Jag har senaste veckan känt hur jag liksom dyker längre och längre ner i leran. Igen. Många bäckar små ni vet.
Fått ändra om i skolgången för V, så nu går hon förkortad skoltid för att orka med skoldagarna. Hon börjar senare för att orka upp på morgonen. Vilket hon gör, och det är bra!
Liiite mindre bra för mig som ligger på minus vad gäller energi.
Det är ju tur att att jag är sjukskriven, vete sjutton hur det skulle gå annars.
Sen är det ju vår igen, då p*ppar alla djuren, hahaha. Skämt åsido, men det känns ju lite extra jobbigt i själen att se alla nyförälskade par som dyker upp med moln av hjärtan runt sig. Nej, jag missunnar ingen kärlek, tvärtom, tycker det är så himla fint att se. Det känns bara extra ensamt i mitt eget hjärta....och samtidigt känns det himla skönt att vara singel och bara ha mig själv och V att rå om. Finns ju inte energi att börja kompromissa med en till människa..been there, done that, gick ju åt h-vete.
Sen har jag också otroligt dåligt samvete för att jag är så usel på att höra av mig till mina nära och kära. Jag märker att jag är en "periodare"när det gäller umgänge, har svårt att umgås med en vän ena dagen och en annan nästa dag. Det blir mer som intensiva perioder med var och en, där då de andra blir utan sällskap eller att jag inte hör av mig alls. Hemskt ledsen för det och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det dilemmat. Menar ju inget illa, får det bara inte att funka...
Jag anar att största orsaken till min dipp har med mina funktioner och självbild att göra. Kulmen kom idag, nu på kvällskvisten. Vet inte om jag någonsin känt ett sådant självförakt och hat mot mig själv som jag känt just idag. Fruktansvärda känslor som stormar runt i mitt inre och får mig att må illa.
Jag har idag varit på två möten. Det första för min egen skull, för att göra en ansökan om utredning av behovet av boendestöd.
Det andra mötet var på Bup tillsammans med V för att prata igenom hur hon fungerar i skolan och hemma för att utröna fortsatt behov av vårdbidrag. Och behovet är fortfarande stort, så får hoppas att det blir beviljat.
Två tunga möten som verkligen synliggör svårigheterna i bådas vår vardag.
Det kanske låter konstigt men när man lever med svårigheter 24/7, då liksom jobbar man bara för att få dagarna att funka. Tänker inte så djupt, utan "bara gör".
Men när man sitter ner i ett rum där en läkare ställer frågor om hur ditten eller datten funkar för V numer så blir det fan tungt att inse att vardagliga saker som normalstörda gör av bara farten kräver minst fyra gr mer insats av en annan.
Att då innan suttit hos Lss och fått preliminärt besked direkt att jag får boendestöd beviljat så fort det finns att tillgå, då blir jag både tacksam för snabbt svar och fruktansvärt ledsen att behovet är SÅ synligt att det inte ens är någon tvekan om jag ska ha det.
Det mötet kändes som sista sparken över stupet för mig. Nu kan jag inte ens försöka låtsas att jag fungerar. Och skammen jag känner är obeskrivlig. Att inte kunna fixa mitt eget liv, mitt eget hem och min egen vardag som "alla andra" .
Ekot av mobbarnas glåpord studsar runt i skallen, "ditt jävla cp, som inte fattar nåt". Jag kommer fortfarande ihåg hur ena mobbartjejens cowboyboots såg ut, trots att det är 33 år sedan. Och hur dom kändes mot revbenen, benen och magen. Det känns som att dom hade så himla rätt. Jag är ett miffo, som inte fattar nåt, eller klarar av nåt. Så KÄNNS det idag. Jag VET att det inte är så.
Det bänga är att jag skulle ju aldrig någonsin tycka så om någon annan. Jag skulle ALDRIG se ner på någon annan som behöver hjälp, oavsett var det månne vara, tycker att det är självklart att varje människa ska kunna leva ett värdigt liv utifrån sina förmågor.
Vet inte om det är det finska blodet i mig som gör att det är så svårt att acceptera att jag inte klarar det själv. Eller om det är vårt ytliga samhälle som gör att det känns förnedrande. Kanske lite av båda.
Hur som helst så känner jag att jag verkligen behöver jobba MYCKET med min självbild. Jag som trodde att jag hade kommit en bra bit på väg med den biten. Tji fick jag liksom...
Ikväll tänker jag göra något jag inte gjort på många år, om ens någonsin. Jag tänker skicka en bön, från hjärtat, för min skull. Och hoppas på att någon lyssnar och tar emot <3 p="">
Imorgon hoppas jag på att vara bättre rustad och ha en större förståelse för mig själv. Annars får jag jobba på det!
Ta hand om DIG, du är värdefull!
Tjingeling....
