bra egentligen?
Åter igen att våga röra mig utanför trygghetszonen,våga tro på mig själv och lita till mig egen förmåga...
Jobba en del med mitt självförtoende kanske..hmm?
Nu har jag sådan tur att min bästa väninna ska bli egen företagare (så jävla stolt över dig gumman!)så det kanske inte dröjer så länge innan jag känner att tåget börja dra mig med...viam inveniam aut faciam!
Imorgon är iallafall en ny dag och ännu en dag med söka-jobb-seminarie, sen ska jag även göra en åtekoppling om en intresseanmälan jag skickade in till hemtjänsten för ett par dagar sen, så håll tummarna för mig imorrn...carpe diem!
Tjingeling..
Har en väninna som jag känt i 9 år(say whaaat, shit vad tiden går fort!!)och vi har umgåts ibland en hel del, men oftast sporadiskt senaste åren,en del långa telefonsamtal kan vi få till ;). Det är så skönt för oavsett hur lång tid det går mellan träffarna så tar vi liksom vid där vi slutade sist.
En annan sak som jag upptäckte idag är att jag har verkligen omgett mig med smarta människor, alla mina närmaste är smarta på något sätt och har kunskaper inom egna expertisområden. Som idag fick jag mer hjälp av min väninna att skriva om mitt CV, hon var fan bättre än seminarierna och jobbcoacherna jag träffat senaste veckorna, både vad gäller att förklara hur jag ska formulera mig och knyta ihop cv med personliga brevet. Guld värt, tack Nell!
Jag vet inte om det är jag som är blind, men idag kunde jag inte hitta ett enda nytt jobb att söka, fanns bara samma som igår :/
Det är också något som får mig att känna mig ambivalent, enligt jobbcoachen så ska vi söka de jobb vi verkligen vill ha, men skulle jag göra det så blir det inte många ansökningar skickade..och enligt AF (som i sin tur skyller på a-kassan)så måste jag söka alla typer av jobb som jag klarar av att utföra oavsett om jag vill ha det eller inte. Blir ju en aning motsägelsefullt när ena handen gör si och andra handen så...
En dag kanske jag får tummen ur och startar eget, jag behöver jobba lite med de hinder som jag själv bygger upp i form av "jag har en dotter att försörja så jag måste ha en säker inkomst", "jag vill ju ha mer tid med Vickan och ska jag vara egen så lär jag få jobba ihjäl mig bara för att överleva". Jo, en hel del presuppar, för varför skulle inte jag kunna vara egen företagare och klara mig bra egentligen?
Åter igen att våga röra mig utanför trygghetszonen,våga tro på mig själv och lita till mig egen förmåga...
Jobba en del med mitt självförtoende kanske..hmm?
Nu har jag sådan tur att min bästa väninna ska bli egen företagare (så jävla stolt över dig gumman!)så det kanske inte dröjer så länge innan jag känner att tåget börja dra mig med...viam inveniam aut faciam!
Imorgon är iallafall en ny dag och ännu en dag med söka-jobb-seminarie, sen ska jag även göra en åtekoppling om en intresseanmälan jag skickade in till hemtjänsten för ett par dagar sen, så håll tummarna för mig imorrn...carpe diem!
Tjingeling..
tisdag 3 augusti 2010
Leva som jag lär...hmm
Eftersom jag varit något dålig på att lyssna på min egen kropps signaler så har den nu tagit saken i egna händer...det började med ett lite för fast handslag som sa *knak* i högerhanden, inte så farligt ont men det ömmar. Sen imorse lyckades jag fastna med vänsterhanden på något konstigt vänster (haha)så det knakade till ordentligt i tummen. I eftermiddag satt jag uppenbarligen i en för kroppen jäkligt obekväm ställning och skrev om mitt cv, för sen när jag var färdig så hade hela högersidan från trapezius ner till latsen stelnat...en hel del datoranvändande senaste veckorna har börjat sätta sina spår...och jag som brukar banna mina egna klienter hur viktigt det är att röra sig med jämna mellanrum..äähm pinsamt värre!
Jag kommer hur som helst inte att kunna göra några massager närmaste tiden, med mina halvtrasiga händer och stela rygg. Däremot behöver jag verkligen börja röra på mig och styrketräna så att jag slipper få ont av att sitta och skriva ansökningar...
Tänk att jag ska ha så svårt för att ta hand om mig själv ibland :/, jag vet ju att jag behöver det för att jag ska hålla rent fysiskt och orka ta hand om andra på ett bra sätt. Borde ha lärt mig det vid det här laget tycker jag ;).
Fyfan i helvete, nu sket jag nästan ner mig (ursäkta språket)men det small till som satan i bordet där jag sitter och skriver, ungefär som när någon blir förbannad och drämmer näven i bordet...jamen, det blir ju jättelätt att somna med den pulsen och stresspåslaget jag fick nu..tjohoo, tack för den min goa osynliga inneboende...jag hoppas han tål att jag är ironisk. Det lär jag bli varse rätt snart annars, men det känns som nån flinar stort åt mig så det är nog lugnt..
Kanske var någon som ville ge lite eftertryck till det jag skrev..;)
Vem vet, jag tänker inte fråga, känner att det räcker för mig idag..
Ta hand om er alla nära o kära..
Tjingeling
Jag kommer hur som helst inte att kunna göra några massager närmaste tiden, med mina halvtrasiga händer och stela rygg. Däremot behöver jag verkligen börja röra på mig och styrketräna så att jag slipper få ont av att sitta och skriva ansökningar...
Tänk att jag ska ha så svårt för att ta hand om mig själv ibland :/, jag vet ju att jag behöver det för att jag ska hålla rent fysiskt och orka ta hand om andra på ett bra sätt. Borde ha lärt mig det vid det här laget tycker jag ;).
Fyfan i helvete, nu sket jag nästan ner mig (ursäkta språket)men det small till som satan i bordet där jag sitter och skriver, ungefär som när någon blir förbannad och drämmer näven i bordet...jamen, det blir ju jättelätt att somna med den pulsen och stresspåslaget jag fick nu..tjohoo, tack för den min goa osynliga inneboende...jag hoppas han tål att jag är ironisk. Det lär jag bli varse rätt snart annars, men det känns som nån flinar stort åt mig så det är nog lugnt..
Kanske var någon som ville ge lite eftertryck till det jag skrev..;)
Vem vet, jag tänker inte fråga, känner att det räcker för mig idag..
Ta hand om er alla nära o kära..
Tjingeling
Tillägnat min speciella dotter
Som en ljuspunkt i mörkret lyser
du av alldeles egen kraft
en sprudlande glädje för natur
och djur, ofta med frågan
"varför" och "hur"
Skrattet som bubblar fram ur din hals
är jublande och äkta
Ingen i din närvaro kan då låta
bli att le
Du ger mening med mitt liv bara
av att finnas där
Och utan dig hade jag inte varit
den jag är
Så tacksam för att du är du
min fina dotter
jag älskar dig mer än jag
nånsin kan förklara
I tid och evighet
du av alldeles egen kraft
en sprudlande glädje för natur
och djur, ofta med frågan
"varför" och "hur"
Skrattet som bubblar fram ur din hals
är jublande och äkta
Ingen i din närvaro kan då låta
bli att le
Du ger mening med mitt liv bara
av att finnas där
Och utan dig hade jag inte varit
den jag är
Så tacksam för att du är du
min fina dotter
jag älskar dig mer än jag
nånsin kan förklara
I tid och evighet
måndag 2 augusti 2010
Pirrande hopp och min speciella dotter...
Ooooh, det är så spännande, nu har jag fått iväg en intresseanmälan till hemtjänsten i Nykvarn!
Jag hoppas verkligen att de ser till mina personliga egenskaper mer än till att vara utbildad, för som min bästa väninna så klokt sa "även om man är utbildad så kan man likväl suga på det man gör"..word ;)
Fick en sån otroligt skön känsla när jag skicka mailet och jag hoppas den stämmer :)
Det sjuka är att jag har en känsla att det här jobbet skulle ge mig mer nycklar till resten av mitt liv också...time will tell :)
Min dotter är ganska speciell och helt underbar. Ibland kan hon vara så otroligt mogen i sitt tänk så att det känns som att hon har en gammal själ...hon kan förstå djupa saker som en del vuxna har svårt att greppa. Tyvärr platsar hon inte i mallen för hur man "ska" vara som nioårig elev i skolan och hon har svårt att umgås med barn i sin egen ålder. Hon har en otroligt stark vilja och har hon inte intresset för att lära sig ämnet så struntar hon i det. Däremot lär hon sig rasslande fort om det är något hon är intresserad av eller om det presenteras på för henne ett intressant sätt. Djur är och har alltid vart hennes stora intresse, och hon älskar att leka djur av alla det slag, vilket inte alltid uppskattas av klasskamrater, så hon har inga kompisar i skolan eftersom de flesta tycker att hon beter sig konstigt. Hon har sin egen stil och än sålänge så har hon inte brytt sig om vad andra tycker, utan går sin egen väg ändå. Jag hoppas att hon är så stark som hon verkar. Hon ogillar fysisk kontakt som hon själv inte har valt vilket ibland har lett till jobbiga situationer för henne, för hon kan vara otroligt diplomatisk och ovillig att såra andra människor och kan då sätta sitt eget mående åt sidan (gillar inte den tendesen).
Jag kommer ihåg en gång när jag skulle hämta på dagis och möttes av en nästan hysteriskt arg dotter (vilket är jävligt ovanligt!), det visade sig att hon blivit ovän med någon som hade varit elak och kastat henne i buskarna(det är tur att hon inte har mina reaktioner för jag hade gett den andra ungen en blåklocka..). Fröken ville att dom skulle kramas och vara vänner igen..jag var nog inte så populär den eftermiddagen för jag ifrågasatte deras metoder och frågade om fröken skulle vilja krama nån som hon var skitförbannad på? Är det inte bättre att båda får lugna ner sig först och pratas vid imorgon igen om vad som är ok och inte ok att göra...?
Hon var nära att bli hackkyckling på dagis liten till växten som hon är, tills den dag hon modigt ställde sig rak i ryggen och stoppade sina antagonister med hög röst "NU RÄCKER DET, RÖR MIG INTE!"Kan inte minnas att jag nånsin har hämtat en sådan stolt dotter från dagis ;) "mamma, jag klarade det! Det funkade det du sa!"
Efter buskincidenten hade jag sagt att hon måste själv visa att deras beteende inte var ok, Stå rak i ryggen och armen rakt mot dom som ett stopptecken och visa med hela kroppen att nu är det nog!
Den kvällen grät jag, både av stolthet över den styrka hon visat sig besitta och upptäckt inom sig och av lättnad att det fungerade...
Jag har fått höra ett antal gånger att det "bara" att lära henne, eller tvinga henne att lära sig det hon måste, det är "bara"vara stenhård och ge henne konsekvenser...saken är den att hon skiter i konsekvenserna, hon kan helt enkelt inte alltid hejda impulserna oavsett konsekvenser...och jag lovar,jag har prövat att vara hitlerhård och fick då en dotter som började sluta sig inom sig själv då istället..kan inte påstå att det är värt att förlora tilliten från min dotter för att hon ska platsa i skolan/hemma hos andra...
Enligt skolläkare och sköterska visar hon drag av både asberger och adhd/damp och ska genomgå en omfattande utredning senare i höst. Jag gör det här att få hjälp för att underlätta för henne i skolan och få en pedagogik som funkar bättre för hennes inlärning...
Det som fungerat bäst hemma hos mig är positiv inlärning, jag försöker uppmärksamma när hon tar bra beslut och ger henne då massa beröm, och det har än sålänge varit en bra framgångsnyckel sakta men säkert. Tålamod i massor är i stort sett ett krav från min sida, för så fort mitt tålamod tryter så gör även hennes motivation det...
Lite andra saker som också hjälpt henne att bli mer fokuserad är besök hos kiropraktorn som upptäckte att både c1 och c2 satt på sniskan. Minskat intag av socker och kinestetiskt arbete har också hjälpt. Vi ska även börja med Omega-3 igen efter ett uppehåll, det hjälper också upp koncentrationen...
Ibland kan jag bli alldeles kall om hjärtat när jag funderar på hur hon ska klara sig i vårat hårda och kalla samhälle, men jag vet att jag kan ju inte skydda henne mot livet, bara finnas där och stötta när det blir svårt....känner mig jävligt maktlös i sådana stunder, men det är en del av att vara förälder.
Ett och annat grått hår bland de övriga gråa och vita kan hon ge mig ibland, men en störra källa till glädje och lycka i mitt liv går inte att hitta. Av mina fem barn jag skulle ha fått om ödet velat annorlunda, är jag glad att det var just hon som klarade sig hela tiden ut. Därav namnet Viktoria (segrarinna..)...
Tjingeling...
Jag hoppas verkligen att de ser till mina personliga egenskaper mer än till att vara utbildad, för som min bästa väninna så klokt sa "även om man är utbildad så kan man likväl suga på det man gör"..word ;)
Fick en sån otroligt skön känsla när jag skicka mailet och jag hoppas den stämmer :)
Det sjuka är att jag har en känsla att det här jobbet skulle ge mig mer nycklar till resten av mitt liv också...time will tell :)
Min dotter är ganska speciell och helt underbar. Ibland kan hon vara så otroligt mogen i sitt tänk så att det känns som att hon har en gammal själ...hon kan förstå djupa saker som en del vuxna har svårt att greppa. Tyvärr platsar hon inte i mallen för hur man "ska" vara som nioårig elev i skolan och hon har svårt att umgås med barn i sin egen ålder. Hon har en otroligt stark vilja och har hon inte intresset för att lära sig ämnet så struntar hon i det. Däremot lär hon sig rasslande fort om det är något hon är intresserad av eller om det presenteras på för henne ett intressant sätt. Djur är och har alltid vart hennes stora intresse, och hon älskar att leka djur av alla det slag, vilket inte alltid uppskattas av klasskamrater, så hon har inga kompisar i skolan eftersom de flesta tycker att hon beter sig konstigt. Hon har sin egen stil och än sålänge så har hon inte brytt sig om vad andra tycker, utan går sin egen väg ändå. Jag hoppas att hon är så stark som hon verkar. Hon ogillar fysisk kontakt som hon själv inte har valt vilket ibland har lett till jobbiga situationer för henne, för hon kan vara otroligt diplomatisk och ovillig att såra andra människor och kan då sätta sitt eget mående åt sidan (gillar inte den tendesen).
Jag kommer ihåg en gång när jag skulle hämta på dagis och möttes av en nästan hysteriskt arg dotter (vilket är jävligt ovanligt!), det visade sig att hon blivit ovän med någon som hade varit elak och kastat henne i buskarna(det är tur att hon inte har mina reaktioner för jag hade gett den andra ungen en blåklocka..). Fröken ville att dom skulle kramas och vara vänner igen..jag var nog inte så populär den eftermiddagen för jag ifrågasatte deras metoder och frågade om fröken skulle vilja krama nån som hon var skitförbannad på? Är det inte bättre att båda får lugna ner sig först och pratas vid imorgon igen om vad som är ok och inte ok att göra...?
Hon var nära att bli hackkyckling på dagis liten till växten som hon är, tills den dag hon modigt ställde sig rak i ryggen och stoppade sina antagonister med hög röst "NU RÄCKER DET, RÖR MIG INTE!"Kan inte minnas att jag nånsin har hämtat en sådan stolt dotter från dagis ;) "mamma, jag klarade det! Det funkade det du sa!"
Efter buskincidenten hade jag sagt att hon måste själv visa att deras beteende inte var ok, Stå rak i ryggen och armen rakt mot dom som ett stopptecken och visa med hela kroppen att nu är det nog!
Den kvällen grät jag, både av stolthet över den styrka hon visat sig besitta och upptäckt inom sig och av lättnad att det fungerade...
Jag har fått höra ett antal gånger att det "bara" att lära henne, eller tvinga henne att lära sig det hon måste, det är "bara"vara stenhård och ge henne konsekvenser...saken är den att hon skiter i konsekvenserna, hon kan helt enkelt inte alltid hejda impulserna oavsett konsekvenser...och jag lovar,jag har prövat att vara hitlerhård och fick då en dotter som började sluta sig inom sig själv då istället..kan inte påstå att det är värt att förlora tilliten från min dotter för att hon ska platsa i skolan/hemma hos andra...
Enligt skolläkare och sköterska visar hon drag av både asberger och adhd/damp och ska genomgå en omfattande utredning senare i höst. Jag gör det här att få hjälp för att underlätta för henne i skolan och få en pedagogik som funkar bättre för hennes inlärning...
Det som fungerat bäst hemma hos mig är positiv inlärning, jag försöker uppmärksamma när hon tar bra beslut och ger henne då massa beröm, och det har än sålänge varit en bra framgångsnyckel sakta men säkert. Tålamod i massor är i stort sett ett krav från min sida, för så fort mitt tålamod tryter så gör även hennes motivation det...
Lite andra saker som också hjälpt henne att bli mer fokuserad är besök hos kiropraktorn som upptäckte att både c1 och c2 satt på sniskan. Minskat intag av socker och kinestetiskt arbete har också hjälpt. Vi ska även börja med Omega-3 igen efter ett uppehåll, det hjälper också upp koncentrationen...
Ibland kan jag bli alldeles kall om hjärtat när jag funderar på hur hon ska klara sig i vårat hårda och kalla samhälle, men jag vet att jag kan ju inte skydda henne mot livet, bara finnas där och stötta när det blir svårt....känner mig jävligt maktlös i sådana stunder, men det är en del av att vara förälder.
Ett och annat grått hår bland de övriga gråa och vita kan hon ge mig ibland, men en störra källa till glädje och lycka i mitt liv går inte att hitta. Av mina fem barn jag skulle ha fått om ödet velat annorlunda, är jag glad att det var just hon som klarade sig hela tiden ut. Därav namnet Viktoria (segrarinna..)...
Tjingeling...
fredag 30 juli 2010
Blod är inte alltid tjockare..
Så här i semestertider kan jag tänka mig att många åker och hälsar på släkten, det är ju ganska vanligt att göra så. Hur många av er njuter av att hälsa på släkten och hur många tycker innerst inne att det skulle vara skönare att slippa?
Varför utsätta sin egen semester för sånt som tar ens energi, när semestern är till för just återhämtning?
Varför bryr vi oss så mycket om vad resten av släkten säger? Lever dom mitt eller ditt liv? Vem lever mitt liv, jag eller alla de som vill bestämma hur jag ska leva?
VÅGA VÄGRA UMGÅS! Jag kan inte fatta hur en del människor utsätter sig för t ex en asgrining negativ morfar som tycker barnen är i vägen och skriker för mycket och gnäller om allt. Vad fan blir det för ett sommarlov för barnen att minnas? Och hur kul att det att känna sig tvingad att trippa på tå för att duga i en annan människas ögon? Näe, fyfan säger jag bara!
Ibland är jag faktiskt glad att jag är singel, det har sina fördelar det också för jag slipper bli intvingad i en ny familj, även om det finns en del nackdelar som ensamhet och ökentorka i sexlivet, men jag väljer hellre det än att krusa för att andra människor ska få trycka ner mig för att själva må bättre...
Vi kan inte välja den släkt och familj vi föds in i, men vi kan faktiskt välja en ny familj vi trivs med!
Jag har en släkt som är utspridd över både Sverige och Finland, den finska sidan känner jag mig knappt ens släkt med för jag känner inte dom(förutom min morbror som jag saknar mycket, men han bodde i Sverige tidigare). Min närmaste familj är det inte så mycket kvar av, har mina två systrar och min älskade mormor kvar som jag umgås med rätt sporadiskt och i mån av tid från båda håll. Mormor hamnar för övrigt högst på min lista vem jag önskar att jag kunde umgås oftast med om hon inte bodde tre timmar bort!
Jag har min bästa väninna, som jag ser mer som en syster än "bara" väninna och hon får mig alltid att känna mig som en del av familjen. Ikväll kan man lugnt säga att vi hade en riktig sisters night, så härligt att umgås, bara 4 tjejer med samma morbida humor som ätit gott och sett en helskön film på bio!
Det är sådana människor vi ska omge oss med i våra liv, såna som ger energi bara av att finnas till, inte med elaka människor som suger musten ur oss..(jag hör dig säga "word" Bella ;).
Nu ska jag njuta av den sköna känslan av en bra kväll och låta mitt undermedvetna jobba med klicket jag hörde tidigare idag...Tack Sofia för att vi fick nappa ut dig, det var nice att höra dig skratta =)och tack alla tre för att ni finns, ni gör mitt liv trevligare att leva!
Quaere veritatem för den finns inom dig...
Tjingeling
Varför utsätta sin egen semester för sånt som tar ens energi, när semestern är till för just återhämtning?
Varför bryr vi oss så mycket om vad resten av släkten säger? Lever dom mitt eller ditt liv? Vem lever mitt liv, jag eller alla de som vill bestämma hur jag ska leva?
VÅGA VÄGRA UMGÅS! Jag kan inte fatta hur en del människor utsätter sig för t ex en asgrining negativ morfar som tycker barnen är i vägen och skriker för mycket och gnäller om allt. Vad fan blir det för ett sommarlov för barnen att minnas? Och hur kul att det att känna sig tvingad att trippa på tå för att duga i en annan människas ögon? Näe, fyfan säger jag bara!
Ibland är jag faktiskt glad att jag är singel, det har sina fördelar det också för jag slipper bli intvingad i en ny familj, även om det finns en del nackdelar som ensamhet och ökentorka i sexlivet, men jag väljer hellre det än att krusa för att andra människor ska få trycka ner mig för att själva må bättre...
Vi kan inte välja den släkt och familj vi föds in i, men vi kan faktiskt välja en ny familj vi trivs med!
Jag har en släkt som är utspridd över både Sverige och Finland, den finska sidan känner jag mig knappt ens släkt med för jag känner inte dom(förutom min morbror som jag saknar mycket, men han bodde i Sverige tidigare). Min närmaste familj är det inte så mycket kvar av, har mina två systrar och min älskade mormor kvar som jag umgås med rätt sporadiskt och i mån av tid från båda håll. Mormor hamnar för övrigt högst på min lista vem jag önskar att jag kunde umgås oftast med om hon inte bodde tre timmar bort!
Jag har min bästa väninna, som jag ser mer som en syster än "bara" väninna och hon får mig alltid att känna mig som en del av familjen. Ikväll kan man lugnt säga att vi hade en riktig sisters night, så härligt att umgås, bara 4 tjejer med samma morbida humor som ätit gott och sett en helskön film på bio!
Det är sådana människor vi ska omge oss med i våra liv, såna som ger energi bara av att finnas till, inte med elaka människor som suger musten ur oss..(jag hör dig säga "word" Bella ;).
Nu ska jag njuta av den sköna känslan av en bra kväll och låta mitt undermedvetna jobba med klicket jag hörde tidigare idag...Tack Sofia för att vi fick nappa ut dig, det var nice att höra dig skratta =)och tack alla tre för att ni finns, ni gör mitt liv trevligare att leva!
Quaere veritatem för den finns inom dig...
Tjingeling
måndag 26 juli 2010
Eclipse, melankoli och..hopp..?
Har varit och sett Eclipse med bästaste Bella, (inte huvudrollsinnehavaren alltså ;), utan min bästa väninna Bella). Den är verkligen sevärd och lämnar sina spår..
Känner mig för tillfället lite smått melankolisk för jag blev så berörd av den starka kärlek som pulserar genom filmen. Nu tänker kanske en del av er "men hallå, det är bara film, sånt finns inte i verkligheten", men jo ser ni, det finns det, för det har jag fått se på nära håll...en kärlek så stark att inget kan knäcka den (ni vet vilka ni är..).
Jag önskar att jag en dag ska få uppleva att älska och bli så älskad tillbaka, men ibland undrar jag om sådan kärlek är ämnad för mig..?
På vägen hem fån bion fick jag frågan om det är en partner för resten av livet jag vill ha och ja, det är väl drömscenariot men om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte om jag är kapabel till att älska en annan människa så djupt och länge (förutom min dotter). Kanske det beror på att jag inte mött "den rätta" än. Det finns en som jag verkligen känt mig som en soulmate med, men han hade sin egen väg han behövde gå och jag min...allting händer av en mening och jag tror att han var en av mina pusselbitar jag behövde för att bejaka mina andliga sidor och det är jag väldigt tacksam för, även om det samtidigt gör lite ont i hjärtat att det inte skulle vara "vi". Han finns kvar i mitt hjärta som en kär vän och kommer alltid att finnas där.
En del människor har vi med oss hela livet och en del för några år eller kortare perioder, det jag upptäckt är att för varje människa jag mött senaste åren har det skett en förändring hos mig. Ibland känns det som att livet slussar mig mot ett mål, genom andra människors inverkan och medverkan, ett mål som jag inte ser klart än men närmar mig med allt högre hastighet.
På senare tid har jag ibland känt mig så otroligt ensam att det värker i hjärtat. Inte ensam utan vänner, men ensam utan någons famn att krypa in i, där även jag kan känna mig älskad och behövd av någon annan. Jag saknar kärlek mellan två människor helt enkelt..det sägs att ju mer kärlek man ger desto mer får man tillbaka. Och jag ger massor och får tillbaka från mina vänner och familj, och det har räckt med det länge, men nu känns det som att jag behöver något mer...jag känner att mitt hjärta ropar och jag hoppas att ett annat hjärta hör och svarar..aegroto,dum anima est,spes esse dicitur- så länge det finns liv finns det hopp..
Imorgon ska jag åka iväg en sväng och se vad livet kan erbjuda. Jag är inte världens mest impulsiva människa, men när instinkten pockar på, då kan jag ta beslut och flänga iväg utan närmare eftertanke :). Det känns som att det kanske blir mer än bara en fysisk resa...
Nu är hissen på väg...pling och tjingeling
Känner mig för tillfället lite smått melankolisk för jag blev så berörd av den starka kärlek som pulserar genom filmen. Nu tänker kanske en del av er "men hallå, det är bara film, sånt finns inte i verkligheten", men jo ser ni, det finns det, för det har jag fått se på nära håll...en kärlek så stark att inget kan knäcka den (ni vet vilka ni är..).
Jag önskar att jag en dag ska få uppleva att älska och bli så älskad tillbaka, men ibland undrar jag om sådan kärlek är ämnad för mig..?
På vägen hem fån bion fick jag frågan om det är en partner för resten av livet jag vill ha och ja, det är väl drömscenariot men om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte om jag är kapabel till att älska en annan människa så djupt och länge (förutom min dotter). Kanske det beror på att jag inte mött "den rätta" än. Det finns en som jag verkligen känt mig som en soulmate med, men han hade sin egen väg han behövde gå och jag min...allting händer av en mening och jag tror att han var en av mina pusselbitar jag behövde för att bejaka mina andliga sidor och det är jag väldigt tacksam för, även om det samtidigt gör lite ont i hjärtat att det inte skulle vara "vi". Han finns kvar i mitt hjärta som en kär vän och kommer alltid att finnas där.
En del människor har vi med oss hela livet och en del för några år eller kortare perioder, det jag upptäckt är att för varje människa jag mött senaste åren har det skett en förändring hos mig. Ibland känns det som att livet slussar mig mot ett mål, genom andra människors inverkan och medverkan, ett mål som jag inte ser klart än men närmar mig med allt högre hastighet.
På senare tid har jag ibland känt mig så otroligt ensam att det värker i hjärtat. Inte ensam utan vänner, men ensam utan någons famn att krypa in i, där även jag kan känna mig älskad och behövd av någon annan. Jag saknar kärlek mellan två människor helt enkelt..det sägs att ju mer kärlek man ger desto mer får man tillbaka. Och jag ger massor och får tillbaka från mina vänner och familj, och det har räckt med det länge, men nu känns det som att jag behöver något mer...jag känner att mitt hjärta ropar och jag hoppas att ett annat hjärta hör och svarar..aegroto,dum anima est,spes esse dicitur- så länge det finns liv finns det hopp..
Imorgon ska jag åka iväg en sväng och se vad livet kan erbjuda. Jag är inte världens mest impulsiva människa, men när instinkten pockar på, då kan jag ta beslut och flänga iväg utan närmare eftertanke :). Det känns som att det kanske blir mer än bara en fysisk resa...
Nu är hissen på väg...pling och tjingeling
torsdag 22 juli 2010
Kärlek har inga gränser...
Jag kan inte låta bli att förundras över folks fördomar/oskrivna regler/trångsynthet om hur kärlek ska och får vara. Vem har rätt att säga att kärlek bara ska få finnas mellan olika kön, eller samma åldersgrupp, att det inte kan vara äkta kärlek om inte allt "stämmer överens" med bilden. Kärlek har inga gränser, det är ju liksom det som är det fina!
Jag har själv varit kär i män som har varit bra många år yngre än mig, vilket inte alltid har setts med blida ögon från omgivningen. Vad kan ni ha för utbyte av varann? Men, du ska väl ändå ha en vuxen man...som kan ta hand om dig? Ungefär så.. (Jag kan för helvete ta hand om mig själv, jag vill ha en livspartner, inte en dadda btw)
Visst kan ålderskillnad spela roll, jag har ändå levt 12 år längre, men det betyder inte alltid att den som är äldst har mer livserfarenhet..mognad sitter inte i ålder, det sitter i själen, och en 25-åring kan ha erfarenheter som många inte ens kommer i närheten av...det är iallafall min tanke.
Jag kan önska ibland att människor kunde vara mer öppna, att glädjas åt kärleken mellan två människor istället för att hänga upp sig på att paret inte följer normen..
Åt helvete med normer, låt kärleken segra!
För det är väl ändå en människa man blir kär i, inte en ålder eller ett kön..?
NIL VOLENTIBUS ARDUUM-INGET ÄR OMÖJLIGT FÖR DEN SOM HAR VILJAN
Jag har själv varit kär i män som har varit bra många år yngre än mig, vilket inte alltid har setts med blida ögon från omgivningen. Vad kan ni ha för utbyte av varann? Men, du ska väl ändå ha en vuxen man...som kan ta hand om dig? Ungefär så.. (Jag kan för helvete ta hand om mig själv, jag vill ha en livspartner, inte en dadda btw)
Visst kan ålderskillnad spela roll, jag har ändå levt 12 år längre, men det betyder inte alltid att den som är äldst har mer livserfarenhet..mognad sitter inte i ålder, det sitter i själen, och en 25-åring kan ha erfarenheter som många inte ens kommer i närheten av...det är iallafall min tanke.
Jag kan önska ibland att människor kunde vara mer öppna, att glädjas åt kärleken mellan två människor istället för att hänga upp sig på att paret inte följer normen..
Åt helvete med normer, låt kärleken segra!
För det är väl ändå en människa man blir kär i, inte en ålder eller ett kön..?
NIL VOLENTIBUS ARDUUM-INGET ÄR OMÖJLIGT FÖR DEN SOM HAR VILJAN
onsdag 21 juli 2010
morbid humor och nya talesätt..
Dom som känner mig väl vet att jag kan ha en väldigt rå och morbid humor, och ofta ligger mitt lågvattenmärke långt under den "normala" gränsen...hehe
Att välja humordörren (för att använda Henrik Schyfferts superbra ordval)är ibland lättare än att välja allvarsdörren. Huvudsaken för mig är att det finns någon form av säkerhetsventil som jag kan använda för att pysa ut det jag behöver (och nu pratar jag inte om metangas..). Ett skratt förlänger livet sägs det ju, men för mig har det räddat mitt liv och min mentala hälsa många gånger. För den skull betyder det inte att jag glömmer bort att jobba med det som behövs, men för att lätta på trycket när det blir för mycket runt i kring att hantera så väljer jag hellre humordörren...
Morbid humor verkar ha gått i arv till min lillskrutta, här om veckan stannade vi vid ett övergångsstäle för att släppa över ett gäng som ville över. Dom släntrade över i maklig takt och hade inte ett dugg bråttom. En djup suck följt av ett fnitter hördes från passagerarsätet och jag kastar en blick på min dotter som sitter där med ett ganska elakt busglitter i ögonen. Hmm, undrar vad som kommer nu hinner jag tänka innan hon delar med sig av sina inte alltför snälla ideer..
- Mamma, kan man inte sätta in en högtalare där fram på bilen?
-Öhm, varför då? undrar jag
-Jo, men om man spelar in när dom skjuter på skjutbanan, så kan man spela upp det när man måste stanna vid övergångstället och folk segar sig, då jäklar borde det bli fart på dom, moahahahaaa...
Jepp, that's my girl... ;)
Ibland är det förbannat svårt att hålla sig för skratt även om jag borde...
Jag tycker det är rätt kul att göra om gamla talesätt, som tur är har jag min bästa väninna som är likasinnad och ibland blir det nästan inkontinensvarning för att vi skrattar så mycket...helt galet kul ibland!
Här kommer prov på några
Som fisken i handsken
Som en fis i höstacken
Som en nål i rymden
Jag hade förresten fått en ny klädkatalog i brevlådan, senaste åren har jag slängt skiten i soporna direkt, men nu fick jag för mig att jag skulle öppna och kolla senaste modet. Kan ju vara kul att göra det var tredje år eller så..lr inte..
Det slog mig iallafall att vara modell kan ju fan inte vara kul?!
Att någon annan står och instruerar hur du ska se ut, vilket minspel och så..för årets minspel verkar vara att antingen se jäkligt förvånad ut (tänk er guldfisk som upptäcker att OJ,här HAR jag faktiskt varit..typ) eller att se så nerdrogad ut som möjligt, ungefär såhär = ööööh, jag kan knappt få mina ögonlock att stanna uppe men jag försöker se kåt ut ändå...zzzznark. Vad är egentligen meningen att dom ska förmedla med dom bilderna undrar jag?
För jag kan inte påstå att kläderna gör mig varken kåt eller förvånad...snarare avtänd och beklämd...
Som tur är har jag inte långt att gå för att återbörda katalogen till sin rätta plats: RETURSTATIONEN nästa...
Att välja humordörren (för att använda Henrik Schyfferts superbra ordval)är ibland lättare än att välja allvarsdörren. Huvudsaken för mig är att det finns någon form av säkerhetsventil som jag kan använda för att pysa ut det jag behöver (och nu pratar jag inte om metangas..). Ett skratt förlänger livet sägs det ju, men för mig har det räddat mitt liv och min mentala hälsa många gånger. För den skull betyder det inte att jag glömmer bort att jobba med det som behövs, men för att lätta på trycket när det blir för mycket runt i kring att hantera så väljer jag hellre humordörren...
Morbid humor verkar ha gått i arv till min lillskrutta, här om veckan stannade vi vid ett övergångsstäle för att släppa över ett gäng som ville över. Dom släntrade över i maklig takt och hade inte ett dugg bråttom. En djup suck följt av ett fnitter hördes från passagerarsätet och jag kastar en blick på min dotter som sitter där med ett ganska elakt busglitter i ögonen. Hmm, undrar vad som kommer nu hinner jag tänka innan hon delar med sig av sina inte alltför snälla ideer..
- Mamma, kan man inte sätta in en högtalare där fram på bilen?
-Öhm, varför då? undrar jag
-Jo, men om man spelar in när dom skjuter på skjutbanan, så kan man spela upp det när man måste stanna vid övergångstället och folk segar sig, då jäklar borde det bli fart på dom, moahahahaaa...
Jepp, that's my girl... ;)
Ibland är det förbannat svårt att hålla sig för skratt även om jag borde...
Jag tycker det är rätt kul att göra om gamla talesätt, som tur är har jag min bästa väninna som är likasinnad och ibland blir det nästan inkontinensvarning för att vi skrattar så mycket...helt galet kul ibland!
Här kommer prov på några
Som fisken i handsken
Som en fis i höstacken
Som en nål i rymden
Jag hade förresten fått en ny klädkatalog i brevlådan, senaste åren har jag slängt skiten i soporna direkt, men nu fick jag för mig att jag skulle öppna och kolla senaste modet. Kan ju vara kul att göra det var tredje år eller så..lr inte..
Det slog mig iallafall att vara modell kan ju fan inte vara kul?!
Att någon annan står och instruerar hur du ska se ut, vilket minspel och så..för årets minspel verkar vara att antingen se jäkligt förvånad ut (tänk er guldfisk som upptäcker att OJ,här HAR jag faktiskt varit..typ) eller att se så nerdrogad ut som möjligt, ungefär såhär = ööööh, jag kan knappt få mina ögonlock att stanna uppe men jag försöker se kåt ut ändå...zzzznark. Vad är egentligen meningen att dom ska förmedla med dom bilderna undrar jag?
För jag kan inte påstå att kläderna gör mig varken kåt eller förvånad...snarare avtänd och beklämd...
Som tur är har jag inte långt att gå för att återbörda katalogen till sin rätta plats: RETURSTATIONEN nästa...
tisdag 20 juli 2010
samtal och vänskap...klick..
Först och främst! Om du inte har ett öppet sinne, så skit i att läsa detta inlägg..
Jag tycker det är så otroligt häftigt att träffa människor som är öppna för allt som livet har i beredskap. Alla människor har sin egen historia och bakgrund och det är så otroligt olika hur människor hanterar sina liv. Det finns dom som inte ens kan hantera en bruten nagel utan hysteri och så finns det dom som trots enorma påfrestningar, motgångar och fördomar ändå ser ljust på livet, ser framåt, skapar sig en ny framtid och fortsätter drömma. Jag kan bara buga av beundran inför den själsstyrka dessa människor besitter. En sådan underbar människa hade jag nöjet att få umgås med idag.Tack! Du vet vem du är =)
Jag har en del förmågor eller gåvor, hur man än nu vill utrycka sig, som en del människor i vårt samhälle gärna kallar humbug. Och självklart har alla rätt till sin egen åsikt och så även jag. Det senaste året har jag iallafall känt att det drar ihop sig till "något". Exakt vad det är som ska ske vet jag inte, bara att jag har en del i det. I många år har jag dolt en del av mina sidor för jag vet att det inte är accepterat i samhället att vara annorlunda och även att en del skulle anse mig som galen. På grund av det har jag trott mig vara ganska ensam. Tack vare en underbar vän fick jag möjligheten att få träffa och uppleva att det finns likasinnade. En härlig känsla! Tack till Lingbogänget!
Och ännu härligare är att jag verkar dra till mig, eller rättare sagt så känns det som att jag samlar ihop människor till min innersta krets (och nej jag menar inte att jag ska starta nån sekt!). Under ett av samtalen med min allra nyaste vän så kände jag bara ett inre ..KLICK..ungefär som det första klicket i ett lås som ska låsas upp..en hel del kommer hända i mitt undermedvetna under natten. Och jag tror att klicket hör ihop med detta "något"som ska ske...
Jag hade en tanke att jag skulle meditera ikväll, men ett svettigt litet yrväder kommer smygande med jämna mellanrum här och flåsar att det är för varmt att kunna somna....själv känner jag att jag kan somna stående nästan just för att det är så varmt, så meditationen kanske får vänta....för mig känns det viktigare att Vickan får somna i trygg vetskap om att jag är vaken tills hon somnar...
Tooodeloo ;), som min bästa killkompis brukar säga(jag är så glad att du finns i mitt liv!)
Jag tycker det är så otroligt häftigt att träffa människor som är öppna för allt som livet har i beredskap. Alla människor har sin egen historia och bakgrund och det är så otroligt olika hur människor hanterar sina liv. Det finns dom som inte ens kan hantera en bruten nagel utan hysteri och så finns det dom som trots enorma påfrestningar, motgångar och fördomar ändå ser ljust på livet, ser framåt, skapar sig en ny framtid och fortsätter drömma. Jag kan bara buga av beundran inför den själsstyrka dessa människor besitter. En sådan underbar människa hade jag nöjet att få umgås med idag.Tack! Du vet vem du är =)
Jag har en del förmågor eller gåvor, hur man än nu vill utrycka sig, som en del människor i vårt samhälle gärna kallar humbug. Och självklart har alla rätt till sin egen åsikt och så även jag. Det senaste året har jag iallafall känt att det drar ihop sig till "något". Exakt vad det är som ska ske vet jag inte, bara att jag har en del i det. I många år har jag dolt en del av mina sidor för jag vet att det inte är accepterat i samhället att vara annorlunda och även att en del skulle anse mig som galen. På grund av det har jag trott mig vara ganska ensam. Tack vare en underbar vän fick jag möjligheten att få träffa och uppleva att det finns likasinnade. En härlig känsla! Tack till Lingbogänget!
Och ännu härligare är att jag verkar dra till mig, eller rättare sagt så känns det som att jag samlar ihop människor till min innersta krets (och nej jag menar inte att jag ska starta nån sekt!). Under ett av samtalen med min allra nyaste vän så kände jag bara ett inre ..KLICK..ungefär som det första klicket i ett lås som ska låsas upp..en hel del kommer hända i mitt undermedvetna under natten. Och jag tror att klicket hör ihop med detta "något"som ska ske...
Jag hade en tanke att jag skulle meditera ikväll, men ett svettigt litet yrväder kommer smygande med jämna mellanrum här och flåsar att det är för varmt att kunna somna....själv känner jag att jag kan somna stående nästan just för att det är så varmt, så meditationen kanske får vänta....för mig känns det viktigare att Vickan får somna i trygg vetskap om att jag är vaken tills hon somnar...
Tooodeloo ;), som min bästa killkompis brukar säga(jag är så glad att du finns i mitt liv!)
En förälders mardrömsscenario och helande kramar..
Bästa kompisar
Idag fick jag mina längsta 5 minuter i mitt liv av ren och skär skräck och en förälders mardröm. Något jag hoppas att jag ska slippa uppleva fler gånger...
Skulle iväg och bada med Viktoria och syrran+vovve ut på en udde vid Sundbyholms slott. Vi hade tänkt oss att vara allra längst ute på udden för att folk inte ska störa sig på att även hunden badar, men där var redan upptaget. Så vi tänker gå tillbaks en bit och Vickan väljer den övre vägen, jag har aldrig varit där så jag börjar protestera för jag vill ha henne i närheten på för mig okända ställen, men syrran säger då att stigarna möts längre fram så jag släpper iväg henne. När vi så kommer fram till mötesplatsen finns ingen Viktoria där så jag går upp på kullen...inte en själ så långt ögat kan nå...jag joggar tillbaks till syrran, frågar om hon sett Vickan, nej får jag till svar och jag känner hur hjärtat blir alldeles iskallt och bankar så att det gör ont. Jag släpper väskorna och börja småspringa tillbaks mot den allmänna badplatsen, möter ett par som jag frågar om dom sett en flicka med vit klänning och det hade dom och riktade in mig åt rätt håll...vet inte om jag sprintat så nån gång i mitt liv, en hel del hemska bilder hann passera hjärnbarken. Och hon sitter snällt och väntar och spejar, reser sig lite osäkert när jag kommer farande i 180 och tror säkert att hon ska få skäll, men jag bara kramar om henne hårt medans tårar av lättnad forsar ner och jag lyckas hulka fram att hon nästan skrämt livet ur mig. Det blev en lååång kram, jag behövde känna livet återvända till min själ...jag är så tacksam för våra skyddsänglar, dom får jobba hårt ibland..
På tal om kramar, har ni tänkt på hur mycket vi kan fömedla med en kram?
Och då menar jag en riktig kram där man faktiskt håller om varann, inte dom här ensekunders med avslutande klapp på ryggen (finns det nåt mer opersonligt??)
Idag fick jag en helt underbar kram som betydde så mycket och helade mig mer än ord kan göra, en kram som betydde allt mellan förlåt, rädsla, skuld,lättnad,saknad, är vi vänner? JA, vi är bästa vänner...handling säger mer än tusen ord!
Så tänk på det nästa gång ni kramar någon..vad vill DU förmedla med kramen?
Det värsta jag själv vet är slentriankramare, kan inte bli mer tomt än i såna kramar...
Och det märks tydligt när kramen är äkta och ärligt menad för jag fylls av positiv energi =)...
En riktig bergodalbanedag har det varit men Post nubila Phoebus!
och min favorit amor vincit omnia...ta hand om er, jag ska ta hissen till drömmarnas värld...PLING..
måndag 19 juli 2010
Pärer och pinne i röven..
Jaha, det blev en natt till hos syrran.Vi har roat oss med att städa kylskåp, vattna trädgårn och skörda pärer..
Under skörden så passade Vickan på att bjuda på sitt underbara vokabulär för sin moster. Hon stog med rumpan mot en av odlingslådorna när hon drog upp potatisen och rätt vad det är utbrister hon smått irriterat " det är en pinne som petar mig i RÖVEN", hon kastar en blick på mig och säger "eeeh..jag menar den petar mig i..paus..bakhålet flinar hon glatt...hon har ju ändå hunnit säga sitt favoritord så hon ser så nöjd ut..suck...
Jag önskar att jag hade haft min egen mobiltelefon, jag hade fått en helt underbar bild på Vickan när hon står och vattnar en stor Ek (med vattenslangen alltså, hon står inte o kissar på den..).."vaddå, det är väl inte bara blommorna som behöver vatten mamma"..sant =)
Jag önskar verkligen att jag snart får råd med ett eget litet hus med en liten trädgård, så härligt att se Vickan påta i myllan för det ser ut som hon gjort det i något tidigare liv...hon ser så harmonisk ut. Stora drömmar kan tyckas för en arbetslös jäkel, men hur ska jag annars ta mig framåt i livet..?
Jag upptäckte igen idag att Eskilstuna vimlar av snygga män, bara 1 timme inne på Maxi får mig att tro att jag hamnat i paradiset. Hur kommer det sig att det finns så många snyggingar just här undrar jag...kan ju hoppas på att jag kan träffa på nån som är ledig och trevlig ;)...Ta vara på kärleken för det är det dyrbaraste som finns..amor vincit omnia! Själv lever jag på hoppets svaga låga, skam den som ger sig,rätt var det är så står han där, mannen i mitt liv ;)
Under skörden så passade Vickan på att bjuda på sitt underbara vokabulär för sin moster. Hon stog med rumpan mot en av odlingslådorna när hon drog upp potatisen och rätt vad det är utbrister hon smått irriterat " det är en pinne som petar mig i RÖVEN", hon kastar en blick på mig och säger "eeeh..jag menar den petar mig i..paus..bakhålet flinar hon glatt...hon har ju ändå hunnit säga sitt favoritord så hon ser så nöjd ut..suck...
Jag önskar att jag hade haft min egen mobiltelefon, jag hade fått en helt underbar bild på Vickan när hon står och vattnar en stor Ek (med vattenslangen alltså, hon står inte o kissar på den..).."vaddå, det är väl inte bara blommorna som behöver vatten mamma"..sant =)
Jag önskar verkligen att jag snart får råd med ett eget litet hus med en liten trädgård, så härligt att se Vickan påta i myllan för det ser ut som hon gjort det i något tidigare liv...hon ser så harmonisk ut. Stora drömmar kan tyckas för en arbetslös jäkel, men hur ska jag annars ta mig framåt i livet..?
Jag upptäckte igen idag att Eskilstuna vimlar av snygga män, bara 1 timme inne på Maxi får mig att tro att jag hamnat i paradiset. Hur kommer det sig att det finns så många snyggingar just här undrar jag...kan ju hoppas på att jag kan träffa på nån som är ledig och trevlig ;)...Ta vara på kärleken för det är det dyrbaraste som finns..amor vincit omnia! Själv lever jag på hoppets svaga låga, skam den som ger sig,rätt var det är så står han där, mannen i mitt liv ;)
söndag 18 juli 2010
Blyg kotte och en schysst stake..
Idag kom lilla kotten fram i syrrans trädgård. Den lullade runt och försökte hitta mask i rabatten efter regnskuren, men det var nog rätt knapert med det. Så Vickan och jag fixade fram en skål kattmat till honom som vi bjöd på. Men han verkade lite blyg för han pep iväg och gömde sig i höga gräset när jag närmade mig försiktigt, men
efter en stund kom han fram igen den lilla sötingen och högg in friskt på maten =)
Tanken var att Vickan och jag skulle fara hemmåt idag på em, men syrran frågade om vi inte kunde vara kvar, så sagt och gjort, vi blev kvar en natt till..
Presenter fick vi från semesterfirarna, vickan fick fint halsband, nattlinne och lite annat smått och gott. Och jag fick massa gott(e)..
Det märks att alla vet vad jag gillar bäst, så nu har jag fått en ny stake i familjen =), för att vara tydlig så menar jag såklart en ljusstake så ni inte tror att jag har ett manligt harem hemma...
Syrran med man har fyndat en massa på loppis i Danmark, uppenbarligen fattar danskarna bättre vad loppis går ut på än vad vi gör här i Svea..vissa av grejerna skulle kosta 3-500:- här, men kostade runt 60-70 kr där...så ska man fynda så är Danmark värt att besöka!
Jag lyckades hitta en gammal mobil hos syrran som jag har laddat (eftersom min egen la ner och laddaren ligger hemma..)men vi verkar inte vara så kompatibla. Min egen är en Ericsson och den lånade en Samsung= bäddat för knas..hittar som ett as i menyn, tycker den är totalt ologisk och inte fan kan den skriva sms.en rätt heller...
trodde aldrig att jag skulle sakna min egen mobil så mycket!
Nu är det dags att studera insidan av mina ögonlock...tjingeling
efter en stund kom han fram igen den lilla sötingen och högg in friskt på maten =)
Tanken var att Vickan och jag skulle fara hemmåt idag på em, men syrran frågade om vi inte kunde vara kvar, så sagt och gjort, vi blev kvar en natt till..
Presenter fick vi från semesterfirarna, vickan fick fint halsband, nattlinne och lite annat smått och gott. Och jag fick massa gott(e)..
Det märks att alla vet vad jag gillar bäst, så nu har jag fått en ny stake i familjen =), för att vara tydlig så menar jag såklart en ljusstake så ni inte tror att jag har ett manligt harem hemma...
Syrran med man har fyndat en massa på loppis i Danmark, uppenbarligen fattar danskarna bättre vad loppis går ut på än vad vi gör här i Svea..vissa av grejerna skulle kosta 3-500:- här, men kostade runt 60-70 kr där...så ska man fynda så är Danmark värt att besöka!
Jag lyckades hitta en gammal mobil hos syrran som jag har laddat (eftersom min egen la ner och laddaren ligger hemma..)men vi verkar inte vara så kompatibla. Min egen är en Ericsson och den lånade en Samsung= bäddat för knas..hittar som ett as i menyn, tycker den är totalt ologisk och inte fan kan den skriva sms.en rätt heller...
trodde aldrig att jag skulle sakna min egen mobil så mycket!
Nu är det dags att studera insidan av mina ögonlock...tjingeling
lördag 17 juli 2010
mental trötthet..
Tagit det riktigt lugnt idag, försökt njuta av vädret utan att smälta bort...busat lite med hundarna och sen tagit lååånga vilopauser med mycket vatten. Åkte och hämta såndär riktigt nyttig middag på McDonalds och bara pöste efteråt. Känner att jag är rätt trött mentalt, huvudet känns fullt med fetvadd och tankegångarna kletar runt i snigelslem..ungefär..
Hjärtat har börjat med lite dubbelslag så jag ska nog gå och nanna nu istället för att försöka skriva nåt vettigt här...
amor vincit omnia..
Hjärtat har börjat med lite dubbelslag så jag ska nog gå och nanna nu istället för att försöka skriva nåt vettigt här...
amor vincit omnia..
fredag 16 juli 2010
svek och förlorad vänskap..
Vad är det som gör att vi tycker oss känna en annan människa väl?
En liten del av det är den verbala kommunikationen, men största delen är och kommer alltid att vara kroppsspråket. Kroppen kan sällan ljuga, och visst går det att styra en del av det till egen vinning, men att kunna dölja det mest osannolika sidor och verka fullt normal och hur trevlig och charmig som helst får mig ganska osökt att tänka på psykopater och andra extrema beteendestörningar.
Blr arg på mig själv för jag har ansett mig vara en god människokännare och kan tolka även det som inte sägs med munnen, men nu tvivlar jag verkligen på min egen förmåga...grundlurad är väl bara förnamnet hur min känsla är just nu..
Senaste dygnet känns det som att jag har åldrats minst 10 år och påsarna hänger tunga under ögonen...
Sorg i hjärtat när en vad jag trodde stark och ärlig vänskap gått i graven...
En liten del av det är den verbala kommunikationen, men största delen är och kommer alltid att vara kroppsspråket. Kroppen kan sällan ljuga, och visst går det att styra en del av det till egen vinning, men att kunna dölja det mest osannolika sidor och verka fullt normal och hur trevlig och charmig som helst får mig ganska osökt att tänka på psykopater och andra extrema beteendestörningar.
Blr arg på mig själv för jag har ansett mig vara en god människokännare och kan tolka även det som inte sägs med munnen, men nu tvivlar jag verkligen på min egen förmåga...grundlurad är väl bara förnamnet hur min känsla är just nu..
Senaste dygnet känns det som att jag har åldrats minst 10 år och påsarna hänger tunga under ögonen...
Sorg i hjärtat när en vad jag trodde stark och ärlig vänskap gått i graven...
torsdag 15 juli 2010
seminarie och osannolika människor
Idag var det då dags för mitt första seminarie hos jobbcoachen..hett som i en bakugn var det i rummet jag klev in i och jag tänkte i mitt stilla sinne "kommer jag att överleva detta eller smälta bort på stolen..?
Det var iof inget nytt under solen som framfördes, dock fick jag känna på diverse främmande kroppsodörer jag hade klarat mig rätt bra utan...speciellt i denna fuktiga värme...
Intervjuövningarna var lite roligare, men jag blev lite snopen när det inte var jobbcoachen som skulle leka arbetsgivare, utan vi fick gå ihop i små grupper och förhöra varandra...hmm, jag fick bra feedback på min låtsasintervju, jag hade fått jobbet...inte för att vara le eller nåt men jag vill nog ha feedback från jobbcoachen också..hon har ju liksom sitt jobb av en anledning kan jag tycka..
Ibland kan jag undra varför saker och ting måste ske, trots att jag har mitt talesätt att allting händer av en anledning så är det jävligt svårt att se anledningen ibland. Speciellt när det som sker är så sönderslitande på en underbar själ. Det är förbannat svårt att inte ställa sig frågan "varför"...
Att tro sig om att känna en människa som visar sig vara någon helt annan under ytan är skrämmande och hela ens värld vänds upp och ner...
Känner mig för tillfället ganska otillräcklig, jag önskar jag kunde laga felet som är FETT TRASIGT. Jag vill kunna göra mer än bara finnas här...men jag finns här i vått och torrt, alltid!
Det var iof inget nytt under solen som framfördes, dock fick jag känna på diverse främmande kroppsodörer jag hade klarat mig rätt bra utan...speciellt i denna fuktiga värme...
Intervjuövningarna var lite roligare, men jag blev lite snopen när det inte var jobbcoachen som skulle leka arbetsgivare, utan vi fick gå ihop i små grupper och förhöra varandra...hmm, jag fick bra feedback på min låtsasintervju, jag hade fått jobbet...inte för att vara le eller nåt men jag vill nog ha feedback från jobbcoachen också..hon har ju liksom sitt jobb av en anledning kan jag tycka..
Ibland kan jag undra varför saker och ting måste ske, trots att jag har mitt talesätt att allting händer av en anledning så är det jävligt svårt att se anledningen ibland. Speciellt när det som sker är så sönderslitande på en underbar själ. Det är förbannat svårt att inte ställa sig frågan "varför"...
Att tro sig om att känna en människa som visar sig vara någon helt annan under ytan är skrämmande och hela ens värld vänds upp och ner...
Känner mig för tillfället ganska otillräcklig, jag önskar jag kunde laga felet som är FETT TRASIGT. Jag vill kunna göra mer än bara finnas här...men jag finns här i vått och torrt, alltid!
tisdag 13 juli 2010
coaching, örjan och vilda rollatorer..
Mötet med jobbcoachen gick över förväntan, kan det bero på att jag ställde in mig på att det skulle gå bra kanske...hmm..?
Jag passade på att ankra känslan jag hade när jag gick därifrån så jag kan använda mig ev den när det blir tufft med ansökningarna...fick lite bassning för att jag suttit nitad vid datorn 8-16, "du måste ju fylla på ny energi och pausa människa!" Så hon skrev in promenader varje dag i min handlingsplan, en coach i min smak som ser människan! =)
Vickan och jag tog ett kvällsdopp härom kvällen, det blåste ordentligt (skönt!)och var ganska vågigt i sjön..rätt var det är så skriker hon.."aktaaa, nu kommer Örjan"..varpå jag ser mig omkring lite lätt förvirrad och stridsberedd efter nån idiot som kommer farande men såg...ingen alls..hmm, vad ser hon som jag inte ser..
Det tog en stund innan jag fattade att ungen min döpte vågorna allt eftersom dom kom..haha. Jag är ganska tacksam för att det var vanliga namn, för just nu verkar hennes favoritord vara "röv", som hon gärna använder i tid och otid..just detta ord verkar ha undgått våran egen censurering totalt, annars brukar vi göra som i TV när dom censurerar, så ibland kan det låta AJ som PIIIIP PIP PIP hemma..
Jag har en tanke att allt händer av en mening. Idag när vi skulle iväg på picnic och bad så kom jag på halvägs att jag glömt mina cigg hemma (ingen bra ide att vara utan..)så jag vänder och kör hem. På vår gata utanför vår port så finns det en ganska brant backe på ca 3 m. Jag ser att en tant med rollator går långt framför på vägen, och när jag ligger precis 1 m bakom så flyger tantens hatt av (jag nitar bromsen för att inte köra på hatten lr tanten,körde iof bara 20)och hon släpper rollatorn som formligen galopperar ner för backen så att hennes matkasse sprider sig hela vägen ner. Stackarn ser både arg och förkrossad ut samtidigt, och hattjäveln flög även den ner för backen...jag fick iaf chansen att hjälpa en äldre dam, även om hon var lite smått ovillig (finsk tant-envis o stolt, precis som min mormor ;). På min knaggliga finska hoppas jag iaf att jag sa att jag skulle kånka upp rollatorn och hennes matkasse till vägen igen och gjorde så. Så tack för att jag fick göra en god gärning...carpe diem!
Jag passade på att ankra känslan jag hade när jag gick därifrån så jag kan använda mig ev den när det blir tufft med ansökningarna...fick lite bassning för att jag suttit nitad vid datorn 8-16, "du måste ju fylla på ny energi och pausa människa!" Så hon skrev in promenader varje dag i min handlingsplan, en coach i min smak som ser människan! =)
Vickan och jag tog ett kvällsdopp härom kvällen, det blåste ordentligt (skönt!)och var ganska vågigt i sjön..rätt var det är så skriker hon.."aktaaa, nu kommer Örjan"..varpå jag ser mig omkring lite lätt förvirrad och stridsberedd efter nån idiot som kommer farande men såg...ingen alls..hmm, vad ser hon som jag inte ser..
Det tog en stund innan jag fattade att ungen min döpte vågorna allt eftersom dom kom..haha. Jag är ganska tacksam för att det var vanliga namn, för just nu verkar hennes favoritord vara "röv", som hon gärna använder i tid och otid..just detta ord verkar ha undgått våran egen censurering totalt, annars brukar vi göra som i TV när dom censurerar, så ibland kan det låta AJ som PIIIIP PIP PIP hemma..
Jag har en tanke att allt händer av en mening. Idag när vi skulle iväg på picnic och bad så kom jag på halvägs att jag glömt mina cigg hemma (ingen bra ide att vara utan..)så jag vänder och kör hem. På vår gata utanför vår port så finns det en ganska brant backe på ca 3 m. Jag ser att en tant med rollator går långt framför på vägen, och när jag ligger precis 1 m bakom så flyger tantens hatt av (jag nitar bromsen för att inte köra på hatten lr tanten,körde iof bara 20)och hon släpper rollatorn som formligen galopperar ner för backen så att hennes matkasse sprider sig hela vägen ner. Stackarn ser både arg och förkrossad ut samtidigt, och hattjäveln flög även den ner för backen...jag fick iaf chansen att hjälpa en äldre dam, även om hon var lite smått ovillig (finsk tant-envis o stolt, precis som min mormor ;). På min knaggliga finska hoppas jag iaf att jag sa att jag skulle kånka upp rollatorn och hennes matkasse till vägen igen och gjorde så. Så tack för att jag fick göra en god gärning...carpe diem!
torsdag 8 juli 2010
middag med ansökan..
Ibland är stress så påtagligt att det ligger som ett kraftnät runt i kring mig...kroppen har tics och magen blir som en knut...trots det lyckades jag avnjuta en väldans god grillmiddag =)
Sen blev det dags att ta tag i det som skapat min stress, JOBBANSÖKNINGAR...jag är sämre än sämst på att skriva dylika och det tar i snitt 2½ timme för mig att skriva en ansökan...patetiskt så det förslår egentligen, men när jag senast sökte jobb för typ 16 år sen var det betydligt lättare. Mitt självförtoende existerar inte öht när jag ska försöka mig på att skriva nutidens CV, personligt brev mm...
Då är det bra att ha en underbar vän som Bella som hjälper mig att formulera fram mina bra egenskaper och få ner dom på papper...jag vill nog inte veta hur lång tid det tog, men jag kan nog inte känna mig mer tacksam än jag gör nu, tack gumman!
Sent hem blev det iaf, tur att lillskruttan har sommarlov..
Jag tror att allting händer av en mening och att mycket är ödesbestämt..ödet kan ändras beroende på vilka val jag gör och ibland får jag ett litet tecken att det är rätt väg jag slagit in på...som ikväll, hur stora är oddsen att jag ska råka i samspråk med en människa som har den typen av jobb jag precis sökt klockan 23.50 en onsdagkväll..? Hade tyvärr inte sinnesnärvaro nog att ge henne mitt CV hahaha ;)
Men jag ser det som ett tecken att jag är på rätt väg och jag tackar mina hjälpare (levande som ickelevande) ödmjukt för all hjälp och stöd som jag får...
Nu ska jag försöka stressa av och gråta lite av lättnad så jag kan sova inför morgondagens möte med jobbcoachen...
Sen blev det dags att ta tag i det som skapat min stress, JOBBANSÖKNINGAR...jag är sämre än sämst på att skriva dylika och det tar i snitt 2½ timme för mig att skriva en ansökan...patetiskt så det förslår egentligen, men när jag senast sökte jobb för typ 16 år sen var det betydligt lättare. Mitt självförtoende existerar inte öht när jag ska försöka mig på att skriva nutidens CV, personligt brev mm...
Då är det bra att ha en underbar vän som Bella som hjälper mig att formulera fram mina bra egenskaper och få ner dom på papper...jag vill nog inte veta hur lång tid det tog, men jag kan nog inte känna mig mer tacksam än jag gör nu, tack gumman!
Sent hem blev det iaf, tur att lillskruttan har sommarlov..
Jag tror att allting händer av en mening och att mycket är ödesbestämt..ödet kan ändras beroende på vilka val jag gör och ibland får jag ett litet tecken att det är rätt väg jag slagit in på...som ikväll, hur stora är oddsen att jag ska råka i samspråk med en människa som har den typen av jobb jag precis sökt klockan 23.50 en onsdagkväll..? Hade tyvärr inte sinnesnärvaro nog att ge henne mitt CV hahaha ;)
Men jag ser det som ett tecken att jag är på rätt väg och jag tackar mina hjälpare (levande som ickelevande) ödmjukt för all hjälp och stöd som jag får...
Nu ska jag försöka stressa av och gråta lite av lättnad så jag kan sova inför morgondagens möte med jobbcoachen...
onsdag 7 juli 2010
psykbryt o tålmodig unge..
Ja, det var väl iof väntat att den dagen skule komma när jag bröt ihop...vet inte om det kanske beror på att jag sovit 3 timmar inatt som gjorde att allt brast och livet kändes hopplöst till skillnad från igår...
Nu börjar jag förstå den deprimerande stämningen bland dom arbetssökande jag träffade på inne på AF första gången..när det enda jag får tillbaks är "tack för din ansökan, vi tittar på andra kandidater", kan ju lätt förvandlas till ett vrak och känna att jag duger inte ens på arbetsmarknaden...nu vet jag med mig att jag har dåliga dagar ibland när allt känns skit, så jag vet att morgondagen kommer kännas ljusare..
Det hjälper till en hel del när jag har en otroligt duktig och tålmodig dotter som roat sig själv flera timmar medans mamma försökt plita ihop ansökningsbrev...stackarn blev helt förskräckt när hon hittade mig storgråtandes framför datorn (det är inte så ofta hon ser mig gråta)och sprang och hämtade snorpapper..min lilla älskling <3. Oftast brukar jag spara mina eventuella tårefloder tills efter hon har somnat.
I eftermiddag ska jag få lite hjälp från bästaste Bella (vad gjorde jag utan dig gumman!!??)plus att vi blev bjudna på middag!! Jag skulle gå under utan mina närmaste vänner, är så tacksam för att ni finns!! Jag vet att Vickan också blir glad som får busa med farbror Stefan hehe...
Känner mig lite lättare om hjärtat än jag gjorde för 2 timmar sen iaf...få se hur det går i eftermiddag/kväll...fortsättning följer..
Nu börjar jag förstå den deprimerande stämningen bland dom arbetssökande jag träffade på inne på AF första gången..när det enda jag får tillbaks är "tack för din ansökan, vi tittar på andra kandidater", kan ju lätt förvandlas till ett vrak och känna att jag duger inte ens på arbetsmarknaden...nu vet jag med mig att jag har dåliga dagar ibland när allt känns skit, så jag vet att morgondagen kommer kännas ljusare..
Det hjälper till en hel del när jag har en otroligt duktig och tålmodig dotter som roat sig själv flera timmar medans mamma försökt plita ihop ansökningsbrev...stackarn blev helt förskräckt när hon hittade mig storgråtandes framför datorn (det är inte så ofta hon ser mig gråta)och sprang och hämtade snorpapper..min lilla älskling <3. Oftast brukar jag spara mina eventuella tårefloder tills efter hon har somnat.
I eftermiddag ska jag få lite hjälp från bästaste Bella (vad gjorde jag utan dig gumman!!??)plus att vi blev bjudna på middag!! Jag skulle gå under utan mina närmaste vänner, är så tacksam för att ni finns!! Jag vet att Vickan också blir glad som får busa med farbror Stefan hehe...
Känner mig lite lättare om hjärtat än jag gjorde för 2 timmar sen iaf...få se hur det går i eftermiddag/kväll...fortsättning följer..
tisdag 6 juli 2010
Målade ben och prioriteringar...
Livet som ensamstående är inte alltid en dans på rosor..idag är Vickans och min första träningsdag i eget ansvar, eftersom AF kräver att jag ska kunna vara hemifrån 12 timmar per dag gäller det för min 9-åring att lära sig fort att klara sig själv ett par timmar. Inte en idealisk position kan jag känna, då Vickan inte är lika mogen som jämnåriga i alla lägen och inte tycker om att vara själv..men, men, skam den som ger sig...
Så idag passade jag på att gå och handla själv i lugn och ro, medans Vickan fick vara kvar hemma själv. Det gick skitbra, bortsett från att hon kladdat ner sina ben med textilfärg (som inte verkar gå bort..). Den spontana känslan..? Det kommer ta tid det här..typ..;)
För mig som gått i skola i 2 år nu så känns det som om samhället har liksom lite fel prioriteringar...räknas jag bara som människa om jag kan jobba och vara borta från min dotter 12 timmar/dag..?
Det verkar som att ha barn nu för tiden ses med onda ögon om man inte lever i en kärnfamilj med stor släkt som kan ta hand om ens barn så att jag är arbetsför gärna 24 timmar om dygnet..jag låter lite bitter märker jag..
Jag försöker ändå tänka positivt, att nånstans finns det ett jobb för mig, som passar även i min situation, jag behöver bara träffa på rätt människa som ser mig som en tillgång..=) QUI QUAIRIT INVENI'T-DEN SOM SÖKER HAN FINNER
Jag skulle vilja jobba inom hemtjänsten, om det ens existerar längre..?
Nu ska jag iaf prioritera rätt i min värld och fixa lite ugnspannkaka till en något sen middag..
Så idag passade jag på att gå och handla själv i lugn och ro, medans Vickan fick vara kvar hemma själv. Det gick skitbra, bortsett från att hon kladdat ner sina ben med textilfärg (som inte verkar gå bort..). Den spontana känslan..? Det kommer ta tid det här..typ..;)
För mig som gått i skola i 2 år nu så känns det som om samhället har liksom lite fel prioriteringar...räknas jag bara som människa om jag kan jobba och vara borta från min dotter 12 timmar/dag..?
Det verkar som att ha barn nu för tiden ses med onda ögon om man inte lever i en kärnfamilj med stor släkt som kan ta hand om ens barn så att jag är arbetsför gärna 24 timmar om dygnet..jag låter lite bitter märker jag..
Jag försöker ändå tänka positivt, att nånstans finns det ett jobb för mig, som passar även i min situation, jag behöver bara träffa på rätt människa som ser mig som en tillgång..=) QUI QUAIRIT INVENI'T-DEN SOM SÖKER HAN FINNER
Jag skulle vilja jobba inom hemtjänsten, om det ens existerar längre..?
Nu ska jag iaf prioritera rätt i min värld och fixa lite ugnspannkaka till en något sen middag..
Seg start med bra avslut..
...blev det på denna dag. Jag vete fasen vad som hände idag, fick totalerror i förmiddags när jag skulle kolla jobb och skicka iväg ansökningar. Jag måste ha blivit felprogrammerad under natten eller nåt för jag fick inte iväg en enda ansökan idag (mindre bra, jag veeeet). Mitt underbara yrväder fick ryck när jag bad henne plocka upp filten från golvet i hennes rum och storstädade hela rummet! Nice, mum very proud!
Dotra min hade för övrigt en ide om dom olika åldrarna och namngav då dom såhär: pojke, grabb, kille, man,karl, gubbe, gammal gubbe,farbror,död farbror...det är sällan jag har tråkigt i min dotters sällskap, min absolut största glädje i livet även om vi inte alltid drar jämt.
Eftermiddan och kvällen avslutades hos Bella&Vovvarna och jag fick hjälp med att få till denna blogg, tack gumman, jag älskar dig!
Nu ska jag parkera min lekamen i sängen där den hör hemma vid denna sena timme...
Väl mött och låt kärleken segra!
Dotra min hade för övrigt en ide om dom olika åldrarna och namngav då dom såhär: pojke, grabb, kille, man,karl, gubbe, gammal gubbe,farbror,död farbror...det är sällan jag har tråkigt i min dotters sällskap, min absolut största glädje i livet även om vi inte alltid drar jämt.
Eftermiddan och kvällen avslutades hos Bella&Vovvarna och jag fick hjälp med att få till denna blogg, tack gumman, jag älskar dig!
Nu ska jag parkera min lekamen i sängen där den hör hemma vid denna sena timme...
Väl mött och låt kärleken segra!
måndag 5 juli 2010
Bättre sent än aldrig..
Jahaja, så nu har även jag fått tummen ur och startat min egen blogg =), bättre sent än alrig som sagt...
Här inne kommer det att stå både det ena och det andra, och säkert en hel del underliga inlägg kommer att synas. Det är jag i ett nötskal...so take it or leave it ;)
Här inne kommer det att stå både det ena och det andra, och säkert en hel del underliga inlägg kommer att synas. Det är jag i ett nötskal...so take it or leave it ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)