Jag har ingen aning..jag vet bara att inom mig pågår ett krig, ett känslomässigt sådant fullt av rädslor och maktlöshet. Senaste nio åren har jag varit ensamstående och blivit väldigt självständig, vilket gör att jag har vissa svårigheter att släppa garden helt, trots att jag vill så har jag jättesvårt. Som sådana här dagar som idag, när jag verkligen mått skit, både fysiskt och psykiskt så väljer jag ändå att stänga alla ute...inte av den anledningen att jag är ego, utan för att jag vill inte riskera att säga eller göra dumma saker som sårar någon. Eller det kanske är ego, fan vet.
Det som skrämmer mig just nu är att jag känner mig totalt maktlös inför tvivlen som rasar i mitt inre...fixar jag verkligen att ha en relation med någon? Vad i helsike har jag att bidra med?
Jag är svår bara att vara vän med liksom..hur fan ska någon orka leva med mig i en kärleksrelation med mina upp och nerperioder, egenheter och urusla morgonhumör..
För det är ju så att det är lite smekmånadskänsla såhär i början..eller det kanske bara är jag i vanlig ordning som försöker behärska mina mindre bra sidor ?
Vad som satt igång dessa tankebanor är, vad jag själv tror, helgens händelser...har haft en helt underbar helg, som jag försökte dra ut i det längsta så V och jag stannade kvar en bra stund hos älsklingarna i Köping. Att se våra barn leka och funka så himla bra tillsammans gjorde mig helt tagen där och då. Och att älsklings mamma tipsar om boende gjorde mig otroligt rörd,..och livrädd samtidigt. Jag vet inte hur dom kan tycka om den dom ser...jag är inte den lättaste människan på jorden direkt...usch, jag vet varken in eller ut just nu. Vet bara att jag är rädd att förstöra allt med mina svackor ner till avgrunden..
Det enda jag är säker på är att jag älskar Stefan...om det räcker får nog tiden utvisa..
Tjingeling..
tisdag 23 oktober 2012
söndag 14 oktober 2012
Livet leker..
Eller ja, så borde det få vara för oss alla eller hur? Åtminstone kan jag tycka att barn ska få ha sin leklust kvar så länge som möjligt. Varför det är så viktigt att elvaåringar ska bete sig och se ut som minivuxna övergår mitt förstånd. Att bli vuxen handlar i mina ögon om att ta eget ansvar för sig själv och sina handlingar, inte att gömma sig i mängden och se likadan ut som alla andra...
Idag gick vi för ovanlighetens skull ut och trängdes med halva Nykvarn på marknaden. Jag brukar annars undvika folkträngsel eftersom jag vet att vi båda får sånt stresspåslag av alla intryck, men det kändes som rätt dag för lite utmaningar..
Det som blev roligast för elvaåringen var hoppborgen. Det lyckligt glittrande ögonen som tindrade mot mig skulle jag kunna göra mycket för att få se varje dag!
Och jag själv är väldigt glad att V inte ser blickarna hon får ibland av sin oförstående omgivning...
Den första kom från snubben som tveksamt tog emot biljetten V hade köpt, ungefär som "eeh,va skämtar du?"och tittar på V med skeptisk blick tills han mötte mina ögon. De andra blickarna fick både hon och jag av de tre andra mammorna som hade sina barn i hoppborgen. En mamma blev tydligt så illa berörd att hon backade bort när jag ställde mig bredvid...sådant beteende skär verkligen i hjärtat och jag hoppas V aldrig ska behöva se och förstå vad blickarna betyder. Varför inte bara se glädjen i hennes ögon att hon får hoppa runt, lycklig över den flygande känslan man får i en hoppborg, istället för att haka upp sig på att hon är större än deras fyraåringar..?
Jag hade kunnat förstå om hon hade varit otrevlig eller hårdhänt mot de andra barnen, men V visar stor hänsyn och låter alla dom mindre barnen åka och skutta ner och väntar tills det är fritt innan hon själv rullar ner. Att se hur andra blir illa berörda av att se min ( i deras ögon) stora tjej i en hoppborg skrämmer mig. Hade jag inte bitit ihop tänderna så hårt för Vickans skull hade jag frågat varför dom blev så illa berörda, men just idag orkade jag inte vara stark. Jag kände att tårar av frustration och ilska över deras oförstånd låg för nära ytan....
Oron för hur framtiden kommer te sig för min skrutta kommer i vågor, platsen i specialklassen var visst inte alls så bergsäkert som jag trodde heller. Eftersom hon klarat målen för årskurs fyra så kanske hon inte har det behovet som behövs för att få specialundervisning. Först reagerade jag med att känna "vafaaaan, ska jag behöva slåss om det också nu..", men nu lägger jag energin på att få det att funka här och nu i den skolan hon går i. Med stor hjälp av resurs och hennes underbara mentor så fixar hon det. Och en stor fördel till är ju att hennes klasskompisar känner henne sen förskolan och tycker om henne för den hon är, och det hon behöver mest just nu är acceptans från sin omgivning...önskar så att hon kunde få det vart hon än är. Men trångsynta människor finns överallt, såna som bara kan leva efter sin egen måttstock hur man "ska" vara...
Vi pratade idag om vad i livet som är viktigt och jag berättade vad jag tycker är viktigt och ger energi tillbaka..det är (för mig )inte att tjäna så mycket pengar som möjligt, eller ha ett statusjobb. Jag vill ha ett arbete där jag kan göra skillnad för en annan människa, få se en annan människa växa och bli stolt över sig själv och vad han/hon åstadkommit. Få jobba med den inre kärnan som finns i oss alla. DET skulle ge mer än vad en fet lönecheck skulle göra...jag vill hellre mata själen med skön känsla än mata bankkontot med pengar. Självklart underlättar pengar mycket, men det kan aldrig ge lycka.
Vi pratade om kärlek och förhållanden också, att respekt för varandras olikheter är viktigt, därmed inte sagt att man ska ta skit från den man lever med, eller behöva trippa på tå. För alla har ett eget ansvar för sitt mående, det kan aldrig läggas över på någon annan. Det viktigaste är att veta sitt eget värde, att hitta någon som älskar en för den man är och älska tillbaka helt och fullt.
" Precis som du gjort, mamma?"(klok unge..)
Ja, precis som jag gjort. Efter en del halvbra och mindre bra förhållanden genom mitt liv har jag verkligen hittat rätt. En helt underbar man rakt igenom. Vi tänker lika, till och med skriver samma saker samtidigt till varandra. Och vi gör varandra lyckliga. Det känns så underbart bra så jag blir livrädd att det snart kommer en jävla smäll...vilket gjort att jag trots allt inte gett fullt ut av mig själv. För det gör ont som fan att mista den man tycker om.
Så egentligen mot min egen vilja har jag ändå hållt inne med den sista biten av mitt hjärta..tills för några dagar sedan. Då får jag helt plöstligt läsa att min älskling är på akuten och inväntar svar på röntgenbilder av hjärnan. Den skräcken jag kände då går knappt att beskriva...och att inte kunna vara där som stöd i en sådan stund...en förlamande maktlös känsla. Men satan i gatan vad den fick mig att vakna upp!
Alla mina idiotiska rädslor kändes med ens jäkligt oviktiga i det stora hela, när rädslan att förlora min älskling fick själen att gråta, insåg jag vad som är viktigt. Att jag älskar honom av hela mitt hjärta. Och han älskar mig tillbaka.
Jag ska ödmjukt erkänna att jag haft fördomar mot par som säger att dom älskar varann tidigt. Och börjar prata gemensam framtid. Är inte det liksom desperat har jag tyckt...
Nu förstår jag precis. Efter det bryska uppvaknandet för ett par dagar sen, så VET jag vad jag inte vill. Jag vill inte förlora dyrbara minuter utan min älskling vid min sida. Det gör galet ont i hjärtat och själen att vara åtskilda. Det här är en man jag vill bli gammal tillsammans med. Allt som händer gör det av en mening. Jag ser ljuset i tunneln jag vandrat i länge. Och det är inte ett tåg. Det är ren äkta kärlek som lyser.
Och med det tänker jag säga gonatt. Våga hoppa, du har bara ett liv.
Tjingeling
Idag gick vi för ovanlighetens skull ut och trängdes med halva Nykvarn på marknaden. Jag brukar annars undvika folkträngsel eftersom jag vet att vi båda får sånt stresspåslag av alla intryck, men det kändes som rätt dag för lite utmaningar..
Det som blev roligast för elvaåringen var hoppborgen. Det lyckligt glittrande ögonen som tindrade mot mig skulle jag kunna göra mycket för att få se varje dag!
Och jag själv är väldigt glad att V inte ser blickarna hon får ibland av sin oförstående omgivning...
Den första kom från snubben som tveksamt tog emot biljetten V hade köpt, ungefär som "eeh,va skämtar du?"och tittar på V med skeptisk blick tills han mötte mina ögon. De andra blickarna fick både hon och jag av de tre andra mammorna som hade sina barn i hoppborgen. En mamma blev tydligt så illa berörd att hon backade bort när jag ställde mig bredvid...sådant beteende skär verkligen i hjärtat och jag hoppas V aldrig ska behöva se och förstå vad blickarna betyder. Varför inte bara se glädjen i hennes ögon att hon får hoppa runt, lycklig över den flygande känslan man får i en hoppborg, istället för att haka upp sig på att hon är större än deras fyraåringar..?
Jag hade kunnat förstå om hon hade varit otrevlig eller hårdhänt mot de andra barnen, men V visar stor hänsyn och låter alla dom mindre barnen åka och skutta ner och väntar tills det är fritt innan hon själv rullar ner. Att se hur andra blir illa berörda av att se min ( i deras ögon) stora tjej i en hoppborg skrämmer mig. Hade jag inte bitit ihop tänderna så hårt för Vickans skull hade jag frågat varför dom blev så illa berörda, men just idag orkade jag inte vara stark. Jag kände att tårar av frustration och ilska över deras oförstånd låg för nära ytan....
Oron för hur framtiden kommer te sig för min skrutta kommer i vågor, platsen i specialklassen var visst inte alls så bergsäkert som jag trodde heller. Eftersom hon klarat målen för årskurs fyra så kanske hon inte har det behovet som behövs för att få specialundervisning. Först reagerade jag med att känna "vafaaaan, ska jag behöva slåss om det också nu..", men nu lägger jag energin på att få det att funka här och nu i den skolan hon går i. Med stor hjälp av resurs och hennes underbara mentor så fixar hon det. Och en stor fördel till är ju att hennes klasskompisar känner henne sen förskolan och tycker om henne för den hon är, och det hon behöver mest just nu är acceptans från sin omgivning...önskar så att hon kunde få det vart hon än är. Men trångsynta människor finns överallt, såna som bara kan leva efter sin egen måttstock hur man "ska" vara...
Vi pratade idag om vad i livet som är viktigt och jag berättade vad jag tycker är viktigt och ger energi tillbaka..det är (för mig )inte att tjäna så mycket pengar som möjligt, eller ha ett statusjobb. Jag vill ha ett arbete där jag kan göra skillnad för en annan människa, få se en annan människa växa och bli stolt över sig själv och vad han/hon åstadkommit. Få jobba med den inre kärnan som finns i oss alla. DET skulle ge mer än vad en fet lönecheck skulle göra...jag vill hellre mata själen med skön känsla än mata bankkontot med pengar. Självklart underlättar pengar mycket, men det kan aldrig ge lycka.
Vi pratade om kärlek och förhållanden också, att respekt för varandras olikheter är viktigt, därmed inte sagt att man ska ta skit från den man lever med, eller behöva trippa på tå. För alla har ett eget ansvar för sitt mående, det kan aldrig läggas över på någon annan. Det viktigaste är att veta sitt eget värde, att hitta någon som älskar en för den man är och älska tillbaka helt och fullt.
" Precis som du gjort, mamma?"(klok unge..)
Ja, precis som jag gjort. Efter en del halvbra och mindre bra förhållanden genom mitt liv har jag verkligen hittat rätt. En helt underbar man rakt igenom. Vi tänker lika, till och med skriver samma saker samtidigt till varandra. Och vi gör varandra lyckliga. Det känns så underbart bra så jag blir livrädd att det snart kommer en jävla smäll...vilket gjort att jag trots allt inte gett fullt ut av mig själv. För det gör ont som fan att mista den man tycker om.
Så egentligen mot min egen vilja har jag ändå hållt inne med den sista biten av mitt hjärta..tills för några dagar sedan. Då får jag helt plöstligt läsa att min älskling är på akuten och inväntar svar på röntgenbilder av hjärnan. Den skräcken jag kände då går knappt att beskriva...och att inte kunna vara där som stöd i en sådan stund...en förlamande maktlös känsla. Men satan i gatan vad den fick mig att vakna upp!
Alla mina idiotiska rädslor kändes med ens jäkligt oviktiga i det stora hela, när rädslan att förlora min älskling fick själen att gråta, insåg jag vad som är viktigt. Att jag älskar honom av hela mitt hjärta. Och han älskar mig tillbaka.
Jag ska ödmjukt erkänna att jag haft fördomar mot par som säger att dom älskar varann tidigt. Och börjar prata gemensam framtid. Är inte det liksom desperat har jag tyckt...
Nu förstår jag precis. Efter det bryska uppvaknandet för ett par dagar sen, så VET jag vad jag inte vill. Jag vill inte förlora dyrbara minuter utan min älskling vid min sida. Det gör galet ont i hjärtat och själen att vara åtskilda. Det här är en man jag vill bli gammal tillsammans med. Allt som händer gör det av en mening. Jag ser ljuset i tunneln jag vandrat i länge. Och det är inte ett tåg. Det är ren äkta kärlek som lyser.
Och med det tänker jag säga gonatt. Våga hoppa, du har bara ett liv.
Tjingeling
onsdag 3 oktober 2012
När rädslan tar över..
blir det sällan bra...så varför låta rädslan leda livet..?
Jag är antagligen lite mer rubbad än genomsnittet, eller rättare sagt mina presuppar och rädslor gör mig sådan...för jag funkar såhär att när jag väl börjar må bra och livet börjar se ljust ut, så sitter en ful liten jävel på min axel och snackar en massa skit. "Som att det är ingen ide' att öppna mitt hjärta helt för någon, för jag kommer bara bli sviken i vanlig ordning, då är det bättre att göra slut på lidandet nu innan den andre hinner göra det.."
Men nu har den lilla jäveln fått konkurens, för nu så kommer en liten ljuvare röst (även kallad hoppet) på min andra axel och viskar med ljus röst "jo,våga hoppa, du kan inte vinna om du inte hoppar", "det kommer gå bra, lita på vad hjärtat säger"..
Så för tillfället känner jag mig lite lätt scizofren. Vet inte vad jag ska vara mest rädd för, mig själv eller det jag känner..? O_o
Bara tiden kan ju utvisa om jag gör rätt val och som min underbara naprapat och livscoach sa, "du väljer själv om du ska tillåta dig att känna kärleken fullt ut i hjärtat eller om du ska låta rädslorna ta över så du inte kan njuta av känslan". Den meningen smackade rätt bra in my face...
Så med vetskapen om att mina braiga sidor slåss mot de mindre bra tänker jag våga hoppa...ska ta lite sats, men hoppa ska jag. Och det blir förr snarare än senare, för jag har ju för fanken bara ett liv!
Men först och främst ska jag hoppa i säng och sova, imorn blir en lång dag!
Tills vi hörs igen, våga chansa ;)
Tjingeling...
Jag är antagligen lite mer rubbad än genomsnittet, eller rättare sagt mina presuppar och rädslor gör mig sådan...för jag funkar såhär att när jag väl börjar må bra och livet börjar se ljust ut, så sitter en ful liten jävel på min axel och snackar en massa skit. "Som att det är ingen ide' att öppna mitt hjärta helt för någon, för jag kommer bara bli sviken i vanlig ordning, då är det bättre att göra slut på lidandet nu innan den andre hinner göra det.."
Men nu har den lilla jäveln fått konkurens, för nu så kommer en liten ljuvare röst (även kallad hoppet) på min andra axel och viskar med ljus röst "jo,våga hoppa, du kan inte vinna om du inte hoppar", "det kommer gå bra, lita på vad hjärtat säger"..
Så för tillfället känner jag mig lite lätt scizofren. Vet inte vad jag ska vara mest rädd för, mig själv eller det jag känner..? O_o
Bara tiden kan ju utvisa om jag gör rätt val och som min underbara naprapat och livscoach sa, "du väljer själv om du ska tillåta dig att känna kärleken fullt ut i hjärtat eller om du ska låta rädslorna ta över så du inte kan njuta av känslan". Den meningen smackade rätt bra in my face...
Så med vetskapen om att mina braiga sidor slåss mot de mindre bra tänker jag våga hoppa...ska ta lite sats, men hoppa ska jag. Och det blir förr snarare än senare, för jag har ju för fanken bara ett liv!
Men först och främst ska jag hoppa i säng och sova, imorn blir en lång dag!
Tills vi hörs igen, våga chansa ;)
Tjingeling...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)