Det var bra länge sen jag skrev i bloggen. Oktober är mitt sista inlägg skrivet..mycket har hänt sen dess, en riktig berg o dalbana har det varit, både känslomässigt och ekonomiskt. Men även en berg o dalbana har sitt slut och jag hoppas nu att livet får rulla på lite smidigare framöver =)
Det börjar gå liiite bättre för Vickan i skolan, hon har en hel del hemuppgifter som vi gör efter skolan så att hon kan jobba in sina mål. Och hon har en vän som följer med oss hem ett par gr/vecka och det är en så härlig känsla att höra henne fnissa i sitt rum tillsammans med sin tjejkompis!
Som sagt, mycket har hunnit hända sen oktober, min absolut bästa väninna/soulsister ska bli mamma, och det är så härligt att jag kommer på mig själv att gå och flina som ett fån ibland, och jag har ju inte ens vart med och gjort den haha ;). Jag blir så imponerad att hon är så lugn också, annars är det lätt att bli lite halvhysterisk när det är första bäsen, men icke...lugn som en filbunke =). Det känns som en evighetslång väntan innan man får träffa den lilla...
Jag har hunnit fylla år också, så nu är jag mitt mellan 35 och 40...ibland har fått höra att jag inte ser så "gammal" ut, jag har nog inte så mycket livslinjer än..däremot har jag kommit på mig själv att jag gör som träden, jag får en ny årsring för varje år, årets ring satte sig där min midja förut befann sig. Så kan det gå när inte haspen är på godisskåpet...jag tror jag har blivit lite sympatigravid, dock är min "bebis"tillverkad av ren marabou choklad och den vill jag gärna undvika att titta på när den ploppar ut...host host, blev en aning äckligt kanske men å andra sidan lite skitsnack har ingen dött av ;)
I hemmets lugna vrå är det inte så lugnt längre, har nya grannar som endast verkar kunna kommunicera som vrålapor, jag kommer att bli stamkund hos störningsjouren tror jag...undrar om våra osynliga inneboende också blir störda?
Vickan har ju inte märkt av våra osynliga så mycket förut, men det blir oftare och oftare som hon ser och hör dom. Inte så lätt för en nioåring att hantera alltid även om jag försöker förklara att dom inte vill något illa...det är ju läskigt iallafall, det kan ju jag också tycka när det blir FÖR påtagligt. Men det känns ändå tryggt på nåt sätt, ibland nån gång så kan jag känna att mamma är och hälsar på och tittar till Vickan. Jag önskar att mamma kunde få komma vidare så att hon får ro, jag tror inte att det är jag som håller henne kvar, det känns inte så iallafall..
Julen närmar sig med stormsteg, och först såg det ut som jag inte skulle kunna köpa några julklappar alls till Vickan, men tack vare en slant från min underbara mormor så kan jag köpa några stycken. Att köpa julklappar är liksom nåt jag bara tagit för givet att jag ska kunna göra...jag kommer nog aldrig att ta det för givet igen. Den känslan när jag insåg att jag skulle bli tvungen att välja mat eller julklappar... jag har nog aldrig känt mig uslare som förälder..hemsk känsla. Tyvärr är det om jag minns rätt runt 360000 barn som faktiskt kommer att bli utan julklappar, och det i vårat rika land...hemskt!
Om jag någonsin blir rik så vet jag vart jag ska skänka pengar iaf...skapa en fond för att göra livet lite lättare för dom som ramlat mellan stolarna på FK som leder till att barnen blir lidande...fan det är väl svårt nog att bli sjuk, ska människor verkligen behöva slåss för sin rätt till sjukpennning mellan strålbehandlingarna. det är ju sinnesjukt!
Det verkar som det sitter en och annan maktmissbrukare på fel poster...
Jag nöjer mig med tanken att det man sår får man skörda, så de illvilliga blir säkert drabbade på nåt sätt förr eller senare, kallas karma =)
Den här hissen behöver vila lite nu, så ta hand om er och var rädda om det ni har..
Tjingeling
