Jag tror det är drygt tre år sedan jag skrev sist..av någon anledning, som jag inte kommer ihåg, så slutade jag skriva i bloggen. Men nu senaste månaderna har jag känt behovet av att skriva av mig igen, så här är jag, framför en dator jag inte använt på evigheter. Var tvungen att fundera en bra stund hur man fick till snabel-a i emailadressen när jag skulle logga in. Man blir rätt bortskämd när man sitter med iphone och det bara är att flippra på skärmen med tummen..jag hoppas jag kan hålla fingrarna borta från datorskärmen under skrivandets gång, hahaha!
Så, vad har då hänt sen sist?
En hel del och samtidigt känns det som att tiden stått still på vissa områden. Skummade igenom mitt sista inlägg och där hade jag skrivit om att jag eventuellt skulle få boendestöd, och det har jag haft nu i två år tror jag. Himla jobbigt till en början att släppa in för mig främmande människor i min trygga borg, men nu känner jag att det är en ovärderlig hjälp, särskilt vid möten med myndigheter. Så himla skönt att slippa sitta själv och hinna med att förstå, analysera, komma ihåg vad som sägs mm.
V, som numer heter Jeff (återkommer till det i ett eget inlägg) har nu gått ut grundskolan och börjat på gymnasiet. Godkända betyd i allt förutom matte, vilket är en bedrift med tanke på måendet som florerat hos min numera tonåring senaste åren. Ett mående som fortfarande är ständigt närvarande och får det att värka i mammahjärtat.
Jag har även, hör och häpna, träffat en man som jag nu är förlovad och sambo med. Och det steget hade jag nog aldrig tagit om inte mannen ifråga är en riktig one of the kind!
Otroligt lyhörd, intelligent, humoristisk (vi har samma sjuka humor), snäll, respektfull och vetgirig. Han vill och lär sig kontinuerligt hur jag fungerar, inga suckar eller himlande ögon för det jag inte klarar av eller förstår. Att han själv har ADHD gör ju att vi har förståelse för varandra på ett helt annat plan..
Det typiska är att jag bara några månader innan våra vägar korsades bestämde mig för att jag skulle förbli singel, orkade inte med fler bakslag med män som utger sig för att vara något de inte är.
Och som en gammal intorkad kliché så dyker ju den rätte upp när man slutar leta, hahahaha!
Jag fick faktiskt vägledning av ett medium att jag skulle träffa rätt man när jag var redo. Och jag tänkte ju som jag gör att det blir ju såklart när jag gått ner alla mina kilon. Haha, är större än jag någonsin varit förut och han älskar varenda cm av mig..jag får fortfarande jobba hårt med min självbild och inte värdera mig själv efter vikten, en ständigt inre kamp. Men skam den som ger sig..
Ska inte säga att det varit en dans på rosor att gå från 13 års ensamboende med ett barn, till att bli sambo, MEN, det har inte heller blivit så tufft som jag tidigare föreställt mig att omställningen skulle bli. Mycket för att mannen i mitt liv är lyhörd och att vi faktiskt kommunicerar vad vi vill, behöver och önskar med varandra. Vi båda hade ingen ork att köra några spel, utan körde med raka puckar om vilka vi var, vilket skit som fanns i våra ryggsäckar redan från första början. Och det har vi fortsatt med. Det är så jävla skönt att kunna prata om allt som rör sig i huvudet och själen, utan att få konstiga miner, suckar eller himlande ögon. Och att kunna säga till att ryggsäcken spydde utan att få höra att man måste sluta noja om allt. En annan sak som är underbart är att dela intresset för naturen, djuren och andligheten. Tänk så många ggr jag fått höra att mina "krav"på en man varit för högt ställda!
Att jag måste backa, för det kan omöjligt finnas någon som kan dela mina intressen, jag måste också acceptera att få män tycker det är ok eller naturligt att hålla på med healing och se andar. Well..in your face fuckers, för här är han nu, min blivande man som är allt jag önskat. Jag tror vi kom fram till att det var lättare att räkna upp de intressen vi INTE delade..
Jag har också, sent omsider, förstått att kärlek inte är att för evigt ha nyförälskelsens fjärilar i magen, det är att känna den lugna tryggheten att det är "VI". Det är att ha den trygga vetskapen att den andre står stadigt och håller en uppe när man själv vacklar. Det är att våga bli grinig och veta att den andre älskar en oavsett. Att sträva mot samma mål. Att våga säga vad man tycker utan rädsla för att få skäll eller bli lämnad. Att erkänna när man gjort fel och veta att det är ok att göra fel ibland, man är älskad ändå. Att vakna mitt i natten efter en mardröm och känna hur pulsen går ner bara av att känna värmen och tryggheten från den andra. Kärlek är så mycket mer än fladdret i magen, det är alla småsaker under vardagen som utgör limmet mellan oss. Som till exempel att ladda kaffebryggaren till den andre, eller en kram i förbifarten, dra upp täcket som glidit ner..
Jag har förut haft ett drag av svartsjuka, visserligen har den ju då också varit befogad, men nu har jag inte ens känt en tillstymmelse till det. Känner mig så säker på att han är min och att jag är hans, även om det låter en aning högtravande ;P
När jag ser in i hans fina lugna ögon så ser jag inte bara hans vackra blå färg, jag ser oss, vår gemensamma framtid och en önskan att bli gamla tillsammans. Jag känner hur lugnet har lagt sig i min själ, i tryggheten att ha hittat mitt hjärtas hem...
Det var allt för den här gången, ta hand om dig..tjingeling!
