Tömd på resurser..

Ungefär så mår jag i nuläget. Jag har gjort av med mer energi senaste två veckorna än vad som krävs för att driva ett kärnkraftverk känns det som. Det knasiga är att jag faktiskt aldrig fattat förut att jag själv kanske har någon npf, inte förrän V fick sina diagnoser och jag börjat läsa på...efter många tankar och funderingar fram och tillbaka så har jag nu iallafall bestämt mig för att våga ta klivet över tröskeln och begära en utredning på mig också. Det som hindrat mig förut är rädslan för att få en stämpel på mig i arbetslivet, för den "stora massan" är fortfarande skrämmande intolerant och oförstående.
Men inget har ju hindrat mig från att sticka ut ur mängden senaste åren så varför ska jag låta mig stoppas nu? Det verkar ju bara onödigt kränkande och intolerant mot mig själv att inte ge mig själv chansen till svar. Chansen att få känna att jag inte är en kass och lat människa som inte kan få vardagen att fungera lika bra som alla andra verkar kunna "bara sådär" utan större ansträngning.

Jag hade möte tidigare i veckan på BUP, då skolan ville ha hjälp för att få råd hur dom ska få bort Vs djurbeteende. Nu har ju V fått hjälp av en ny specpedagog som har en helt annan kunskap och insikt i diagnoserna, och jag kan redan nu säga att jag skulle kunna gå ner på knä och buga som Wayne i Wayne's World bara efter två veckor. Vilken klockren matchning mellan pedagogen och V. Hon har lyckats få henne att visa vad hon kan i matte (hon kunde mycket mer än både skolan och jag trodde!) och till och med fått henne att vilja jobba med matten! Det var hennes största hat-ämne förut, och nu blir hon skitglad. Och vad gör då denna pedagog som ingen annan lyckats med? Jo, hon lyckas få henne motiverad, genom att få henne att jobba korta tiominuterspass, och sen LEKER hon med henne. Direktbelöning är framgångsnyckeln. Och denna underbara pedagog håller det hon lovar. Har hon sagt att dom ska leka eller att hon får rita fem minuter så är det exakt det som händer också.
Så efter att jag berättat för Bup om pedagogens framsteg och planen att vi ska kartlägga när hon går in i djurbeteende så tyckte dom att vi avvaktar lite. Risken är ju ganska stor att beteendet försvinner ju mer V kan sätta ord på det hon känner, vill och inte vill. Då behöver hon inte visa sitt missnöje med att fräsa som en katt eller väsa som en kobra...
Psykologen på Bup frågade hur livet fungerar annars och då bröt jag ihop och stortjöt. Hon såg inte alls förvånad ut ( till min förtret hm), så vi pratade en stund om mig också och min tanke på att göra en utreding på mig själv. "Jo, du platsar nog in rätt bra på Add-kriterierna", var hennes åsikt.. jag vet sen innan att jag har en del tics och har nu också upptäckt en del tvångsbeteenden som jag inte ens reflekterat över..då är det bra att någon annan ser mig i klart ljus och kan påtala det =).
Imorse hade jag bestämt mig till 98% att jag ska dra igång en utredning och efter kursen på AF och besöket på FK så klickade resterande två procenten av motiveringen in.

Kursen jag skulle gå på handlade om yttre och inre hinder och hur man överbryggar dom. Vi var inte så många på kursen (fyra) vilket då ger en hel del utrymme för öppnare diskussioner. När kursen pågått i ca tre minuter inser jag att människan bredvid mig bara måste ha Tourettes, det var som att se/höra en vuxen version av V. När coachen så frågar om man alltid kan se andra människors hinder svarar denna människa och jag "nej" i helt synkad kör, varpå vi förvånat tittar på varann och ler lite osäkert. Sen frågade coachen om vad man kan göra för att underlätta för sig själv i jobbiga lägen. Jag har ju tydligen blivit så kaxig nu för tiden så jag pratar väldigt öppenhjärtligt om mina tics jag får när jag blir nervös. Som under en arbetsintervju t ex så är det till min egen fördel att tala om det, annars kan det ju bli ett rätt störande moment när mina ögonbryn börjar dansa macarena...
Och sen händer det underbara att människan bredvid mig säger "jag har också tics, jag har Tourettes och adhd" ganska nyligen diagnostiserad, närmare 60 år. Jag kan säga att kursen fick en helt ny nivå efter det. Människan ifråga berättar vilka svårigheter/hinder hen har, och det var lite läskigt att höra en främmande människa sitta och tala om min vardag. Till punkt och pricka. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta där och då...
Hen hade tyvärr haft en kass handläggare som inte kunde se till hens bra egenskaper, utan påpekade istället vilka jobb som inte var så bra att söka om man har Tourettes (vilken jävla planet den handläggaren kom ifrån kan man ju undra, måste ju ha missat charmkursen mer än en gång liksom..). Efter en stund kommer jag på mig själv att jag tagit över rollen som coach i rummet, ger hen tips och råd hur man spaltar upp en lista med sin bra egenskaper och sina svårigheter...kommer på mig själv att jag tagit över och blir röd som en aubergin,jag verkligen avskyr att jag kan rodna som en skolflicka...men blir samtidigt stolt över mig själv att jag blir så engagerad av att hjälpa upp en annan människas självkänsla att jag glömmer bort att vara blyg ;D.
Efter kursen så bad jag om att få prata med coachen privat några minuter för jag har en ide jag ville ha synpunkter på. Medans vi väntade på att de andra kursdeltagarna skulle gå stog jag med coachen där framme vid whiteboarden och jag känner hur en skön känsla sprider sig i hela kroppen. Jag har ju gått ett par kurser på af nu, gillar coachens tydlighet, både fysiskt och verbalt och det slog mig där jag stog att, shit vad kul det skulle vara att få hjälpa,puscha, stötta och se andra människor få aha-upplevelser på det här sättet. Så det tog jag upp med coachen när vi blev ensamma, varpå denne säger att "ja du är jäkligt bra att coacha och plocka fram folks egenskaper, det har jag sett på de kurserna du varit med på"... jag såg nog ut såhär :O i två sekunder innan jag kom mig för att säga tack..

Det hade jag ju aldrig trott mig själv om för bara några år sedan, jag verkligen hatade redovisningarna i skolan, ända tills jag gick min utbildning på Stensunds folkhögskola. Vad den skolan har gjort för min själ, personliga utveckling och självbild är mer än vad kommer jag vara evigt tacksam för <3 p="">Fina Görel som jag hade i svenska fick mig att gå från att hata retorik till att faktiskt tycka det var roligt! Hon var väldigt bra på att se folks styrkor och plocka fram dom. Hittar jag ett ämne jag brinner för kan jag nog bli en jäkligt bra föreläsare, det tror jag faktiskt om mig själv. Mina funderingar gick ju kring olika behandlingsutbildningar, men jag har kommit på att det är nog rätt dumt eftersom jag har väldigt svårt med fysisk kontakt med främmande människor, det tar otroligt mycket energi för mig att behandla en för mig okänd person. Och sådana situationer har man ju dagligen som massör eller reflexolog. Jag vill ju gärna hjälpa människor, det vet jag är mitt "kall", men jag har kanske tittat på fel område. Man kan ju hjälpa människor på fler än ett sätt ;)

Så nu mina vänner och alla jag känner, vill jag be ER om en tjänst. Om ni som känner mig/träffat mig skulle kunna hjälpa mig lista mina bra egenskaper och svårigheter ni sett/vet om, så skulle det också bli lättare för mig att leta och begränsa yrkesområden. Jag skulle vara väldigt tacksam för den hjälpen!

Idag har varit en både tung dag och en bra dag samtidigt. Tung när jag kliver in på FK och inser hur mycket folk det står därinne...lokalen är ganska stor, så det är ingen trängsel, men allt surr av småprat och alla lukter och andra ljud gjorde att jag började känna panikungarna komma redan efter fem minuter...har inte haft någon riktig panikångestattack sen mamma gick bort, men senaste tiden har känningarna dykt upp oftare och oftare. Jag vet att det är för alla frågor och krav som hänger över mig, söka jobb/vara mamma/när kommer a-kassan igång?/ekonomin öht/hitta lgh?/flytta?/medicin till V?/hitta ny skola och bra assistent/egen utredning?/ medicin till mig?/sjukskrivning?/mm mm. B
Så nu när jag stått därinne i knappa fem minuter känner jag hur svetten börjar rinna i ryggen..som tur är så slipper jag se ut som ett blankt grisarsle i ansiktet vid de tillfällena, det skulle nog skrämma folk ännu mer än min svarta blick...jag ställer mig gärna så långt bort från främmande människor, bara det verkar få det att klånka på folks underlighetsradar, för med jämna mellanrum sneglar de på mig. Eller är det bara jag som inbillar mig att det är så? Det är det jag inte vet...låter det lite freaky?
Då ska ni få höra om mitt humör. Det har ju varit rena bergodalbanan senaste tre veckorna. I mitt förra inlägg skrev jag ju om att jag ibland tar Timeout från världen. Jag (och min omgivning) hade nog behövt en timeout från mina humörsvängningar...min stackars älskling skrev världens gulligaste sms och jag typ totalsågar honom vid fotknölarna för jag var mitt uppe i värsta stresspåslaget (bråk med V och dammsugarn pajar mitt i städningen). När vi pratades vid nästa gång så bad jag om ursäkt och sa också att det är iof liiiite komplimang att jag är såpass trygg och älskar honom så mycket att jag vågar bete mig som Bitchen from hell. Älsklings kommentar var ju skönaste ever "du kanske kan va snäll och älska mig lite mindre då"? ;D Ledsen, men det är faktiskt omöjligt...
Jag kom på ett nytt uttryck som passar in på mig just nu, jag kanske är manoaggresiv? ;)

Jag kan ju inte sluta älska den som ser mig så klart, älskar mig med alla mina sidor, även dom mörka..vi är ju varandras speglar och pusselbitar, det går inte att ta bort bara sådär. Vi har våra olika och ändå lika egenheter och tillsammans blir vi en helhet där vi stöttar, kompletterar och stärker varandra...han har fått mig att växa som människa, för jag har fått utmana mina rädslor. Förra vintern hade jag aldrig kört annat än när det var ytterst nödvändigt, den här vintern har jag satt mig bakom ratten och trotsat både snöstormar och vidrigt väglag, bara för att jag vet vem som väntar i slutet av resan. Förut hade jag det jättejobbigt med mörkerkörning också, och visst jag blir fortfarande trött, men inte helt slut så benen darrar och ögonen sitter som på Marty Feldman...kärlek är verkligen något som stärker en inifrån och ut. Kärlek är en dyrbar gåva och jag är tacksam att jag får chansen att uppleva den tillsammans med min underbara Stefan...jag som trodde jag skulle sluta mina dar som en gammal intorkad nucka..

Men se det tänker jag inte gå med på nu längre när jag sett det gröna gräset frodas i min trädgård ;)
Och det var inte nån konstig metafor att jag behöver raka några vitala delar...bara en konstig mening utan mening ;D. Yepp, Lillan i ett nötskal. Jag bjuder på det. Puss på er ;)

Tjingeling...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I huvudet på en förvirrad böna..

Jag känner mig helt jäkla "off" just nu. Ibland, ett par gånger per år brukar jag behöva en timeout. För mig innebär det att jag får tid att sakta ner, känna och tänka efter vad som är mina tankar, utan att bli influerad av någon annans tycke och värderingar. Just för tillfället känner jag mig mer pressad än vanligt, har en massa beslut hängande i luften och jag kan själv inte påverka eller styra åt något håll på en del av dom, för det är andra människor som har den makten i sina händer.
Själv vet jag inte heller vilket ben jag ska stå på. Har senaste månaden fått fler och fler symptom från min gamla utmattningsdeppression. Svårt att hålla reda på tankar, känslor, tappar ordens betydelse, glömmer bort hur saker och ting stavas, allt jag inte skriver in genast i min kalender finns inte, det bara ramlar ut i ett svart hål..
Oftast så har jag ett schema öve vad jag ska göra under dagen. Söka jobb, skriva Cv och personliga brev t ex. Allt som ska göras utöver det blir jag helt utmattad av. Och tro mig, det hjälper inte med en promenad eller motion för att piggna till. Jag är så trött att jag måste ha en stödvila för att orka fungera som mamma sen när V kommer hem. Det är inget jag är stolt över, känner mig misslyckad som människa som inte ens klarar en vanlig dag.
Om jag hade ork och mod skulle jag be om sjukskrivning, men sist jag försökte fick jag avslag och då levde vi också under stor press och skyddat boende dessutom. Det var inte tillräckliga skäl enligt FK, och jag fick be soc om hjälp för att öht överleva den månaden...dit vill jag inte heller igen, det gör mig bara ännu mer stressad och får mig att m ännu sämre.
Återstår att hitta ett jobb fort som fan. Som jag orkar med att uföra gärna utan att avliva nån stackare verbalt eller bokstavligen. Plocka skit i skogen kanske, då behöver jag inte ta hänsyn till andra människor när jag inte är på topp (som nu).
Det är inte min starka sida att vara hänsynsfull och ödmjuk när jag mår dåligt, är världsbäst att stöta bort och såra andra människor. Just därför vill och behöver jag Timeout ibland, så jag kan rensa ur skiten och förhoppningsvis komma tillbaka starkare än innan, utan att ha behövt såra någon. Går ju sällan som jag tänkt mig, så nu har jag lyckats såra en fin människa jag absolut inte ville såra. Tjoho.
Och harpyan frodas och väntar i utkanterna för att ta hand om den sårade...så genomskinligt och ändå är det bara jag som ser beteendet...inte undra på att folk tror jag är knäpp och har ett högt kontrollbehov, de är tydligen bara jag som litar mer på folks kroppsspråk än vad munnen säger. Men kom för fan inte och gnäll sen när det visar sig att jag hade rätt...

Mina funderingar har faktiskt snurrat en hel del om jag kanske borde göra en egen utredning på mig själv också. Jag vet inte vad som händer då, tänk om jag skulle förlora vårdnaden om V ifall det blir en diagnos på mig? Kan det hända?
Skulle jag må bättre om jag gjorde en utredning? Fan vet. Å andra sidan skulle det kanske vara skönt att få lite svar, jag kanske inte är så värdelös som jag känner mig. Jag kanske "bara" behöver göra på ett annat sätt, som V behöver göra. För jag ser stora likheter...lååång startsträcka på mig. Det finns de som kallar mig "tretimmarslillan" eller Lillans "akademiska kvart", för att jag sällan kommer i tid. Jag kan planera iin i det sista, men jag kommer i stort sett alltid försent iaf. Jättekul med de kommentarerna när jag verkligen kämpat för att komma i tid. Känns lite som att det kvittar att jag ens försöker de gångerna. Förstår precis hur V måste känna sig i skolan när omgivningen inte förstår hur mycket hon jobbar för att göra "rätt". Det skulle ju vara ganska skönt att föstå mig själv också, vilket jag inte alltid gör. Ibland undrar jag själv var fan hästarna tog vägen och vem som släckte lyset...

Jag vet att jag kan verka förvirrad ibland (eller ofta) det beror på att en miljon tankar passerar hjärnbarken varannan minut på mig. Det verkar inte som om jag har nåt filter som kan filtrera bort det oviktiga "bakgrundsbruset", min hjärna blir hela tiden bombaderad med intryck. Ljud,ljus, färger och framför allt lukter skapar miljoner assosiationer och tankar hos mig. Jag begriper inte själv hur jag kan hjälpa V så bra som jag gör med allt detta virrvarr innaför pannbenet. Men vi är ju oftast hemma då, i vår trygga borg där jag känner igen alla ljud och kan sålla. Det är när jag kommer utanför dörren som det tar energi. Att storhandla mat på Willys är för mig lika uttröttande som att springa maran.
Förutom mitt eget hem finns det bara två platser som jag kan "stänga av" yttervärlden helt. Och det är hos min älskling och hos Bella & Co.
Det här var nog ett av mina mest förvirrade inlägg, men nu orkar inte min hjärna mer för idag. Välkommen till min hjärna och min vardag. Jag hoppas att mitt undermedvetna gör sitt jobb inatt så jag kan se klarare imorgon..
Så, gonatt alla fina, händerna under täcket..

Tjingeling