Vid första tillbakablicken/tanken så tänkte jag att 2013 varit ett ganska händelselöst år tills V började årskurs 6. Men vid närmare eftertanke så har det ju hänt en hel jäkla massa faktiskt. Jag kanske inte kommer ihåg exakta datum och så, men ett hum om när saker och ting skedde och hur jag mått har jag iaf koll på...
Januari
En relativt lugn månad bortsett från att a-kassan skickar brev hela tiden om ofullständiga och felaktiga uppgifter så dom inte kan besluta om a-kassa. En allmän gnagande känsla av att något inte är bra men kan inte sätta fingret på det.
Februari
Känner mig allmänt låg men håller skenet uppe, V får bättre hjälp i skolan och börja lysa lite extra vilket underlättar tillvaron. Känner att livet inte riktigt tagit den vändning jag vill, utan tvärtom börjar gå åt ett annat håll. Börjar inse att jag inte alls mår bra av kärleken, tvärtom känner jag mig kvävd. När jag själv inte "får" dippa i mående för att den andre då mår ännu sämre så jag måste trippa på tå med mitt eget..nej, orkar faktiskt inte det. Jag orkar inte vara den som håller ihop allt och alla jämt. Planerar, strukturerar, roddar, fixar, tröstar och alltid tar de tråkiga jobbiga bitarna det innebär att säga till barnen att det är dags att sova, sluta leka, titta på film. Eller vara den som försörjer oss alla. Tack, men nejtack. Om jag inte hade fått de tankarna och känslorna, då hade jag träffat rätt beträffande kärleken, för riktig kärlek gör man allt för, det tror jag på. Men nu kände jag så. Mer och mer för varje dag. Kanske låter ego och taskigt, men varför ska jag slita ont om jag inte kan göra det med samma kärlek som jag gör för min dotter?
Mars
Tar tjuren vid hornen och bestämmer mig för att det här inte går bra alls, jag måste göra slut. Gör så en solig dag och ska krasst erkänna att trots att jag kände mig som en stor skit som gjorde slut, så var lättnaden enorm när jag åkte därifrån. Känslan av frihet gjorde mig alldeles matt. Och känslan att jag måste lyssna inåt var otroligt stark. För vem ska jag leva för? Ska jag fortsätta knota, kämpa för att andra ska må bra och åsidosätta mig själv allt som oftast? Ska jag fortsätta att låta andra diktera vilka regler som gäller? Eller ska jag börja lite på mig själv, min egen förmåga och instinkt?
April,maj,juni,juli
Här hände en massa under dessa månader, men tidsmässigt har jag tyvärr ingen bra koll alls annat än att V slutar årskurs 5 och det känns otroligt jobbigt efter ett så bra samarbete med hennes mentor Louise. Alla barn med svårigheter som till exempel npf, borde få en egen Louise i skolan. Hon gjorde verkligen allt hon kunde, läste på fritiden om npf, stöttade, uppmuntrade, grät tillsammans gjorde vi ett flertal gr över Viktorias framåtkliv och prestationer.
Under denna period avslutade jag dessutom en flerårig djup vänskap, då jag kände att jag hamnade i kläm på ett sätt jag inte kunde hantera. Under samma period läggs även en annan vänskap "på is", då vännen kände sig åsidosatt under lång tid, vilket tyvärr var sant. Ett väldigt starkt beslut och en stor eloge för denna vän som kunde sätta sig själv först och tala om det. Jag har svårt att bibehålla relationer på ett bra sätt som funkar för alla parter, så på det sättet är jag nog inte världens bästa vän att ha. Ofta så finns inte orken eftersom jag är ensam med V 24/7 och behöver ha ständig beredskapsläge. Och ja, för er som undrar, så tar det energi för mig att umgås, fika och prata i telefon. Det är sådant som en del tycker är skönt och avslappnande, men för mig krävs det stor koncentration att hänga med i samtalet, sålla bort alla andra ljud, lukter och rörelser, så efter en trevlig fika är jag oftast rätt slut..även om jag tyckt det varit trevligt. Och nej, det är inget jag berättat öppet om förut heller för jag har själv inte blivit medveten om allt som tar min energi förrän i år..
Nu blev det lite "off topic" men skit samma, det är ju min blogg, jag ÄR off topic allt som oftast. Under denna period så började även äta LCHF. Det är det bästa jag gjort för min kropp ever. Har aldrig mått så bra rent fysiskt ska jag glatt erkänna!
Dumt nog halkade jag av banan i slutet av augusti och har dansat tango med sockerdraken sen dess. Ser ut och väger därefter också. Men nu börjar snart ett nytt år med nya friska tag som man säger. Skam den som ger sig! ;)
Augusti
Det blev helt klart månaden from hell med skolstart och den omedelbara krasch det blev för V redan första dagen. Flera års jobb att få upp hennes lust och vilja att gå till skolan försvann på bara några få timmar. Och dumt nog så var jag inte beredd på det. Jag visste att det skulle bli tuffare med högre krav, men trodde att det här kommer gå med en resurs. Men nej, det gick käpprätt åt helvete faktiskt. Det skar sig direkt med resursen som började prata barnspråk med V, så det var kört redan vid första meningen. Tack o lov blev det snabb reaktion av både mentor och ledning och V fick börja i den lilla klassen redan efter dryga två veckor. Med ny resurs som kom som en räddande ängel och dessutom visade sig vara en riktig guldklimp, så kunde V börja hämta sig och få stöd att komma igång. Tack vare Matilda (resursen) har jag kunnat lämna V i skolan med den trygga förvissningen att hon har det bra och gör framsteg, både socialt och i skolarbete.
September,Oktober
Jag lyckas med det otroliga att få ett timvikariat som ger lite extra slantar i plånboken. Ett timvik som lokalvårdare som jag trivs bättre med än jag räknat med själv. Har städat både på förskola och skola och känt att, jösses, det är sånt här jobb jag ska ha! Mår jättebra av att gå för mig själv, musik i öronen, måste inte jobba med de sociala bitarna hela tiden och samtidigt se och känna att jag gör nytta. Kan inte bli bättre. Eller jo, att höra av de andra tjejerna att dom uttryckligen ber chefen ringa efter mig känns jäkligt skönt. Dom sökte efter en fast lokalvårdare men tyvärr fick jag inte jobbet. Kan bero på att jag har svårt att börja klockan fem-sex på morgonen. Kan ju inte lämna V själv för hon klarar sig inte utan hjälp än. Och få Lss-hjälp var inte lika lätt som många tror, "det är ju bara att säga att du måste jobba", nja riktigt så enkelt var det ju inte. Vore en annan sak om jag redan hade ett jobb med obekväma arbetstider. Nu har jag inte det och kan inte söka sådana jobb eftersom jag inte har omsorg. Och jag kan inte söka omsorg innan jag har svart på vitt. Ja, ni fattar moment 22 där..
Under den här perioden startar även min basutredning hos psyk. Hoppsan, fick du kaffet i halsen nu? Nej, jag är inte galen. Det blir jag först när jag har papper på det..nej, lugn jag skojar. Eftersom V är liiiite lättare att prata med om sina funktionshinder (AST,Tourettes, ADHD för den som glömt) och har kunnat tala om vad hon upplever som svårt, jobbigt mm, så har jag själv upptäckt att det som jag trott berott på tuffa händelser kanske inte alls hänger på det. Det kan ju kanske vara så att jag själv också har npf. Så jag tog mig i kragen och bad om hjälp att hitta svar.
Det är inte lätt att sitta där i 90 min och vända sig själv ut och in. Jag kände mig otroligt trasig inombords efter första sessionen när jag väl hade landat hemma. Att blotta sig själv så mycket som man måste göra för att öht kunna få igång en utredning lämnar mig väldigt sårbar. Och med hösten i antågande, pressen att söka jobb effektivt, strukturera vardagen och alla andra krav för att "bara" få en fungerande vardag gör att jag brakar in i väggen med ljusets hastighet. Jag hinner inte ens blinka innan jag känner lukten av tapetklistret, för jag har varit på väg hit, sakta men säkert hela året utan att lyssna på varningssignalerna. Dumt.
November,December
Det går upp och ner med skolgången för V, hon börjar dippa ganska rejält (som jag förutspått att hon skulle efter "smekmånadstiden") före höstlovet. Kommer igen efter att ha haft lov och kämpar på. Jag är så jävla stolt över min tjej ska ni veta. Trots att det är otroligt tufft för henne så kämpar hon på. Och blir en tillgång för en del i den mindre klassen eftersom hon har skinn på näsan och, jag citerar, "skiter i vad andra tycker", och går med huvudet högt genom skolgården. Vågar gå till cafeterian, sällskapsrummet och överallt där alla andra NT-barn är. Hon skiter i om de andra tolvåringarna tittar snett på henne när hon leker häst på skolgården, eller något annat djur. För hon tycker det är mer konstigt att sluta göra det man tycker om för att andra tycker man är konstig.
Tråkigt nog får vi besked om att Matilda inte får fortsätta som resurs till V eftersom hon kommer att fortsätta gå i den lilla klassen (som från början var en nödlösning). Visst förstår jag att det är ekonomin som talar och ja, V har funnit sig till rätta i klassen. Med Matildas hjälp. Och jag säger såhär, visst utbildning i all ära, men KEMIN är minst lika viktig. Och jag hoppas att V inte kraschar som hon gjorde i början av terminen för då vete sjutton om jag får tillbaka henne till skolan alls. Det är det här många inte förstår, de tror att, "men nu kan du ju slappna av, det går ju bra". Ja, det gör det. Men sällan någon längre period eftersom även skolan tycker samma och börjar dra in på resurser, vilket i sin tur leder till krasch. And so on and on. Därför slappnar man sällan av som förälder till ett barn med npf. För det blir sällan några längre lugna perioder...
Jag lullar på, trött som en gnu, jobbar ibland och går allmänt på knäna rent mentalt. Har en andra session på basutredningen och får där höra att jag uppfyller kriterierna rätt bra för att göra en npf-utredning. Tufft att höra, samtidigt som det känns skönt att få lite svar att jag kanske inte varit lat och oduglig hela livet, som jag ofta känt mig när jag jämfört med vad andra åstadkommit i min ålder. Det lutar en hel del åt ADD och får även indikationer på något mer än social fobi. Kanske PTSD då jag har några traumatiska händelser i ryggsäcken som jag inte direkt jobbat med annat än skrapat på ytan.
Fyller även 40 år som brukar ses som en milstolpe i livet. Nu har jag inte åstadkommit något stort eller gjort karriär direkt (tar lite längre tid när man har ADD hahaha ;) men däremot hunnit få en del insikter om livet. Och där kommer även mina nyårslöften in. (och slutet på detta inlägg)
Att sluta jämföra mig själv med andra som lever normala liv är en insikt. Jag ska jämföra med mig själv, ingen annan kan vara måttstock i mitt liv.
Ingen annan än JAG kan och ska diktera mina villkor, bestämma hur jag mår och hur jag ska leva mitt liv. Jag tänker inte hymla med mitt mående för att andra inte kan hantera det eller vet vad dom ska säga.
Jag SKA bli en bättre mamma för V. Kämpa hårdare och tuffare för att hon ska kunna växa till det hon är ämnad för. Hon är så jäkla smart, vilket lärarna också märkt, och otroligt kreativ. Även om hon inte löser t ex matteproblem som man "ska" så hittar hon egna vägar. Får hon växa och bli positivt uppbackad på rätt sätt så kan hon få mer än godkänt (som rektorn tycker är ok). Varför nöja sig med stjärnorna när hon kan få månen?
Och med de löftena önskar jag er alla ett Gott Nytt År och hoppas att ni är rädda om er själva...livet är för jävla kort och skört för att blidka alla andra och sätta sina egna drömmar åt sidan. Det är en av de största sakerna folk ångrar på dödsbädden. Att dom inte vågade leva och uppfylla sina drömmar. Så lev och fortsätt med det DU drömmer om. Livet går inte i repris.
Ta hand om dig..
Tjingeling...................
tisdag 31 december 2013
söndag 10 november 2013
Trött, tröttare, tröttast...
Jag är så vansinnigt trött. Trots dubbla d-vitamin, omega3 och magnesium varje dag är jag helt galet trött. Det liksom kvittar hur positiv jag är eller hur mycket jag biter ihop, den enorma tröttheten finns där oavsett. Försöker verkligen vara tacksam för allt som går bra, för att jag har tak över huvudet, är fysiskt frisk. Men hur tacksam jag än är så hjälper det inte mig att bli piggare. Jag väljer inte att vara trött. Varje morgon går jag upp med tanke och känsla att "idag ska det bli en bättre dag, en piggare dag". Lik förbannat kroknar jag långt innan dagens alla "måsten" är gjorda. Jag går på sparlåga större delen av dagen för att orka vara den tålmodig lyhörda mamma som V behöver efter en skoldag.
Även den orken börjar tryta märker jag, speciellt med en "snart-tonåring" med humörsvängningar som en scizofren barracuda, då får jag jobba dubbelt så hårt för att inte själv hamna i affekt. Inte lätt alls.
Men alternativet lockar inte heller-flera timmar av låsningar,tics och gråt för att känslorna är så mycket mer och starkare hos V än hos normalstörda..
Vet faktiskt inte vad jag ska göra just nu? Mat och träning gör mig inte heller piggare, eller får mig att sova bättre kanske jag ska tillägga också.
Gå till läkaren och be om antidepp? Kommer det att göra mig piggare? Kommer det att göra mig till en bättre mamma? För det är det enda som känns viktigt, att fortsätta kämpa och göra det som är bäst för V, hade jag inte haft henne vet jag inte om jag hade orkat eller velat vara kvar alls.
Det är hon som är orsaken till att jag inte gett upp. Ledsen om ni blir ledsna, men jag vet iaf en som förstår precis hur jag menar. Skulle mitt barn inte finnas längre så förlorar livet sin mening totalt och jag skulle avsluta det på snabbast möjliga sätt. Inte för att ni andra inte betyder något, utan för att jag skulle aldrig stå ut att leva med den smärtan varje dag. Fegt kanske en del tycker, oftast de som aldrig förlorat någon. Det räcker med den dagliga smärtan att inte ha mamma kvar. Kan inte begripa hur min mormor orkat. Eller jo. Den finska sisun hindrar en från att ge upp. Jag hade behövt lite mer av den. Eller mindre kanske?
Det jag önskar mest av allt just nu är att min egen utredning kunde ta fart och bli färdig. Om en dryg vecka är det dags för möte nr 2 i basutredningen och efter att den är gjord ska beslut tas om jag matchar kriterierna för en npf-utredning. All denna väntan tär enormt på de små energiresurser jag har. En väntan blandad med oro och hopp om vartannat.
Jag har förstått av en del normalstörda att få en diagnos bara är ett sätt att försöka smita från ansvar och att det egentligen handlar om karaktär och moral. Tänk, jag ser det helt tvärtom faktiskt. Att inse att det finns ett problem och ta mig i kragen och göra något åt det tycker jag mer visar på att jag tar mitt ansvar, än att stoppa huvudet i sanden och låtsas att jag funkar som alla andra. Jag vill hellre vara tydlig med hur jag fungerar än att det blir missförstånd som kostar mig en chans till ett jobb t ex. Det innebär inte att jag är en black om foten, jag kan vara en jäkla tillgång eftersom jag har en hög arbetsmoral på mitt jobb, oavsett jobb. Som de allra flesta finnar har..
Min utredning ser jag dels som en möjlighet att få svart på vitt att jag inte är lat och odisciplinerad och dels för att få fram vilka mina starkaste egenskaper är. Ju mer gödning jag kan ge mina bra sidor, desto bättre kan jag använda mig av dom för att bli en bättre version av mig själv. Om det är att smita från ansvar och moral så får det vara så. Jag är iallafall trött på att vända kappan efter andras vind, jag har inte ork till att smeka andra medhårs längre. Så sticker mitt liv och mina åsikter i ögonen? Stick då för fan ut från mitt liv, för då passar du inte där. Mitt liv kommer alltid att färgas av npf, jag lever med det varje dag, det är inget jag kan ta bort. Jag kommer alltid att glida in på det ämnet i de flesta samtal jag har, för jag lever med det varje dag. Om DU tycker det är jobbigt att lyssna på det, då tycker du att jag är jobbig. Vi kommer aldrig att leva som normalstörda gör, vi kommer alltid att sticka ut ur mängden på nåt sätt för att vi inte passar in i normen.
För ett par år sedan kände jag mig sorgsen över det, att inte få ett "normalt" liv. Men jag vete sjutton om jag vill leva för att bräcka grannens bil med en nyare modell. Eller för att få smalare midja än grannfrun. Hur kom ytan att spela större roll än innehållet?
Varför är det viktigare att allt ser bra ut än att det ÄR bra?
Varför är det så "fult" att tala om att man inte mår bra?
Varför är man duktigare när man biter ihop trots sjukdom och jobbar fast man behövt vara hemma?
Varför anses man vara en så mycket starkare människa då?
Världen är fan snevriden just nu, hur ska vi göra för att vrida den rätt?
Många tankar är det som snurrar...försöker göra det bästa för nu. Mer än så har jag inte ork till för jag mår inte bra, så är det bara. Tänker inte hymla med det. Det är inte mitt ansvar hur du tolkar och tar det du läser, det är ditt.
Lev så som du själv vill, inte hur normen tycker, livet är fan för kort för att slicka nån annans arsle för att inte vara obekväm.
Och ta hand om dig..
Tjingeling........
Även den orken börjar tryta märker jag, speciellt med en "snart-tonåring" med humörsvängningar som en scizofren barracuda, då får jag jobba dubbelt så hårt för att inte själv hamna i affekt. Inte lätt alls.
Men alternativet lockar inte heller-flera timmar av låsningar,tics och gråt för att känslorna är så mycket mer och starkare hos V än hos normalstörda..
Vet faktiskt inte vad jag ska göra just nu? Mat och träning gör mig inte heller piggare, eller får mig att sova bättre kanske jag ska tillägga också.
Gå till läkaren och be om antidepp? Kommer det att göra mig piggare? Kommer det att göra mig till en bättre mamma? För det är det enda som känns viktigt, att fortsätta kämpa och göra det som är bäst för V, hade jag inte haft henne vet jag inte om jag hade orkat eller velat vara kvar alls.
Det är hon som är orsaken till att jag inte gett upp. Ledsen om ni blir ledsna, men jag vet iaf en som förstår precis hur jag menar. Skulle mitt barn inte finnas längre så förlorar livet sin mening totalt och jag skulle avsluta det på snabbast möjliga sätt. Inte för att ni andra inte betyder något, utan för att jag skulle aldrig stå ut att leva med den smärtan varje dag. Fegt kanske en del tycker, oftast de som aldrig förlorat någon. Det räcker med den dagliga smärtan att inte ha mamma kvar. Kan inte begripa hur min mormor orkat. Eller jo. Den finska sisun hindrar en från att ge upp. Jag hade behövt lite mer av den. Eller mindre kanske?
Det jag önskar mest av allt just nu är att min egen utredning kunde ta fart och bli färdig. Om en dryg vecka är det dags för möte nr 2 i basutredningen och efter att den är gjord ska beslut tas om jag matchar kriterierna för en npf-utredning. All denna väntan tär enormt på de små energiresurser jag har. En väntan blandad med oro och hopp om vartannat.
Jag har förstått av en del normalstörda att få en diagnos bara är ett sätt att försöka smita från ansvar och att det egentligen handlar om karaktär och moral. Tänk, jag ser det helt tvärtom faktiskt. Att inse att det finns ett problem och ta mig i kragen och göra något åt det tycker jag mer visar på att jag tar mitt ansvar, än att stoppa huvudet i sanden och låtsas att jag funkar som alla andra. Jag vill hellre vara tydlig med hur jag fungerar än att det blir missförstånd som kostar mig en chans till ett jobb t ex. Det innebär inte att jag är en black om foten, jag kan vara en jäkla tillgång eftersom jag har en hög arbetsmoral på mitt jobb, oavsett jobb. Som de allra flesta finnar har..
Min utredning ser jag dels som en möjlighet att få svart på vitt att jag inte är lat och odisciplinerad och dels för att få fram vilka mina starkaste egenskaper är. Ju mer gödning jag kan ge mina bra sidor, desto bättre kan jag använda mig av dom för att bli en bättre version av mig själv. Om det är att smita från ansvar och moral så får det vara så. Jag är iallafall trött på att vända kappan efter andras vind, jag har inte ork till att smeka andra medhårs längre. Så sticker mitt liv och mina åsikter i ögonen? Stick då för fan ut från mitt liv, för då passar du inte där. Mitt liv kommer alltid att färgas av npf, jag lever med det varje dag, det är inget jag kan ta bort. Jag kommer alltid att glida in på det ämnet i de flesta samtal jag har, för jag lever med det varje dag. Om DU tycker det är jobbigt att lyssna på det, då tycker du att jag är jobbig. Vi kommer aldrig att leva som normalstörda gör, vi kommer alltid att sticka ut ur mängden på nåt sätt för att vi inte passar in i normen.
För ett par år sedan kände jag mig sorgsen över det, att inte få ett "normalt" liv. Men jag vete sjutton om jag vill leva för att bräcka grannens bil med en nyare modell. Eller för att få smalare midja än grannfrun. Hur kom ytan att spela större roll än innehållet?
Varför är det viktigare att allt ser bra ut än att det ÄR bra?
Varför är det så "fult" att tala om att man inte mår bra?
Varför är man duktigare när man biter ihop trots sjukdom och jobbar fast man behövt vara hemma?
Varför anses man vara en så mycket starkare människa då?
Världen är fan snevriden just nu, hur ska vi göra för att vrida den rätt?
Många tankar är det som snurrar...försöker göra det bästa för nu. Mer än så har jag inte ork till för jag mår inte bra, så är det bara. Tänker inte hymla med det. Det är inte mitt ansvar hur du tolkar och tar det du läser, det är ditt.
Lev så som du själv vill, inte hur normen tycker, livet är fan för kort för att slicka nån annans arsle för att inte vara obekväm.
Och ta hand om dig..
Tjingeling........
söndag 22 september 2013
Acceptansens vara eller icke vara..
Nu är det snart en dryg månad sen skolan började för V. Har tyvärr skolstarten i lika färskt minne som det var igår. Efter den första skoldagen var det nätt och jämt att hon orkade ta sig uppför trapporna, och väl innanför dörren la hon sig platt som en pannkaka på mage innanför ytterdörren...
Där låg hon närmare 10 min och bara andades innan hon orkade mobilisera krafter att ta av sig skor och ytterkläder.
Dag två ringde bitr, rektor och bad mig komma och hämta en helt slut tjej efter fyra timmar. Hon låg på taket på lekplatshuset. Jag fick väcka henne. Blicken jag mötte första sekunderna var helt tom. Kan säga att den skrämde skiten ur mig. Väl hemma blev det samma procedur som dagen innan, platt som en pannkaka näär vi kom innanför dörren. Det här är en av de största nackdelarna med mitt speciella barn. Hon kan vara otroligt högfungerande och inte se trött ut alls. Väl hemma i borgen pyser luften ur henne som en trasig ballong. Det som ingen annan ser finns inte verkar vara vårt samhälles allmänna åsikt. Ser man frisk ut ute bland folk så måste man ju vara det, eller hur!?
Efter en stunds "avstängning från omvärlden" kunde vi sätta oss ner och prata, lillfian och jag.
Jag förstår ganska snart att det inte funkar alls med resursen, hon känner sig inte hjälpt alls, tvärtom får hon dubbeljobba. I slutet av samtalet säger V att hon vägrar gå tillbaka till skolan. Ett och ett halvt års jobb framåt försvann på mindre än två halva skoldagar. Poff. Vet inte om ni kan förstå den känslan av vanmakt som infinner sig av att se hur ens slit och engagemang för att hon ska tycka det är roligt att gå till skolan försvinner så snabbt. Det var nästan som att slita hjärtat ur kroppen att se hopplösheten utstråla från henne. Jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp, det vet ni som känner mig väl. Men jag kände att jag måste få experthjälp, situationen kanske går att rädda..Så jag ringde den underbara specpedagogen Carina.
Hon och V fick en underbar kontakt under vårterminen, där bevisas det verkligen hur bra det kan gå när man har rätt kunskaper och kemin stämmer. Under samtalets gång känner jag hur klumpen av rädsla i magen sakta försvinner. För hon förstår precis hur viktigt det är att det stämmer med resursen. Det är verkligen A och O för ett fungerande samarbete. Underbara Carina går själv upp och pratar med rektor och resurs och förklarar läget, (ska tillägga att hon jobbade på denna skola tills i våras). Kan ni förstå vilken underbar människa!! Hon tar en del av MIN kamp för att jag ska kunna ta hand och lugna mitt stackars vrak till barn.
Efter en stund återkommer hon på telefon med nyheten att resursen inte är spikad, den nuvarande ska endast utvärdera Vs behov av resurs. Med det på fötterna kan jag nu förmå V att gå till skolan och försöka göra sitt allra bästa under rådande omständigheter. Jag önskar alla kämpande föräldrar i samma sits en egen Carina. Det är guld värt med någon som SER ens barns potensial och vet hur man kan plocka fram den. Jag kommer vara evigt tacksam att vi har henne i vårt liv.
Dagen efter när vi kom till skolan pratade jag med berörd mentor hur slut V var efter endast 3½ timmes skoldag, varpå hon drar igång ett krismöte med både rektor, bitr. rektor, resurs, sig själv och mig direkt. Det fungerade ju inte alls med resursen, dels så pratade resursen "barnspråk" innan jag hann hejda så det var som första spiken i kistan. Hon är en intelligent tjej och förstående nog reser hon ragg när ovetande människor behandlar henne som mindre vetande. Förståndshandikapp och inlärningssvårigheter är visserligen vanligt, men ingår inte i just hennes funktionshinder. Vilket man hade kunnat läsa sig till i min fem sidor långa presentation hur man lättast interagerar med V.
Sen hade V otroligt svårt att "läsa av" och fick upprepa flera gr då resursen inte hörde vad hon sa. Lägg då på allt nytt (nya ljud, lukter, färger, lokaler mm) plus att då kunna ha koll på eget skåp, vilken lektion hon ska till och vart och när. Inte direkt optimalt för någon med kort arbetsminne, svårt att sortera och koncentrera sig och inte känner att hon får det stöd hon behöver av resursen.
Men det här kom vi iallafall fram till under krismötet, dels att en ny resurs behövs omgående, annars är risken överhängande att hon inom två veckor blir en hemmasittare. Och dels att jag fick med mig hemläxan att fundera om hon ändå inte skulle fungera bättre i klassen med särskilt undervisningsstöd..
med få elever, fler pedagoger med särskild insikt i diagnostiken och där hon får jobba i sin egen takt. Det jobbiga var ju att hon själv absolut inte ville gå i den klassen. För i den klassen går det ju bara "muppar". Att hon själv är en av "mupparna" har hon fortfarande inte riktigt accepterat. Vart hon fått uttrycket och den aviga inställningen till muppar vill hon inte tala om heller, så jag kan bara gissa mig till att det är den allmänna uppfattningen bland övriga normalstörda elever som hon snappat upp.
Det är inte det lättaste alltid att veta vad som är bäst för ens barn. Jag anade att det kunde bli lite struligt i och med det ökade ansvar som blir när man börjar årskurs 6. Men jag hade inte på fullaste allvar trott att det skulle gå så käpprätt åt helvete som det gjorde. Så efter mycket funderande fram och tillbaka, bollande med hennes pappa mm, så kom beslutet fram att prova den mindre klassen i hennes svåra ämnen, och att hon går med sin stora klass i de ämnen hon funkar bra och är mer eller mindre självgående i.
Nu såhär ett par veckor in så höstterminen, med en ny resurs som V funkar klockrent med inser jag att den lilla klassen nog kan vara det bästa som hänt henne. Hon är inte alls lika slut, har fått tillbaks en del av skolglädjen och lusten att lära igen. Hon har nu bara tre lektioner med den stora klassen, praktiska ämnen som hon är mer eller mindre självgående i. Men det lutar ju åt att hon kommer gå över i den lilla klassen mer och mer. Speciellt som den nya resursen tyvärr finns på lånad tid, hon kommer bara vara kvar tills hon får ett jobb i sin egen hemstad. Förståeligt, klart man helst vill jobba där man bor, det vill ju jag med. Men jag är otroligt tacksam så länge hon finns kvar. Hon tar duster med V, hon har skinn på näsan och samtidigt följsam och lyhörd. Hon bad biblioteket beställa in en bok hon trodde att V skulle gilla att läsa. En bok med bara text i. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. Nu har hon läst 15 kapitel. Hon vill ogärna lägga ifrån sig boken alls. Det är fullkomligt underbart att se hur hon nu förstår vad jag menat med att läsning är som att ha en extra värld att dyka in i. Jag är otroligt glad och tacksam att ha turen med så lyhörd skolledning och resurs, att alla agerade så snabbt utan att jag behövde kämpa det minsta lilla...min önskan är ju att alla kunde uppleva kontakten med skolan så. Nu ser det ju tyvärr inte ut så på många håll, utan tvärtom blir vi föräldrar oftast väldigt skuldbelagda av skola och samhälle.
Det sparas in på de som behöver resurserna mest. Helt sjukt. Det blir ju många miljoner dyrare att fixa en trasig vuxen som hamnat på sned i livet, än att lägga pengar,tid och engagemang för ett skolbarn. Jag är helt övertygad om att samhället får igen de pengar som investerats. Men i dagens läge verkar det viktigare att spar in pengar snabbt än att tänka långsiktigt.
Tycker överlag mig märka att klimatet blir kallare och kallare. Hade min bästa väninna och soulsister hemma hos mig igår för en tjejkväll och vi satt i vanlig ordning och pratade om allt mellan himmel och jord, bokstavligen. Och hon sa en så klok grej som faktiskt stämmer överens med det kalla klimatet. Att även om man se hel och fullt frisk ut utåt, betyder inte att man är det och fungerar precis som alla andra. Så sant.
Jag kan bara ta mig själv som exempel. I mångt och mycket ser jag (oftast) fullt normal ut när jag rör mig bland övriga mänskligheten. Bara det att t ex åka och handla på Willys tar sjukt mycket energi. Men det är inget som syns, för jag håller ihop, precis som V, tills jag kommer hem. Väl innanför dörren är det ingen som har en jävla aning om hur jag ser ut eller mår. Det är ju inte riktigt så att man vill bli uttittad i affären för att man inte orkar hålla ihop, så sånt fixar jag de dagar jag känner mig stark. Det är inget jag brukar skylta med direkt, att jag inte har samma ork som "alla andra". För mig är det inte "bara att bita ihop". Det går inte längre. Lika lite som det går för någon med ständig värk att bita ihop och jobba för att det ser bättre ut i andras ögon.
Det jag tycker är extra skrämmande och tragiskt är att många tror sig veta vad som pågår i andras liv bara genom att titta på en människa. Och att vi mindre lärda gör allt för att utnyttja systemet för att kunna lyfta a-kassa som man kan supa bort i nån jaktstuga. Att om man orkar vara i stallet och rykta hästen, trots att man är sjukskriven för t ex fibromyalgi, banne mig kan rycka upp sig och jobba den timmen istället för att inte slita på samhällets resurser. För vi vet ju alla hur denna människa skuttar runt och egentligen är fullt frisk och arbetsförmögen? För vi ser ju vad som händer efter stallet, eller hur?
Det kan ju inte vara så att man som sjuk faktiskt tycker att det ger ens liv lite mening att göra saker, trots att det kanske gör ont eller dränerar en i timmar, dagar eller veckor. Nej, det måste ju vara så att man är en sån där bedragare som bara är för lat för att jobba.
För om man är sjukskriven och/eller sjukpensionerad för något sjukdomstillstånd, då ska man bara ligga hemma. Inte synas, göra sig hörd eller på något sätt utmärka sig. Det känns ju oerhört värdigt eller hur. Skulle DU göra detsamma? Eller skulle du, som många andra som blivit sjuka på något sätt, försöka skapa ljusglimtar i ditt liv så det blir mer uthärdligt?
Denna oerhört kalla attityd som börjar växa fram skrämmer mig. Att utgå från att folk är för lata för att jobba "för jag har minsan sett människan rykta hästen och gullat med den i en hel timme! Hon kan inte vara sjuk, då skulle hon aldrig orka det". Som sagt, ibland kanske man biter ihop för att det ger en strimma ljus i ett annars mörkt och smärtsamt liv. Så tänk en gång extra innan du dömer ut en annan människa, för du har inte en jävla aning om vad som händer när ytterdörren stängs.
Inom kort ska jag på en första utredning för att utröna om jag har samma funktionshinder som V. Det är inte för att det är så modernt att få en diagnos som många tycks tro. Jag kan inte påstå att jag tycker det är så jävla kul att inte orka längre, eller kunna bita ihop och "bara göra" som alla andra, eller sortera bort ljud, lukter och tankar som bombarderar hjärnan i hundranittio all min vakna tid. Det är inte för att jag ska få några trevliga droger utskrivna, (som för övrigt inte ens funkar på den som inte behöver dom). Jag gör den här utredningen av exakt samma orsak som man gör en vanlig hälsoundersökning av kroppen. För att få svar på vad som funkar och inte. Och vad jag kan göra för att funka så optimalt som människa och mamma. Mina svaga och starka sidor som jag inte vet om än.
För att slippa kollapsa innanför ytterdörren och känna mig som en urvriden trasa. För att en gång för alla kanske hitta svar, så jag kan sätta upp nya mål där mina bästa egenskaper kommer till sin rätt...
Jag hoppas och tror att jag har fel om mänskors kalla attityd om de som inte orkar lika mycket som
man "ska". Kanske är det så att jag gör fel som tror gott om alla tills motsatsen bevisas. Men jag väljer hellre att fortsätta tro att det goda överväger, för jag ser ingen mening med att gå runt och misstro folks intentioner, varför ska jag ödsla energi på det när det finns så mycket annat energin behövs till.
Att vara trevlig till exempel. Och hålla ihop.
"walk a mile in my shoes"...
Ha det gott och gör det bästa av just ditt liv.
Tjingeling.....
Där låg hon närmare 10 min och bara andades innan hon orkade mobilisera krafter att ta av sig skor och ytterkläder.
Efter en stunds "avstängning från omvärlden" kunde vi sätta oss ner och prata, lillfian och jag.
Jag förstår ganska snart att det inte funkar alls med resursen, hon känner sig inte hjälpt alls, tvärtom får hon dubbeljobba. I slutet av samtalet säger V att hon vägrar gå tillbaka till skolan. Ett och ett halvt års jobb framåt försvann på mindre än två halva skoldagar. Poff. Vet inte om ni kan förstå den känslan av vanmakt som infinner sig av att se hur ens slit och engagemang för att hon ska tycka det är roligt att gå till skolan försvinner så snabbt. Det var nästan som att slita hjärtat ur kroppen att se hopplösheten utstråla från henne. Jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp, det vet ni som känner mig väl. Men jag kände att jag måste få experthjälp, situationen kanske går att rädda..Så jag ringde den underbara specpedagogen Carina.
Hon och V fick en underbar kontakt under vårterminen, där bevisas det verkligen hur bra det kan gå när man har rätt kunskaper och kemin stämmer. Under samtalets gång känner jag hur klumpen av rädsla i magen sakta försvinner. För hon förstår precis hur viktigt det är att det stämmer med resursen. Det är verkligen A och O för ett fungerande samarbete. Underbara Carina går själv upp och pratar med rektor och resurs och förklarar läget, (ska tillägga att hon jobbade på denna skola tills i våras). Kan ni förstå vilken underbar människa!! Hon tar en del av MIN kamp för att jag ska kunna ta hand och lugna mitt stackars vrak till barn.
Efter en stund återkommer hon på telefon med nyheten att resursen inte är spikad, den nuvarande ska endast utvärdera Vs behov av resurs. Med det på fötterna kan jag nu förmå V att gå till skolan och försöka göra sitt allra bästa under rådande omständigheter. Jag önskar alla kämpande föräldrar i samma sits en egen Carina. Det är guld värt med någon som SER ens barns potensial och vet hur man kan plocka fram den. Jag kommer vara evigt tacksam att vi har henne i vårt liv.
Dagen efter när vi kom till skolan pratade jag med berörd mentor hur slut V var efter endast 3½ timmes skoldag, varpå hon drar igång ett krismöte med både rektor, bitr. rektor, resurs, sig själv och mig direkt. Det fungerade ju inte alls med resursen, dels så pratade resursen "barnspråk" innan jag hann hejda så det var som första spiken i kistan. Hon är en intelligent tjej och förstående nog reser hon ragg när ovetande människor behandlar henne som mindre vetande. Förståndshandikapp och inlärningssvårigheter är visserligen vanligt, men ingår inte i just hennes funktionshinder. Vilket man hade kunnat läsa sig till i min fem sidor långa presentation hur man lättast interagerar med V.
Sen hade V otroligt svårt att "läsa av" och fick upprepa flera gr då resursen inte hörde vad hon sa. Lägg då på allt nytt (nya ljud, lukter, färger, lokaler mm) plus att då kunna ha koll på eget skåp, vilken lektion hon ska till och vart och när. Inte direkt optimalt för någon med kort arbetsminne, svårt att sortera och koncentrera sig och inte känner att hon får det stöd hon behöver av resursen.
Men det här kom vi iallafall fram till under krismötet, dels att en ny resurs behövs omgående, annars är risken överhängande att hon inom två veckor blir en hemmasittare. Och dels att jag fick med mig hemläxan att fundera om hon ändå inte skulle fungera bättre i klassen med särskilt undervisningsstöd..
med få elever, fler pedagoger med särskild insikt i diagnostiken och där hon får jobba i sin egen takt. Det jobbiga var ju att hon själv absolut inte ville gå i den klassen. För i den klassen går det ju bara "muppar". Att hon själv är en av "mupparna" har hon fortfarande inte riktigt accepterat. Vart hon fått uttrycket och den aviga inställningen till muppar vill hon inte tala om heller, så jag kan bara gissa mig till att det är den allmänna uppfattningen bland övriga normalstörda elever som hon snappat upp.
Det är inte det lättaste alltid att veta vad som är bäst för ens barn. Jag anade att det kunde bli lite struligt i och med det ökade ansvar som blir när man börjar årskurs 6. Men jag hade inte på fullaste allvar trott att det skulle gå så käpprätt åt helvete som det gjorde. Så efter mycket funderande fram och tillbaka, bollande med hennes pappa mm, så kom beslutet fram att prova den mindre klassen i hennes svåra ämnen, och att hon går med sin stora klass i de ämnen hon funkar bra och är mer eller mindre självgående i.
Nu såhär ett par veckor in så höstterminen, med en ny resurs som V funkar klockrent med inser jag att den lilla klassen nog kan vara det bästa som hänt henne. Hon är inte alls lika slut, har fått tillbaks en del av skolglädjen och lusten att lära igen. Hon har nu bara tre lektioner med den stora klassen, praktiska ämnen som hon är mer eller mindre självgående i. Men det lutar ju åt att hon kommer gå över i den lilla klassen mer och mer. Speciellt som den nya resursen tyvärr finns på lånad tid, hon kommer bara vara kvar tills hon får ett jobb i sin egen hemstad. Förståeligt, klart man helst vill jobba där man bor, det vill ju jag med. Men jag är otroligt tacksam så länge hon finns kvar. Hon tar duster med V, hon har skinn på näsan och samtidigt följsam och lyhörd. Hon bad biblioteket beställa in en bok hon trodde att V skulle gilla att läsa. En bok med bara text i. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. Nu har hon läst 15 kapitel. Hon vill ogärna lägga ifrån sig boken alls. Det är fullkomligt underbart att se hur hon nu förstår vad jag menat med att läsning är som att ha en extra värld att dyka in i. Jag är otroligt glad och tacksam att ha turen med så lyhörd skolledning och resurs, att alla agerade så snabbt utan att jag behövde kämpa det minsta lilla...min önskan är ju att alla kunde uppleva kontakten med skolan så. Nu ser det ju tyvärr inte ut så på många håll, utan tvärtom blir vi föräldrar oftast väldigt skuldbelagda av skola och samhälle.
Det sparas in på de som behöver resurserna mest. Helt sjukt. Det blir ju många miljoner dyrare att fixa en trasig vuxen som hamnat på sned i livet, än att lägga pengar,tid och engagemang för ett skolbarn. Jag är helt övertygad om att samhället får igen de pengar som investerats. Men i dagens läge verkar det viktigare att spar in pengar snabbt än att tänka långsiktigt.
Tycker överlag mig märka att klimatet blir kallare och kallare. Hade min bästa väninna och soulsister hemma hos mig igår för en tjejkväll och vi satt i vanlig ordning och pratade om allt mellan himmel och jord, bokstavligen. Och hon sa en så klok grej som faktiskt stämmer överens med det kalla klimatet. Att även om man se hel och fullt frisk ut utåt, betyder inte att man är det och fungerar precis som alla andra. Så sant.
Jag kan bara ta mig själv som exempel. I mångt och mycket ser jag (oftast) fullt normal ut när jag rör mig bland övriga mänskligheten. Bara det att t ex åka och handla på Willys tar sjukt mycket energi. Men det är inget som syns, för jag håller ihop, precis som V, tills jag kommer hem. Väl innanför dörren är det ingen som har en jävla aning om hur jag ser ut eller mår. Det är ju inte riktigt så att man vill bli uttittad i affären för att man inte orkar hålla ihop, så sånt fixar jag de dagar jag känner mig stark. Det är inget jag brukar skylta med direkt, att jag inte har samma ork som "alla andra". För mig är det inte "bara att bita ihop". Det går inte längre. Lika lite som det går för någon med ständig värk att bita ihop och jobba för att det ser bättre ut i andras ögon.
Det jag tycker är extra skrämmande och tragiskt är att många tror sig veta vad som pågår i andras liv bara genom att titta på en människa. Och att vi mindre lärda gör allt för att utnyttja systemet för att kunna lyfta a-kassa som man kan supa bort i nån jaktstuga. Att om man orkar vara i stallet och rykta hästen, trots att man är sjukskriven för t ex fibromyalgi, banne mig kan rycka upp sig och jobba den timmen istället för att inte slita på samhällets resurser. För vi vet ju alla hur denna människa skuttar runt och egentligen är fullt frisk och arbetsförmögen? För vi ser ju vad som händer efter stallet, eller hur?
Det kan ju inte vara så att man som sjuk faktiskt tycker att det ger ens liv lite mening att göra saker, trots att det kanske gör ont eller dränerar en i timmar, dagar eller veckor. Nej, det måste ju vara så att man är en sån där bedragare som bara är för lat för att jobba.
För om man är sjukskriven och/eller sjukpensionerad för något sjukdomstillstånd, då ska man bara ligga hemma. Inte synas, göra sig hörd eller på något sätt utmärka sig. Det känns ju oerhört värdigt eller hur. Skulle DU göra detsamma? Eller skulle du, som många andra som blivit sjuka på något sätt, försöka skapa ljusglimtar i ditt liv så det blir mer uthärdligt?
Denna oerhört kalla attityd som börjar växa fram skrämmer mig. Att utgå från att folk är för lata för att jobba "för jag har minsan sett människan rykta hästen och gullat med den i en hel timme! Hon kan inte vara sjuk, då skulle hon aldrig orka det". Som sagt, ibland kanske man biter ihop för att det ger en strimma ljus i ett annars mörkt och smärtsamt liv. Så tänk en gång extra innan du dömer ut en annan människa, för du har inte en jävla aning om vad som händer när ytterdörren stängs.
Inom kort ska jag på en första utredning för att utröna om jag har samma funktionshinder som V. Det är inte för att det är så modernt att få en diagnos som många tycks tro. Jag kan inte påstå att jag tycker det är så jävla kul att inte orka längre, eller kunna bita ihop och "bara göra" som alla andra, eller sortera bort ljud, lukter och tankar som bombarderar hjärnan i hundranittio all min vakna tid. Det är inte för att jag ska få några trevliga droger utskrivna, (som för övrigt inte ens funkar på den som inte behöver dom). Jag gör den här utredningen av exakt samma orsak som man gör en vanlig hälsoundersökning av kroppen. För att få svar på vad som funkar och inte. Och vad jag kan göra för att funka så optimalt som människa och mamma. Mina svaga och starka sidor som jag inte vet om än.
För att slippa kollapsa innanför ytterdörren och känna mig som en urvriden trasa. För att en gång för alla kanske hitta svar, så jag kan sätta upp nya mål där mina bästa egenskaper kommer till sin rätt...
man "ska". Kanske är det så att jag gör fel som tror gott om alla tills motsatsen bevisas. Men jag väljer hellre att fortsätta tro att det goda överväger, för jag ser ingen mening med att gå runt och misstro folks intentioner, varför ska jag ödsla energi på det när det finns så mycket annat energin behövs till.
Att vara trevlig till exempel. Och hålla ihop.
"walk a mile in my shoes"...
Ha det gott och gör det bästa av just ditt liv.
Tjingeling.....
onsdag 17 juli 2013
Insikter..
Den ena efter den andra händelsen senaste tiden har lett till nya tankegångar/insikter mm. Till att börja med min start med LCHF. Det är säkert en och annan som tänkt, "jaja, men det kommer ju gå som det brukar". Att jag går ner en del, men sen är tillbaka och moffar i mig och blir lite extra allt igen. Och så har det ju varit många gånger också. Skillnaden nu är att jag skiter faktiskt i om jag går ner 5 kg eller 25 kg. För de hälsovinsterna jag själv känner i min kropp är värd varenda dag med den underbart goda mat jag äter.
Alla rasar inte i vikt med LCHF, som många tror, annars gör man ju fel (en ursäkta, men typiskt manlig kommentar). Kan tillägga att det ÄR också en jäkla skillnad på en manlig kropp och en kvinnlig. En man har oftast inte förstört sin ämnesomsättning med jojobantningar som kvinnor ofta har. Dom har "bara" ätit för mycket. Vi kvinnor har ofta provat den ena dieten efter den andra, vilket gör dels att kroppen behöver hitta tillbaka till sitt eget grundläge och dels att kroppen kan ta en väldigt mycket längre tid på sig att läka helt enkelt. För mig tog det nästan fyra veckor innan jag faktiskt kände att kroppen hade fått sin egen matrytm. Jag har periodvis haft väldigt svårt att känna mättnads- och hungersignaler, det har kunnat vara ganska luddigt med dom signalerna. Nu känner jag riktigt i magen när det är dags att äta och jag får tydliga signaler när jag är mätt, så överäta finns inte längre i min värld. Väldigt skönt kan jag säga, att slippa den där äckelkänslan och illamåendet när jag ätit för mycket. OM jag nu skulle få i mig för mycket, så får jag ändå inte den där tunga paltkoman man får efter en pastamiddag...
Det jag kan tycka är tråkigt är andra människor reaktioner. Har fått höra bland annat "vaddå, kan du inte äta det där? Det är väl inget onyttigt, det är ju bara potatis"" eller "vad tråkig du är". Ja, visst är jag tråkig som har upptäckt vad min kropp mår bra av. Jag fattar inte grejen med folks reaktioner? Om jag hade gjort en undersökning hos doktorn och kommit fram till att det fanns en matallergi, då skulle ingen ens höja på ögonbrynen...men nu har jag gjort det valet själv att välja bort kolhydrater som jag känner att jag mår dåligt av.
Är det för provocerande kanske att jag vägrar sitta och moffa i mig socker och annat som min kropp( eller knopp!) mår dåligt av? Sticker det i ögonen att jag faktiskt inte vill ha!
Jag lider inte av det jag själv valt bort ur mitt skafferi, ingen har tvingat mig, jag vill inte äta mig fet och sjuk längre. Jag vill bara kunna fortsätta få må så bra som jag gör. Jag vill kunna och orka böja mig framåt utan att luften försvinner. Slippa uppblåst mage och näringsbrist. Visst, jag har inte rasat i vikt. Men jag har minskat 11.5 cm i midjan och tappat nästan 9 kg sen slutet av mars. Och jag har insett också att det är jag själv som väljer hur jag vill må. Jag kunde ha fortsatt att ljuga för mig själv att jag inte alls äter så mycket onyttigt, för jag har ju grönsaker på tallriken. Men allt där emellan då? En macka här, en chokladbit till kaffet, som gärna blir 2-3-4-5-6 stycken av bara farten för att jag sitter och läser. Klockan blir sent och magen kurrar, oj där slank det en tallrik yoghurt och flingor/mussli ner. Hmm, är jag inte lite ledsen, arg, besviken eller uttråkad också? Jo men där slank det ner lite mera choklad för att döva dom känslorna istället för att gör nåt åt känslan. Under en sån dag har man tryckt rätt många gånger på kroppens fettinlagringsknapp...man kan hitta hur många ursäkter som helst, men det är fortfarande ditt eget ansvar vad just du stoppar i dig och varför. Jag väljer att inte äta ihjäl mig. Vad du gör är ditt val.
För mig har vardagen blivit mycket roligare sen jag började med LCHF, för jag tycker numer att det är kanonkul att laga mat, det blir ju så jäkla gott med rena råvaror! Och jag och V kan äta samma mat oftast eftersom det är naturligt glutenfritt. Och innan någon får för sig att kasta sig på luren till soc kan jag tillägga att hon äter ris,pasta och potatis när hon vill. Däremot har hon själv valt att dra ner på mängden ketchup och sylt. Så om nån vill anmäla mig för det så bring it on.
På tal om min V. Nu lever ju vi inte som de flesta andra gör. Exakt hur mycket det skiljer sig fick jag en fundering på idag. Jag har mina bästa vänner som förstår väldigt mycket mer än många andra, men dom kan aldrig riktigt först fullt ut, för dom lever inte mitt liv varje timme och kan se den berg- och dalbana mitt liv med V utgör. Klart jag kan berätta till en viss gräns, andra saker måste man vara där och uppleva för att förstå till fullo. Varje dag. Nu är det ju som så att våra speciella barn har sin förmåga att lära sig hålla ytan stadig och neutral, så det inte syns vilket kaos det kan råda under den. Olika barn klarar av detta olika länge. För V beror det helt på dagsform och umgänge. Idag var en bra dag. Kanske för att vi hade träff med en annan mamma till ett speciellt barn. Jag vet bara att hennes gard är olika hög beroende på person. Nåväl. Till saken hör att denna underbara mamma kunde lätt se sitt eget barn i Vs mimik och beteende. Och påpekade också hur jag lugnar ner mitt tempo (kommer tyvärr inte ihåg det ordagrant) när jag pratar med V. Det blev ju ett par aha-upplevelser ala good feeling. Att känna igen sig och veta att det här är det agerandet som fungerar för våra barn. Ett agerande som jag tänkt att det är bara mitt och Vickans sätt att kommunicera. Att en annan människa än jag själv ser på mitt barn när en låsning är på väg att lätta, kändes enormt stort. Där andra ofta bara ser dålig uppfostran och bortskämda barn, ser vi ett barn med npf som behöver tid att tänka om och komma till plan B. Jag har nu fått två underbara nya vänskapsband i mitt liv som jag är otroligt tacksam över att jag har. Att prata med dom när livet är tufft, är bättre än någon kurator någonsin kommer bli, dom har insikten i hur det är att leva mitt liv för dom lever likadant.
Nackdelen med detta liv är att ingen utomstående vill leva så frivilligt. Det kanske går för en tid, men i slutänden så sliter det för mycket på relationer. Jag vet med mig själv att jag har ett STORT behov av egentid. Den lilla tid jag nu får för mig själv orkar jag inte alltid dela med andra, för med varannan helg ledig behöver jag ladda batterierna ordentligt inför nästa tvåveckorsperiod med roddning 24/7. I snitt är jag "ledig" fyra dygn/månad. Och det är nästan mycket för en familj med npf-barn. Eftersom det är rätt krävande ibland, (eller allt som oftast på nåt sätt) så är det inte det lättaste heller att hitta avlastning som är bra för ens barn. Och med bra menar jag någon som kan diagnoser mer än på papper, någon som är lyhörd,tålmodig och kan kliva ur sin egen värderingsroll om vem som bestämmer vad en tolvåring ska kunna och faktiskt låta barnets behov och nivå styra istället för det egna egot. Så de som undrar varför man inte "bara" skaffar en barnvakt fick ni svaret nu. Tro mig att det tar mer energi att få hem ett barn som hållit ihop i flera timmar/dagar för att inte vara "besvärlig"än det tar att alltid vara den omhändertagande. Då vet jag iaf hur dagarna ser ut.
Senaste månaderna vet jag att jag varit mer "off" än vanligt, det händer så mycket nu med V så jag har inte tid eller ork att vara social. Jag hade faktiskt en hel vecka ledigt för ett tag sen, men jag kommer knappt ihåg något från den veckan annat än att jag sökte en jävla massa jobb. Jag tror jag sov ovanligt mycket den veckan också. Sömnbrist är ju inget ovanligt förekommande i mitt liv direkt, och med tre år sen jag var ledig sist så hade jag nog en del att ta igen. Jag inser nu att jag låter mer och mer som en bitterfitta, men jag vete sjutton om jag kan annat? Att stå i affären och höra två mammor gnälla över att deras normalstörda barn kräver så mycket ( den ena skulle ringa och väcka sin, den andre påminna om att packa träningsväskan). För mig är det framgång att V igår vågade använda mixern och fixade att göra chokladbollar själv. Hon diskade och städade upp efter sig för första gången ever också. Använde trasan och torkade av diskbänken. DET är framsteg hos oss. Dels att hon ens tänkte så långt själv och att hon gick emot sina svårigheter med vatten och läbbiga material..
Nu blev det här kanske en aning snurrigt inlägg, jag är inte den piggaste hästen i brevlådan just nu.. tror jag fick 4 timmar sömn förra natten, och det blir väl nåt liknande inatt. Hör iaf att hon somnat nu så jag ska också pass på att krypa ner och domna bort...
Vill bara tillägga att jag är tacksam för er jag har i mitt liv, även om jag är dålig på att visa det och hör bara av mig periodvis ibland, så betyder ni mycket för mig. Så tack för att ni finns <3 nbsp="" p="">
Tjingeling.......
Alla rasar inte i vikt med LCHF, som många tror, annars gör man ju fel (en ursäkta, men typiskt manlig kommentar). Kan tillägga att det ÄR också en jäkla skillnad på en manlig kropp och en kvinnlig. En man har oftast inte förstört sin ämnesomsättning med jojobantningar som kvinnor ofta har. Dom har "bara" ätit för mycket. Vi kvinnor har ofta provat den ena dieten efter den andra, vilket gör dels att kroppen behöver hitta tillbaka till sitt eget grundläge och dels att kroppen kan ta en väldigt mycket längre tid på sig att läka helt enkelt. För mig tog det nästan fyra veckor innan jag faktiskt kände att kroppen hade fått sin egen matrytm. Jag har periodvis haft väldigt svårt att känna mättnads- och hungersignaler, det har kunnat vara ganska luddigt med dom signalerna. Nu känner jag riktigt i magen när det är dags att äta och jag får tydliga signaler när jag är mätt, så överäta finns inte längre i min värld. Väldigt skönt kan jag säga, att slippa den där äckelkänslan och illamåendet när jag ätit för mycket. OM jag nu skulle få i mig för mycket, så får jag ändå inte den där tunga paltkoman man får efter en pastamiddag...
Det jag kan tycka är tråkigt är andra människor reaktioner. Har fått höra bland annat "vaddå, kan du inte äta det där? Det är väl inget onyttigt, det är ju bara potatis"" eller "vad tråkig du är". Ja, visst är jag tråkig som har upptäckt vad min kropp mår bra av. Jag fattar inte grejen med folks reaktioner? Om jag hade gjort en undersökning hos doktorn och kommit fram till att det fanns en matallergi, då skulle ingen ens höja på ögonbrynen...men nu har jag gjort det valet själv att välja bort kolhydrater som jag känner att jag mår dåligt av.
Är det för provocerande kanske att jag vägrar sitta och moffa i mig socker och annat som min kropp( eller knopp!) mår dåligt av? Sticker det i ögonen att jag faktiskt inte vill ha!
Jag lider inte av det jag själv valt bort ur mitt skafferi, ingen har tvingat mig, jag vill inte äta mig fet och sjuk längre. Jag vill bara kunna fortsätta få må så bra som jag gör. Jag vill kunna och orka böja mig framåt utan att luften försvinner. Slippa uppblåst mage och näringsbrist. Visst, jag har inte rasat i vikt. Men jag har minskat 11.5 cm i midjan och tappat nästan 9 kg sen slutet av mars. Och jag har insett också att det är jag själv som väljer hur jag vill må. Jag kunde ha fortsatt att ljuga för mig själv att jag inte alls äter så mycket onyttigt, för jag har ju grönsaker på tallriken. Men allt där emellan då? En macka här, en chokladbit till kaffet, som gärna blir 2-3-4-5-6 stycken av bara farten för att jag sitter och läser. Klockan blir sent och magen kurrar, oj där slank det en tallrik yoghurt och flingor/mussli ner. Hmm, är jag inte lite ledsen, arg, besviken eller uttråkad också? Jo men där slank det ner lite mera choklad för att döva dom känslorna istället för att gör nåt åt känslan. Under en sån dag har man tryckt rätt många gånger på kroppens fettinlagringsknapp...man kan hitta hur många ursäkter som helst, men det är fortfarande ditt eget ansvar vad just du stoppar i dig och varför. Jag väljer att inte äta ihjäl mig. Vad du gör är ditt val.
För mig har vardagen blivit mycket roligare sen jag började med LCHF, för jag tycker numer att det är kanonkul att laga mat, det blir ju så jäkla gott med rena råvaror! Och jag och V kan äta samma mat oftast eftersom det är naturligt glutenfritt. Och innan någon får för sig att kasta sig på luren till soc kan jag tillägga att hon äter ris,pasta och potatis när hon vill. Däremot har hon själv valt att dra ner på mängden ketchup och sylt. Så om nån vill anmäla mig för det så bring it on.
På tal om min V. Nu lever ju vi inte som de flesta andra gör. Exakt hur mycket det skiljer sig fick jag en fundering på idag. Jag har mina bästa vänner som förstår väldigt mycket mer än många andra, men dom kan aldrig riktigt först fullt ut, för dom lever inte mitt liv varje timme och kan se den berg- och dalbana mitt liv med V utgör. Klart jag kan berätta till en viss gräns, andra saker måste man vara där och uppleva för att förstå till fullo. Varje dag. Nu är det ju som så att våra speciella barn har sin förmåga att lära sig hålla ytan stadig och neutral, så det inte syns vilket kaos det kan råda under den. Olika barn klarar av detta olika länge. För V beror det helt på dagsform och umgänge. Idag var en bra dag. Kanske för att vi hade träff med en annan mamma till ett speciellt barn. Jag vet bara att hennes gard är olika hög beroende på person. Nåväl. Till saken hör att denna underbara mamma kunde lätt se sitt eget barn i Vs mimik och beteende. Och påpekade också hur jag lugnar ner mitt tempo (kommer tyvärr inte ihåg det ordagrant) när jag pratar med V. Det blev ju ett par aha-upplevelser ala good feeling. Att känna igen sig och veta att det här är det agerandet som fungerar för våra barn. Ett agerande som jag tänkt att det är bara mitt och Vickans sätt att kommunicera. Att en annan människa än jag själv ser på mitt barn när en låsning är på väg att lätta, kändes enormt stort. Där andra ofta bara ser dålig uppfostran och bortskämda barn, ser vi ett barn med npf som behöver tid att tänka om och komma till plan B. Jag har nu fått två underbara nya vänskapsband i mitt liv som jag är otroligt tacksam över att jag har. Att prata med dom när livet är tufft, är bättre än någon kurator någonsin kommer bli, dom har insikten i hur det är att leva mitt liv för dom lever likadant.
Nackdelen med detta liv är att ingen utomstående vill leva så frivilligt. Det kanske går för en tid, men i slutänden så sliter det för mycket på relationer. Jag vet med mig själv att jag har ett STORT behov av egentid. Den lilla tid jag nu får för mig själv orkar jag inte alltid dela med andra, för med varannan helg ledig behöver jag ladda batterierna ordentligt inför nästa tvåveckorsperiod med roddning 24/7. I snitt är jag "ledig" fyra dygn/månad. Och det är nästan mycket för en familj med npf-barn. Eftersom det är rätt krävande ibland, (eller allt som oftast på nåt sätt) så är det inte det lättaste heller att hitta avlastning som är bra för ens barn. Och med bra menar jag någon som kan diagnoser mer än på papper, någon som är lyhörd,tålmodig och kan kliva ur sin egen värderingsroll om vem som bestämmer vad en tolvåring ska kunna och faktiskt låta barnets behov och nivå styra istället för det egna egot. Så de som undrar varför man inte "bara" skaffar en barnvakt fick ni svaret nu. Tro mig att det tar mer energi att få hem ett barn som hållit ihop i flera timmar/dagar för att inte vara "besvärlig"än det tar att alltid vara den omhändertagande. Då vet jag iaf hur dagarna ser ut.
Senaste månaderna vet jag att jag varit mer "off" än vanligt, det händer så mycket nu med V så jag har inte tid eller ork att vara social. Jag hade faktiskt en hel vecka ledigt för ett tag sen, men jag kommer knappt ihåg något från den veckan annat än att jag sökte en jävla massa jobb. Jag tror jag sov ovanligt mycket den veckan också. Sömnbrist är ju inget ovanligt förekommande i mitt liv direkt, och med tre år sen jag var ledig sist så hade jag nog en del att ta igen. Jag inser nu att jag låter mer och mer som en bitterfitta, men jag vete sjutton om jag kan annat? Att stå i affären och höra två mammor gnälla över att deras normalstörda barn kräver så mycket ( den ena skulle ringa och väcka sin, den andre påminna om att packa träningsväskan). För mig är det framgång att V igår vågade använda mixern och fixade att göra chokladbollar själv. Hon diskade och städade upp efter sig för första gången ever också. Använde trasan och torkade av diskbänken. DET är framsteg hos oss. Dels att hon ens tänkte så långt själv och att hon gick emot sina svårigheter med vatten och läbbiga material..
Nu blev det här kanske en aning snurrigt inlägg, jag är inte den piggaste hästen i brevlådan just nu.. tror jag fick 4 timmar sömn förra natten, och det blir väl nåt liknande inatt. Hör iaf att hon somnat nu så jag ska också pass på att krypa ner och domna bort...
Vill bara tillägga att jag är tacksam för er jag har i mitt liv, även om jag är dålig på att visa det och hör bara av mig periodvis ibland, så betyder ni mycket för mig. Så tack för att ni finns <3 nbsp="" p="">
Tjingeling.......
onsdag 29 maj 2013
Ett avslut och en ny början..
Snart så är vårterminen för V slut och med det första etappen av henne lärande resa i livet, för till hösten väntar ny skola och årskurs 6. Helt otroligt vad tiden går fort, hon började ju ettan nyss...
Under fyran och femman har hon vuxit så otroligt mycket som människa min lilla tjej, med hjälp av otroligt tålmodiga mentorer och assistent som hjälpjag, har hon gått från att verkligen HATA skolan till att skutta dit på morgonen. Hon vet nu att hon inte är dum i huvudet eller för omogen att lära. Den här tjejen blir något stort, sa henne specpedagog på överlämningsmötet till nästa skola. Jag vet inte om det är möjligt att känna mer stolthet som mamma. Det mötet blev mycket bättre än jag väntat, hade tanken att "ska jag nu behöva börja om med kampen". Men icke. Här var det redan förberett inför hösten, assistent på väg att anställas i detta nu, och mötet var egentligen mest till för att jag skulle berätta mer om hur hon är. Det kändes väldigt ovant att berätta utan att behöva förklara så ingående, de var alla redan insatta i problematiken så det var mer att tydliggöra vad just V har svårt med, hur hon är som person mm. Återigen inflikade specpedagog att det här är en lättsam tjej som jobbar BRA med rätt motivation, det är svårt att inte ta henne till sitt hjärta sa hon, för hon berör en på djupet...
Vi kommer att få komma dit några dagar innan skolstart, för att V ska få "känna in sig" på skolområdet. Att få det bemötandet önskar jag fler kunde få. Jag är så otroligt tacksam över att allt går så smidigt som det gjort. Att Vickan har fått en lust att lära tack vare underbara mentorer. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dom för den grunden dom byggt för att Viktoria ska tycka det är roligt att lära och inte bara ett oöverkomligt "måste"...
Jag önskar så att fler föräldrar fick det stödet till sina barn, ALLA barn har rätt att lära, oavsett funktionshinder eller handikapp. Men tyvärr är det otroligt många barn som är hemmasittare pga skolan inte bemöter dom på det sätt dom behöver. Och för att göra saken lite "roligare" för redan skuldbelagda föräldrar så tjatar skolorna om "skolplikten", och det är bara att få dit ungen. "bara" är ett ord som jag lärt mig avsky, för det är fan inte så "bara" med våra barn. Att dag ut och dag in känna att man inte duger, inte fattar, inte passar in, inte hänger med, inte kan få hjälp att sålla vad som är relevant eller inte..det skulle ta knäcken på en vuxen rätt fort. Ändå ska barnen minsann tvingas till skolan, för det är lag på det. Att EN skoldag för ett barn med npf kan kännas som en hel arbetsvecka tas det ingen hänsyn till. För den som vill veta mer och engagera sig i hur våra barn kan få en bättre chans i framtiden så rekommenderar jag att läsa inne på http://kungoverlivet.wordpress.com/
Nu till något helt annat ämne. Mat. Dieter.Träning. Allt det har varit mer eller mindre problem för mig att få funktionellt och regelbundet. Jag orkar inte hålla på att väga maten, räknar kalorier och fundera på vad jag ska äta efter träningen för att inte vara konstant hungrig. Och ja, jag dricker tillräckligt med vatten. För 1½ år sedan skulle jag ju tappa vikt inför operationen och då letade jag efter en lättfattlig och någorlunda normal diet att följa och läste om både GI, lchf och viktväktarna. Det blev nåt mellanting, isodieten och visst jag tappade vikt. Men jag mådde skit, för jag var ofta hungrig och trött på att räkna intaget vs uttaget hela tiden. Jag vet att jag kikade på lchf då och tyckte att det här är ju helt sinnessjukt, man kan ju inte leva utan kolhydrater. Kommer inte ihåg vilken sida jag läste på, men det var uppenbarligen en med dålig information. (Man lever inte utan kh, man tar bort allt onödigt skit ur kosten vet jag ju nu. Som socker,pasta och mjöl mm.)
Så för fyra-fem veckor sedan fick jag lite mer inblick i lchf genom en väninna och började läsa mer på
http://www.kostdoktorn.se/
Jag kan säga att jag känner mig nästan heligt förbannad på vårdens dietförslag hur man "ska" äta när man har ibs, för det har då fan inte gjort min mage bättre, tvärtom jag har oftast haft en svullen åttamånadersmage. Efter första veckorna med lchf-kost sjönk min mage ihop med 4,5 cm!
Jag har aldrig mått så bra i magen som jag gör nu. Det är helt galet underbart att känna hur allt gift (läs socker) lämnar kroppen och jag mår BRA!
Jag har gjort sockeravgiftning två gr förut och det var mer plågsamt än att sluta röka. Den enda gången det varit jobbigt nu var när jag gjorde ett avsteg efter första veckan och åt Polly. Fyfan, det gör jag inte om, magen växte till det dubbla och det tog nästan en vecka innan den blev normal igen..
Förändringarna syns inte så mycket än, men JAG känner en sån otrolig skillnad i kroppen. Och att ha minskat 6 cm på fyra veckor är bra! Utan att vara hungrig dessutom!
Det är så spännande att märka alla förändringar som händer i både kropp och knopp. Jag känner mig inte alls lika svullen och tung i kroppen, godis är inte viktigt för mig längre, har inte det suget kvar. Att det någonsin skulle vara möjligt för mig att leva utan varken fysiskt eller känslomässigt sug trodde jag aldrig...
Från början var min tanke att jag skulle använda lchf som en hjälp att tappa all dövikt som jag släpar runt på (igen), men jag mår så jäkla bra att inte vara "kolhydratstinn"och plufsig, så när jag når min kropps idealvikt kommer jag fortsätta med en mer liberal lchf.
Det är också något som förändrats inom mig, jag har ingen bestämd vikt jag tänkt gå ner till. Jag ska se vad som händer och vart vikten hamnar (självklart inom rimliga gränser, vill ju ha mina kurvor kvar!) när kroppen själv får bestämma.
Träningen har jag inte fått riktigt regelbunden än, men det jobbar jag på. Vill inte tappa vikt för fort heller och se ut som ett dragspel, huden är ju inte 25 längre ;).
På tal om träning så körde jag två pass efter varann idag. Jag frågade V om hon trodde att jag skulle orka och fick till svar " det är väl klart, du är ju du". Att höra hennes tro på min förmåga värmde verkligen, för jag själv trodde inte riktigt på att jag skulle orka. För det är enda nackdelen just nu med lchf-kosten, jag får mjölksyra rätt fort. Som tur är går det över efter ett tag.
Men trots mjölksyran så känner jag mig ändå starkare och uthålligare än förut. Kanske är det den finska sisun som vaknat efter att jag sett och blivit inspirerad av Markus Nikula ( på http://www.biggestloserklubben.se/ ).Han kämpade på trots sina skador. Vecka efter vecka minus på vågen. Otroligt envis finne som vägrade ge sig trots att de flesta skulle legat och kvidit för länge sedan. Jag kan bara buga och beundra beslutsamheten. Och tacka för inspirationen att fortsätta även när det tar emot.
Nu är det dags för välbehövlig sömn, det är lite si och så med den vara ibland...
P.S kom ihåg, det finns bara en du, DU är unik och alldeles underbar. Just du. =).
Tjingeling....
Under fyran och femman har hon vuxit så otroligt mycket som människa min lilla tjej, med hjälp av otroligt tålmodiga mentorer och assistent som hjälpjag, har hon gått från att verkligen HATA skolan till att skutta dit på morgonen. Hon vet nu att hon inte är dum i huvudet eller för omogen att lära. Den här tjejen blir något stort, sa henne specpedagog på överlämningsmötet till nästa skola. Jag vet inte om det är möjligt att känna mer stolthet som mamma. Det mötet blev mycket bättre än jag väntat, hade tanken att "ska jag nu behöva börja om med kampen". Men icke. Här var det redan förberett inför hösten, assistent på väg att anställas i detta nu, och mötet var egentligen mest till för att jag skulle berätta mer om hur hon är. Det kändes väldigt ovant att berätta utan att behöva förklara så ingående, de var alla redan insatta i problematiken så det var mer att tydliggöra vad just V har svårt med, hur hon är som person mm. Återigen inflikade specpedagog att det här är en lättsam tjej som jobbar BRA med rätt motivation, det är svårt att inte ta henne till sitt hjärta sa hon, för hon berör en på djupet...
Vi kommer att få komma dit några dagar innan skolstart, för att V ska få "känna in sig" på skolområdet. Att få det bemötandet önskar jag fler kunde få. Jag är så otroligt tacksam över att allt går så smidigt som det gjort. Att Vickan har fått en lust att lära tack vare underbara mentorer. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dom för den grunden dom byggt för att Viktoria ska tycka det är roligt att lära och inte bara ett oöverkomligt "måste"...
Jag önskar så att fler föräldrar fick det stödet till sina barn, ALLA barn har rätt att lära, oavsett funktionshinder eller handikapp. Men tyvärr är det otroligt många barn som är hemmasittare pga skolan inte bemöter dom på det sätt dom behöver. Och för att göra saken lite "roligare" för redan skuldbelagda föräldrar så tjatar skolorna om "skolplikten", och det är bara att få dit ungen. "bara" är ett ord som jag lärt mig avsky, för det är fan inte så "bara" med våra barn. Att dag ut och dag in känna att man inte duger, inte fattar, inte passar in, inte hänger med, inte kan få hjälp att sålla vad som är relevant eller inte..det skulle ta knäcken på en vuxen rätt fort. Ändå ska barnen minsann tvingas till skolan, för det är lag på det. Att EN skoldag för ett barn med npf kan kännas som en hel arbetsvecka tas det ingen hänsyn till. För den som vill veta mer och engagera sig i hur våra barn kan få en bättre chans i framtiden så rekommenderar jag att läsa inne på http://kungoverlivet.wordpress.com/
Nu till något helt annat ämne. Mat. Dieter.Träning. Allt det har varit mer eller mindre problem för mig att få funktionellt och regelbundet. Jag orkar inte hålla på att väga maten, räknar kalorier och fundera på vad jag ska äta efter träningen för att inte vara konstant hungrig. Och ja, jag dricker tillräckligt med vatten. För 1½ år sedan skulle jag ju tappa vikt inför operationen och då letade jag efter en lättfattlig och någorlunda normal diet att följa och läste om både GI, lchf och viktväktarna. Det blev nåt mellanting, isodieten och visst jag tappade vikt. Men jag mådde skit, för jag var ofta hungrig och trött på att räkna intaget vs uttaget hela tiden. Jag vet att jag kikade på lchf då och tyckte att det här är ju helt sinnessjukt, man kan ju inte leva utan kolhydrater. Kommer inte ihåg vilken sida jag läste på, men det var uppenbarligen en med dålig information. (Man lever inte utan kh, man tar bort allt onödigt skit ur kosten vet jag ju nu. Som socker,pasta och mjöl mm.)
Så för fyra-fem veckor sedan fick jag lite mer inblick i lchf genom en väninna och började läsa mer på
http://www.kostdoktorn.se/
Jag kan säga att jag känner mig nästan heligt förbannad på vårdens dietförslag hur man "ska" äta när man har ibs, för det har då fan inte gjort min mage bättre, tvärtom jag har oftast haft en svullen åttamånadersmage. Efter första veckorna med lchf-kost sjönk min mage ihop med 4,5 cm!
Jag har aldrig mått så bra i magen som jag gör nu. Det är helt galet underbart att känna hur allt gift (läs socker) lämnar kroppen och jag mår BRA!
Jag har gjort sockeravgiftning två gr förut och det var mer plågsamt än att sluta röka. Den enda gången det varit jobbigt nu var när jag gjorde ett avsteg efter första veckan och åt Polly. Fyfan, det gör jag inte om, magen växte till det dubbla och det tog nästan en vecka innan den blev normal igen..
Förändringarna syns inte så mycket än, men JAG känner en sån otrolig skillnad i kroppen. Och att ha minskat 6 cm på fyra veckor är bra! Utan att vara hungrig dessutom!
Det är så spännande att märka alla förändringar som händer i både kropp och knopp. Jag känner mig inte alls lika svullen och tung i kroppen, godis är inte viktigt för mig längre, har inte det suget kvar. Att det någonsin skulle vara möjligt för mig att leva utan varken fysiskt eller känslomässigt sug trodde jag aldrig...
Från början var min tanke att jag skulle använda lchf som en hjälp att tappa all dövikt som jag släpar runt på (igen), men jag mår så jäkla bra att inte vara "kolhydratstinn"och plufsig, så när jag når min kropps idealvikt kommer jag fortsätta med en mer liberal lchf.
Det är också något som förändrats inom mig, jag har ingen bestämd vikt jag tänkt gå ner till. Jag ska se vad som händer och vart vikten hamnar (självklart inom rimliga gränser, vill ju ha mina kurvor kvar!) när kroppen själv får bestämma.
Träningen har jag inte fått riktigt regelbunden än, men det jobbar jag på. Vill inte tappa vikt för fort heller och se ut som ett dragspel, huden är ju inte 25 längre ;).
På tal om träning så körde jag två pass efter varann idag. Jag frågade V om hon trodde att jag skulle orka och fick till svar " det är väl klart, du är ju du". Att höra hennes tro på min förmåga värmde verkligen, för jag själv trodde inte riktigt på att jag skulle orka. För det är enda nackdelen just nu med lchf-kosten, jag får mjölksyra rätt fort. Som tur är går det över efter ett tag.
Men trots mjölksyran så känner jag mig ändå starkare och uthålligare än förut. Kanske är det den finska sisun som vaknat efter att jag sett och blivit inspirerad av Markus Nikula ( på http://www.biggestloserklubben.se/ ).Han kämpade på trots sina skador. Vecka efter vecka minus på vågen. Otroligt envis finne som vägrade ge sig trots att de flesta skulle legat och kvidit för länge sedan. Jag kan bara buga och beundra beslutsamheten. Och tacka för inspirationen att fortsätta även när det tar emot.
Nu är det dags för välbehövlig sömn, det är lite si och så med den vara ibland...
P.S kom ihåg, det finns bara en du, DU är unik och alldeles underbar. Just du. =).
Tjingeling....
söndag 7 april 2013
Omstart.
Länge sedan jag skrev ett inlägg och mycket har hänt sen sist..jag kan inte låta bli att förundras att mitt liv genomgår dessa djupdykningar och chocktillstånd med jämna mellanrum. Har alla så? Jag kan ibland undra vad i helsike jag gjorde i mitt förra liv eftersom det här livets karma verkar vara så på hugget. Man brukar ju få samma läxa om och om igen tills man lärt sig att "göra rätt". Men nu får det fanemej vad nog. Jag fattar läxan!
Eftersom andra människor är inblandade i senaste tidens händelser tänker jag inte gå in på vad som hänt, så lågt tänker jag inte sjunka, även om vissa andra kanske smutskastar mig för att göra sin egen rygg ren från skuld. Den skulden bli man aldrig fri från _ever_. Jag bär en sån skuld själv, så jag vet. Den kommer sitta som en tagg och sprida sitt gift, sakta men säkert tills man gör rätt val. Just saying.
Och det är väl där min läxa kommer in har jag en stark känsla av. Jag har alltid satt andra först, och även backat med mina egna värderingar ibland ska jag skamset erkänna. Avskyr konflikter och är rädd att hamna i dom för då måste jag ta ställning och stå upp för sig själv. Men det här året har jag visst fått cojones av stål tydligen, för jag har insett att vem fan ska stå upp för mitt värde och vad mitt hjärta säger om inte jag gör det??
Om jag nu inte blir accepterad längre för att jag har en helt annan värdering än någon annan, tror i min dumma enfald att jag är snäll och ger den andre tiden hen behöver för att landa i allt det nya som hänt. Men efter tre-fyra veckor och återupptagandet av andra vänners sällskap och prat på fb inser jag att jag blir dissad. Det tog ett tag innan poletten trillade ner. Så nu har jag valt bort människor ur mitt liv igen. Känner att jag är fan värd mer än att bli behandlad som den som gjort fel, när mitt enda fel är att jag inte fick något val alls.. det valet togs ifrån mig av den som satte mig i sitsen mellan två hötappar. Jag säger bara en sak. Karma.
Vilket ledde mig till nästa mindre trevliga uppgift, att faktiskt lyssna på vad mitt hjärta sagt mig. Det är fullkomligt vidrigt att behöva såra människor och jag avskyr det, vilket gjort att jag förut stannat kvar i förhållanden längre än jag själv velat för att inte såra den andre. Och det är varken ärligt eller rättvist mot någon. Så jag valde att såra en fin människa med sanningen nu, så att även han kan bearbeta och gå vidare i sitt liv. Det är bara några dagar sedan och det känns fortfarande hemskt att jag sårat honom, men jag hoppas och tror att han kommer släppa och gå vidare fortare än han själv inser. Jag tvivlar på att han kommer vara singel så länge, en fin människa som han växer inte på träd och någon lycklig kvinna kommer se sin chans snart. Kunde jag så hade jag stannat kvar hos denna fina man, men mitt hjärta och min instinkt säger att han inte är rätt. Jag kan inte älska någon bara för att han är en bra människa. Ett tag funderade jag på om det är mig det är fel på? Är det därför mina förhållanden inte funkar? Är jag rädd för att känna och älska?
Men nej, det funkar inte för att det är inte rätt. Även om det nu kändes helt underbart i början och så rätt det kunde bli då, så känns det inte så nu. Jag tvivlar inte på att mina känslor var fel i början heller, jag kände verkligen att jag älskade honom. Men inte tillräckligt. Inte så det räcker för alla kompromisser som måste till, och hänsynstagande för att alla ska få må bra. Till slut signalerade V också att hon inte orkade. Hon har otroligt svårt för mindre/yngre barn, eftersom dels så är de oberäkneliga och väldigt "på" fysiskt. Då blir det extra jobbigt med bonusbarn som älskar fysisk beröring och inte förstår att alla inte gör det. Och att hon själv sa till att hon inte ville åka dit längre för att det blev så jobbigt är stort för henne att göra, då har hon slitit länge med sig själv. Vissa saker går inte att kompromissa med, och min dotters mående slår högre än hänsynen till andra. Och hade det varit rätt hade det inget av det varit jobbigt, som en klok kvinna sa till mig :).
Jag har sett glimtar av hans framtid, och den ser ljusare ut än han kanske är medveten om nu. Han kommer träffa den han ska dela livet och få fler barn med...
Det jag lärt mig under resans gång är att lita helt och fullt till min intuition, den talar alltid om för mig om det är rätt eller fel, och jag måste lyssna på de små signaler och vinkar den ger mig. Jag har också upptäckt att jag analyserar saker och händelser i efterhand. Under ett samtal kanske jag inte reagerar om nån inte är kongruent, det kommer oftast efteråt. Men min hjärna registrerar en hel del och sen talar instinkten om att nåt inte stämmer. Sen kanske jag inte vet vad det är, men huvudsaken är att lyssna inåt. För instinkten pratar hela tiden, bara jag lyssnar. Och hädanefter tänker jag lyssna noga.
Ingen kan ju säga åt mig att min instinkt är fel, den är aldrig fel för mig.
Få se om livet tycker jag har fått lära mig läxan nu att vara sann mot mig själv eller om det kommer några fler smockor. Jag känner iaf att även om det gör ont att ha gjort någon annan illa så är min själ glad att jag gör det som är rätt för mig, lite snabbare än jag brukat göra. Det kommer jag fortsätta med.
Till och börja med ska jag hålla mig borta från män och förhållanden ett bra tag framöver. Jag behöver landa i mig själv först och verkligen känna in vad jag behöver. Det kanske är som min mormor säger, jag är stark nog att leva ensam och klara det bra. Men vill jag det resten av livet?
Jag tror inte det.
Just nu är min högsta prioritering att se till att det ska fungera för V när hon går upp i sjätte klass till hösten. Jovisst, det är långt kvar dit, men jag lovar, har man ett barn med särskilda behov så behöver man gå på säkert fem gr så många skolmöten som någon som har "normalstörda" barn. Tack o lov har hon helt underbara mentorer som skrivit bra och tydliga åtgärdprogram, så jag hoppas att det blir en relativt smärtfri övergång, oavsett vilken skola hon hamnar i.
Drömmen om flytt finns kvar, och otroligt men sant så är V också helt med på den tanken. Men det lutar ju åt Eskilstuna i nuläget, där det finns skolor upp till gymnasiet och kanske större möjlighet för mig att få jobb och hjälp. Att bo närmre Moster Ia och farbror Ralph känns som en skön tanke. För att inte tala om närheten till Parken Zoo. Jag tänker väldigt långsiktigt där. Men det skadar ju inte att bo nära och börja etablera kontakter redan nu, för en ung tjej som verkligen älskar djur och drömmer om att få arbeta med dom i framtiden så kan det ju vara en bra start tänker jag...
Det vore ju huuuur häftigt som helst om jag skulle få jobbet som dinoskötare på Parken Zoo, fatta vilken lycka för V. Hon skulle ju lätt få vara assistent, min lilla teaterskrutta. Det var faktiskt nåt som hennes specpedagog sa på mötet sist, att den egenskapen måste hon ju få utveckla, hon är otroligt duktigt på imitation och gestalta djurens kroppsspråk...så ja, det är också en tanke, att se om det finns någon teaterkurs som kan passa..
Men det ska till lite praktiska saker för att få fart på livet. Nytt boende och jobb vore trevligt. Eller kanske en utbildning om jag nu kan hitta nån som jag känner att det klickar med. Vickan är inte den enda som behöver jobba hårt med motivationen om det blir tråkiga ämnen...
Först och främst behöver jag nog fixa bilen innan jag får körförbud på den. Nån som kan rekommendera en pålitligt verkstad som inte saltar räkningen för att jag är en okunnig kvinna?
Behöver byta styrled och rgv-ventilen. Hade det varit sommar hade jag nog försökt mig på det själv, men verkstan måste släcka en motorlampa och göra en framvagnsinställning iaf så det är väl lika bra att låta dom fixa det. Men om någon kan vara vänlig att tala om för mig OM det finns nån verkstad nära och bra (inte i Nykvarn, dit går jag aldrig mer) och hur mycket kalaset rimligtvis kan gå på, vore jag tacksam =)
Nu ska jag nog ta och förpassa min lekamen till viloläge, imorgon är det en ny dag och då tar jag nya livtag med råge! =)
Förresten! Varför i helsike heter det unicorn? UNI CORN? Har någon sett en häst med en majskolv på huvet nån gång? Bara undrar..
Nåja, hur som helst, var rädd om dig, du har bara ett liv! <3 p="">
Tjingeling...
Eftersom andra människor är inblandade i senaste tidens händelser tänker jag inte gå in på vad som hänt, så lågt tänker jag inte sjunka, även om vissa andra kanske smutskastar mig för att göra sin egen rygg ren från skuld. Den skulden bli man aldrig fri från _ever_. Jag bär en sån skuld själv, så jag vet. Den kommer sitta som en tagg och sprida sitt gift, sakta men säkert tills man gör rätt val. Just saying.
Och det är väl där min läxa kommer in har jag en stark känsla av. Jag har alltid satt andra först, och även backat med mina egna värderingar ibland ska jag skamset erkänna. Avskyr konflikter och är rädd att hamna i dom för då måste jag ta ställning och stå upp för sig själv. Men det här året har jag visst fått cojones av stål tydligen, för jag har insett att vem fan ska stå upp för mitt värde och vad mitt hjärta säger om inte jag gör det??
Om jag nu inte blir accepterad längre för att jag har en helt annan värdering än någon annan, tror i min dumma enfald att jag är snäll och ger den andre tiden hen behöver för att landa i allt det nya som hänt. Men efter tre-fyra veckor och återupptagandet av andra vänners sällskap och prat på fb inser jag att jag blir dissad. Det tog ett tag innan poletten trillade ner. Så nu har jag valt bort människor ur mitt liv igen. Känner att jag är fan värd mer än att bli behandlad som den som gjort fel, när mitt enda fel är att jag inte fick något val alls.. det valet togs ifrån mig av den som satte mig i sitsen mellan två hötappar. Jag säger bara en sak. Karma.
Vilket ledde mig till nästa mindre trevliga uppgift, att faktiskt lyssna på vad mitt hjärta sagt mig. Det är fullkomligt vidrigt att behöva såra människor och jag avskyr det, vilket gjort att jag förut stannat kvar i förhållanden längre än jag själv velat för att inte såra den andre. Och det är varken ärligt eller rättvist mot någon. Så jag valde att såra en fin människa med sanningen nu, så att även han kan bearbeta och gå vidare i sitt liv. Det är bara några dagar sedan och det känns fortfarande hemskt att jag sårat honom, men jag hoppas och tror att han kommer släppa och gå vidare fortare än han själv inser. Jag tvivlar på att han kommer vara singel så länge, en fin människa som han växer inte på träd och någon lycklig kvinna kommer se sin chans snart. Kunde jag så hade jag stannat kvar hos denna fina man, men mitt hjärta och min instinkt säger att han inte är rätt. Jag kan inte älska någon bara för att han är en bra människa. Ett tag funderade jag på om det är mig det är fel på? Är det därför mina förhållanden inte funkar? Är jag rädd för att känna och älska?
Men nej, det funkar inte för att det är inte rätt. Även om det nu kändes helt underbart i början och så rätt det kunde bli då, så känns det inte så nu. Jag tvivlar inte på att mina känslor var fel i början heller, jag kände verkligen att jag älskade honom. Men inte tillräckligt. Inte så det räcker för alla kompromisser som måste till, och hänsynstagande för att alla ska få må bra. Till slut signalerade V också att hon inte orkade. Hon har otroligt svårt för mindre/yngre barn, eftersom dels så är de oberäkneliga och väldigt "på" fysiskt. Då blir det extra jobbigt med bonusbarn som älskar fysisk beröring och inte förstår att alla inte gör det. Och att hon själv sa till att hon inte ville åka dit längre för att det blev så jobbigt är stort för henne att göra, då har hon slitit länge med sig själv. Vissa saker går inte att kompromissa med, och min dotters mående slår högre än hänsynen till andra. Och hade det varit rätt hade det inget av det varit jobbigt, som en klok kvinna sa till mig :).
Jag har sett glimtar av hans framtid, och den ser ljusare ut än han kanske är medveten om nu. Han kommer träffa den han ska dela livet och få fler barn med...
Det jag lärt mig under resans gång är att lita helt och fullt till min intuition, den talar alltid om för mig om det är rätt eller fel, och jag måste lyssna på de små signaler och vinkar den ger mig. Jag har också upptäckt att jag analyserar saker och händelser i efterhand. Under ett samtal kanske jag inte reagerar om nån inte är kongruent, det kommer oftast efteråt. Men min hjärna registrerar en hel del och sen talar instinkten om att nåt inte stämmer. Sen kanske jag inte vet vad det är, men huvudsaken är att lyssna inåt. För instinkten pratar hela tiden, bara jag lyssnar. Och hädanefter tänker jag lyssna noga.
Ingen kan ju säga åt mig att min instinkt är fel, den är aldrig fel för mig.
Få se om livet tycker jag har fått lära mig läxan nu att vara sann mot mig själv eller om det kommer några fler smockor. Jag känner iaf att även om det gör ont att ha gjort någon annan illa så är min själ glad att jag gör det som är rätt för mig, lite snabbare än jag brukat göra. Det kommer jag fortsätta med.
Till och börja med ska jag hålla mig borta från män och förhållanden ett bra tag framöver. Jag behöver landa i mig själv först och verkligen känna in vad jag behöver. Det kanske är som min mormor säger, jag är stark nog att leva ensam och klara det bra. Men vill jag det resten av livet?
Jag tror inte det.
Just nu är min högsta prioritering att se till att det ska fungera för V när hon går upp i sjätte klass till hösten. Jovisst, det är långt kvar dit, men jag lovar, har man ett barn med särskilda behov så behöver man gå på säkert fem gr så många skolmöten som någon som har "normalstörda" barn. Tack o lov har hon helt underbara mentorer som skrivit bra och tydliga åtgärdprogram, så jag hoppas att det blir en relativt smärtfri övergång, oavsett vilken skola hon hamnar i.
Drömmen om flytt finns kvar, och otroligt men sant så är V också helt med på den tanken. Men det lutar ju åt Eskilstuna i nuläget, där det finns skolor upp till gymnasiet och kanske större möjlighet för mig att få jobb och hjälp. Att bo närmre Moster Ia och farbror Ralph känns som en skön tanke. För att inte tala om närheten till Parken Zoo. Jag tänker väldigt långsiktigt där. Men det skadar ju inte att bo nära och börja etablera kontakter redan nu, för en ung tjej som verkligen älskar djur och drömmer om att få arbeta med dom i framtiden så kan det ju vara en bra start tänker jag...
Det vore ju huuuur häftigt som helst om jag skulle få jobbet som dinoskötare på Parken Zoo, fatta vilken lycka för V. Hon skulle ju lätt få vara assistent, min lilla teaterskrutta. Det var faktiskt nåt som hennes specpedagog sa på mötet sist, att den egenskapen måste hon ju få utveckla, hon är otroligt duktigt på imitation och gestalta djurens kroppsspråk...så ja, det är också en tanke, att se om det finns någon teaterkurs som kan passa..
Men det ska till lite praktiska saker för att få fart på livet. Nytt boende och jobb vore trevligt. Eller kanske en utbildning om jag nu kan hitta nån som jag känner att det klickar med. Vickan är inte den enda som behöver jobba hårt med motivationen om det blir tråkiga ämnen...
Först och främst behöver jag nog fixa bilen innan jag får körförbud på den. Nån som kan rekommendera en pålitligt verkstad som inte saltar räkningen för att jag är en okunnig kvinna?
Behöver byta styrled och rgv-ventilen. Hade det varit sommar hade jag nog försökt mig på det själv, men verkstan måste släcka en motorlampa och göra en framvagnsinställning iaf så det är väl lika bra att låta dom fixa det. Men om någon kan vara vänlig att tala om för mig OM det finns nån verkstad nära och bra (inte i Nykvarn, dit går jag aldrig mer) och hur mycket kalaset rimligtvis kan gå på, vore jag tacksam =)
Nu ska jag nog ta och förpassa min lekamen till viloläge, imorgon är det en ny dag och då tar jag nya livtag med råge! =)
Förresten! Varför i helsike heter det unicorn? UNI CORN? Har någon sett en häst med en majskolv på huvet nån gång? Bara undrar..
Nåja, hur som helst, var rädd om dig, du har bara ett liv! <3 p="">
Tjingeling...
torsdag 21 februari 2013
Tömd på resurser..
Ungefär så mår jag i nuläget. Jag har gjort av med mer energi senaste två veckorna än vad som krävs för att driva ett kärnkraftverk känns det som. Det knasiga är att jag faktiskt aldrig fattat förut att jag själv kanske har någon npf, inte förrän V fick sina diagnoser och jag börjat läsa på...efter många tankar och funderingar fram och tillbaka så har jag nu iallafall bestämt mig för att våga ta klivet över tröskeln och begära en utredning på mig också. Det som hindrat mig förut är rädslan för att få en stämpel på mig i arbetslivet, för den "stora massan" är fortfarande skrämmande intolerant och oförstående.
Men inget har ju hindrat mig från att sticka ut ur mängden senaste åren så varför ska jag låta mig stoppas nu? Det verkar ju bara onödigt kränkande och intolerant mot mig själv att inte ge mig själv chansen till svar. Chansen att få känna att jag inte är en kass och lat människa som inte kan få vardagen att fungera lika bra som alla andra verkar kunna "bara sådär" utan större ansträngning.
Jag hade möte tidigare i veckan på BUP, då skolan ville ha hjälp för att få råd hur dom ska få bort Vs djurbeteende. Nu har ju V fått hjälp av en ny specpedagog som har en helt annan kunskap och insikt i diagnoserna, och jag kan redan nu säga att jag skulle kunna gå ner på knä och buga som Wayne i Wayne's World bara efter två veckor. Vilken klockren matchning mellan pedagogen och V. Hon har lyckats få henne att visa vad hon kan i matte (hon kunde mycket mer än både skolan och jag trodde!) och till och med fått henne att vilja jobba med matten! Det var hennes största hat-ämne förut, och nu blir hon skitglad. Och vad gör då denna pedagog som ingen annan lyckats med? Jo, hon lyckas få henne motiverad, genom att få henne att jobba korta tiominuterspass, och sen LEKER hon med henne. Direktbelöning är framgångsnyckeln. Och denna underbara pedagog håller det hon lovar. Har hon sagt att dom ska leka eller att hon får rita fem minuter så är det exakt det som händer också.
Så efter att jag berättat för Bup om pedagogens framsteg och planen att vi ska kartlägga när hon går in i djurbeteende så tyckte dom att vi avvaktar lite. Risken är ju ganska stor att beteendet försvinner ju mer V kan sätta ord på det hon känner, vill och inte vill. Då behöver hon inte visa sitt missnöje med att fräsa som en katt eller väsa som en kobra...
Psykologen på Bup frågade hur livet fungerar annars och då bröt jag ihop och stortjöt. Hon såg inte alls förvånad ut ( till min förtret hm), så vi pratade en stund om mig också och min tanke på att göra en utreding på mig själv. "Jo, du platsar nog in rätt bra på Add-kriterierna", var hennes åsikt.. jag vet sen innan att jag har en del tics och har nu också upptäckt en del tvångsbeteenden som jag inte ens reflekterat över..då är det bra att någon annan ser mig i klart ljus och kan påtala det =).
Imorse hade jag bestämt mig till 98% att jag ska dra igång en utredning och efter kursen på AF och besöket på FK så klickade resterande två procenten av motiveringen in.
Kursen jag skulle gå på handlade om yttre och inre hinder och hur man överbryggar dom. Vi var inte så många på kursen (fyra) vilket då ger en hel del utrymme för öppnare diskussioner. När kursen pågått i ca tre minuter inser jag att människan bredvid mig bara måste ha Tourettes, det var som att se/höra en vuxen version av V. När coachen så frågar om man alltid kan se andra människors hinder svarar denna människa och jag "nej" i helt synkad kör, varpå vi förvånat tittar på varann och ler lite osäkert. Sen frågade coachen om vad man kan göra för att underlätta för sig själv i jobbiga lägen. Jag har ju tydligen blivit så kaxig nu för tiden så jag pratar väldigt öppenhjärtligt om mina tics jag får när jag blir nervös. Som under en arbetsintervju t ex så är det till min egen fördel att tala om det, annars kan det ju bli ett rätt störande moment när mina ögonbryn börjar dansa macarena...
Och sen händer det underbara att människan bredvid mig säger "jag har också tics, jag har Tourettes och adhd" ganska nyligen diagnostiserad, närmare 60 år. Jag kan säga att kursen fick en helt ny nivå efter det. Människan ifråga berättar vilka svårigheter/hinder hen har, och det var lite läskigt att höra en främmande människa sitta och tala om min vardag. Till punkt och pricka. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta där och då...
Hen hade tyvärr haft en kass handläggare som inte kunde se till hens bra egenskaper, utan påpekade istället vilka jobb som inte var så bra att söka om man har Tourettes (vilken jävla planet den handläggaren kom ifrån kan man ju undra, måste ju ha missat charmkursen mer än en gång liksom..). Efter en stund kommer jag på mig själv att jag tagit över rollen som coach i rummet, ger hen tips och råd hur man spaltar upp en lista med sin bra egenskaper och sina svårigheter...kommer på mig själv att jag tagit över och blir röd som en aubergin,jag verkligen avskyr att jag kan rodna som en skolflicka...men blir samtidigt stolt över mig själv att jag blir så engagerad av att hjälpa upp en annan människas självkänsla att jag glömmer bort att vara blyg ;D.
Efter kursen så bad jag om att få prata med coachen privat några minuter för jag har en ide jag ville ha synpunkter på. Medans vi väntade på att de andra kursdeltagarna skulle gå stog jag med coachen där framme vid whiteboarden och jag känner hur en skön känsla sprider sig i hela kroppen. Jag har ju gått ett par kurser på af nu, gillar coachens tydlighet, både fysiskt och verbalt och det slog mig där jag stog att, shit vad kul det skulle vara att få hjälpa,puscha, stötta och se andra människor få aha-upplevelser på det här sättet. Så det tog jag upp med coachen när vi blev ensamma, varpå denne säger att "ja du är jäkligt bra att coacha och plocka fram folks egenskaper, det har jag sett på de kurserna du varit med på"... jag såg nog ut såhär :O i två sekunder innan jag kom mig för att säga tack..
Det hade jag ju aldrig trott mig själv om för bara några år sedan, jag verkligen hatade redovisningarna i skolan, ända tills jag gick min utbildning på Stensunds folkhögskola. Vad den skolan har gjort för min själ, personliga utveckling och självbild är mer än vad kommer jag vara evigt tacksam för <3 p="">Fina Görel som jag hade i svenska fick mig att gå från att hata retorik till att faktiskt tycka det var roligt! Hon var väldigt bra på att se folks styrkor och plocka fram dom. Hittar jag ett ämne jag brinner för kan jag nog bli en jäkligt bra föreläsare, det tror jag faktiskt om mig själv. Mina funderingar gick ju kring olika behandlingsutbildningar, men jag har kommit på att det är nog rätt dumt eftersom jag har väldigt svårt med fysisk kontakt med främmande människor, det tar otroligt mycket energi för mig att behandla en för mig okänd person. Och sådana situationer har man ju dagligen som massör eller reflexolog. Jag vill ju gärna hjälpa människor, det vet jag är mitt "kall", men jag har kanske tittat på fel område. Man kan ju hjälpa människor på fler än ett sätt ;)
Så nu mina vänner och alla jag känner, vill jag be ER om en tjänst. Om ni som känner mig/träffat mig skulle kunna hjälpa mig lista mina bra egenskaper och svårigheter ni sett/vet om, så skulle det också bli lättare för mig att leta och begränsa yrkesområden. Jag skulle vara väldigt tacksam för den hjälpen!
Idag har varit en både tung dag och en bra dag samtidigt. Tung när jag kliver in på FK och inser hur mycket folk det står därinne...lokalen är ganska stor, så det är ingen trängsel, men allt surr av småprat och alla lukter och andra ljud gjorde att jag började känna panikungarna komma redan efter fem minuter...har inte haft någon riktig panikångestattack sen mamma gick bort, men senaste tiden har känningarna dykt upp oftare och oftare. Jag vet att det är för alla frågor och krav som hänger över mig, söka jobb/vara mamma/när kommer a-kassan igång?/ekonomin öht/hitta lgh?/flytta?/medicin till V?/hitta ny skola och bra assistent/egen utredning?/ medicin till mig?/sjukskrivning?/mm mm. B
Så nu när jag stått därinne i knappa fem minuter känner jag hur svetten börjar rinna i ryggen..som tur är så slipper jag se ut som ett blankt grisarsle i ansiktet vid de tillfällena, det skulle nog skrämma folk ännu mer än min svarta blick...jag ställer mig gärna så långt bort från främmande människor, bara det verkar få det att klånka på folks underlighetsradar, för med jämna mellanrum sneglar de på mig. Eller är det bara jag som inbillar mig att det är så? Det är det jag inte vet...låter det lite freaky?
Då ska ni få höra om mitt humör. Det har ju varit rena bergodalbanan senaste tre veckorna. I mitt förra inlägg skrev jag ju om att jag ibland tar Timeout från världen. Jag (och min omgivning) hade nog behövt en timeout från mina humörsvängningar...min stackars älskling skrev världens gulligaste sms och jag typ totalsågar honom vid fotknölarna för jag var mitt uppe i värsta stresspåslaget (bråk med V och dammsugarn pajar mitt i städningen). När vi pratades vid nästa gång så bad jag om ursäkt och sa också att det är iof liiiite komplimang att jag är såpass trygg och älskar honom så mycket att jag vågar bete mig som Bitchen from hell. Älsklings kommentar var ju skönaste ever "du kanske kan va snäll och älska mig lite mindre då"? ;D Ledsen, men det är faktiskt omöjligt...
Jag kom på ett nytt uttryck som passar in på mig just nu, jag kanske är manoaggresiv? ;)
Jag kan ju inte sluta älska den som ser mig så klart, älskar mig med alla mina sidor, även dom mörka..vi är ju varandras speglar och pusselbitar, det går inte att ta bort bara sådär. Vi har våra olika och ändå lika egenheter och tillsammans blir vi en helhet där vi stöttar, kompletterar och stärker varandra...han har fått mig att växa som människa, för jag har fått utmana mina rädslor. Förra vintern hade jag aldrig kört annat än när det var ytterst nödvändigt, den här vintern har jag satt mig bakom ratten och trotsat både snöstormar och vidrigt väglag, bara för att jag vet vem som väntar i slutet av resan. Förut hade jag det jättejobbigt med mörkerkörning också, och visst jag blir fortfarande trött, men inte helt slut så benen darrar och ögonen sitter som på Marty Feldman...kärlek är verkligen något som stärker en inifrån och ut. Kärlek är en dyrbar gåva och jag är tacksam att jag får chansen att uppleva den tillsammans med min underbara Stefan...jag som trodde jag skulle sluta mina dar som en gammal intorkad nucka..
Men se det tänker jag inte gå med på nu längre när jag sett det gröna gräset frodas i min trädgård ;)
Och det var inte nån konstig metafor att jag behöver raka några vitala delar...bara en konstig mening utan mening ;D. Yepp, Lillan i ett nötskal. Jag bjuder på det. Puss på er ;)
Tjingeling...
Men inget har ju hindrat mig från att sticka ut ur mängden senaste åren så varför ska jag låta mig stoppas nu? Det verkar ju bara onödigt kränkande och intolerant mot mig själv att inte ge mig själv chansen till svar. Chansen att få känna att jag inte är en kass och lat människa som inte kan få vardagen att fungera lika bra som alla andra verkar kunna "bara sådär" utan större ansträngning.
Jag hade möte tidigare i veckan på BUP, då skolan ville ha hjälp för att få råd hur dom ska få bort Vs djurbeteende. Nu har ju V fått hjälp av en ny specpedagog som har en helt annan kunskap och insikt i diagnoserna, och jag kan redan nu säga att jag skulle kunna gå ner på knä och buga som Wayne i Wayne's World bara efter två veckor. Vilken klockren matchning mellan pedagogen och V. Hon har lyckats få henne att visa vad hon kan i matte (hon kunde mycket mer än både skolan och jag trodde!) och till och med fått henne att vilja jobba med matten! Det var hennes största hat-ämne förut, och nu blir hon skitglad. Och vad gör då denna pedagog som ingen annan lyckats med? Jo, hon lyckas få henne motiverad, genom att få henne att jobba korta tiominuterspass, och sen LEKER hon med henne. Direktbelöning är framgångsnyckeln. Och denna underbara pedagog håller det hon lovar. Har hon sagt att dom ska leka eller att hon får rita fem minuter så är det exakt det som händer också.
Så efter att jag berättat för Bup om pedagogens framsteg och planen att vi ska kartlägga när hon går in i djurbeteende så tyckte dom att vi avvaktar lite. Risken är ju ganska stor att beteendet försvinner ju mer V kan sätta ord på det hon känner, vill och inte vill. Då behöver hon inte visa sitt missnöje med att fräsa som en katt eller väsa som en kobra...
Psykologen på Bup frågade hur livet fungerar annars och då bröt jag ihop och stortjöt. Hon såg inte alls förvånad ut ( till min förtret hm), så vi pratade en stund om mig också och min tanke på att göra en utreding på mig själv. "Jo, du platsar nog in rätt bra på Add-kriterierna", var hennes åsikt.. jag vet sen innan att jag har en del tics och har nu också upptäckt en del tvångsbeteenden som jag inte ens reflekterat över..då är det bra att någon annan ser mig i klart ljus och kan påtala det =).
Imorse hade jag bestämt mig till 98% att jag ska dra igång en utredning och efter kursen på AF och besöket på FK så klickade resterande två procenten av motiveringen in.
Kursen jag skulle gå på handlade om yttre och inre hinder och hur man överbryggar dom. Vi var inte så många på kursen (fyra) vilket då ger en hel del utrymme för öppnare diskussioner. När kursen pågått i ca tre minuter inser jag att människan bredvid mig bara måste ha Tourettes, det var som att se/höra en vuxen version av V. När coachen så frågar om man alltid kan se andra människors hinder svarar denna människa och jag "nej" i helt synkad kör, varpå vi förvånat tittar på varann och ler lite osäkert. Sen frågade coachen om vad man kan göra för att underlätta för sig själv i jobbiga lägen. Jag har ju tydligen blivit så kaxig nu för tiden så jag pratar väldigt öppenhjärtligt om mina tics jag får när jag blir nervös. Som under en arbetsintervju t ex så är det till min egen fördel att tala om det, annars kan det ju bli ett rätt störande moment när mina ögonbryn börjar dansa macarena...
Och sen händer det underbara att människan bredvid mig säger "jag har också tics, jag har Tourettes och adhd" ganska nyligen diagnostiserad, närmare 60 år. Jag kan säga att kursen fick en helt ny nivå efter det. Människan ifråga berättar vilka svårigheter/hinder hen har, och det var lite läskigt att höra en främmande människa sitta och tala om min vardag. Till punkt och pricka. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta där och då...
Hen hade tyvärr haft en kass handläggare som inte kunde se till hens bra egenskaper, utan påpekade istället vilka jobb som inte var så bra att söka om man har Tourettes (vilken jävla planet den handläggaren kom ifrån kan man ju undra, måste ju ha missat charmkursen mer än en gång liksom..). Efter en stund kommer jag på mig själv att jag tagit över rollen som coach i rummet, ger hen tips och råd hur man spaltar upp en lista med sin bra egenskaper och sina svårigheter...kommer på mig själv att jag tagit över och blir röd som en aubergin,jag verkligen avskyr att jag kan rodna som en skolflicka...men blir samtidigt stolt över mig själv att jag blir så engagerad av att hjälpa upp en annan människas självkänsla att jag glömmer bort att vara blyg ;D.
Efter kursen så bad jag om att få prata med coachen privat några minuter för jag har en ide jag ville ha synpunkter på. Medans vi väntade på att de andra kursdeltagarna skulle gå stog jag med coachen där framme vid whiteboarden och jag känner hur en skön känsla sprider sig i hela kroppen. Jag har ju gått ett par kurser på af nu, gillar coachens tydlighet, både fysiskt och verbalt och det slog mig där jag stog att, shit vad kul det skulle vara att få hjälpa,puscha, stötta och se andra människor få aha-upplevelser på det här sättet. Så det tog jag upp med coachen när vi blev ensamma, varpå denne säger att "ja du är jäkligt bra att coacha och plocka fram folks egenskaper, det har jag sett på de kurserna du varit med på"... jag såg nog ut såhär :O i två sekunder innan jag kom mig för att säga tack..
Det hade jag ju aldrig trott mig själv om för bara några år sedan, jag verkligen hatade redovisningarna i skolan, ända tills jag gick min utbildning på Stensunds folkhögskola. Vad den skolan har gjort för min själ, personliga utveckling och självbild är mer än vad kommer jag vara evigt tacksam för <3 p="">Fina Görel som jag hade i svenska fick mig att gå från att hata retorik till att faktiskt tycka det var roligt! Hon var väldigt bra på att se folks styrkor och plocka fram dom. Hittar jag ett ämne jag brinner för kan jag nog bli en jäkligt bra föreläsare, det tror jag faktiskt om mig själv. Mina funderingar gick ju kring olika behandlingsutbildningar, men jag har kommit på att det är nog rätt dumt eftersom jag har väldigt svårt med fysisk kontakt med främmande människor, det tar otroligt mycket energi för mig att behandla en för mig okänd person. Och sådana situationer har man ju dagligen som massör eller reflexolog. Jag vill ju gärna hjälpa människor, det vet jag är mitt "kall", men jag har kanske tittat på fel område. Man kan ju hjälpa människor på fler än ett sätt ;)
Så nu mina vänner och alla jag känner, vill jag be ER om en tjänst. Om ni som känner mig/träffat mig skulle kunna hjälpa mig lista mina bra egenskaper och svårigheter ni sett/vet om, så skulle det också bli lättare för mig att leta och begränsa yrkesområden. Jag skulle vara väldigt tacksam för den hjälpen!
Idag har varit en både tung dag och en bra dag samtidigt. Tung när jag kliver in på FK och inser hur mycket folk det står därinne...lokalen är ganska stor, så det är ingen trängsel, men allt surr av småprat och alla lukter och andra ljud gjorde att jag började känna panikungarna komma redan efter fem minuter...har inte haft någon riktig panikångestattack sen mamma gick bort, men senaste tiden har känningarna dykt upp oftare och oftare. Jag vet att det är för alla frågor och krav som hänger över mig, söka jobb/vara mamma/när kommer a-kassan igång?/ekonomin öht/hitta lgh?/flytta?/medicin till V?/hitta ny skola och bra assistent/egen utredning?/ medicin till mig?/sjukskrivning?/mm mm. B
Så nu när jag stått därinne i knappa fem minuter känner jag hur svetten börjar rinna i ryggen..som tur är så slipper jag se ut som ett blankt grisarsle i ansiktet vid de tillfällena, det skulle nog skrämma folk ännu mer än min svarta blick...jag ställer mig gärna så långt bort från främmande människor, bara det verkar få det att klånka på folks underlighetsradar, för med jämna mellanrum sneglar de på mig. Eller är det bara jag som inbillar mig att det är så? Det är det jag inte vet...låter det lite freaky?
Då ska ni få höra om mitt humör. Det har ju varit rena bergodalbanan senaste tre veckorna. I mitt förra inlägg skrev jag ju om att jag ibland tar Timeout från världen. Jag (och min omgivning) hade nog behövt en timeout från mina humörsvängningar...min stackars älskling skrev världens gulligaste sms och jag typ totalsågar honom vid fotknölarna för jag var mitt uppe i värsta stresspåslaget (bråk med V och dammsugarn pajar mitt i städningen). När vi pratades vid nästa gång så bad jag om ursäkt och sa också att det är iof liiiite komplimang att jag är såpass trygg och älskar honom så mycket att jag vågar bete mig som Bitchen from hell. Älsklings kommentar var ju skönaste ever "du kanske kan va snäll och älska mig lite mindre då"? ;D Ledsen, men det är faktiskt omöjligt...
Jag kom på ett nytt uttryck som passar in på mig just nu, jag kanske är manoaggresiv? ;)
Jag kan ju inte sluta älska den som ser mig så klart, älskar mig med alla mina sidor, även dom mörka..vi är ju varandras speglar och pusselbitar, det går inte att ta bort bara sådär. Vi har våra olika och ändå lika egenheter och tillsammans blir vi en helhet där vi stöttar, kompletterar och stärker varandra...han har fått mig att växa som människa, för jag har fått utmana mina rädslor. Förra vintern hade jag aldrig kört annat än när det var ytterst nödvändigt, den här vintern har jag satt mig bakom ratten och trotsat både snöstormar och vidrigt väglag, bara för att jag vet vem som väntar i slutet av resan. Förut hade jag det jättejobbigt med mörkerkörning också, och visst jag blir fortfarande trött, men inte helt slut så benen darrar och ögonen sitter som på Marty Feldman...kärlek är verkligen något som stärker en inifrån och ut. Kärlek är en dyrbar gåva och jag är tacksam att jag får chansen att uppleva den tillsammans med min underbara Stefan...jag som trodde jag skulle sluta mina dar som en gammal intorkad nucka..
Men se det tänker jag inte gå med på nu längre när jag sett det gröna gräset frodas i min trädgård ;)
Och det var inte nån konstig metafor att jag behöver raka några vitala delar...bara en konstig mening utan mening ;D. Yepp, Lillan i ett nötskal. Jag bjuder på det. Puss på er ;)
Tjingeling...
måndag 11 februari 2013
I huvudet på en förvirrad böna..
Jag känner mig helt jäkla "off" just nu. Ibland, ett par gånger per år brukar jag behöva en timeout. För mig innebär det att jag får tid att sakta ner, känna och tänka efter vad som är mina tankar, utan att bli influerad av någon annans tycke och värderingar. Just för tillfället känner jag mig mer pressad än vanligt, har en massa beslut hängande i luften och jag kan själv inte påverka eller styra åt något håll på en del av dom, för det är andra människor som har den makten i sina händer.
Själv vet jag inte heller vilket ben jag ska stå på. Har senaste månaden fått fler och fler symptom från min gamla utmattningsdeppression. Svårt att hålla reda på tankar, känslor, tappar ordens betydelse, glömmer bort hur saker och ting stavas, allt jag inte skriver in genast i min kalender finns inte, det bara ramlar ut i ett svart hål..
Oftast så har jag ett schema öve vad jag ska göra under dagen. Söka jobb, skriva Cv och personliga brev t ex. Allt som ska göras utöver det blir jag helt utmattad av. Och tro mig, det hjälper inte med en promenad eller motion för att piggna till. Jag är så trött att jag måste ha en stödvila för att orka fungera som mamma sen när V kommer hem. Det är inget jag är stolt över, känner mig misslyckad som människa som inte ens klarar en vanlig dag.
Om jag hade ork och mod skulle jag be om sjukskrivning, men sist jag försökte fick jag avslag och då levde vi också under stor press och skyddat boende dessutom. Det var inte tillräckliga skäl enligt FK, och jag fick be soc om hjälp för att öht överleva den månaden...dit vill jag inte heller igen, det gör mig bara ännu mer stressad och får mig att m ännu sämre.
Återstår att hitta ett jobb fort som fan. Som jag orkar med att uföra gärna utan att avliva nån stackare verbalt eller bokstavligen. Plocka skit i skogen kanske, då behöver jag inte ta hänsyn till andra människor när jag inte är på topp (som nu).
Det är inte min starka sida att vara hänsynsfull och ödmjuk när jag mår dåligt, är världsbäst att stöta bort och såra andra människor. Just därför vill och behöver jag Timeout ibland, så jag kan rensa ur skiten och förhoppningsvis komma tillbaka starkare än innan, utan att ha behövt såra någon. Går ju sällan som jag tänkt mig, så nu har jag lyckats såra en fin människa jag absolut inte ville såra. Tjoho.
Och harpyan frodas och väntar i utkanterna för att ta hand om den sårade...så genomskinligt och ändå är det bara jag som ser beteendet...inte undra på att folk tror jag är knäpp och har ett högt kontrollbehov, de är tydligen bara jag som litar mer på folks kroppsspråk än vad munnen säger. Men kom för fan inte och gnäll sen när det visar sig att jag hade rätt...
Mina funderingar har faktiskt snurrat en hel del om jag kanske borde göra en egen utredning på mig själv också. Jag vet inte vad som händer då, tänk om jag skulle förlora vårdnaden om V ifall det blir en diagnos på mig? Kan det hända?
Skulle jag må bättre om jag gjorde en utredning? Fan vet. Å andra sidan skulle det kanske vara skönt att få lite svar, jag kanske inte är så värdelös som jag känner mig. Jag kanske "bara" behöver göra på ett annat sätt, som V behöver göra. För jag ser stora likheter...lååång startsträcka på mig. Det finns de som kallar mig "tretimmarslillan" eller Lillans "akademiska kvart", för att jag sällan kommer i tid. Jag kan planera iin i det sista, men jag kommer i stort sett alltid försent iaf. Jättekul med de kommentarerna när jag verkligen kämpat för att komma i tid. Känns lite som att det kvittar att jag ens försöker de gångerna. Förstår precis hur V måste känna sig i skolan när omgivningen inte förstår hur mycket hon jobbar för att göra "rätt". Det skulle ju vara ganska skönt att föstå mig själv också, vilket jag inte alltid gör. Ibland undrar jag själv var fan hästarna tog vägen och vem som släckte lyset...
Jag vet att jag kan verka förvirrad ibland (eller ofta) det beror på att en miljon tankar passerar hjärnbarken varannan minut på mig. Det verkar inte som om jag har nåt filter som kan filtrera bort det oviktiga "bakgrundsbruset", min hjärna blir hela tiden bombaderad med intryck. Ljud,ljus, färger och framför allt lukter skapar miljoner assosiationer och tankar hos mig. Jag begriper inte själv hur jag kan hjälpa V så bra som jag gör med allt detta virrvarr innaför pannbenet. Men vi är ju oftast hemma då, i vår trygga borg där jag känner igen alla ljud och kan sålla. Det är när jag kommer utanför dörren som det tar energi. Att storhandla mat på Willys är för mig lika uttröttande som att springa maran.
Förutom mitt eget hem finns det bara två platser som jag kan "stänga av" yttervärlden helt. Och det är hos min älskling och hos Bella & Co.
Det här var nog ett av mina mest förvirrade inlägg, men nu orkar inte min hjärna mer för idag. Välkommen till min hjärna och min vardag. Jag hoppas att mitt undermedvetna gör sitt jobb inatt så jag kan se klarare imorgon..
Så, gonatt alla fina, händerna under täcket..
Tjingeling
Själv vet jag inte heller vilket ben jag ska stå på. Har senaste månaden fått fler och fler symptom från min gamla utmattningsdeppression. Svårt att hålla reda på tankar, känslor, tappar ordens betydelse, glömmer bort hur saker och ting stavas, allt jag inte skriver in genast i min kalender finns inte, det bara ramlar ut i ett svart hål..
Oftast så har jag ett schema öve vad jag ska göra under dagen. Söka jobb, skriva Cv och personliga brev t ex. Allt som ska göras utöver det blir jag helt utmattad av. Och tro mig, det hjälper inte med en promenad eller motion för att piggna till. Jag är så trött att jag måste ha en stödvila för att orka fungera som mamma sen när V kommer hem. Det är inget jag är stolt över, känner mig misslyckad som människa som inte ens klarar en vanlig dag.
Om jag hade ork och mod skulle jag be om sjukskrivning, men sist jag försökte fick jag avslag och då levde vi också under stor press och skyddat boende dessutom. Det var inte tillräckliga skäl enligt FK, och jag fick be soc om hjälp för att öht överleva den månaden...dit vill jag inte heller igen, det gör mig bara ännu mer stressad och får mig att m ännu sämre.
Återstår att hitta ett jobb fort som fan. Som jag orkar med att uföra gärna utan att avliva nån stackare verbalt eller bokstavligen. Plocka skit i skogen kanske, då behöver jag inte ta hänsyn till andra människor när jag inte är på topp (som nu).
Det är inte min starka sida att vara hänsynsfull och ödmjuk när jag mår dåligt, är världsbäst att stöta bort och såra andra människor. Just därför vill och behöver jag Timeout ibland, så jag kan rensa ur skiten och förhoppningsvis komma tillbaka starkare än innan, utan att ha behövt såra någon. Går ju sällan som jag tänkt mig, så nu har jag lyckats såra en fin människa jag absolut inte ville såra. Tjoho.
Och harpyan frodas och väntar i utkanterna för att ta hand om den sårade...så genomskinligt och ändå är det bara jag som ser beteendet...inte undra på att folk tror jag är knäpp och har ett högt kontrollbehov, de är tydligen bara jag som litar mer på folks kroppsspråk än vad munnen säger. Men kom för fan inte och gnäll sen när det visar sig att jag hade rätt...
Mina funderingar har faktiskt snurrat en hel del om jag kanske borde göra en egen utredning på mig själv också. Jag vet inte vad som händer då, tänk om jag skulle förlora vårdnaden om V ifall det blir en diagnos på mig? Kan det hända?
Skulle jag må bättre om jag gjorde en utredning? Fan vet. Å andra sidan skulle det kanske vara skönt att få lite svar, jag kanske inte är så värdelös som jag känner mig. Jag kanske "bara" behöver göra på ett annat sätt, som V behöver göra. För jag ser stora likheter...lååång startsträcka på mig. Det finns de som kallar mig "tretimmarslillan" eller Lillans "akademiska kvart", för att jag sällan kommer i tid. Jag kan planera iin i det sista, men jag kommer i stort sett alltid försent iaf. Jättekul med de kommentarerna när jag verkligen kämpat för att komma i tid. Känns lite som att det kvittar att jag ens försöker de gångerna. Förstår precis hur V måste känna sig i skolan när omgivningen inte förstår hur mycket hon jobbar för att göra "rätt". Det skulle ju vara ganska skönt att föstå mig själv också, vilket jag inte alltid gör. Ibland undrar jag själv var fan hästarna tog vägen och vem som släckte lyset...
Jag vet att jag kan verka förvirrad ibland (eller ofta) det beror på att en miljon tankar passerar hjärnbarken varannan minut på mig. Det verkar inte som om jag har nåt filter som kan filtrera bort det oviktiga "bakgrundsbruset", min hjärna blir hela tiden bombaderad med intryck. Ljud,ljus, färger och framför allt lukter skapar miljoner assosiationer och tankar hos mig. Jag begriper inte själv hur jag kan hjälpa V så bra som jag gör med allt detta virrvarr innaför pannbenet. Men vi är ju oftast hemma då, i vår trygga borg där jag känner igen alla ljud och kan sålla. Det är när jag kommer utanför dörren som det tar energi. Att storhandla mat på Willys är för mig lika uttröttande som att springa maran.
Förutom mitt eget hem finns det bara två platser som jag kan "stänga av" yttervärlden helt. Och det är hos min älskling och hos Bella & Co.
Det här var nog ett av mina mest förvirrade inlägg, men nu orkar inte min hjärna mer för idag. Välkommen till min hjärna och min vardag. Jag hoppas att mitt undermedvetna gör sitt jobb inatt så jag kan se klarare imorgon..
Så, gonatt alla fina, händerna under täcket..
Tjingeling
måndag 28 januari 2013
En del har svårare än andra...
Det här med att ringa jobbiga samtal är inte riktigt min starka sida...jag drar gärna ut på det i det längsta eller låter det rinna ut i sanden. Tyvärr. För det ställer ju till det enormt ibland. Dels skäms jag ju alltid i slutänden att jag inte "tagit tag i saker och ting som jag borde", och sen kan det vara jäkligt dumt rent ekonomiskt också. Hade kunnat tjäna in en och annan onödig räkning om jag fått tummen ur. Varför har jag så svårt att ringa myndigheter och så egentligen? Dom biter ju inte mig i örat direkt...
Men just den här känslan att jag är utlämnad till en annan människas goda vilja och makt är skitjobbig. Å andra sidan så kan jag ju inte ge bort makten över MITT liv och mående till någon annan...jag har alltid ett val själv. Om jag inte vill leva som jag gör nu t ex så måste jag ju göra en förändring, göra nånting annorlunda eller kanske ändra mitt eget tankesätt. Som en god väninna till mig sa, ibland behöver man ändra sitt eget förhållningssätt till det man anser vara ett problem.
Ska jag verkligen tillåta den här händelsen/den här personen att ta så mycket energi av mig?
Så fan heller. Jag vill själv vara kapten i mitt eget liv, så nu tänker jag ta över rodret ordentligt..
Första steget nu är att inse att jag behöver skaffa mig mer kunskaper om rätt hjälp för V. Just nu går hon i vanlig skola, och det har fungerat rätt bra, tack vare en engagerad fröken som verkligen är guld värd. Rektorn på skolan har nu anställt en pedagog (som är utbildad och erfaren med den diagsnostik V har) som ska vara dom till hjälp också. Men faktum kvarstår att hon inte utvecklas och når målen, tvärtom så har hon tyvärr backat en del istället och riskerar nu att inte uppfylla målen i flera ämnen.
Och DET är det sista hon behöver. Hon behöver få känna att hon är duktig och lyckas med det hon gör så det alternativet som jag börjar se som bäst i slutänden är en klass eller skola med inriktning på den pedagogik hon behöver. För hon är smart tjejen, lär sig med blixtens hastighet om hon finner ämnet intressant. Men då behöver man mer kunskaper än vad den "vanliga" skolan kan erbjuda..
Har idag prata med BUP om det eskalerande djurbeteendet hon har i skolan. Både de och jag tycker det känns alarmerande, speciellt som hon har/får det beteendet när hon inte känner sig trygg nog att vara sig själv. Det är inte ett bra tecken alls. För V själv är det en signal att något inte är bra, ibland vet hon ju inte vad heller förrän jag eller någon annan hittat "felet".
Hade ett riktigt långt samtal med BUP, dels om skolan och sen fick jag även prata om en del privata angelägenheter. Berättade att den största förändring i vårt liv senaste tiden är att jag ju träffat en man som är underbar, både mot mig och V. Och att när vi är där så är hon en helt annan tjej. En tryggare V som inte har haft något behov av att dölja sig bakom ett djur-jag. Och det är helt underbart att se den tjejen som växer fram för varje gång vi är där. Det är SÅ jag vill att hon ska känna sig alltid. Trygg, älskad för den hon är och uppskattad för sina kunskaper och fantasi.
Så jag pratade med BUP om min tanke om flytt, för jag vet hur fruktansvärt jobbigt och stressande det är med förändring för henne. Min tanke är att vi borde flytta i början av sommaren eftersom hon ändå kommer byta skola när hon börjar årsk 6. Då vi hinner etablera fler kontakter under sommarlovet innan hon börjar skolan igen. Egen lägenhet är ett måste för oss, och det höll BUP med om också, hon behöver ha en egen frizoon lika mycket som jag själv. Jag fick rådet att kontakta utbildningskontoret och höra med dem om skolorna där, för jag vill gärna göra studiebesök och ordna med allt praktiskt som är praktiskt möjligt innan höstens skolstart...
Kanske fånigt att känna att jag blev skitglad och växte en halvmeter när Bup-tjejen tyckte jag verkade vara en väldigt bra mamma som hade koll på det som är viktigt för min dotter. Men stolt och glad blev jag! Det tipset hon kunde ge var också att V bör få vara med och titta efter vårat boende så hon får en bra känsla innan eventuell flytt. Och att hon får vara med och bestämma hur hennes saker ska packas. Jag får nog skaffa ett par flyttlådor och träna lite på det tror jag..
Bup-tjejen tyckte jag var modig som funderar på flytt, "det är inte det lättaste beslut för en vuxen heller". Nä, det är så sant. Men som jag sa, "visst har jag mina vänner här, men min vardag är ändå mer eller mindre isolerad för jag kan inte leva som dom gör ändå, så varför inte se till att jag trivs med min vardag så som dom gör" ?
Att bara leva för helgerna då jag kan planera in träffar med vänner,familj mm och förbereda V på det tar en del. Klart jag har gjort "spontangrejer/besök" med V, men det tar mer än det ger har jag märkt..
Inte värt att det tar 2 timmar längre att komma till ro, även om hon haft roligt och trivs med dom vi varit hos...
Bara tanken på att få en vardag med min älskling gör mig varm i själen. Det är underbart att hitta en människa som kompletterar en själv på alla möjliga plan...för att inte tala om en "svärmor" som är klok som en uggla och ändå är ödmjuk, inte ett dugg besserwisseraktig. Sådana kvinnor växer inte på träd och jag är otroligt glad att kunna säga att jag trivs enormt bra i hennes sällskap och ser verkligen fram emot alla pratstunder vi kommer ha framöver. Fattar ni va härligt det är att sitta och asgarva tillsammans!!?? För hon har bra humor, precis som sin son ;) Jag känner mig också lyckligt lottad i vetskapen att vi blir mottagna med öppna armar och varmt hjärta om vi flyttar..
Önskar nästan att jag kunde flytta imorgon, men jag vet att det här behöver bli en långsam process för V så hon vänjer sig vid tanken..
Så, nu hade jag inte mer i tanken..men var rädd om dig, finns bara en du.
Tjingeling.....
Men just den här känslan att jag är utlämnad till en annan människas goda vilja och makt är skitjobbig. Å andra sidan så kan jag ju inte ge bort makten över MITT liv och mående till någon annan...jag har alltid ett val själv. Om jag inte vill leva som jag gör nu t ex så måste jag ju göra en förändring, göra nånting annorlunda eller kanske ändra mitt eget tankesätt. Som en god väninna till mig sa, ibland behöver man ändra sitt eget förhållningssätt till det man anser vara ett problem.
Ska jag verkligen tillåta den här händelsen/den här personen att ta så mycket energi av mig?
Så fan heller. Jag vill själv vara kapten i mitt eget liv, så nu tänker jag ta över rodret ordentligt..
Första steget nu är att inse att jag behöver skaffa mig mer kunskaper om rätt hjälp för V. Just nu går hon i vanlig skola, och det har fungerat rätt bra, tack vare en engagerad fröken som verkligen är guld värd. Rektorn på skolan har nu anställt en pedagog (som är utbildad och erfaren med den diagsnostik V har) som ska vara dom till hjälp också. Men faktum kvarstår att hon inte utvecklas och når målen, tvärtom så har hon tyvärr backat en del istället och riskerar nu att inte uppfylla målen i flera ämnen.
Och DET är det sista hon behöver. Hon behöver få känna att hon är duktig och lyckas med det hon gör så det alternativet som jag börjar se som bäst i slutänden är en klass eller skola med inriktning på den pedagogik hon behöver. För hon är smart tjejen, lär sig med blixtens hastighet om hon finner ämnet intressant. Men då behöver man mer kunskaper än vad den "vanliga" skolan kan erbjuda..
Har idag prata med BUP om det eskalerande djurbeteendet hon har i skolan. Både de och jag tycker det känns alarmerande, speciellt som hon har/får det beteendet när hon inte känner sig trygg nog att vara sig själv. Det är inte ett bra tecken alls. För V själv är det en signal att något inte är bra, ibland vet hon ju inte vad heller förrän jag eller någon annan hittat "felet".
Hade ett riktigt långt samtal med BUP, dels om skolan och sen fick jag även prata om en del privata angelägenheter. Berättade att den största förändring i vårt liv senaste tiden är att jag ju träffat en man som är underbar, både mot mig och V. Och att när vi är där så är hon en helt annan tjej. En tryggare V som inte har haft något behov av att dölja sig bakom ett djur-jag. Och det är helt underbart att se den tjejen som växer fram för varje gång vi är där. Det är SÅ jag vill att hon ska känna sig alltid. Trygg, älskad för den hon är och uppskattad för sina kunskaper och fantasi.
Så jag pratade med BUP om min tanke om flytt, för jag vet hur fruktansvärt jobbigt och stressande det är med förändring för henne. Min tanke är att vi borde flytta i början av sommaren eftersom hon ändå kommer byta skola när hon börjar årsk 6. Då vi hinner etablera fler kontakter under sommarlovet innan hon börjar skolan igen. Egen lägenhet är ett måste för oss, och det höll BUP med om också, hon behöver ha en egen frizoon lika mycket som jag själv. Jag fick rådet att kontakta utbildningskontoret och höra med dem om skolorna där, för jag vill gärna göra studiebesök och ordna med allt praktiskt som är praktiskt möjligt innan höstens skolstart...
Kanske fånigt att känna att jag blev skitglad och växte en halvmeter när Bup-tjejen tyckte jag verkade vara en väldigt bra mamma som hade koll på det som är viktigt för min dotter. Men stolt och glad blev jag! Det tipset hon kunde ge var också att V bör få vara med och titta efter vårat boende så hon får en bra känsla innan eventuell flytt. Och att hon får vara med och bestämma hur hennes saker ska packas. Jag får nog skaffa ett par flyttlådor och träna lite på det tror jag..
Bup-tjejen tyckte jag var modig som funderar på flytt, "det är inte det lättaste beslut för en vuxen heller". Nä, det är så sant. Men som jag sa, "visst har jag mina vänner här, men min vardag är ändå mer eller mindre isolerad för jag kan inte leva som dom gör ändå, så varför inte se till att jag trivs med min vardag så som dom gör" ?
Att bara leva för helgerna då jag kan planera in träffar med vänner,familj mm och förbereda V på det tar en del. Klart jag har gjort "spontangrejer/besök" med V, men det tar mer än det ger har jag märkt..
Inte värt att det tar 2 timmar längre att komma till ro, även om hon haft roligt och trivs med dom vi varit hos...
Bara tanken på att få en vardag med min älskling gör mig varm i själen. Det är underbart att hitta en människa som kompletterar en själv på alla möjliga plan...för att inte tala om en "svärmor" som är klok som en uggla och ändå är ödmjuk, inte ett dugg besserwisseraktig. Sådana kvinnor växer inte på träd och jag är otroligt glad att kunna säga att jag trivs enormt bra i hennes sällskap och ser verkligen fram emot alla pratstunder vi kommer ha framöver. Fattar ni va härligt det är att sitta och asgarva tillsammans!!?? För hon har bra humor, precis som sin son ;) Jag känner mig också lyckligt lottad i vetskapen att vi blir mottagna med öppna armar och varmt hjärta om vi flyttar..
Önskar nästan att jag kunde flytta imorgon, men jag vet att det här behöver bli en långsam process för V så hon vänjer sig vid tanken..
Så, nu hade jag inte mer i tanken..men var rädd om dig, finns bara en du.
Tjingeling.....
tisdag 22 januari 2013
Feberyra...säger vi ;)
Sitter för närvarande och tycker hemskt synd om mig själv. Med febertoppar, snorig näsa, hosta, raspig hals och röst är influensan ett faktum. Jag hoppas att det "bara" är vanlig influensa för jag är lite lätt allergisk mot svin...jobbigt läge om jag själv skulle börja förvandlas till ett O_O. Ska försöka undvika den förvandlingen. Min plan från årets början var ju faktiskt att jag skulle förvandlas till en riktig Babe, nån däruppe kanske blandade ihop uttrycket med den talande grisen...
Jag hoppas iallafall att min stackars Mommo klarar sig från sjukan, för både jag, V och syrran blev sjuka samma dag vi kom hem därifrån :/ . Hon är visserligen den starkaste 83-åringen jag vet, men det är ju onödigt att bli sjuk ändå i hennes ålder..
Vi verkar ha rätt schyssta gener från mormors sida överlag, envisa, starka, konstnärliga och så ser vi tydligen yngre ut än övriga kärringar i vår ålder. Humorn ska vi för allt i världen inte glömma!
Morbid family deluxe. Det finns nog inte mycket vi inte kan skämta om..skulle vara V:s funktionshinder då, fast hon har själv börjat skämta om sin Tourettes nu!!
Vilket jag tycker är ett enormt och underbart framsteg i hennes utveckling. Om man inte kan växla från allvarsdörren till humordörren med jämna mellanrum så börjar man ju sakteliga frätas sönder inifrån. Så känner iallafall jag. Humorn har alltid varit en överlevnadsstrategi för mig och jag kan inte för mitt liv begripa mig på humorbefriade människor. Hur kan man ta allt på allvar när det finns så mycket man kan twista till så det blir helgalet?
På tal om helgalet så blir jag snart galen av saknad. Saknar min S så själen känns sårig. Det är helt galet (haha) hur han har blivit så otroligt viktig för mig. Det känns nästan svårt att andas när jag försöker tänka mig en tillvaro utan honom...min älskling som gör dagarna ljusare bara av att finnas till.
Jag har inte insett hur otroligt viktig del av livet det är att bli älskad av någon fullt ut. Att veta hur saknad och behövd jag är av någon annan än min dotter. Pratade rekordlänge i telefon idag och fick höra vilken stark kvinna jag är. Och jag känner mig stark. Det vi har tillsammans får mig att känna mig som den starkaste människan i världen. Vi skrattar en hel del för vi har samma sjuka, och då menar jag verkligen sjuka humor. Det är ju tur att ingen hör oss ibland...finns ju risk för att vi annars skulle få uppleva närkontakt med madrasserade cellväggar och ljusblå piller. Och jag menar inte viagra, det pillret lär vi inte behöva närmsta årtiondena...om vi någonsin kommer behöva det.
Vi är otroligt synkroniserade också...säger samma saker samtidigt så ofta så att jag inte blir förvånad längre. Som ett gammalt gift par fast med sexlusten kvar på topp ;). Jag önskar så att vi kunde ses oftare än vi gör, och att jag kunde träffa fler av hans vänner. Jag har inte så många som delar mitt dagliga liv så det gick ju fort att träffa alla mina. Men det blir ju så att när vi ses så är tiden så dyrbar för oss att vi knappt märker av yttervärlden. Tiden far iväg med blixtens hastighet och så är det helt plötsligt söndag. En vän har jag träffat som hastigast och för mig klickade det direkt, vilket i sig är ovanligt. Men han verkar ha helt sjuk humor han också så det var väl inte konstig att jag gillade honom direkt. Ser verkligen fram emot en fika i framtiden med påföljande diskussioner som antagligen urartar i galna skratt. Han verkar ha bra vänner, galna men bra. Då är dom lika mina, de jag har kvar efter att jag glömt bort er senaste månaderna..;). Nä, jag vet att ni är kvar. Ni skulle inte ge er så lätt, det är jag glad för. Och jag blev påmind om att jag glömt er en längre period. Tack!
Det är inte min mening att glömma bort mina vänner, ni är dyrbara ni också och jag ber om ursäkt om ni för tillfället kommer på tredje och fjärde plats. För krasst nog så är det precis så jag prioriterar. Om det är själviskt så står jag för det. Det kommer inte att vara så för tid och evighet, jag behöver bara lära mig att planera om min tid bättre så att alla ni viktiga människor får sin tid och plats. Men just för tillfället behöver jag vara ego. Jag har gett av mig själv till andra så många år av mitt liv, nu är det dags för mig att njuta av tillvaron och få tillbaka. Om det krisar så finns jag alltid här, no matter what, jag kommer aldrig försvinna eller ta er för givet. Jag ber bara om ert tålamod och förståelse ett tag till...jag älskar er, och tack för att ni finns <3 .="" nbsp="" p="">Hm, det kanske blev en aning luddigt inlägg, jag skyller på febern som tuggar i sig mina hjärnceller..
egentligen var det något mer jag skulle skriva om, men jag kommer faktiskt inte ihåg vad O_o
Jag kan vara lite luddigt virrig ibland, till och med så att jag själv undrar vilken häst jag ska leta efter i stallet..var det hästen som rymde eller stallet? Hmm..blir ju inte bättre när jag har feber direkt.
Jaja, gonatt på er och håll för fan händerna under täcket om du ska ha roligt..
Tjingeling...
Jag hoppas iallafall att min stackars Mommo klarar sig från sjukan, för både jag, V och syrran blev sjuka samma dag vi kom hem därifrån :/ . Hon är visserligen den starkaste 83-åringen jag vet, men det är ju onödigt att bli sjuk ändå i hennes ålder..
Vi verkar ha rätt schyssta gener från mormors sida överlag, envisa, starka, konstnärliga och så ser vi tydligen yngre ut än övriga kärringar i vår ålder. Humorn ska vi för allt i världen inte glömma!
Morbid family deluxe. Det finns nog inte mycket vi inte kan skämta om..skulle vara V:s funktionshinder då, fast hon har själv börjat skämta om sin Tourettes nu!!
Vilket jag tycker är ett enormt och underbart framsteg i hennes utveckling. Om man inte kan växla från allvarsdörren till humordörren med jämna mellanrum så börjar man ju sakteliga frätas sönder inifrån. Så känner iallafall jag. Humorn har alltid varit en överlevnadsstrategi för mig och jag kan inte för mitt liv begripa mig på humorbefriade människor. Hur kan man ta allt på allvar när det finns så mycket man kan twista till så det blir helgalet?
På tal om helgalet så blir jag snart galen av saknad. Saknar min S så själen känns sårig. Det är helt galet (haha) hur han har blivit så otroligt viktig för mig. Det känns nästan svårt att andas när jag försöker tänka mig en tillvaro utan honom...min älskling som gör dagarna ljusare bara av att finnas till.
Jag har inte insett hur otroligt viktig del av livet det är att bli älskad av någon fullt ut. Att veta hur saknad och behövd jag är av någon annan än min dotter. Pratade rekordlänge i telefon idag och fick höra vilken stark kvinna jag är. Och jag känner mig stark. Det vi har tillsammans får mig att känna mig som den starkaste människan i världen. Vi skrattar en hel del för vi har samma sjuka, och då menar jag verkligen sjuka humor. Det är ju tur att ingen hör oss ibland...finns ju risk för att vi annars skulle få uppleva närkontakt med madrasserade cellväggar och ljusblå piller. Och jag menar inte viagra, det pillret lär vi inte behöva närmsta årtiondena...om vi någonsin kommer behöva det.
Vi är otroligt synkroniserade också...säger samma saker samtidigt så ofta så att jag inte blir förvånad längre. Som ett gammalt gift par fast med sexlusten kvar på topp ;). Jag önskar så att vi kunde ses oftare än vi gör, och att jag kunde träffa fler av hans vänner. Jag har inte så många som delar mitt dagliga liv så det gick ju fort att träffa alla mina. Men det blir ju så att när vi ses så är tiden så dyrbar för oss att vi knappt märker av yttervärlden. Tiden far iväg med blixtens hastighet och så är det helt plötsligt söndag. En vän har jag träffat som hastigast och för mig klickade det direkt, vilket i sig är ovanligt. Men han verkar ha helt sjuk humor han också så det var väl inte konstig att jag gillade honom direkt. Ser verkligen fram emot en fika i framtiden med påföljande diskussioner som antagligen urartar i galna skratt. Han verkar ha bra vänner, galna men bra. Då är dom lika mina, de jag har kvar efter att jag glömt bort er senaste månaderna..;). Nä, jag vet att ni är kvar. Ni skulle inte ge er så lätt, det är jag glad för. Och jag blev påmind om att jag glömt er en längre period. Tack!
Det är inte min mening att glömma bort mina vänner, ni är dyrbara ni också och jag ber om ursäkt om ni för tillfället kommer på tredje och fjärde plats. För krasst nog så är det precis så jag prioriterar. Om det är själviskt så står jag för det. Det kommer inte att vara så för tid och evighet, jag behöver bara lära mig att planera om min tid bättre så att alla ni viktiga människor får sin tid och plats. Men just för tillfället behöver jag vara ego. Jag har gett av mig själv till andra så många år av mitt liv, nu är det dags för mig att njuta av tillvaron och få tillbaka. Om det krisar så finns jag alltid här, no matter what, jag kommer aldrig försvinna eller ta er för givet. Jag ber bara om ert tålamod och förståelse ett tag till...jag älskar er, och tack för att ni finns <3 .="" nbsp="" p="">Hm, det kanske blev en aning luddigt inlägg, jag skyller på febern som tuggar i sig mina hjärnceller..
egentligen var det något mer jag skulle skriva om, men jag kommer faktiskt inte ihåg vad O_o
Jag kan vara lite luddigt virrig ibland, till och med så att jag själv undrar vilken häst jag ska leta efter i stallet..var det hästen som rymde eller stallet? Hmm..blir ju inte bättre när jag har feber direkt.
Jaja, gonatt på er och håll för fan händerna under täcket om du ska ha roligt..
Tjingeling...
onsdag 9 januari 2013
Årskrönika..
Ja jösses, att 2012 skulle bli så händelserikt som det blev hade jag inte väntat mig....det som dyker upp först i tankarna är de insikter om livet jag fått. Livet är verkligen en gåva som inte bör slösas bort på varken fel prioriteringar eller onödiga måsten som vi skapar åt oss själva. Men ändå är det så lätt att fastna i den svängen. Vad är viktigt i livet egentligen?
För mig har en läxa det gångna året blivit att försöka vara sann mot mig själv, hur jobbigt det än varit i slutänden så har jag "fejsat" mig själv. Att rannsaka mig själv har gjort ont och jag har skämts inför mig själv och inför V. För det jag GÖR, för jag vidare. Sen kan jag prata mig blå om allt som är viktigt och bra att göra, det är fortfarande mitt agerande som betyder något. "It's not what you say that defines you, it's your actions".
Jag vet inte om jag kanske är lite för krass men jag upplever vårt samhälle som så materialistiskt. Man ska ha ett fint hem, med "rätt" design, senaste mobilen, oäkta naglar och botoxfyllningar en gång i månaden så att man kan ha ett slätt fejs när man är 40...och så ska man helst ha bh-storlek 70F, en kropp som en tolvårig pojke och luft mellan låren. På nåt sätt känns det som att ytan blivit viktigare än innehållet
Och jag ska inte sticka under stol med att jag inte blivit påverkad för det har jag. Att kånka runt på extra kilon idag verkar nästan vara mer skamligt än att röka. Föraktfulla blickar ( och då ofta från andra kvinnor) när man ska in i provrummet med en bunt kläder är ju inte ovanligt. Jag vet inte om de är avundsjuka för att jag uppenbarligen äter mer än en sparris per dag kanske..?
Men det får ligga hos dem känner jag. Det finns andra saker i livet som betyder mer än extra magfläsk. Som att leva. Det är skrämmande att inse vad mycket jag tagit för givet VARJE DAG. Att bara räkna med att få vakna varje morgon, till en ny dag, frisk. Korpulent, men frisk. Egentligen är varje dag ett jävla mirakel, vår kropp är som en miljonstad med schysst infrastruktur, den "bara" funkar. Att ha förmånen att andas lätt, gå, springa, hoppa är saker man oftast inte saknar, förrän man inte längre kan utföra det utan att det krävs mer ork än kroppen har. Som när kroppens inre organ inte fungerar längre. Vem fan tänker på att njurarna kan sluta funka liksom (eller att man ens har några )? Inte jag iallafall, förrän min svåger blev sjuk 2011. Det vart liksom en liten snabb repetition av anatomilära för att kolla vad i helsike njurarna hade för funktion mer än att göra kiss som luktar illa om man dricker för lite vatten. Enkelt utryck så tillhör det kroppens reningsverk och om de inte fungerar så blir man sjuk och behöver dialys. Dialys är ingen hit alls, så det bästa är ju om man kan få en ny fungerande njure.
Och där kom jag in i bilden, för jag min lyckliga nöt har aldrig haft några direkta sjukdomar som kräver medicin (annat än två penicillinkurer i mitt liv), så mina njurar är i rätt bra skick. Sagt och gjort så hamnade vi under kniven i juni, dagen efter nationaldagen. Herrejösses vilken jäkla resa. På ett bra sätt, för min njure gjorde visst underverk ganska omgående när den flyttat till svågern. Tänker inte gå in på vad han skrev i sitt sms från sitt rum några timmar efter operationen, men sådana ord får iallafall mig att bli rätt gråtmild. Fler som kan borde göra en insats tycker jag. Det går knappt att beskriva den ödmjuka känslan inför livet jag fick efter att se vilken skillnad JAG kan göra för någon annan. Och det fick mig också att inse att allting hänger inte på den ytliga mask vi alla bär.
Att vara sund och ta hand om sin kropp på ett bra sätt så att den håller för livets påfrestningar är en helt annan sak. Inför operationen var jag jäkligt duktig och tappade en hel del vikt genom att lägga om kosten litegrann och framför allt TRÄNA. Jag powerwalkade i snitt 4gr/vecka, styrketränade med min TRX och jag lärde mig äta frukost. Det tråkiga är att på nåt sätt så blev det till slut som ett tvång att träna och äta "rätt", jag fick dåligt samvete när jag missade ett pass och mådde riktigt dåligt psykiskt när jag åt utöver min dagliga kcalmängd. Att ta en promenad i normal hastighet blev svårt, jag remmade upp direkt i pw-fart.
Efter operationen skulle jag vara sjukskriven i sex veckor, jag vet inte hur jag tänkte att jag skulle kunna fortsätta med träningen nån vecka efter hemkomsten, men så var min tanke före op iaf. Hade inte riktigt tänkt mig att jag skulle ha så ont som jag hade eller vara så begränsad i min rörlighet heller. Kommer ihåg att jag kom hem kvällen innan skolavslutningen så det var ju perfekt att jag kunde få va med när V avslutade skolterminen tyckte jag. Tror inte avslutningen tog mer än max två timmar, men jag var lika trött som ett jäkla roadkill. Det tar kanske fem min att gå till Folkets Park där skolavslutningen var så det är ingen lång sträcka, men det kändes nästan som en promenad från Stockholm ner till Malmö..hade inte riktigt räknat med att jag skulle få såna jäkla fantomsmärtor där njuren suttit heller. Fy satan säger jag bara, det var som att bli sparkad av en häst med stilettklackar..
Som tur var så höll det bara i några minuter, och uppenbarligen så är det inte dödligt eftersom jag lever ;). Jag har nåt minne av att jag remmade iväg på en pw andra veckan jag var hemma, men sen fallerade allt, både träning och mat gick åt helvete för jag kände bara av det där tvånget att "nu måste du sköta dig för nu har du bara en njure kvar". Och när man säger åt mig att göra en sak så går jag oftast åt andra hållet. Omvänd psykologi brukar inte heller funka, det är jag för smart för att bli lurad av. Så under hösten och vintern har jag nästan lyckats lägga på mig all vikt igen. Tjoho vad duktigt av mig va..men, som en fin vän sa, "du har lyckats förut och vet vad/hur du ska göra". Damn right! Och nu har jag ju äntligen min älskade boxningssäck att banka skiten ur ;).
Men, tillbaks till 2012. Det som hände mer det året som gjorde skillnad i mitt liv var att V fick genomgå ännu en utredning, denna gång i BUPs regi. Det kanske låter konstigt men jag tyckte det var skönt att det blev en vidare utredning, för jag kände att hon hade svårigheter utöver det man har när man"bara" har AD/HD. Hon är och har alltid varit ojämn, ibland fixar hon sig själv och sin omgivning bra, och ibland går det inte alls, hon "flyter iväg" i tankar och beteenden. Efter utredningen visar det sig att hon har AST (autistiskt syndrom) som huvuddiagnos, Tourettes och AD/HD. Hon är ju i stort sett högfungerande utåt, vilket gärna vilseleder andra att tro att hon förstår och uppfattar omgivningen likadant som en "normalstörd" elvaåring. Hon har lärt sig sarkasm och ironi (fast de lärda säger att man inte kan förstå det om man har hennes funktionshinder), hon har empati och känslor, vilket tydligen en jävligt vanlig uppfattning att man är helt känslokall. Det kan jag knappast påstå att hon är. Däremot är hon väldigt selektiv, hon ödslar varken tid eller energi på saker eller människor som inte ger henne nåt. Lite krasst kan säkert tyckas av andra, men fan så sunt egentligen kan jag tycka. Varför ska man slösa energi på nåt som inte ger ett skit tillbaka liksom..?
De människor hon tar till sig märker det tydligt, hon är inte den mest fysiska varelsen på jorden direkt, så den hon kramar har blivit accepterad. Slutar hon kramas vet man att man skitit i det blå skåpet. Som tur är så är hon inte långsint annars hade mitt skåp blivit brunt invändigt för det har varit fler duster än vanligt det här året. Men det har också varit en del förändringar under året också, och sådana är väldigt jobbiga har jag fått lära mig. Det som är skönt med att hon blir äldre och utvecklas är att hon kan prata mer öppet om vad hon tycker är jobbigt. Bara en schemabrytande dag (även om man gör nåt kul) tar otroligt mycket energi och ger stresspåslag för det är en förändring i vardagen.
Hon kanske skulle må som bäst om varje dag såg exakt likadan ut, men det är helt sjukt svårt för mig att skapa sådana dagar. Jag vet att jag har många svårigheter själv, det är ju inte så att hon fått sina från luften. Ett tag så funderade jag på att göra en egen utredning, men jag har klarat mig rätt bra hittils så jag lägger det på hyllan. Jag är som jag är, och älskad dessutom och jag är nöjd med det.
Vad hände mer förra året som fick mitt liv att ändras?
Jo, jag fick för mig att jag skulle börja nätdejta. Herre min je. Aldrig mer säger jag bara. Vilken jävla
köttmarknad. Har nog aldrig kännt mig så mycket som en ko som då. Synad,bedömd, prismärkt.Typ så. Ryser bara av tanken vilka läbbiga mail jag fick. En del trodde sig verkligen vara guds gåva till kvinnan. Dom kunde inte ha mer fel. Och då menar jag inte utseendet, utan mer den slemmiga aura som genomsyrade deras mail. Här var liksom inge snack om att träffas och lära känna varann, utan mer "ey, ska vi ha sex på lördag"? "ey, tack och hej, men nej,nej,nej"tyckte jag och avslutade mitt medlemskap innan ens två veckor hade gått...Jag vet att jag i samma veva skrev på en fb-sida, och undrade hur i hela friden man skulle kunna träffa en karl när man hade mina förutsättningar. Och ett råd la jag på minnet, att kolla igenom mina vänners vänlistor på fb. Jag vet att min första känsla var att bli irriterad som sjutton på personen i fråga, för han hade kommenterat exakt så som jag hade tänkt skriva, inte en utan flera gånger. Och jag tänkte, vafan är det här för jäkla mupp som skriver som jag tänker?
Då kom jag ihåg rådet att kolla vänlistan, sagt och gjort. Jag har aldrig ansett mig vara ytlig, men satan i gatan när jag fick se hans ögon första gången.. OMG. Tror mina egna ploppade ut ur kraniet.
För i hans blick, i hans ögon rymde det så mycket...jag var ju tvungen att dela detta med någon såklart (jag ÄR ju faktiskt kvinna) så när jag var hemma hos syrran så visade jag henne hans timeline och medans jag gör set så ser jag mig själv som i slowmotion att jag klickar på "skicka vänförfrågan".
Det vart liksom "shit, vad gjorde jag" !!! O_O
Att det föll sig så att han skulle bli mitt livs kärlek visste jag inte då. Vår första dejt höll ju på att bli en väldigt mycket kortare variant än vi tänkt, eftersom herrn missade tåget, inte en utan två gånger. På nåt sätt så måste mitt blyga, fega jag ha klivit iväg åt ett annat håll, för jag satte mig i bilen och mötte upp honom halvvägs. Jag är glad att jag gjorde det och inte fegade ur, för då hade jag ju missat en helt underbar människa. Det är helt otroligt egentligen, att träffa någon som är så lik en själv?
Vi har till och med ett stående skämt att vi kanske borde ta blodprov och kolla så att vi inte är släkt. Tänker så lika, säger samma saker samtidigt, skickar likadana sms, har samma psykopatiska drag ;D ..ja you name it. Största skillnaden är nog att han har ett stort inre lugn som jag inte har än, en enorm trygghet i sig själv. Han vågar vara sig själv fullt ut, har inget behov av att hävda sig eller bete sig som en grottmänniska (typ som en machomäään). Och han är en helt underbar förälder. Han har två helt otroligt fina tjejer, envisa med mycket hjärta båda två. Dom är svåra att inte ta till sitt hjärta och det trodde jag aldrig om mig själv att jag skulle göra med någon annan än mitt eget barn. Men att se våra tre tillsammans, och se hur V utvecklas som människa, vågar vara sig själv fullt ut, blir tryggare, hur bra alla tre leker tillsammans, hjälper varann och retas med varann som syskon gör....jag kan inte annat än tycka det är underbart att se och mitt hjärta sväller över av kärlek.
Det här är vad jag tycker är meningen med livet- finn din kärlek så löser sig allt. Allt annat har jag själv upptäckt ,för min egen del, har ingen betydelse av rang. Att finna någon jag kan vara ärlig med, även när det gör ont eller känns skrämmande, att älska bortom förnuft, att känna mig halv utan, få vara mitt galna jag med, känna mig som en sexig gudinna och känna mig älskad av och tro på det...DET är en insikt av betydelse för mig.
En annan insikt är att jag ÄR starkare än jag trott...ni är ett par stycken som sagt det nu och då, och ibland har jag tänkt att "jag är inte alls stark". Men vafan, visst har jag dippat många gånger, men jag har ställt mig upp för varje gång. Oftast har det handlat om V då, men nu har jag även lärt mig att stå upp för mig själv, jag har otroligt men sant vid 39 års ålder lärt mig mitt eget värde. Och jag vet att mitt värde har inte ett jävla dugg med mitt utseende att göra. Mitt hjärta och min själ som jag ger av i den mån jag kan, där har jag mitt värde. Det jag gör för att hjälpa andra får jag tillbaka i dubbel lycka för jag ser vad min ibland enkla handling har gjort skillnad för någon annan. Att se någon annan lysa upp av glädje för något jag gjort, stort som smått, sprider alltid värme i min själ.
Min önskan inför 2013 är att fler ser utanför sig själva och sina liv, istället för att bara sätta sig nångång då och då skänka pengar till någon organisation för att döva sitt dåliga samvete, kanske då se sig omkring, finns det någon som behöver min hjälp? Åk till stadsmissionen t ex och skänk gamla kläder, vi har faktiskt hemlösa som fryser i vårat land också. Hjälp någon ensamstående i vänkretsen rent praktiskt , handla, diska, tvätta whatever...det som kan ta DIG tio minuter eller ett par timmar av ditt liv kan göra enorm skillnad för den du hjälper. Det du gör kan rädda ett liv. Dina handlingar speglar vem du är och vad du prioriterar i ditt liv. Så välj rätt, utifrån ditt hjärta och din själ, där finns alltid svaren om du lyssnar noga...eller så kan du sitta där i ditt "shabby-chic"-hem med kloka texter på väggarna, Per Moberg lådvin på marmorbänken och döva ditt dåliga samvete med det. Ditt val, din karma ;)
Jag har gjort mitt val, så nu ska jag gå och lägga mig med gott samvete...den som orkade läsa ända hit är värd en puss. PUSSSSS! Var rädd om dig..
Tjingeling....
För mig har en läxa det gångna året blivit att försöka vara sann mot mig själv, hur jobbigt det än varit i slutänden så har jag "fejsat" mig själv. Att rannsaka mig själv har gjort ont och jag har skämts inför mig själv och inför V. För det jag GÖR, för jag vidare. Sen kan jag prata mig blå om allt som är viktigt och bra att göra, det är fortfarande mitt agerande som betyder något. "It's not what you say that defines you, it's your actions".
Jag vet inte om jag kanske är lite för krass men jag upplever vårt samhälle som så materialistiskt. Man ska ha ett fint hem, med "rätt" design, senaste mobilen, oäkta naglar och botoxfyllningar en gång i månaden så att man kan ha ett slätt fejs när man är 40...och så ska man helst ha bh-storlek 70F, en kropp som en tolvårig pojke och luft mellan låren. På nåt sätt känns det som att ytan blivit viktigare än innehållet
Och jag ska inte sticka under stol med att jag inte blivit påverkad för det har jag. Att kånka runt på extra kilon idag verkar nästan vara mer skamligt än att röka. Föraktfulla blickar ( och då ofta från andra kvinnor) när man ska in i provrummet med en bunt kläder är ju inte ovanligt. Jag vet inte om de är avundsjuka för att jag uppenbarligen äter mer än en sparris per dag kanske..?
Men det får ligga hos dem känner jag. Det finns andra saker i livet som betyder mer än extra magfläsk. Som att leva. Det är skrämmande att inse vad mycket jag tagit för givet VARJE DAG. Att bara räkna med att få vakna varje morgon, till en ny dag, frisk. Korpulent, men frisk. Egentligen är varje dag ett jävla mirakel, vår kropp är som en miljonstad med schysst infrastruktur, den "bara" funkar. Att ha förmånen att andas lätt, gå, springa, hoppa är saker man oftast inte saknar, förrän man inte längre kan utföra det utan att det krävs mer ork än kroppen har. Som när kroppens inre organ inte fungerar längre. Vem fan tänker på att njurarna kan sluta funka liksom (eller att man ens har några )? Inte jag iallafall, förrän min svåger blev sjuk 2011. Det vart liksom en liten snabb repetition av anatomilära för att kolla vad i helsike njurarna hade för funktion mer än att göra kiss som luktar illa om man dricker för lite vatten. Enkelt utryck så tillhör det kroppens reningsverk och om de inte fungerar så blir man sjuk och behöver dialys. Dialys är ingen hit alls, så det bästa är ju om man kan få en ny fungerande njure.
Och där kom jag in i bilden, för jag min lyckliga nöt har aldrig haft några direkta sjukdomar som kräver medicin (annat än två penicillinkurer i mitt liv), så mina njurar är i rätt bra skick. Sagt och gjort så hamnade vi under kniven i juni, dagen efter nationaldagen. Herrejösses vilken jäkla resa. På ett bra sätt, för min njure gjorde visst underverk ganska omgående när den flyttat till svågern. Tänker inte gå in på vad han skrev i sitt sms från sitt rum några timmar efter operationen, men sådana ord får iallafall mig att bli rätt gråtmild. Fler som kan borde göra en insats tycker jag. Det går knappt att beskriva den ödmjuka känslan inför livet jag fick efter att se vilken skillnad JAG kan göra för någon annan. Och det fick mig också att inse att allting hänger inte på den ytliga mask vi alla bär.
Att vara sund och ta hand om sin kropp på ett bra sätt så att den håller för livets påfrestningar är en helt annan sak. Inför operationen var jag jäkligt duktig och tappade en hel del vikt genom att lägga om kosten litegrann och framför allt TRÄNA. Jag powerwalkade i snitt 4gr/vecka, styrketränade med min TRX och jag lärde mig äta frukost. Det tråkiga är att på nåt sätt så blev det till slut som ett tvång att träna och äta "rätt", jag fick dåligt samvete när jag missade ett pass och mådde riktigt dåligt psykiskt när jag åt utöver min dagliga kcalmängd. Att ta en promenad i normal hastighet blev svårt, jag remmade upp direkt i pw-fart.
Efter operationen skulle jag vara sjukskriven i sex veckor, jag vet inte hur jag tänkte att jag skulle kunna fortsätta med träningen nån vecka efter hemkomsten, men så var min tanke före op iaf. Hade inte riktigt tänkt mig att jag skulle ha så ont som jag hade eller vara så begränsad i min rörlighet heller. Kommer ihåg att jag kom hem kvällen innan skolavslutningen så det var ju perfekt att jag kunde få va med när V avslutade skolterminen tyckte jag. Tror inte avslutningen tog mer än max två timmar, men jag var lika trött som ett jäkla roadkill. Det tar kanske fem min att gå till Folkets Park där skolavslutningen var så det är ingen lång sträcka, men det kändes nästan som en promenad från Stockholm ner till Malmö..hade inte riktigt räknat med att jag skulle få såna jäkla fantomsmärtor där njuren suttit heller. Fy satan säger jag bara, det var som att bli sparkad av en häst med stilettklackar..
Som tur var så höll det bara i några minuter, och uppenbarligen så är det inte dödligt eftersom jag lever ;). Jag har nåt minne av att jag remmade iväg på en pw andra veckan jag var hemma, men sen fallerade allt, både träning och mat gick åt helvete för jag kände bara av det där tvånget att "nu måste du sköta dig för nu har du bara en njure kvar". Och när man säger åt mig att göra en sak så går jag oftast åt andra hållet. Omvänd psykologi brukar inte heller funka, det är jag för smart för att bli lurad av. Så under hösten och vintern har jag nästan lyckats lägga på mig all vikt igen. Tjoho vad duktigt av mig va..men, som en fin vän sa, "du har lyckats förut och vet vad/hur du ska göra". Damn right! Och nu har jag ju äntligen min älskade boxningssäck att banka skiten ur ;).
Men, tillbaks till 2012. Det som hände mer det året som gjorde skillnad i mitt liv var att V fick genomgå ännu en utredning, denna gång i BUPs regi. Det kanske låter konstigt men jag tyckte det var skönt att det blev en vidare utredning, för jag kände att hon hade svårigheter utöver det man har när man"bara" har AD/HD. Hon är och har alltid varit ojämn, ibland fixar hon sig själv och sin omgivning bra, och ibland går det inte alls, hon "flyter iväg" i tankar och beteenden. Efter utredningen visar det sig att hon har AST (autistiskt syndrom) som huvuddiagnos, Tourettes och AD/HD. Hon är ju i stort sett högfungerande utåt, vilket gärna vilseleder andra att tro att hon förstår och uppfattar omgivningen likadant som en "normalstörd" elvaåring. Hon har lärt sig sarkasm och ironi (fast de lärda säger att man inte kan förstå det om man har hennes funktionshinder), hon har empati och känslor, vilket tydligen en jävligt vanlig uppfattning att man är helt känslokall. Det kan jag knappast påstå att hon är. Däremot är hon väldigt selektiv, hon ödslar varken tid eller energi på saker eller människor som inte ger henne nåt. Lite krasst kan säkert tyckas av andra, men fan så sunt egentligen kan jag tycka. Varför ska man slösa energi på nåt som inte ger ett skit tillbaka liksom..?
De människor hon tar till sig märker det tydligt, hon är inte den mest fysiska varelsen på jorden direkt, så den hon kramar har blivit accepterad. Slutar hon kramas vet man att man skitit i det blå skåpet. Som tur är så är hon inte långsint annars hade mitt skåp blivit brunt invändigt för det har varit fler duster än vanligt det här året. Men det har också varit en del förändringar under året också, och sådana är väldigt jobbiga har jag fått lära mig. Det som är skönt med att hon blir äldre och utvecklas är att hon kan prata mer öppet om vad hon tycker är jobbigt. Bara en schemabrytande dag (även om man gör nåt kul) tar otroligt mycket energi och ger stresspåslag för det är en förändring i vardagen.
Hon kanske skulle må som bäst om varje dag såg exakt likadan ut, men det är helt sjukt svårt för mig att skapa sådana dagar. Jag vet att jag har många svårigheter själv, det är ju inte så att hon fått sina från luften. Ett tag så funderade jag på att göra en egen utredning, men jag har klarat mig rätt bra hittils så jag lägger det på hyllan. Jag är som jag är, och älskad dessutom och jag är nöjd med det.
Vad hände mer förra året som fick mitt liv att ändras?
Jo, jag fick för mig att jag skulle börja nätdejta. Herre min je. Aldrig mer säger jag bara. Vilken jävla
köttmarknad. Har nog aldrig kännt mig så mycket som en ko som då. Synad,bedömd, prismärkt.Typ så. Ryser bara av tanken vilka läbbiga mail jag fick. En del trodde sig verkligen vara guds gåva till kvinnan. Dom kunde inte ha mer fel. Och då menar jag inte utseendet, utan mer den slemmiga aura som genomsyrade deras mail. Här var liksom inge snack om att träffas och lära känna varann, utan mer "ey, ska vi ha sex på lördag"? "ey, tack och hej, men nej,nej,nej"tyckte jag och avslutade mitt medlemskap innan ens två veckor hade gått...Jag vet att jag i samma veva skrev på en fb-sida, och undrade hur i hela friden man skulle kunna träffa en karl när man hade mina förutsättningar. Och ett råd la jag på minnet, att kolla igenom mina vänners vänlistor på fb. Jag vet att min första känsla var att bli irriterad som sjutton på personen i fråga, för han hade kommenterat exakt så som jag hade tänkt skriva, inte en utan flera gånger. Och jag tänkte, vafan är det här för jäkla mupp som skriver som jag tänker?
Då kom jag ihåg rådet att kolla vänlistan, sagt och gjort. Jag har aldrig ansett mig vara ytlig, men satan i gatan när jag fick se hans ögon första gången.. OMG. Tror mina egna ploppade ut ur kraniet.
För i hans blick, i hans ögon rymde det så mycket...jag var ju tvungen att dela detta med någon såklart (jag ÄR ju faktiskt kvinna) så när jag var hemma hos syrran så visade jag henne hans timeline och medans jag gör set så ser jag mig själv som i slowmotion att jag klickar på "skicka vänförfrågan".
Det vart liksom "shit, vad gjorde jag" !!! O_O
Att det föll sig så att han skulle bli mitt livs kärlek visste jag inte då. Vår första dejt höll ju på att bli en väldigt mycket kortare variant än vi tänkt, eftersom herrn missade tåget, inte en utan två gånger. På nåt sätt så måste mitt blyga, fega jag ha klivit iväg åt ett annat håll, för jag satte mig i bilen och mötte upp honom halvvägs. Jag är glad att jag gjorde det och inte fegade ur, för då hade jag ju missat en helt underbar människa. Det är helt otroligt egentligen, att träffa någon som är så lik en själv?
Vi har till och med ett stående skämt att vi kanske borde ta blodprov och kolla så att vi inte är släkt. Tänker så lika, säger samma saker samtidigt, skickar likadana sms, har samma psykopatiska drag ;D ..ja you name it. Största skillnaden är nog att han har ett stort inre lugn som jag inte har än, en enorm trygghet i sig själv. Han vågar vara sig själv fullt ut, har inget behov av att hävda sig eller bete sig som en grottmänniska (typ som en machomäään). Och han är en helt underbar förälder. Han har två helt otroligt fina tjejer, envisa med mycket hjärta båda två. Dom är svåra att inte ta till sitt hjärta och det trodde jag aldrig om mig själv att jag skulle göra med någon annan än mitt eget barn. Men att se våra tre tillsammans, och se hur V utvecklas som människa, vågar vara sig själv fullt ut, blir tryggare, hur bra alla tre leker tillsammans, hjälper varann och retas med varann som syskon gör....jag kan inte annat än tycka det är underbart att se och mitt hjärta sväller över av kärlek.
Det här är vad jag tycker är meningen med livet- finn din kärlek så löser sig allt. Allt annat har jag själv upptäckt ,för min egen del, har ingen betydelse av rang. Att finna någon jag kan vara ärlig med, även när det gör ont eller känns skrämmande, att älska bortom förnuft, att känna mig halv utan, få vara mitt galna jag med, känna mig som en sexig gudinna och känna mig älskad av och tro på det...DET är en insikt av betydelse för mig.
En annan insikt är att jag ÄR starkare än jag trott...ni är ett par stycken som sagt det nu och då, och ibland har jag tänkt att "jag är inte alls stark". Men vafan, visst har jag dippat många gånger, men jag har ställt mig upp för varje gång. Oftast har det handlat om V då, men nu har jag även lärt mig att stå upp för mig själv, jag har otroligt men sant vid 39 års ålder lärt mig mitt eget värde. Och jag vet att mitt värde har inte ett jävla dugg med mitt utseende att göra. Mitt hjärta och min själ som jag ger av i den mån jag kan, där har jag mitt värde. Det jag gör för att hjälpa andra får jag tillbaka i dubbel lycka för jag ser vad min ibland enkla handling har gjort skillnad för någon annan. Att se någon annan lysa upp av glädje för något jag gjort, stort som smått, sprider alltid värme i min själ.
Min önskan inför 2013 är att fler ser utanför sig själva och sina liv, istället för att bara sätta sig nångång då och då skänka pengar till någon organisation för att döva sitt dåliga samvete, kanske då se sig omkring, finns det någon som behöver min hjälp? Åk till stadsmissionen t ex och skänk gamla kläder, vi har faktiskt hemlösa som fryser i vårat land också. Hjälp någon ensamstående i vänkretsen rent praktiskt , handla, diska, tvätta whatever...det som kan ta DIG tio minuter eller ett par timmar av ditt liv kan göra enorm skillnad för den du hjälper. Det du gör kan rädda ett liv. Dina handlingar speglar vem du är och vad du prioriterar i ditt liv. Så välj rätt, utifrån ditt hjärta och din själ, där finns alltid svaren om du lyssnar noga...eller så kan du sitta där i ditt "shabby-chic"-hem med kloka texter på väggarna, Per Moberg lådvin på marmorbänken och döva ditt dåliga samvete med det. Ditt val, din karma ;)
Jag har gjort mitt val, så nu ska jag gå och lägga mig med gott samvete...den som orkade läsa ända hit är värd en puss. PUSSSSS! Var rädd om dig..
Tjingeling....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)