Ibland kan jag bli riktigt jäkla less på mig själv. Eller snarare mitt beteende och mina tankar. Jag trodde att jag kommit längre i min egen utveckling än så...jag menar, visst kan man backa ett par steg under tiden man utvecklas, men fan att hamna på ruta ett igen känns ju kasst.
Om jag visste varför eller vad som utlöst min megadipp så vore det kanske lättare att bromsa den jäkligt snabba spiralen neråt, men jag famlar i blindo just nu...kämpar mest emot de elaka tankarna så att dom inte får fäste...jag avskyr känslan att jag börjar bli en riktig "neggokärring"med tung jävla offerkofta på sig..en riktigt illaluktande ullkofta.Grå.
Kanske är det "många bäckar små- effekten", nyår närmar sig med stormsteg med allt vad det innebär, den alltid underliggande känslan av att Vs skolgång aldrig blir riktigt bra mer än för några veckor i taget (trots bra stöd) , den ständiga känslan att jag aldrig räcker till, för V, för mina vänner, för min familj, för min älskling, det är liksom alltid någon som kommer i skymundan, är trött hela tiden, känner mig tung och otymplig, både till kropp och hjärna, men får inte tummen ur arslet. Ond cirkel deluxe. En boxningsäck hade varit fint. Och ja, jag äter för helvete d-vitamin, så stoppa din ljusterapi där solen aldrig skiner.
På nåt sätt börjar jag också tappa min tro på människan. För fyfan vilka vidriga människor det finns..
Finns de som är duktiga på att manipulera sin omgivning för att få det dom vill ha och trots att barn far illa så görs inget från berörda myndigheter. Varför? Hur långt ska det behöva gå? Hur kan rätten till umgänge ens finnas kvar för en människa som gång på gång visat sig missbruka den?
Blir så innihelvete förbannad av att se hur en människa kämpar och kämpar på knäna för sina barn, att dom ska få må bra, känna sig trygga och älskade, och det utan hjälp. Vad ska vi med soc, bup och familjerätt till om dom inte kan göra sitt jobb? Man måste väl för fan kunna se utanför ramarna när det finns starka själ till oro för barns trygghet?! Hur mycket är rimligt att en ensam förälder ska orka med? Skulle dom på soc ens orka leva en dag så som dom dömer andra till? Som dom dömer barnen till? Jag tvivlar starkt på det.
Mitt motto är ju att allt händer av en mening...men ibland är det ju jäkligt svårt att förstå varför en del människor ska behöva ta den ena smällen efter den andra, och aldrig får vara över ytan nån längre stund? Varför måste livet vara så jäkla grymt mot en del människor, som i mina ögon lätt förtjänar att få leva resterande liv i lugn och ro?
Jag trodde kärlek skulle göra en stark att klara alla hinder som kastas på en genom livet....inte lämna en människa sårad och blödande. Fast å andra sidan så är det väl inte kärleken i sig utan människan som säger sig älska som gör en illa. För såna idioter finns det ju tydligen också. Jag säger som Charlotte *I curse the day you were born*, och jag hoppas fan ditt ollon får kallbrand för det du gjorde mot min vän.
Min tro på kärlek har fått sig en ordentlig törn av att se hur människor far illa i kärlekens namn. Jag har alltid litat till min instinkt, men nu börjar jag vackla..vågar jag lita på den? Vågar jag ta risken att själv stå där med trasigt blödande hjärta..? Ska ärligt erkänna att jag backat fler än ett steg i tanken... så jag avvaktar och är mer försiktig i min framtida planering. Hellre tänka efter före än att stå där och undra "vafan hände". Jag orkar inte med såna smällar just nu. Då är jag hellre försiktig och backar lite så jag får fast mark under fötterna igen...sen om min oro är befogad eller på grund av mina egna hjärnspöken är egentligen mindre viktigt för mig. För det är så jag känner just nu..tror inget kan ändra på min känsla förrän jag själv känner min inre trygghet återvända...
Jag får börja om, bygga upp och bygga mig starkare. För jag tänker inte ge upp även om jag har en megadipp just nu. Nån gång hittar jag min framgångsnyckel så jag hanterar mina dippar bättre än jag gör idag...tills dess är det väl "bara" att hänga i, försöka ta sig igenom skiten tills det ljusnar igen..
Tills dess bjuder jag på dagens V-citat : "oj, men han var ju inte den vassaste kniven i lådan direkt, snarare smörkniven"..
Tjingeling...
