Jag har fått lära mig att när jag ställer mig frågan "varför" så sätter jag mig själv i en offer-roll, men ibland är det jävligt svårt att inte ställa den frågan...allting händer ju av en mening men ibland kan meningen vara lite väl hårdsmält...
Säkerligen har livet ett mål med allt som händer och visst blir jag starkare för varje motgång jag möter, men nu är fanimej måttet rågat för min del. Så himla trött på detta eviga kämpande för att komma på fötter igen och igen och igen....men så varför inte bara lägga ner?
För att min inre röst säger åt mig att kämpa,aldrig ge upp, det ljusnar snart...och det vet jag ju att det gör så småningom. Med hjälp av mina älskade vänner, som håller mig över ytan när jag inte orkar trampa vatten själv, då orkar jag även den sista tunga biten..för _det_ har jag lärt mig, att ensam är inte stark, det är bara en väldigt skör fasad...kärlek och vänskap bär med sig en otrolig styrka, så var rädd om den...Jag tackar min lyckliga stjärna för mina underbara vänner som ställer upp när det stormar, mitt liv vore jäkligt tufft utan dom, så tack för att ni finns!
Mitt hjärta blöder för en underbar liten människa, jag önskar så att jag kunde göra mer än att bara finnas där. Jag vill ta dig i min famn och skydda dig mot allt ont tills dina sår i själen har läkt...det kommer att ta tid,om det någonsin läker helt, men jag kommer att hålla din hand under hela vägen...
Var rädda om er själva och varandra...
Tjingeling
