Jag är så glad att våren är på väg nu. Ja, jag veeeet att det kan komma mer snö, men solens ljus gör ändå dagarna lättare!
Sen mår jag bättre i själen också, vilket underlättar en hel del. Jag som alltid dragit mig för mediciner av alla de slag, gav med mig och provade en serotoninhöjande medicin (ssri). I efterhand så önskar jag att jag gett mig själv chansen för många många år sedan. Tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit. Men så är det väl ofta när man väl står där med facit i hand.
I början mådde jag inte som en prinsessa direkt, konstant illamående i flera veckor, yrselanfall mm. Och då fick jag den allra minsta lilla dosen på 10 mg. Jag tror det tog fyra veckor innan jag kände att den började göra positiv verkan. Vaknade en morgon och insåg att jag inte alls hade det lika tufft att ta mig ur sängen. Jag kunde läsa och tänka positiva tankar och ta till mig dom känslomässigt. Nu har jag snart ätit medicin i tre månader och jag mår bättre (mindre ångest, mer tålamod och inre lugn). För varje ny dag kan jobba med mig själv på ett helt annat sätt.
Det är inte så att mina andra svårigheter har försvunnit "bara sådär", men jag kan tackla det bättre, det blir inte lika stora känslomässiga svackor om jag misslyckas med något. Förut kunde jag få ångest och må dåligt i flera veckor för att jag inte klarat av en enkel sak som att tvätta i tvättstugan. Att må så dåligt som jag gjorde i höstas önskar jag ingen, det är otroligt dränerande på ens livsenergi. När det behövs fem minuters inre pepptalk för att öht komma ur sängen och samtidigt behöva ha ork,mående och hjärna i trim för att få en fungerande vardag för V, då är det inte roligt. Som sagt, med facit i hand...
Måendet har definitivt fått ett uppsving också tack vare att jag fick jobba ett par veckor i sträck på mitt timvik. Att få vara behövd och få bra med cred för min insats har gjort mycket för min självkänsla, vilket gör att jag vågar mer, vågar tro på mig själv mer. Min självbild har aldrig varit direkt bra, jag har misslyckats så många gr att jag slutat tro på min förmåga att klara av något.. Och det hjälper inte riktigt att få klämkäcka kommentarer som "det är bara att tänka positivt och jobba på, du kan ju inte ge upp, du måste kämpa". WTF liksom, vad tror folk att jag gör O_O . Det som jag kommit till insikt nu är vilka svårigheter jag har och jag jobbar på strategier att ta mig runt dom, så jag kan fortsätta utvecklas. Jag vill ju lyckas, som alla andra. I min hjärna har det huserat tankar om jag ska ge mig på någon utbildning, är det någon ide' att försöka. Sist så orkade jag inte fullt ut, så jag blev inte färdigutbildad. Men nånting måste jag göra annorlunda nu för annars kommer jag att fastna och stagnera. Så jag har börjat med tankegångarna.
Vad behöver jag göra för att komma framåt?
Få bättre självbild.
Ok. Vad behöver jag göra för att få bättre självbild?
Lyckas.
Hur ska jag börja lyckas?
Små utmaningar med 100% chans att lyckas.
Vad kan jag göra mer?
Prata om mig själv och mina egenskaper i positiva ordalag.
Så idag när jag tog en powerwalk gick jag åter igen och funderade på utbildningar. Vad vill jag, vad kan jag, vad är möjligt. Hör Gunde Svans röst eka i huvudet på brett dalmål "iiiingenting ä omöjligt"!
På väg hem efter min pw så svängde jag in på biblioteket för att se om finaste Matilda var där och ja det var hon. Lite prat om V och jobb, böcker mm blev det och helt apropå så plockar hon fram en kurskatalog för distanskurser!
Haha, jag undrar om jag såg lite konstig ut i fejset då, inombords stod jag iaf och storflinade eftersom det inte var mer än fem minuter sen jag funderat på utbildningar hemifrån och jag bett mina guider om hjälp vad jag ska göra.
Jag är ju lite knasig av mig kan en del tycka, men om jag ber om hjälp till mina guider/ljusgestalter/andar eller vad man nu vill kalla dom, då förväntar jag ju också att få lite tecken på vilken riktning jag ska gå i. Med hjärtat fyllt med glädje av att ha fått en pratstund med Matilda så knatar jag hemåt med kurskatalogen i handen.
Precis utanför mitt hus träffar jag på en kvinna som jag sett några veckor tidigare när jag skulle hämta och lämna smutsiga moppar i tvättstugan (på ett ställe som jag uppfattade som ett typ av dagcenter). Så jag stannade och frågade henne om vad det var för ställe hon jobbade på. Det visade sig vara ett gruppboende för äldre med bland annat npf-problematik. Vi stod säkert och pratade en halvtimme (bara det är ju ovanligt för mig att göra) om utbildningar och vad som krävs för att kunna jobba som boendestödjare. Nu har ju inte jag uska i botten, men däremot har jag de egenskaper som man behöver (lugn,tålmodig,lyhörd). Jag har till och med fått telefonnummer ifall jag skulle besluta mig att hoppa in som timvikarie. Det är något jag behöver fundera på. Jag lever och andas ju diagnoser 24/7 annars också.
Nu hamnade jag lite ur spår där i vanlig ordning ;). Det jag skulle komma till var att åter igen så dyker det upp utbildningar på gröten så att säga. Så, istället för att stirra mig blind på att jag inte fixar att slutföra hela utbildningar så får jag börja leta efter alternativa vägar. Ett ämne i taget kanske. Jag ska be om mer hjälp så kanske jag får lite hjälp med inriktningen. Hjälpa andra människor på något sätt är jag helt på det klara att jag ska göra iaf.
Vi får väl se vad jag hittar på!
Tjingeling....
