Vid första tillbakablicken/tanken så tänkte jag att 2013 varit ett ganska händelselöst år tills V började årskurs 6. Men vid närmare eftertanke så har det ju hänt en hel jäkla massa faktiskt. Jag kanske inte kommer ihåg exakta datum och så, men ett hum om när saker och ting skedde och hur jag mått har jag iaf koll på...
Januari
En relativt lugn månad bortsett från att a-kassan skickar brev hela tiden om ofullständiga och felaktiga uppgifter så dom inte kan besluta om a-kassa. En allmän gnagande känsla av att något inte är bra men kan inte sätta fingret på det.
Februari
Känner mig allmänt låg men håller skenet uppe, V får bättre hjälp i skolan och börja lysa lite extra vilket underlättar tillvaron. Känner att livet inte riktigt tagit den vändning jag vill, utan tvärtom börjar gå åt ett annat håll. Börjar inse att jag inte alls mår bra av kärleken, tvärtom känner jag mig kvävd. När jag själv inte "får" dippa i mående för att den andre då mår ännu sämre så jag måste trippa på tå med mitt eget..nej, orkar faktiskt inte det. Jag orkar inte vara den som håller ihop allt och alla jämt. Planerar, strukturerar, roddar, fixar, tröstar och alltid tar de tråkiga jobbiga bitarna det innebär att säga till barnen att det är dags att sova, sluta leka, titta på film. Eller vara den som försörjer oss alla. Tack, men nejtack. Om jag inte hade fått de tankarna och känslorna, då hade jag träffat rätt beträffande kärleken, för riktig kärlek gör man allt för, det tror jag på. Men nu kände jag så. Mer och mer för varje dag. Kanske låter ego och taskigt, men varför ska jag slita ont om jag inte kan göra det med samma kärlek som jag gör för min dotter?
Mars
Tar tjuren vid hornen och bestämmer mig för att det här inte går bra alls, jag måste göra slut. Gör så en solig dag och ska krasst erkänna att trots att jag kände mig som en stor skit som gjorde slut, så var lättnaden enorm när jag åkte därifrån. Känslan av frihet gjorde mig alldeles matt. Och känslan att jag måste lyssna inåt var otroligt stark. För vem ska jag leva för? Ska jag fortsätta knota, kämpa för att andra ska må bra och åsidosätta mig själv allt som oftast? Ska jag fortsätta att låta andra diktera vilka regler som gäller? Eller ska jag börja lite på mig själv, min egen förmåga och instinkt?
April,maj,juni,juli
Här hände en massa under dessa månader, men tidsmässigt har jag tyvärr ingen bra koll alls annat än att V slutar årskurs 5 och det känns otroligt jobbigt efter ett så bra samarbete med hennes mentor Louise. Alla barn med svårigheter som till exempel npf, borde få en egen Louise i skolan. Hon gjorde verkligen allt hon kunde, läste på fritiden om npf, stöttade, uppmuntrade, grät tillsammans gjorde vi ett flertal gr över Viktorias framåtkliv och prestationer.
Under denna period avslutade jag dessutom en flerårig djup vänskap, då jag kände att jag hamnade i kläm på ett sätt jag inte kunde hantera. Under samma period läggs även en annan vänskap "på is", då vännen kände sig åsidosatt under lång tid, vilket tyvärr var sant. Ett väldigt starkt beslut och en stor eloge för denna vän som kunde sätta sig själv först och tala om det. Jag har svårt att bibehålla relationer på ett bra sätt som funkar för alla parter, så på det sättet är jag nog inte världens bästa vän att ha. Ofta så finns inte orken eftersom jag är ensam med V 24/7 och behöver ha ständig beredskapsläge. Och ja, för er som undrar, så tar det energi för mig att umgås, fika och prata i telefon. Det är sådant som en del tycker är skönt och avslappnande, men för mig krävs det stor koncentration att hänga med i samtalet, sålla bort alla andra ljud, lukter och rörelser, så efter en trevlig fika är jag oftast rätt slut..även om jag tyckt det varit trevligt. Och nej, det är inget jag berättat öppet om förut heller för jag har själv inte blivit medveten om allt som tar min energi förrän i år..
Nu blev det lite "off topic" men skit samma, det är ju min blogg, jag ÄR off topic allt som oftast. Under denna period så började även äta LCHF. Det är det bästa jag gjort för min kropp ever. Har aldrig mått så bra rent fysiskt ska jag glatt erkänna!
Dumt nog halkade jag av banan i slutet av augusti och har dansat tango med sockerdraken sen dess. Ser ut och väger därefter också. Men nu börjar snart ett nytt år med nya friska tag som man säger. Skam den som ger sig! ;)
Augusti
Det blev helt klart månaden from hell med skolstart och den omedelbara krasch det blev för V redan första dagen. Flera års jobb att få upp hennes lust och vilja att gå till skolan försvann på bara några få timmar. Och dumt nog så var jag inte beredd på det. Jag visste att det skulle bli tuffare med högre krav, men trodde att det här kommer gå med en resurs. Men nej, det gick käpprätt åt helvete faktiskt. Det skar sig direkt med resursen som började prata barnspråk med V, så det var kört redan vid första meningen. Tack o lov blev det snabb reaktion av både mentor och ledning och V fick börja i den lilla klassen redan efter dryga två veckor. Med ny resurs som kom som en räddande ängel och dessutom visade sig vara en riktig guldklimp, så kunde V börja hämta sig och få stöd att komma igång. Tack vare Matilda (resursen) har jag kunnat lämna V i skolan med den trygga förvissningen att hon har det bra och gör framsteg, både socialt och i skolarbete.
September,Oktober
Jag lyckas med det otroliga att få ett timvikariat som ger lite extra slantar i plånboken. Ett timvik som lokalvårdare som jag trivs bättre med än jag räknat med själv. Har städat både på förskola och skola och känt att, jösses, det är sånt här jobb jag ska ha! Mår jättebra av att gå för mig själv, musik i öronen, måste inte jobba med de sociala bitarna hela tiden och samtidigt se och känna att jag gör nytta. Kan inte bli bättre. Eller jo, att höra av de andra tjejerna att dom uttryckligen ber chefen ringa efter mig känns jäkligt skönt. Dom sökte efter en fast lokalvårdare men tyvärr fick jag inte jobbet. Kan bero på att jag har svårt att börja klockan fem-sex på morgonen. Kan ju inte lämna V själv för hon klarar sig inte utan hjälp än. Och få Lss-hjälp var inte lika lätt som många tror, "det är ju bara att säga att du måste jobba", nja riktigt så enkelt var det ju inte. Vore en annan sak om jag redan hade ett jobb med obekväma arbetstider. Nu har jag inte det och kan inte söka sådana jobb eftersom jag inte har omsorg. Och jag kan inte söka omsorg innan jag har svart på vitt. Ja, ni fattar moment 22 där..
Under den här perioden startar även min basutredning hos psyk. Hoppsan, fick du kaffet i halsen nu? Nej, jag är inte galen. Det blir jag först när jag har papper på det..nej, lugn jag skojar. Eftersom V är liiiite lättare att prata med om sina funktionshinder (AST,Tourettes, ADHD för den som glömt) och har kunnat tala om vad hon upplever som svårt, jobbigt mm, så har jag själv upptäckt att det som jag trott berott på tuffa händelser kanske inte alls hänger på det. Det kan ju kanske vara så att jag själv också har npf. Så jag tog mig i kragen och bad om hjälp att hitta svar.
Det är inte lätt att sitta där i 90 min och vända sig själv ut och in. Jag kände mig otroligt trasig inombords efter första sessionen när jag väl hade landat hemma. Att blotta sig själv så mycket som man måste göra för att öht kunna få igång en utredning lämnar mig väldigt sårbar. Och med hösten i antågande, pressen att söka jobb effektivt, strukturera vardagen och alla andra krav för att "bara" få en fungerande vardag gör att jag brakar in i väggen med ljusets hastighet. Jag hinner inte ens blinka innan jag känner lukten av tapetklistret, för jag har varit på väg hit, sakta men säkert hela året utan att lyssna på varningssignalerna. Dumt.
November,December
Det går upp och ner med skolgången för V, hon börjar dippa ganska rejält (som jag förutspått att hon skulle efter "smekmånadstiden") före höstlovet. Kommer igen efter att ha haft lov och kämpar på. Jag är så jävla stolt över min tjej ska ni veta. Trots att det är otroligt tufft för henne så kämpar hon på. Och blir en tillgång för en del i den mindre klassen eftersom hon har skinn på näsan och, jag citerar, "skiter i vad andra tycker", och går med huvudet högt genom skolgården. Vågar gå till cafeterian, sällskapsrummet och överallt där alla andra NT-barn är. Hon skiter i om de andra tolvåringarna tittar snett på henne när hon leker häst på skolgården, eller något annat djur. För hon tycker det är mer konstigt att sluta göra det man tycker om för att andra tycker man är konstig.
Tråkigt nog får vi besked om att Matilda inte får fortsätta som resurs till V eftersom hon kommer att fortsätta gå i den lilla klassen (som från början var en nödlösning). Visst förstår jag att det är ekonomin som talar och ja, V har funnit sig till rätta i klassen. Med Matildas hjälp. Och jag säger såhär, visst utbildning i all ära, men KEMIN är minst lika viktig. Och jag hoppas att V inte kraschar som hon gjorde i början av terminen för då vete sjutton om jag får tillbaka henne till skolan alls. Det är det här många inte förstår, de tror att, "men nu kan du ju slappna av, det går ju bra". Ja, det gör det. Men sällan någon längre period eftersom även skolan tycker samma och börjar dra in på resurser, vilket i sin tur leder till krasch. And so on and on. Därför slappnar man sällan av som förälder till ett barn med npf. För det blir sällan några längre lugna perioder...
Jag lullar på, trött som en gnu, jobbar ibland och går allmänt på knäna rent mentalt. Har en andra session på basutredningen och får där höra att jag uppfyller kriterierna rätt bra för att göra en npf-utredning. Tufft att höra, samtidigt som det känns skönt att få lite svar att jag kanske inte varit lat och oduglig hela livet, som jag ofta känt mig när jag jämfört med vad andra åstadkommit i min ålder. Det lutar en hel del åt ADD och får även indikationer på något mer än social fobi. Kanske PTSD då jag har några traumatiska händelser i ryggsäcken som jag inte direkt jobbat med annat än skrapat på ytan.
Fyller även 40 år som brukar ses som en milstolpe i livet. Nu har jag inte åstadkommit något stort eller gjort karriär direkt (tar lite längre tid när man har ADD hahaha ;) men däremot hunnit få en del insikter om livet. Och där kommer även mina nyårslöften in. (och slutet på detta inlägg)
Att sluta jämföra mig själv med andra som lever normala liv är en insikt. Jag ska jämföra med mig själv, ingen annan kan vara måttstock i mitt liv.
Ingen annan än JAG kan och ska diktera mina villkor, bestämma hur jag mår och hur jag ska leva mitt liv. Jag tänker inte hymla med mitt mående för att andra inte kan hantera det eller vet vad dom ska säga.
Jag SKA bli en bättre mamma för V. Kämpa hårdare och tuffare för att hon ska kunna växa till det hon är ämnad för. Hon är så jäkla smart, vilket lärarna också märkt, och otroligt kreativ. Även om hon inte löser t ex matteproblem som man "ska" så hittar hon egna vägar. Får hon växa och bli positivt uppbackad på rätt sätt så kan hon få mer än godkänt (som rektorn tycker är ok). Varför nöja sig med stjärnorna när hon kan få månen?
Och med de löftena önskar jag er alla ett Gott Nytt År och hoppas att ni är rädda om er själva...livet är för jävla kort och skört för att blidka alla andra och sätta sina egna drömmar åt sidan. Det är en av de största sakerna folk ångrar på dödsbädden. Att dom inte vågade leva och uppfylla sina drömmar. Så lev och fortsätt med det DU drömmer om. Livet går inte i repris.
Ta hand om dig..
Tjingeling...................
