Jag har funderat en hel del på vad det är som gör att vi är mer benägna att tro illa om andra och varandra än tvärtom. Varför är det så?
Vi tar ett exempel. Du går in i en gång i affären och ser ett barn ligga på golvet, åmandes och skrikande. Mamman står lite lätt lutad över barnet utan att röra det och pratar lågt med lugn röst och du hör brottstycken av samtalet som " kom nu vännen, det går bra...vi tittar om din favoritask finns i hyllan här borta"
Handen på hjärtat, tänker du i ditt stilla sinne : åh, vilken bra mamma som vet vad hennes barn behöver höra, och kan prata lugnt..
Eller tänker du: Vad fan håller hon på och skämmer bort barnet med godis när den beter sig illa? Klart ungen fortsätter, det funkar ju för att få godis...varför ryter hon inte till och säger till på skarpen?
Jag kan lova att till 90% så är det den senare tanken som dyker upp automatisk eller hur? Och jag kan också lova dig att mamman har registrerat att du stått där och tittat ogillande, för din tanke syns i hela ditt kroppsspråk, och hon gör allt för att inte även barnet ska se den fördömande blicken. För det skulle orsaka ännu en meltdown och kanske sluta med flera dagars ångest och känsla av misslyckande för barnet.
Eller ett annat exempel.
Du ringer din kompis och vill träffas för det är säkert 1 månad sen sist. Men kompisen säger att den är trött och inte orkar.
Tänker du: vad skönt att hen kunde/vågade säga som det är, vilka bra vänner vi är!
Eller: Hen bryr sig inte tillräckligt för att "orka", det är väl inget jobbigt att umgås!?
Förstår ni hur jag menar?
Nu menar jag inte att alla tänker så (jag har turen att ha vänner och familj som förstår), men tillräckligt många med tanke på de reaktioner som blir ibland. När "välmenande" människor ska komma med uppfostringstips för dom tycker man är lam som förälder tex. Alltså VARFÖR utgår så många att man är det?
Det är väl ingen som medvetet ser till att barnen beter sig illa bara för att jävlas med allmänheten? Eller?
Varför är det så svårt att tänka ett steg längre i tanken istället för att bara fastna med den ogillande och nervärderande minen i fejset?
Och när man för en gångs skulle kanske får en chans att förklara hur mitt barn och jag funkar så får man oftast höra "ja, men så är det för alla, då har nog alla lite diagnoser". (Då vet man att den andre inte förstår alls, för då fäller man inte den kommentaren...)
Så alla upplever att handla mat som jag?
Att lysrören, som många för övrigt står och sneglar upp i när de tänker på vad de ska handla, håller på att skära hål i mina ögon och jag därför tittar ner i golvet. Alla olika färger i affären bombarderar också mina ögon, för jag kan inte stänga av intrycken, bara begränsa dom med keps och minskat synfält. Men så är det ju för alla, eller hur?
Eller ljudet av fläktsystemet, folks skognissel och prat tuggar sig in i hjärnbarken och gör det svårt för mig att koncentrera mig på min lista som jag måste ha med mig för att inte glömma nåt, sen tillkommer alltid nåt extra för impulskontrollen minskar ju mer stressad jag blir (det är ingen ursäkt, det är en krass förklaring hur jag funkar och jag jobbar på det hela tiden). Men så är det ju för alla, eller hur?
Och att när jag kommer hem så har jag fortfarande som ett dovt surrande ljud innanför pannan eller snarare bakom öronen, typ. Att när jag kommer hem är jag så slut och kallsvettig att det ofta tar minst 30 min att varva ner igen..
Men eftersom det är så för alla så borde ju även förståelsen finnas tycker jag då...hmm.
Och det här med uppfostran och föräldraansvar, jag fick ju sannerligen lägga min egen syn på mammarollen på hyllan när jag fick V. Kommer faktiskt ihåg att jag fått kommentaren långt innan diagnoser " men gud vad du förklarar ingående, har aldrig hört någon förklara så detaljrikt för sitt barn", var ju tvungen att förklara allt, men inget jag tänkte på innan. Nej, jag var inte världens bästa mamma första 4-5 åren, det blev mycket bråk och skrik eftersom vi då ännu inte förstod varann. Jag hade fortfarande tanken att det var jag som visste bäst vad hon behövde, för jag var ju vuxen. Då fattade jag ännu inte att hon gjorde allt för att visa mig, utan trodde som alla andra att hon "bara" trotsade och behövde tydligare straff som att inte sitta med vid bordet och äta (usch, vad jag skäms över det idag!)... Som förälder så gör man det som krävs för sitt barn, och det behöver inte nödvändigtvis vara att ha alla regler, de man minsann aldrig skulle rucka på för att jag ska banne mig bli en bra mamma!
Men för VEM har vi reglerna? Vill dra lite paralleller här med hundträning. Har ju min bästa väninna som är otroligt duktig instruktör, och vi har ofta pratat om liknelser mellan uppfostran och hundträning. Och frågan är, VARFÖR vill hunden/barnet göra som jag säger? För att den är rädd att göra annorlunda? För att den vill vara till lags? För den vill inte misslyckas? I så fall- till vilket pris?
För att JAG som matte/mamma ska få känna mig nöjd att mitt ord är lag? Är det att vara en bra ägare/förälder? I mina öron låter det som att man har fruktansvärt dålig självkänsla och behöver någon annan att ha makt att domdera över. Då behöver man kanske ta ett stort kliv bakåt och se sina egna tillkortakommanden i vitögat. I've been there. Det är inte trevligt att rannsaka sig själv och inse att man inte kan ett skit. Att man måste lära om från grunden vad som är viktigt och hur man kommer vidare därifrån.
Jag lägger fram kläder i en viss ordning varje morgon för V. Ja hon är 12 år och kan göra det själv. Men om det tar den energi hon behöver för att starta dagen, vad vinner jag på att kräva att hon gör det själv? Inte ett skit.
Därmed inte sagt att jag inte ställer krav, det gör jag varje dag. Men efter hennes dagsform och den kravnivå hon klarar av för att kunna lyckas med det hon tar sig för. För det är så hon kommer framåt, att få lyckas gång på gång tar henne framåt steg för steg. Det är sådana saker som gör att jag som förälder plockat bort många i mina ögon numer onödiga måsten. Som att borsta tänderna två gr/dag. Jag är glad ATT hon borstar tänderna en g/dag. Finns massa regler som många av oss "npf-föräldrar" fått plocka bort. Läste ett så otroligt bra blogginlägg om det här: http://annorlundalandet.wordpress.com/2014/02/07/vad-jag-trodde-att-jag-visste-innan-jag-fick-barn-med-npf/
Jag hoppas att du som läser kanske fått en insikt och en tankeställare om att ibland behöver man tänka lite längre än att utgå från sina egna erfarenheter, och det finns oftast en bra förklaring till varför människor agerar som de gör...
Så på med nya glasögon och se bortom ramarna...
Tjingeling..
