Förankring..

Nu har jag varit hos naprapaten för en andra session. Det är både skönt att gå dit samtidigt som jag har en liten ovilja att gå dit. För det är liksom inte "bara" böj och knäck utan han jobbar med att hitta grundorsaken till varför man har låsningar och andra fysiska besvär, och det gör ont i själen när de halvläkta ärren fläks upp igen..
Jag vet ju med mig att det varit tufft senaste åren, att jag har mycket inre stress i kroppen. Mycket av det som kommit upp nu är saker som jag trodde jag hade gått vidare ifrån, men har själen fått en chock så sätter det sig i kroppen. Rätt logiskt eftersom allt hänger ihop..
När själen mår dåligt syns det i kroppen, på många olika sätt. Det är ju det här jag brinner för, att få jobba med människor och koppla ihop kropp och själ, så man får balans.
Men jag måste börja med mig själv först. Så jag kan "skicka vidare" sen, i en ny frisk och balanserad upplaga av Lillan. En Lillan Deluxe ;)
Just nu känns det som jag skulle kunna gråta i en vecka och fylla en flod med mina tårar. Att sitta och berätta om mamma och när jag hittade henne...jag vet inte ens om jag beskriva smärtan faktiskt..och trots åren som gått sen dess gör det lika ont nu som om det var igår. Jag saknar henne fortfarande så mycket.

Nu har jag fått hemläxa. Att sätta mig själv först. Göra saker som jag mår bra av. Ta tiden till mig själv och ta ett bad t ex. Och fyfan vad svårt...att göra så som jag själv säger till andra. Att lära mig säga nej. Verkligen leva som jag lär.
Jag fick också "order" att se till att ta vara på de fina minnen jag har av mamma och fortsätta gå ut i skogen och plocka svamp eller "bara vara".

Som sagt, göra saker jag mår bra av helt enkelt. Vara modig och våga. Det finns någon där ute som får mig att le lite extra..får det att pirra till lite av glädje om jag fått ett mail. Jag, som i vanliga fall är så feg har vågat mig på några trevande försök till kontakt. Det ni! Det är stort för mig, att våga visa mitt intresse...
Men hur f*n gör man sen undrar jag? Jag är fortfarande lite för rädd för att våga fråga rakt ut om vi ska träffas irl...Tips mottages tacksamt! Har liksom inte dejtat på hundra år...

Kylslaget..

Ibland kan jag bli alldeles kall i hjärtat när jag inser vilket kallhamrat samhälle vi lever i. Eller är det bara jag som är dum och godtrogen och tror gott om alla tills motsatsen bevisas..?
För någon vecka sedan(eller mer) kunde vi läsa i tidningen om fullkomliga idioter som förstör för redan utsatta människor. Bedragarna som låtsas vara handikappade för att, ja vad vet jag, leva loppan och slippa jobba kanske?
Hur i helvete är man navlad när man bara tänker på vad man själv vill ha utan eftertanke vilken effekt det kan ha på resten av samhället?
Pratade faktiskt om det med min bästa väninna igår, att tyvärr så är effekten att gemene man blir automatiskt misstrodd tills motsatsen kan bevisas. Har du inte papper som t ex läkarintyg på dina sjukdomar/funktionshinder så kan du se dig om i månen efter stöd. För om ingen annan kan intyga att "så här är det", så finns inte problemet...

Just i detta nu sitter jag och inväntar beslut och jag hoppas,hoppas, hoppas att FK godkänner min ansökan om vårdbidrag för min lillskrutta. Det skulle vara rätt skönt att hon kunde få ha hela kläder mer än två dagar. Det värsta är att för att ens ha en minutiös chans så måste man skriva ner hur en dag ser ut, och inte ens då är det säkert, för en del handläggare verkar tro att man överdriver. Åter igen, kom och lev mitt liv en vecka och se om jag överdriver. Det handlar inte om uppfostran, och den diskussionen går högt o lågt, gärna bland de som "tror sig veta" men har noll fakta...det handlar om att mitt barn behöver mer stöd och hjälp än jämnåriga..att -komma igång, komma ihåg,fokusera på uppgiften,positiv feedback. Sådana saker som de flesta tycker är självklart att en elvaåring ska kunna är inte självklart för henne. Som att veta vad som är viktigast, för henne är allt lika viktigt och där måste jag finnas för att hjälpa henne sortera upp i vilken ordning man gör saker. Varje dag.Varje vaken timme hon är hemma. Så länge saker och ting inte är automatiserat (som att kunna cykla t ex) så behöver hon en hjälp- och kom-ihågmotor.

Jag är så tacksam över hennes fröken hon har nu, som är så lyhörd och gärna tar emot råd och tips, det gör SÅ jäkla mycket för henne att få bli bemött på rätt sätt, bli uppmuntrad och peppad. Istället för att på u-samtalen få höra allt hon inte gjort har hon fått höra vad hon uppnått. Och det är jäkligt mycket, med tanke på hur mycket en skoldag "tar" på Viktoria kan jag bara buga inför den styrka hon måste besitta som lyckats läsa in allt släp plus årskurs fyras målplan under vårterminen. En skoldag ger ungefär samma trötthet som en arbetsvecka för en vuxen. Så tänk dig en arbetsvecka varje dag i fem dagar...puh. Men nu har vi iaf det på papper också, ATT hon behöver extra stöd i skolan. Så hon också har en chans att få känna sig duktig. För som fröken sa, hon är otroligt allmänbildad och många gånger får hon dom att häpna över sina kunskaper. Att jag är stolt? Ja, det är jag, så in i helvete, rent ut sagt! Hon är min kung, min förebild, mitt mått på vad som är viktigt i livet och FÅ människor kan få mig att skratta så mycket som hon gör.
Visst fan är det jobbigt ibland, och jag kan vara trött så in i norden på att förklara in i detalj hur saker och ting fungerar. Men samtidigt så försöker jag hålla i tanken att det är aldrig "elevens"fel om jag tappar humöret. Om jag tappar humöret så beror det ju på att jag själv kommer till korta och det är aldrig någon annans fel än mitt.

Nog har man rätt som människa att tappa humöret, det är självklart, och så finns det ju helt olika tillfällen som kan få säkringarna att brinna.Vissa tillfällen är helt ok tycker jag.
Som den där j*vla dejtingsidan som jag blev medlem i. Rättelse, som jag var medlem i. Ibland undrar jag faktiskt vilken planet en del män kommer ifrån!?
Dels så var det x antal som tog kontakt trots att matcningen var typ noll och ingenting, heeelt olika värderingar om vad som var viktigt för en själv mm. Sen när jag artigt och trevligt tackade nej till fortsatt mailande fick jag höra vilken tråkig subba jag var (och det var den trevliga frasen i mailet). Suck. Bara att inse att det är helt fel forum för mig. Jag har varken tid,lust eller ork att lägga energi på att få ta skit från "män" som uppenbarligen fortfarande låter mamma tvätta deras kläder...
Jag står för vem jag är, vad som är viktigt för mig, att jag är mänsklig. Jag är ingen smink- och modedocka, jag kör ogärna med falsk marknadsföring. Det är ju bara på film man är snygg i gryningen med "naturlig makeup", en annan har sina "säckar" under ögonen. Jag är jag, med alla fel och brister en människa kan ha. Jag försöker jobba med mina brister och tillkortakommanden. Tyvärr verkar ärlighet inte stå så högt på listan på dejtingsajten, så jag gav den fingret och avslutade medlemskapet. Jag är banne mig hellre singel än dejtar grobianerna från den sidan...

Så nu tänker jag fokusera på att komma tillbaks i konditionen och styrkan istället för att ödsla energi på muppar som vill ha en modell ala barbie med fläskläpp och samma intelligens som en guldfisk. Men först ska naprapaten få mig att sluta gå som Quasimodo, svårt att träna annars...
Var rädd om er, ni har bara ett liv! Puss på skinkan och nyp i kinden, eller tvärtom om du föredrar det ;)
Tjingeling...