Oj vad länge sedan jag skrev härinne! Men jaja, skit samma, ibland finns varken tid eller ork att skriva. Och ibland behövs det lite distans innan jag får ordning på tankarna..
Jag är iaf sjukskriven sen en och en halv månad tillbaka, till slut orkade jag inte bita ihop och tuffa på. Låter säkert konstigt för vissa med tanke på att jag är arbetslös, men man kan bli sjuk även av den inre stressen. Jag har först på senare tid förstått att det är ångest jag känner. Den som sliter i ens inre varje morgon. Ångest för att jag glömt något, ångest för att inte räcka till, ångest för att inte duga, ångest för att inte hitta ett jobb. Jag har liksom tänkt att jag bara är orolig av mig. Inte fattat att känslan jag har är ångest. Och jag har tyvärr inte förmågan att bara lägga saker åt sidan och tänka att "det löser sig". Det har jag också förstått nu att det tillhör mitt funktionshinder. Att behöva få raka svar och veta säkert att saker och ting blir gjorda skapar trygghet för mig. Svävande svar (som att det löser sig, vi fixar det vid tillfälle) ger mig svår ångest. Sådant jag inte kan påverka för att det hänger på andras beslut skapar också enorm ångest. Att känna att hela mitt liv ligger i någon annans händer ger mig snudd på panikångest..,
För att JAG ska kunna lägga saker åt sidan behöver jag veta tid,plats,hur och vad som förväntas av mig. Först DÅ kan jag checka av det på min inre lista. Och släppa. Ett exempel-
-vi hörs senare!
Vad är senare? En kvart? En timme? Vem ska höra av sig? Jag? Du?
Jag har också märkt att jag, precis som min dotter, behöver som ett lösen för att fortsätta. En bekräftelse på att jag är på rätt väg. Som t ex, om jag ska åka till min syster så skickar jag ett sms och talar om att jag är på väg. Om jag då inte får ett svar innan jag är framme så har jag en enorm stressnivå. Varför? Jo, för att för MIG är det inte självklart att jag får komma, även om vi kommit
överens om det dagen innan. För igår va igår, idag är en annan dag och det kan ha hänt saker under
tiden sen vi hördes sist, som gör ett besök ovälkommet/energislukande. För så är mitt liv. Jag måste leva efter min och min dotters dagsform. Allt annat är otänkbart.
För JAG fixar själv inte oanmälda besök, det är det värsta jag vet. Att bli överraskad är snudd på tortyr för mig. Jag behöver förbereda mig mentalt för att någon ska komma in i min trygga borg. Även familj och vänner. Det har inte med personerna ifråga att göra, det är JAG som behöver förbereda mig så att jag kan fokusera på ett trevligt besök.
Nu kom jag lite ifrån ämnet jag tänkte skriva om, men det här är också viktiga saker att veta, både för MIN familj och vänner, och för andra som har aspergare och autister och andra npf-are i sin närhet. Ta aldrig för givet att alla förstår saker som är självklara för dig. Och ta aldrig för givet att alla kan med enkelhet göra samma saker som du kan. Åka buss och tåg t exempel fyfan säger jag bara. Jag
som ljudkänslig är helt slut efter en halvtimme om jag glömt mina hörlurar. För att inte tala om alla
lukter. Jag brukar numer försöka stå mellan vagnarna så jag slipper gnidas mot en främling i en halvtimme .
Haha, nu kom jag ifrån ämnet igen . Jo, julen. Denna underbara högtid där vi samlas för att njuta av familjens och släktens närvaro. Eller?
Senaste dagarna har flödet på Facebook svämmat över av julklappsångest, julmatsmenyer och pyntfrågor. Jag läste om någon som var osäker på om de kunde ha röda gardiner eftersom det i år "ska vara en vit jul". Alltså, va? VEM bestämmer att det ska vara en vit jul? Och VARFÖR i helvete ska man låta någon annan bestämma HUR det ska pyntas???
Om man inte själv kan bestämma och stå för att "så här vill jag ha det, för det passar hos oss", då är det fan inte konstigt att SD lyckats ta sig så långt!
Har vi tappat förmåga att tänka själva helt? Jag blir fullkomligt livrädd när jag läser hur andra människor dikterar hur vi ska leva, vad vi ska tycka om och vad som är ok. Att många verkar bara
böja på nacken och "gilla läget" för att någon bestämt att d ska vara så. Vi som inte har förmågan att
fungera i ett samhälle så som det ser ut idag, ses som mindre värda i mångas ögon. Det konstiga är kan jag tycka, är att det oftast är vi som har en s k funktionsnedsättning som ser med klarast ögon. Som ifrågasätter varför man måste göra si eller så. Som hittar nya vägar till lösningar. Jag har vikit mig för länge efter andras händer och tycke, så nu har själen sagt ifrån. Den orkar inte med mer motgångar. De gånger jag brakat in i väggen har jag gjort precis som andra sagt att jag ska göra. Nu tänker jag lyssna på mig själv. Och så fan heller om jag tänker tillåta mig få dåligt samvete. Jag är inte till för att andra ska trampa på mig på sin väg uppåt på sin bana.
Jag har ett möte framför mig, där jag med Fk, läkare och Af ska göra en plan för återgång till arbetslivet. Och jag tänker inte gå med på att bli städerska. Jag vet vad jag brinner för och istället för att i min feghet för myndigheter och auktoriteter gå med på första bästa plan, så ska jag ta mod till mig och berätta vad jag drömmer om. Jag har hela mitt liv tänkt " varför skulle jag"? Tack vare Jim Carrey tänker jag nu, klart jag ska! Vi får våra gåvor och egenskaper av en anledning!
Jag gjorde precis som Jim, " I asked the universe, not with hope, I asked with faith" . Det funkar. DET FUNKAR! Jag måste ju få dela med mig av hans tal. Han säger så mycket klokt så jag ryser. Bara att klicka på länken och låt er inspireras.
http://omeleto.com/199433/
En annan stor inspirationskälla jag har är Anna Halle'n. Välkänd inom LCHF-världen, har skrivit ett antal kokböcker, boken energibarn, Gnisselzonen och delar ödmjukt med sig själv av både tankar, inspiration och tokigheter som blir ibland. Just idag skrev hon om fara att inte lyssna på kroppen när den drar i handbromsen och vad som kan skapa stress. För stress betyder inte alltid att ha för mycket att göra och för lite tid att göra det på. Stress orsakas även av tankar, osäkerhet på sig själv, tristess och att man är ostimulerad. Och jag tror att just de bitarna är en ganska stor del av MIN stress. Nu har jag tagit det lugnt, lyssnat på kroppen och vilat när den sagt ifrån i mesta möjliga mån. Men jag blir så galet stressad iaf ibland. For no reason, kan jag tycka ibland.
Det tog ju ett par veckor in i min sjukskrivning innan jag fått sjukpenning beviljad. Den ångesten var oerhört skönt att bli av med. Jag är ändå ensam försörjare och tog en risk att bli utan sjukpenning. Men valet stod mellan att få en hjärtinfarkt och stå utan pengar. Jag vill och behöver leva ett tag till beslöt jag mig för. Sen var jag enormt stressad över att hjälpen jag behöver finns flera månader framåt i tiden. Och jag hade inte hört något alls från min handläggare från af på väldigt länge.
En hel massa saker som "svävat i luften", och sådant har jag ju enormt svårt att hantera på ett bra sätt.
Men nu vet jag mer, och har kunnat pricka av ovanstående på listan, vilket för mig betyder en massa mindre ångest och ger mig kraft att börja tänka och agera framåt.
Vad behöver jag?
-lära mig mina gränser, vad mår jag bra av och i vilken utsträckning. Hårfin gräns just nu vad som tar och ger energi. Komma tillbaka till lchf, där mår kroppen bäst och hjälper även knoppen att må bra. Just nu har jag gått upp allt jag gick ner i våras. Inte kul alls och jag mår inte bra. Jag behöver massa pepp där.
Vad vill jag?
-skriva! älskar ju att skriva. Vara ute i naturen. Dra mitt strå till stacken (inte bokstavligen, tror myrorna blir pist off på mig då). Jag vill skimra och sprudla av lycka och energi. Jag vill tillbaka till min början på en stark kropp jag hade i augusti. Jag vill må så bra som jag möjligt kan.
Jag beställde en bok i födelsedagspresent- en yogadagbok som jag hoppas ska hjälpa mig att under resans gång se att jag lyckas bli smidigare. Så jag inte stirrar mig blind på ett mål långt fram i tiden, för det blir för abstrakt för mig. Så den och boken Gnisselzonen är min plan att bygga upp mig själv igen. Kan verkligen rekommendera Annas bok, jag har läst näringslära men inte fattat hur det hänger ihop förrns jag läste Annas förklaringar. Kanske kan vara en julklapp till dig själv eller någon nära som behöver? Helt klart en "måsteha-bok"iaf! Kika på länken ->
http://www.bokus.com/bok/9789174018783/gnisselzonen-sa-lyckas-du-bli-av-med-trotthet-vark-somnproblem/
En till klok människa vars sida ni måste besöka är Maria Helander! många kloka tankar och tips på mindfulessövningar!!
http://www.mariahelander.se/?p=7504
Vet ni, för första gången på länge känner jag stor tillförsikt inför framtiden. Och DET är stort. Men jag vet med mig också att trots att jag inte är på topp, så kommer jag inte gå med på vad som helst längre, bara för att det är enklast för alla andra. Jag är mycket mer hållbar om jag får göra det jag är bra på. Och det kommer jag trycka på och ställa krav. Ni får gärna påminna mig om det med jämna mellanrum ;).
Nu ska jag skicka en önskan uppåt om en ny laptop, den här börjar lukta bränt så det är nog bäst att stänga av den O_O...var rädd om dig, du har bara ett liv. Puss på cyberkinden ;)
Tjingeling....
söndag 7 december 2014
torsdag 18 september 2014
Som luften ur en ballong..
Så känner jag mig. Luften har gått ur mig totalt. Efter alla år av känslan att vara fel, avvikande och udda har jag nu fått svaret. Jag hade tydligen full pott på Asperger (otippat för mig, då jag trodde på ADD med _drag_ av autism). När jag fick svaret för en vecka sedan så kände jag mig så glad och lättad. Så himla skönt att veta att jag inte inbillat mig. Jag har inte varit lat och oduglig. Det fanns en förklaring till varför jag inte orkat som "alla andra"...
Så nu tycker man ju att det borde vara frid och fröjd när jag fått svar, eller hur!?
Varför mår jag då så jävla dåligt? Varför känner jag mig så fruktansvärt ledsen?
Jag känner hur jag sjunker djupare och djupare med ljusets hastighet för varje dag som går, trots att jag frenetiskt försöker simma uppåt. Det är ju inte direkt så att jag bestämmer mig för att det ska bli en skitdag. Jag bestämmer mig inte för att jag ska vakna klockan 03.48 av en panikångestattack som stryper luften..
Jag yogar varje morgon och andas medvetet varje dag för att ge både min kropp och själ den bästa starten. Båda två ska göra en stor skillnad i måendet. Det kanske det gör också iof, jag kanske hade legat som en blek selleri utan dom..
Just nu är jag åter igen i ett "stanby-läge". Inväntar svar från AF hur vi ska gå vidare där. Står i kö för hjälp från personligt ombud och habilitering. Väntar på att få råd och hjälp att laga bilen. Undrar hur det blir med inkomst, blir jag av med a-kassan nu? Måste jag gå till soc? Måste jag börja åka kommunalt för att ta mig från A till B? Hur ska jag orka det när jag knappt orkar gå i en affär med stora utrymmen utan att bli däckad i flera dagar?
Väntar på att V ska ha sin höstterminskrasch. Fast det är mer beredskapsläge med V, och det läget är jag i 24/7.
Och jag är så trött. Så fruktansvärt obeskrivligt trött. Någonting äter upp mig inifrån, fräter hål på min själ. Denna någonting heter stress. Det är helt omöjligt för mig att känslomässigt ta till mig att saker och ting löser sig. Det vet jag att det gör rent logiskt. Det är att inte veta HUR och NÄR som äter upp mig. Ovissheten har gjort mig ännu mer hyperkänslig för både ljud och ljus, och jag vet snart inte vart jag kan vara utan att bli helt dränerad...jag vet inte hur jag ska orka med dagen utan att krascha längre. Jag känner mig trasig..och jag vet inte om silvertejp och superlim funkar att laga mig med..
Så nu tycker man ju att det borde vara frid och fröjd när jag fått svar, eller hur!?
Varför mår jag då så jävla dåligt? Varför känner jag mig så fruktansvärt ledsen?
Jag känner hur jag sjunker djupare och djupare med ljusets hastighet för varje dag som går, trots att jag frenetiskt försöker simma uppåt. Det är ju inte direkt så att jag bestämmer mig för att det ska bli en skitdag. Jag bestämmer mig inte för att jag ska vakna klockan 03.48 av en panikångestattack som stryper luften..
Jag yogar varje morgon och andas medvetet varje dag för att ge både min kropp och själ den bästa starten. Båda två ska göra en stor skillnad i måendet. Det kanske det gör också iof, jag kanske hade legat som en blek selleri utan dom..
Just nu är jag åter igen i ett "stanby-läge". Inväntar svar från AF hur vi ska gå vidare där. Står i kö för hjälp från personligt ombud och habilitering. Väntar på att få råd och hjälp att laga bilen. Undrar hur det blir med inkomst, blir jag av med a-kassan nu? Måste jag gå till soc? Måste jag börja åka kommunalt för att ta mig från A till B? Hur ska jag orka det när jag knappt orkar gå i en affär med stora utrymmen utan att bli däckad i flera dagar?
Väntar på att V ska ha sin höstterminskrasch. Fast det är mer beredskapsläge med V, och det läget är jag i 24/7.
Och jag är så trött. Så fruktansvärt obeskrivligt trött. Någonting äter upp mig inifrån, fräter hål på min själ. Denna någonting heter stress. Det är helt omöjligt för mig att känslomässigt ta till mig att saker och ting löser sig. Det vet jag att det gör rent logiskt. Det är att inte veta HUR och NÄR som äter upp mig. Ovissheten har gjort mig ännu mer hyperkänslig för både ljud och ljus, och jag vet snart inte vart jag kan vara utan att bli helt dränerad...jag vet inte hur jag ska orka med dagen utan att krascha längre. Jag känner mig trasig..och jag vet inte om silvertejp och superlim funkar att laga mig med..
tisdag 24 juni 2014
Trötter men nöjder..
Just idag är det en sådan där extratrött dag när orken inte riktigt finns att göra mer än det nödvändigaste. Nu har jag lärt mig att det kan ta ett par dagar/en vecka innan jag repat mig efter sådana stressfyllda dagar som jag hade i torsdags när det var första infomötet om npf-utredningen.
Det gick ju bra (såklart) med mötet och jag var snabb som en iller och snodde åt mig en tid för första mötet med psykologen redan denna vecka. Har ju för sjutton väntat ett år, nu vill jag ha svar så jag kan börja jobba framåt med det som utgångspunkt. Jag behöver hjälp att lära mig min start och broms. Orkar inte braka in i väggen fler gånger. Det tar längre och längre tid att komma tillbaka för varje tapetrulle jag fastnat i. För att inte tala om hur minne och annat påverkats.
Men nog om det. Jag har ju inte bara mått dåligt, jag har på nått sätt lyckats väcka min kreativa ådra som legat i dvala ett tag. Så under helgen har jag sytt (!!), målat och skrivit på min bok. Både V och syrran fick läsa, säkra kort eftersom ingen av dom skräder orden utan säger vad dom tycker ;)
Jag tycker själv att det känns otroligt bra när jag skriver, och det är underbart att låta fantasin flöda fritt igen!
Nu verkar min medicinering äntligen ha hittat balans också, har inte varit illamående på ett par dagar nu. Bara en sådan sak hjälper ju upp både humör, lust och ork, så sakta men säkert så segar jag uppåt på må-bra-skalan. Sen har jag flera förebilder som också haft det tufft men klarat sig uppåt och framåt i livet. Kan de, kan jag, försöker jag tänka ;) . Behöver fortfarande jobba mycket med självförtroende och självbilden, men det tar sig. Jag har fler gånger känt mig stolt över mig själv och stolt över vad jag skapat med mina händer sista tiden. En självklarhet för många men ack så svårt när jag jämfört mig med andra och alltid dragit det kortaste strået.
På tal om att vara stolt så är jag sjukt stolt över min syster som sprang en kvarts mara härom helgen. Hon var bra trött efteråt men jag är så jäkla imponerad. Att ha gått från soffpotatis till att springa en mil är fan inte illa pinkat. Kände att jag själv blev sugen på att testa, så i höst ska jag jogga/lufsa/gå mitt första lopp ever. Jag startar lite mjukare med endast 5 km. Än så länge kan ju inte ens jogga mer än max 2 km i sträck, så jag behöver ta mig ut och träna flåset lite ;) . Om jag lyckas genomföra loppet så kommer det bli en enorm seger på fler än ett plan. Tror det kan bli en ordentlig skjuts för mitt självförtroende, dels att jogga och dels gå emot min sociala fobi och trängas med folk.
Nä, nu måste jag sätta mig och skriva lite på boken innan idee'rna ramlar ur huvudet. Tur ingen ser när jag skriver (förutom V men hon är ju van), måste se helt galen ut när jag sitter och skrattar högt för mig själv och knattrar i 180 på tangentbordet... =).
Här nedan är två av mina alster som jag gjorde under helgen, blev själv nöjd med dom, skön känsla!
Ha det bäst och var rädd om dig..
Tjingeling..
onsdag 18 juni 2014
Resan börjar nu..
Sitter och tittar på klockan. 14.41. Ska snart hämta V från fritids. Men jag hinner nog skriva. Tidsoptimist? jag? Noooo ;) Hoppas på att hon haft en bra dag och att dom inte frös fast i sanden på badstranden..
Min egen dag har varit rena berg- och dalbanan. Planeringen var att jag skulle åka och storhandla på Willys direkt efter att jag lämnat V på fritids. Men på väg dit kom jag på att jag ville ju kolla reklambladet först, så jag åkte hem och satte mig framför datorn.
Av gammal vana så loggar jag in på Af:s sida och börjar kolla jobbannonser. Efter nån halvtimme kommer jag på "just ja, jag skulle ju kolla reklambladet på mejlen", men hinner bara tänka tanken innan uppmärksamheten faller på jobbannonserna. Sitter och växlar mellan Facebook och jobbannonser, dricker kaffe, ryar på katterna, pratar i telefon och inser sen att det är ingen ide' att ens försöka åka och handla idag.
Hjärnan är helt tokspeedad, hjärtat slår dubbelslag med jämna mellanrum och kallsvetten kliar i nacken. Magen låter som en gammal krokodil, men jag kan inte äta. Jag är alldeles för spänd för att ens försöka få ner nåt.
Det är bara att inse att allt får vänta tills efter första mötet med npf-teamet.
Sådana här dagar är sjukt frustrerande, att bli totalt speedad i hjärnan men ändå handlingsförlamad när jag har möten med nya människor inbokat. Jag måste lära mig acceptera att jag kan inte planera in saker att göra före sådana möten, eller efter för den delen. Lite har jag lärt om mig själv och jag vet med mig att det kommer att ta flera dagar att hämta mig ifrån dagens stresspåslag.
Oavsett, så börjar resan framåt idag. Skrämmande,spännande och underbart att ana ljuset i tunneln (nej det är inte tåget,jag är inte Bear Grylls..)...fortsättning följer.
Var rädd om dig, det finns bara en DU =)
Tjingeling
Min egen dag har varit rena berg- och dalbanan. Planeringen var att jag skulle åka och storhandla på Willys direkt efter att jag lämnat V på fritids. Men på väg dit kom jag på att jag ville ju kolla reklambladet först, så jag åkte hem och satte mig framför datorn.
Av gammal vana så loggar jag in på Af:s sida och börjar kolla jobbannonser. Efter nån halvtimme kommer jag på "just ja, jag skulle ju kolla reklambladet på mejlen", men hinner bara tänka tanken innan uppmärksamheten faller på jobbannonserna. Sitter och växlar mellan Facebook och jobbannonser, dricker kaffe, ryar på katterna, pratar i telefon och inser sen att det är ingen ide' att ens försöka åka och handla idag.
Hjärnan är helt tokspeedad, hjärtat slår dubbelslag med jämna mellanrum och kallsvetten kliar i nacken. Magen låter som en gammal krokodil, men jag kan inte äta. Jag är alldeles för spänd för att ens försöka få ner nåt.
Det är bara att inse att allt får vänta tills efter första mötet med npf-teamet.
Sådana här dagar är sjukt frustrerande, att bli totalt speedad i hjärnan men ändå handlingsförlamad när jag har möten med nya människor inbokat. Jag måste lära mig acceptera att jag kan inte planera in saker att göra före sådana möten, eller efter för den delen. Lite har jag lärt om mig själv och jag vet med mig att det kommer att ta flera dagar att hämta mig ifrån dagens stresspåslag.
Oavsett, så börjar resan framåt idag. Skrämmande,spännande och underbart att ana ljuset i tunneln (nej det är inte tåget,jag är inte Bear Grylls..)...fortsättning följer.
Var rädd om dig, det finns bara en DU =)
Tjingeling
fredag 16 maj 2014
Människors ignorans..
Vad är det som gör att så många människor blundar eller låtsas att inte se när någon behöver hjälp? Är folk så stressade att dom fått tunnelseende? Eller är folk så jävla rädda att ta ansvar för en medmänniska att dom hellre blundar?
Kom körandes hem och passerar den nybyggda gångvägen vid min gata, i ögonvrån ser jag en äldre dam stapplandes fram ganska vingligt. Folk passerar både gående, på cykel och med bil.
Jag åker upp på min gata och parkerar. Ställer mig för att se så att damen inte vinglar ut mot gatan (lite grus/gräsmatta mellan gångstig och väg).
Folk passerar med jämna mellanrum, sneglar lite på den äldre damen som nu stannat och står och svajar lite lätt. INGEN STANNAR!!?? WTF!? Till slut vinglar damen en bit in på gruset bredvid gångvägen och sätter sig tungt på ett par lastpallar och hänger lite med huvudet. Fortfarande har ingen stannat O_O
Så jag säger åt V att stå kvar vid bilen och går ner de 30 metrarna för att kolla att allt var ok. Hon verkade lite lätt förvirrad, berättade att hon var nyinflyttad sedan tre dagar tillbaka (jag trodde hon "rymt" från Lugnets äldreboende först), men var inte helt säker på att hon skulle hitta tillbaka, så jag sa att jag kunde följa henne hem så fort jag fått hem min dotter först. Sagt och gjort. En trevlig liten promenad blev det. Inte så långt att gå, men tog sin stund på de vingliga benen (iförda träskor ).
Verkligen en dam med stark vilja, hon ville minsann hålla balansen själv när jag erbjöd henne att stödja sig på mig, så det var bara att respektera det och backa. Men jag är glad att jag följde henne hem. En skön känsla har jag i själen nu. Jag vet i mitt hjärta att jag gjorde rätt, för jag hade fan aldrig kunnat se mig själv i spegeln om jag vänt bort blicken och tänkt att "någon" annan får fixa. Jag är någon. Du är någon. Och någon gång kanske man själv sitter där och folk bara går förbi...
Kom körandes hem och passerar den nybyggda gångvägen vid min gata, i ögonvrån ser jag en äldre dam stapplandes fram ganska vingligt. Folk passerar både gående, på cykel och med bil.
Jag åker upp på min gata och parkerar. Ställer mig för att se så att damen inte vinglar ut mot gatan (lite grus/gräsmatta mellan gångstig och väg).
Folk passerar med jämna mellanrum, sneglar lite på den äldre damen som nu stannat och står och svajar lite lätt. INGEN STANNAR!!?? WTF!? Till slut vinglar damen en bit in på gruset bredvid gångvägen och sätter sig tungt på ett par lastpallar och hänger lite med huvudet. Fortfarande har ingen stannat O_O
Så jag säger åt V att stå kvar vid bilen och går ner de 30 metrarna för att kolla att allt var ok. Hon verkade lite lätt förvirrad, berättade att hon var nyinflyttad sedan tre dagar tillbaka (jag trodde hon "rymt" från Lugnets äldreboende först), men var inte helt säker på att hon skulle hitta tillbaka, så jag sa att jag kunde följa henne hem så fort jag fått hem min dotter först. Sagt och gjort. En trevlig liten promenad blev det. Inte så långt att gå, men tog sin stund på de vingliga benen (iförda träskor ).
Verkligen en dam med stark vilja, hon ville minsann hålla balansen själv när jag erbjöd henne att stödja sig på mig, så det var bara att respektera det och backa. Men jag är glad att jag följde henne hem. En skön känsla har jag i själen nu. Jag vet i mitt hjärta att jag gjorde rätt, för jag hade fan aldrig kunnat se mig själv i spegeln om jag vänt bort blicken och tänkt att "någon" annan får fixa. Jag är någon. Du är någon. Och någon gång kanske man själv sitter där och folk bara går förbi...
torsdag 10 april 2014
Det går bättre dag för dag..
Jag är så glad att våren är på väg nu. Ja, jag veeeet att det kan komma mer snö, men solens ljus gör ändå dagarna lättare!
Sen mår jag bättre i själen också, vilket underlättar en hel del. Jag som alltid dragit mig för mediciner av alla de slag, gav med mig och provade en serotoninhöjande medicin (ssri). I efterhand så önskar jag att jag gett mig själv chansen för många många år sedan. Tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit. Men så är det väl ofta när man väl står där med facit i hand.
I början mådde jag inte som en prinsessa direkt, konstant illamående i flera veckor, yrselanfall mm. Och då fick jag den allra minsta lilla dosen på 10 mg. Jag tror det tog fyra veckor innan jag kände att den började göra positiv verkan. Vaknade en morgon och insåg att jag inte alls hade det lika tufft att ta mig ur sängen. Jag kunde läsa och tänka positiva tankar och ta till mig dom känslomässigt. Nu har jag snart ätit medicin i tre månader och jag mår bättre (mindre ångest, mer tålamod och inre lugn). För varje ny dag kan jobba med mig själv på ett helt annat sätt.
Det är inte så att mina andra svårigheter har försvunnit "bara sådär", men jag kan tackla det bättre, det blir inte lika stora känslomässiga svackor om jag misslyckas med något. Förut kunde jag få ångest och må dåligt i flera veckor för att jag inte klarat av en enkel sak som att tvätta i tvättstugan. Att må så dåligt som jag gjorde i höstas önskar jag ingen, det är otroligt dränerande på ens livsenergi. När det behövs fem minuters inre pepptalk för att öht komma ur sängen och samtidigt behöva ha ork,mående och hjärna i trim för att få en fungerande vardag för V, då är det inte roligt. Som sagt, med facit i hand...
Måendet har definitivt fått ett uppsving också tack vare att jag fick jobba ett par veckor i sträck på mitt timvik. Att få vara behövd och få bra med cred för min insats har gjort mycket för min självkänsla, vilket gör att jag vågar mer, vågar tro på mig själv mer. Min självbild har aldrig varit direkt bra, jag har misslyckats så många gr att jag slutat tro på min förmåga att klara av något.. Och det hjälper inte riktigt att få klämkäcka kommentarer som "det är bara att tänka positivt och jobba på, du kan ju inte ge upp, du måste kämpa". WTF liksom, vad tror folk att jag gör O_O . Det som jag kommit till insikt nu är vilka svårigheter jag har och jag jobbar på strategier att ta mig runt dom, så jag kan fortsätta utvecklas. Jag vill ju lyckas, som alla andra. I min hjärna har det huserat tankar om jag ska ge mig på någon utbildning, är det någon ide' att försöka. Sist så orkade jag inte fullt ut, så jag blev inte färdigutbildad. Men nånting måste jag göra annorlunda nu för annars kommer jag att fastna och stagnera. Så jag har börjat med tankegångarna.
Vad behöver jag göra för att komma framåt?
Få bättre självbild.
Ok. Vad behöver jag göra för att få bättre självbild?
Lyckas.
Hur ska jag börja lyckas?
Små utmaningar med 100% chans att lyckas.
Vad kan jag göra mer?
Prata om mig själv och mina egenskaper i positiva ordalag.
Så idag när jag tog en powerwalk gick jag åter igen och funderade på utbildningar. Vad vill jag, vad kan jag, vad är möjligt. Hör Gunde Svans röst eka i huvudet på brett dalmål "iiiingenting ä omöjligt"!
På väg hem efter min pw så svängde jag in på biblioteket för att se om finaste Matilda var där och ja det var hon. Lite prat om V och jobb, böcker mm blev det och helt apropå så plockar hon fram en kurskatalog för distanskurser!
Haha, jag undrar om jag såg lite konstig ut i fejset då, inombords stod jag iaf och storflinade eftersom det inte var mer än fem minuter sen jag funderat på utbildningar hemifrån och jag bett mina guider om hjälp vad jag ska göra.
Jag är ju lite knasig av mig kan en del tycka, men om jag ber om hjälp till mina guider/ljusgestalter/andar eller vad man nu vill kalla dom, då förväntar jag ju också att få lite tecken på vilken riktning jag ska gå i. Med hjärtat fyllt med glädje av att ha fått en pratstund med Matilda så knatar jag hemåt med kurskatalogen i handen.
Precis utanför mitt hus träffar jag på en kvinna som jag sett några veckor tidigare när jag skulle hämta och lämna smutsiga moppar i tvättstugan (på ett ställe som jag uppfattade som ett typ av dagcenter). Så jag stannade och frågade henne om vad det var för ställe hon jobbade på. Det visade sig vara ett gruppboende för äldre med bland annat npf-problematik. Vi stod säkert och pratade en halvtimme (bara det är ju ovanligt för mig att göra) om utbildningar och vad som krävs för att kunna jobba som boendestödjare. Nu har ju inte jag uska i botten, men däremot har jag de egenskaper som man behöver (lugn,tålmodig,lyhörd). Jag har till och med fått telefonnummer ifall jag skulle besluta mig att hoppa in som timvikarie. Det är något jag behöver fundera på. Jag lever och andas ju diagnoser 24/7 annars också.
Nu hamnade jag lite ur spår där i vanlig ordning ;). Det jag skulle komma till var att åter igen så dyker det upp utbildningar på gröten så att säga. Så, istället för att stirra mig blind på att jag inte fixar att slutföra hela utbildningar så får jag börja leta efter alternativa vägar. Ett ämne i taget kanske. Jag ska be om mer hjälp så kanske jag får lite hjälp med inriktningen. Hjälpa andra människor på något sätt är jag helt på det klara att jag ska göra iaf.
Vi får väl se vad jag hittar på!
Tjingeling....
Sen mår jag bättre i själen också, vilket underlättar en hel del. Jag som alltid dragit mig för mediciner av alla de slag, gav med mig och provade en serotoninhöjande medicin (ssri). I efterhand så önskar jag att jag gett mig själv chansen för många många år sedan. Tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit. Men så är det väl ofta när man väl står där med facit i hand.
I början mådde jag inte som en prinsessa direkt, konstant illamående i flera veckor, yrselanfall mm. Och då fick jag den allra minsta lilla dosen på 10 mg. Jag tror det tog fyra veckor innan jag kände att den började göra positiv verkan. Vaknade en morgon och insåg att jag inte alls hade det lika tufft att ta mig ur sängen. Jag kunde läsa och tänka positiva tankar och ta till mig dom känslomässigt. Nu har jag snart ätit medicin i tre månader och jag mår bättre (mindre ångest, mer tålamod och inre lugn). För varje ny dag kan jobba med mig själv på ett helt annat sätt.
Det är inte så att mina andra svårigheter har försvunnit "bara sådär", men jag kan tackla det bättre, det blir inte lika stora känslomässiga svackor om jag misslyckas med något. Förut kunde jag få ångest och må dåligt i flera veckor för att jag inte klarat av en enkel sak som att tvätta i tvättstugan. Att må så dåligt som jag gjorde i höstas önskar jag ingen, det är otroligt dränerande på ens livsenergi. När det behövs fem minuters inre pepptalk för att öht komma ur sängen och samtidigt behöva ha ork,mående och hjärna i trim för att få en fungerande vardag för V, då är det inte roligt. Som sagt, med facit i hand...
Måendet har definitivt fått ett uppsving också tack vare att jag fick jobba ett par veckor i sträck på mitt timvik. Att få vara behövd och få bra med cred för min insats har gjort mycket för min självkänsla, vilket gör att jag vågar mer, vågar tro på mig själv mer. Min självbild har aldrig varit direkt bra, jag har misslyckats så många gr att jag slutat tro på min förmåga att klara av något.. Och det hjälper inte riktigt att få klämkäcka kommentarer som "det är bara att tänka positivt och jobba på, du kan ju inte ge upp, du måste kämpa". WTF liksom, vad tror folk att jag gör O_O . Det som jag kommit till insikt nu är vilka svårigheter jag har och jag jobbar på strategier att ta mig runt dom, så jag kan fortsätta utvecklas. Jag vill ju lyckas, som alla andra. I min hjärna har det huserat tankar om jag ska ge mig på någon utbildning, är det någon ide' att försöka. Sist så orkade jag inte fullt ut, så jag blev inte färdigutbildad. Men nånting måste jag göra annorlunda nu för annars kommer jag att fastna och stagnera. Så jag har börjat med tankegångarna.
Vad behöver jag göra för att komma framåt?
Få bättre självbild.
Ok. Vad behöver jag göra för att få bättre självbild?
Lyckas.
Hur ska jag börja lyckas?
Små utmaningar med 100% chans att lyckas.
Vad kan jag göra mer?
Prata om mig själv och mina egenskaper i positiva ordalag.
Så idag när jag tog en powerwalk gick jag åter igen och funderade på utbildningar. Vad vill jag, vad kan jag, vad är möjligt. Hör Gunde Svans röst eka i huvudet på brett dalmål "iiiingenting ä omöjligt"!
På väg hem efter min pw så svängde jag in på biblioteket för att se om finaste Matilda var där och ja det var hon. Lite prat om V och jobb, böcker mm blev det och helt apropå så plockar hon fram en kurskatalog för distanskurser!
Haha, jag undrar om jag såg lite konstig ut i fejset då, inombords stod jag iaf och storflinade eftersom det inte var mer än fem minuter sen jag funderat på utbildningar hemifrån och jag bett mina guider om hjälp vad jag ska göra.
Jag är ju lite knasig av mig kan en del tycka, men om jag ber om hjälp till mina guider/ljusgestalter/andar eller vad man nu vill kalla dom, då förväntar jag ju också att få lite tecken på vilken riktning jag ska gå i. Med hjärtat fyllt med glädje av att ha fått en pratstund med Matilda så knatar jag hemåt med kurskatalogen i handen.
Precis utanför mitt hus träffar jag på en kvinna som jag sett några veckor tidigare när jag skulle hämta och lämna smutsiga moppar i tvättstugan (på ett ställe som jag uppfattade som ett typ av dagcenter). Så jag stannade och frågade henne om vad det var för ställe hon jobbade på. Det visade sig vara ett gruppboende för äldre med bland annat npf-problematik. Vi stod säkert och pratade en halvtimme (bara det är ju ovanligt för mig att göra) om utbildningar och vad som krävs för att kunna jobba som boendestödjare. Nu har ju inte jag uska i botten, men däremot har jag de egenskaper som man behöver (lugn,tålmodig,lyhörd). Jag har till och med fått telefonnummer ifall jag skulle besluta mig att hoppa in som timvikarie. Det är något jag behöver fundera på. Jag lever och andas ju diagnoser 24/7 annars också.
Nu hamnade jag lite ur spår där i vanlig ordning ;). Det jag skulle komma till var att åter igen så dyker det upp utbildningar på gröten så att säga. Så, istället för att stirra mig blind på att jag inte fixar att slutföra hela utbildningar så får jag börja leta efter alternativa vägar. Ett ämne i taget kanske. Jag ska be om mer hjälp så kanske jag får lite hjälp med inriktningen. Hjälpa andra människor på något sätt är jag helt på det klara att jag ska göra iaf.
Vi får väl se vad jag hittar på!
Tjingeling....
lördag 8 februari 2014
"Alla har vi nog lite diagnoser"..
Jag har funderat en hel del på vad det är som gör att vi är mer benägna att tro illa om andra och varandra än tvärtom. Varför är det så?
Vi tar ett exempel. Du går in i en gång i affären och ser ett barn ligga på golvet, åmandes och skrikande. Mamman står lite lätt lutad över barnet utan att röra det och pratar lågt med lugn röst och du hör brottstycken av samtalet som " kom nu vännen, det går bra...vi tittar om din favoritask finns i hyllan här borta"
Handen på hjärtat, tänker du i ditt stilla sinne : åh, vilken bra mamma som vet vad hennes barn behöver höra, och kan prata lugnt..
Eller tänker du: Vad fan håller hon på och skämmer bort barnet med godis när den beter sig illa? Klart ungen fortsätter, det funkar ju för att få godis...varför ryter hon inte till och säger till på skarpen?
Jag kan lova att till 90% så är det den senare tanken som dyker upp automatisk eller hur? Och jag kan också lova dig att mamman har registrerat att du stått där och tittat ogillande, för din tanke syns i hela ditt kroppsspråk, och hon gör allt för att inte även barnet ska se den fördömande blicken. För det skulle orsaka ännu en meltdown och kanske sluta med flera dagars ångest och känsla av misslyckande för barnet.
Eller ett annat exempel.
Du ringer din kompis och vill träffas för det är säkert 1 månad sen sist. Men kompisen säger att den är trött och inte orkar.
Tänker du: vad skönt att hen kunde/vågade säga som det är, vilka bra vänner vi är!
Eller: Hen bryr sig inte tillräckligt för att "orka", det är väl inget jobbigt att umgås!?
Förstår ni hur jag menar?
Nu menar jag inte att alla tänker så (jag har turen att ha vänner och familj som förstår), men tillräckligt många med tanke på de reaktioner som blir ibland. När "välmenande" människor ska komma med uppfostringstips för dom tycker man är lam som förälder tex. Alltså VARFÖR utgår så många att man är det?
Det är väl ingen som medvetet ser till att barnen beter sig illa bara för att jävlas med allmänheten? Eller?
Varför är det så svårt att tänka ett steg längre i tanken istället för att bara fastna med den ogillande och nervärderande minen i fejset?
Och när man för en gångs skulle kanske får en chans att förklara hur mitt barn och jag funkar så får man oftast höra "ja, men så är det för alla, då har nog alla lite diagnoser". (Då vet man att den andre inte förstår alls, för då fäller man inte den kommentaren...)
Så alla upplever att handla mat som jag?
Att lysrören, som många för övrigt står och sneglar upp i när de tänker på vad de ska handla, håller på att skära hål i mina ögon och jag därför tittar ner i golvet. Alla olika färger i affären bombarderar också mina ögon, för jag kan inte stänga av intrycken, bara begränsa dom med keps och minskat synfält. Men så är det ju för alla, eller hur?
Eller ljudet av fläktsystemet, folks skognissel och prat tuggar sig in i hjärnbarken och gör det svårt för mig att koncentrera mig på min lista som jag måste ha med mig för att inte glömma nåt, sen tillkommer alltid nåt extra för impulskontrollen minskar ju mer stressad jag blir (det är ingen ursäkt, det är en krass förklaring hur jag funkar och jag jobbar på det hela tiden). Men så är det ju för alla, eller hur?
Och att när jag kommer hem så har jag fortfarande som ett dovt surrande ljud innanför pannan eller snarare bakom öronen, typ. Att när jag kommer hem är jag så slut och kallsvettig att det ofta tar minst 30 min att varva ner igen..
Men eftersom det är så för alla så borde ju även förståelsen finnas tycker jag då...hmm.
Och det här med uppfostran och föräldraansvar, jag fick ju sannerligen lägga min egen syn på mammarollen på hyllan när jag fick V. Kommer faktiskt ihåg att jag fått kommentaren långt innan diagnoser " men gud vad du förklarar ingående, har aldrig hört någon förklara så detaljrikt för sitt barn", var ju tvungen att förklara allt, men inget jag tänkte på innan. Nej, jag var inte världens bästa mamma första 4-5 åren, det blev mycket bråk och skrik eftersom vi då ännu inte förstod varann. Jag hade fortfarande tanken att det var jag som visste bäst vad hon behövde, för jag var ju vuxen. Då fattade jag ännu inte att hon gjorde allt för att visa mig, utan trodde som alla andra att hon "bara" trotsade och behövde tydligare straff som att inte sitta med vid bordet och äta (usch, vad jag skäms över det idag!)... Som förälder så gör man det som krävs för sitt barn, och det behöver inte nödvändigtvis vara att ha alla regler, de man minsann aldrig skulle rucka på för att jag ska banne mig bli en bra mamma!
Men för VEM har vi reglerna? Vill dra lite paralleller här med hundträning. Har ju min bästa väninna som är otroligt duktig instruktör, och vi har ofta pratat om liknelser mellan uppfostran och hundträning. Och frågan är, VARFÖR vill hunden/barnet göra som jag säger? För att den är rädd att göra annorlunda? För att den vill vara till lags? För den vill inte misslyckas? I så fall- till vilket pris?
För att JAG som matte/mamma ska få känna mig nöjd att mitt ord är lag? Är det att vara en bra ägare/förälder? I mina öron låter det som att man har fruktansvärt dålig självkänsla och behöver någon annan att ha makt att domdera över. Då behöver man kanske ta ett stort kliv bakåt och se sina egna tillkortakommanden i vitögat. I've been there. Det är inte trevligt att rannsaka sig själv och inse att man inte kan ett skit. Att man måste lära om från grunden vad som är viktigt och hur man kommer vidare därifrån.
Jag lägger fram kläder i en viss ordning varje morgon för V. Ja hon är 12 år och kan göra det själv. Men om det tar den energi hon behöver för att starta dagen, vad vinner jag på att kräva att hon gör det själv? Inte ett skit.
Därmed inte sagt att jag inte ställer krav, det gör jag varje dag. Men efter hennes dagsform och den kravnivå hon klarar av för att kunna lyckas med det hon tar sig för. För det är så hon kommer framåt, att få lyckas gång på gång tar henne framåt steg för steg. Det är sådana saker som gör att jag som förälder plockat bort många i mina ögon numer onödiga måsten. Som att borsta tänderna två gr/dag. Jag är glad ATT hon borstar tänderna en g/dag. Finns massa regler som många av oss "npf-föräldrar" fått plocka bort. Läste ett så otroligt bra blogginlägg om det här: http://annorlundalandet.wordpress.com/2014/02/07/vad-jag-trodde-att-jag-visste-innan-jag-fick-barn-med-npf/
Jag hoppas att du som läser kanske fått en insikt och en tankeställare om att ibland behöver man tänka lite längre än att utgå från sina egna erfarenheter, och det finns oftast en bra förklaring till varför människor agerar som de gör...
Så på med nya glasögon och se bortom ramarna...
Tjingeling..
Vi tar ett exempel. Du går in i en gång i affären och ser ett barn ligga på golvet, åmandes och skrikande. Mamman står lite lätt lutad över barnet utan att röra det och pratar lågt med lugn röst och du hör brottstycken av samtalet som " kom nu vännen, det går bra...vi tittar om din favoritask finns i hyllan här borta"
Handen på hjärtat, tänker du i ditt stilla sinne : åh, vilken bra mamma som vet vad hennes barn behöver höra, och kan prata lugnt..
Eller tänker du: Vad fan håller hon på och skämmer bort barnet med godis när den beter sig illa? Klart ungen fortsätter, det funkar ju för att få godis...varför ryter hon inte till och säger till på skarpen?
Jag kan lova att till 90% så är det den senare tanken som dyker upp automatisk eller hur? Och jag kan också lova dig att mamman har registrerat att du stått där och tittat ogillande, för din tanke syns i hela ditt kroppsspråk, och hon gör allt för att inte även barnet ska se den fördömande blicken. För det skulle orsaka ännu en meltdown och kanske sluta med flera dagars ångest och känsla av misslyckande för barnet.
Eller ett annat exempel.
Du ringer din kompis och vill träffas för det är säkert 1 månad sen sist. Men kompisen säger att den är trött och inte orkar.
Tänker du: vad skönt att hen kunde/vågade säga som det är, vilka bra vänner vi är!
Eller: Hen bryr sig inte tillräckligt för att "orka", det är väl inget jobbigt att umgås!?
Förstår ni hur jag menar?
Nu menar jag inte att alla tänker så (jag har turen att ha vänner och familj som förstår), men tillräckligt många med tanke på de reaktioner som blir ibland. När "välmenande" människor ska komma med uppfostringstips för dom tycker man är lam som förälder tex. Alltså VARFÖR utgår så många att man är det?
Det är väl ingen som medvetet ser till att barnen beter sig illa bara för att jävlas med allmänheten? Eller?
Varför är det så svårt att tänka ett steg längre i tanken istället för att bara fastna med den ogillande och nervärderande minen i fejset?
Och när man för en gångs skulle kanske får en chans att förklara hur mitt barn och jag funkar så får man oftast höra "ja, men så är det för alla, då har nog alla lite diagnoser". (Då vet man att den andre inte förstår alls, för då fäller man inte den kommentaren...)
Så alla upplever att handla mat som jag?
Att lysrören, som många för övrigt står och sneglar upp i när de tänker på vad de ska handla, håller på att skära hål i mina ögon och jag därför tittar ner i golvet. Alla olika färger i affären bombarderar också mina ögon, för jag kan inte stänga av intrycken, bara begränsa dom med keps och minskat synfält. Men så är det ju för alla, eller hur?
Eller ljudet av fläktsystemet, folks skognissel och prat tuggar sig in i hjärnbarken och gör det svårt för mig att koncentrera mig på min lista som jag måste ha med mig för att inte glömma nåt, sen tillkommer alltid nåt extra för impulskontrollen minskar ju mer stressad jag blir (det är ingen ursäkt, det är en krass förklaring hur jag funkar och jag jobbar på det hela tiden). Men så är det ju för alla, eller hur?
Och att när jag kommer hem så har jag fortfarande som ett dovt surrande ljud innanför pannan eller snarare bakom öronen, typ. Att när jag kommer hem är jag så slut och kallsvettig att det ofta tar minst 30 min att varva ner igen..
Men eftersom det är så för alla så borde ju även förståelsen finnas tycker jag då...hmm.
Och det här med uppfostran och föräldraansvar, jag fick ju sannerligen lägga min egen syn på mammarollen på hyllan när jag fick V. Kommer faktiskt ihåg att jag fått kommentaren långt innan diagnoser " men gud vad du förklarar ingående, har aldrig hört någon förklara så detaljrikt för sitt barn", var ju tvungen att förklara allt, men inget jag tänkte på innan. Nej, jag var inte världens bästa mamma första 4-5 åren, det blev mycket bråk och skrik eftersom vi då ännu inte förstod varann. Jag hade fortfarande tanken att det var jag som visste bäst vad hon behövde, för jag var ju vuxen. Då fattade jag ännu inte att hon gjorde allt för att visa mig, utan trodde som alla andra att hon "bara" trotsade och behövde tydligare straff som att inte sitta med vid bordet och äta (usch, vad jag skäms över det idag!)... Som förälder så gör man det som krävs för sitt barn, och det behöver inte nödvändigtvis vara att ha alla regler, de man minsann aldrig skulle rucka på för att jag ska banne mig bli en bra mamma!
Men för VEM har vi reglerna? Vill dra lite paralleller här med hundträning. Har ju min bästa väninna som är otroligt duktig instruktör, och vi har ofta pratat om liknelser mellan uppfostran och hundträning. Och frågan är, VARFÖR vill hunden/barnet göra som jag säger? För att den är rädd att göra annorlunda? För att den vill vara till lags? För den vill inte misslyckas? I så fall- till vilket pris?
För att JAG som matte/mamma ska få känna mig nöjd att mitt ord är lag? Är det att vara en bra ägare/förälder? I mina öron låter det som att man har fruktansvärt dålig självkänsla och behöver någon annan att ha makt att domdera över. Då behöver man kanske ta ett stort kliv bakåt och se sina egna tillkortakommanden i vitögat. I've been there. Det är inte trevligt att rannsaka sig själv och inse att man inte kan ett skit. Att man måste lära om från grunden vad som är viktigt och hur man kommer vidare därifrån.
Jag lägger fram kläder i en viss ordning varje morgon för V. Ja hon är 12 år och kan göra det själv. Men om det tar den energi hon behöver för att starta dagen, vad vinner jag på att kräva att hon gör det själv? Inte ett skit.
Därmed inte sagt att jag inte ställer krav, det gör jag varje dag. Men efter hennes dagsform och den kravnivå hon klarar av för att kunna lyckas med det hon tar sig för. För det är så hon kommer framåt, att få lyckas gång på gång tar henne framåt steg för steg. Det är sådana saker som gör att jag som förälder plockat bort många i mina ögon numer onödiga måsten. Som att borsta tänderna två gr/dag. Jag är glad ATT hon borstar tänderna en g/dag. Finns massa regler som många av oss "npf-föräldrar" fått plocka bort. Läste ett så otroligt bra blogginlägg om det här: http://annorlundalandet.wordpress.com/2014/02/07/vad-jag-trodde-att-jag-visste-innan-jag-fick-barn-med-npf/
Jag hoppas att du som läser kanske fått en insikt och en tankeställare om att ibland behöver man tänka lite längre än att utgå från sina egna erfarenheter, och det finns oftast en bra förklaring till varför människor agerar som de gör...
Så på med nya glasögon och se bortom ramarna...
Tjingeling..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)