Snart så är vårterminen för V slut och med det första etappen av henne lärande resa i livet, för till hösten väntar ny skola och årskurs 6. Helt otroligt vad tiden går fort, hon började ju ettan nyss...
Under fyran och femman har hon vuxit så otroligt mycket som människa min lilla tjej, med hjälp av otroligt tålmodiga mentorer och assistent som hjälpjag, har hon gått från att verkligen HATA skolan till att skutta dit på morgonen. Hon vet nu att hon inte är dum i huvudet eller för omogen att lära. Den här tjejen blir något stort, sa henne specpedagog på överlämningsmötet till nästa skola. Jag vet inte om det är möjligt att känna mer stolthet som mamma. Det mötet blev mycket bättre än jag väntat, hade tanken att "ska jag nu behöva börja om med kampen". Men icke. Här var det redan förberett inför hösten, assistent på väg att anställas i detta nu, och mötet var egentligen mest till för att jag skulle berätta mer om hur hon är. Det kändes väldigt ovant att berätta utan att behöva förklara så ingående, de var alla redan insatta i problematiken så det var mer att tydliggöra vad just V har svårt med, hur hon är som person mm. Återigen inflikade specpedagog att det här är en lättsam tjej som jobbar BRA med rätt motivation, det är svårt att inte ta henne till sitt hjärta sa hon, för hon berör en på djupet...
Vi kommer att få komma dit några dagar innan skolstart, för att V ska få "känna in sig" på skolområdet. Att få det bemötandet önskar jag fler kunde få. Jag är så otroligt tacksam över att allt går så smidigt som det gjort. Att Vickan har fått en lust att lära tack vare underbara mentorer. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dom för den grunden dom byggt för att Viktoria ska tycka det är roligt att lära och inte bara ett oöverkomligt "måste"...
Jag önskar så att fler föräldrar fick det stödet till sina barn, ALLA barn har rätt att lära, oavsett funktionshinder eller handikapp. Men tyvärr är det otroligt många barn som är hemmasittare pga skolan inte bemöter dom på det sätt dom behöver. Och för att göra saken lite "roligare" för redan skuldbelagda föräldrar så tjatar skolorna om "skolplikten", och det är bara att få dit ungen. "bara" är ett ord som jag lärt mig avsky, för det är fan inte så "bara" med våra barn. Att dag ut och dag in känna att man inte duger, inte fattar, inte passar in, inte hänger med, inte kan få hjälp att sålla vad som är relevant eller inte..det skulle ta knäcken på en vuxen rätt fort. Ändå ska barnen minsann tvingas till skolan, för det är lag på det. Att EN skoldag för ett barn med npf kan kännas som en hel arbetsvecka tas det ingen hänsyn till. För den som vill veta mer och engagera sig i hur våra barn kan få en bättre chans i framtiden så rekommenderar jag att läsa inne på http://kungoverlivet.wordpress.com/
Nu till något helt annat ämne. Mat. Dieter.Träning. Allt det har varit mer eller mindre problem för mig att få funktionellt och regelbundet. Jag orkar inte hålla på att väga maten, räknar kalorier och fundera på vad jag ska äta efter träningen för att inte vara konstant hungrig. Och ja, jag dricker tillräckligt med vatten. För 1½ år sedan skulle jag ju tappa vikt inför operationen och då letade jag efter en lättfattlig och någorlunda normal diet att följa och läste om både GI, lchf och viktväktarna. Det blev nåt mellanting, isodieten och visst jag tappade vikt. Men jag mådde skit, för jag var ofta hungrig och trött på att räkna intaget vs uttaget hela tiden. Jag vet att jag kikade på lchf då och tyckte att det här är ju helt sinnessjukt, man kan ju inte leva utan kolhydrater. Kommer inte ihåg vilken sida jag läste på, men det var uppenbarligen en med dålig information. (Man lever inte utan kh, man tar bort allt onödigt skit ur kosten vet jag ju nu. Som socker,pasta och mjöl mm.)
Så för fyra-fem veckor sedan fick jag lite mer inblick i lchf genom en väninna och började läsa mer på
http://www.kostdoktorn.se/
Jag kan säga att jag känner mig nästan heligt förbannad på vårdens dietförslag hur man "ska" äta när man har ibs, för det har då fan inte gjort min mage bättre, tvärtom jag har oftast haft en svullen åttamånadersmage. Efter första veckorna med lchf-kost sjönk min mage ihop med 4,5 cm!
Jag har aldrig mått så bra i magen som jag gör nu. Det är helt galet underbart att känna hur allt gift (läs socker) lämnar kroppen och jag mår BRA!
Jag har gjort sockeravgiftning två gr förut och det var mer plågsamt än att sluta röka. Den enda gången det varit jobbigt nu var när jag gjorde ett avsteg efter första veckan och åt Polly. Fyfan, det gör jag inte om, magen växte till det dubbla och det tog nästan en vecka innan den blev normal igen..
Förändringarna syns inte så mycket än, men JAG känner en sån otrolig skillnad i kroppen. Och att ha minskat 6 cm på fyra veckor är bra! Utan att vara hungrig dessutom!
Det är så spännande att märka alla förändringar som händer i både kropp och knopp. Jag känner mig inte alls lika svullen och tung i kroppen, godis är inte viktigt för mig längre, har inte det suget kvar. Att det någonsin skulle vara möjligt för mig att leva utan varken fysiskt eller känslomässigt sug trodde jag aldrig...
Från början var min tanke att jag skulle använda lchf som en hjälp att tappa all dövikt som jag släpar runt på (igen), men jag mår så jäkla bra att inte vara "kolhydratstinn"och plufsig, så när jag når min kropps idealvikt kommer jag fortsätta med en mer liberal lchf.
Det är också något som förändrats inom mig, jag har ingen bestämd vikt jag tänkt gå ner till. Jag ska se vad som händer och vart vikten hamnar (självklart inom rimliga gränser, vill ju ha mina kurvor kvar!) när kroppen själv får bestämma.
Träningen har jag inte fått riktigt regelbunden än, men det jobbar jag på. Vill inte tappa vikt för fort heller och se ut som ett dragspel, huden är ju inte 25 längre ;).
På tal om träning så körde jag två pass efter varann idag. Jag frågade V om hon trodde att jag skulle orka och fick till svar " det är väl klart, du är ju du". Att höra hennes tro på min förmåga värmde verkligen, för jag själv trodde inte riktigt på att jag skulle orka. För det är enda nackdelen just nu med lchf-kosten, jag får mjölksyra rätt fort. Som tur är går det över efter ett tag.
Men trots mjölksyran så känner jag mig ändå starkare och uthålligare än förut. Kanske är det den finska sisun som vaknat efter att jag sett och blivit inspirerad av Markus Nikula ( på http://www.biggestloserklubben.se/ ).Han kämpade på trots sina skador. Vecka efter vecka minus på vågen. Otroligt envis finne som vägrade ge sig trots att de flesta skulle legat och kvidit för länge sedan. Jag kan bara buga och beundra beslutsamheten. Och tacka för inspirationen att fortsätta även när det tar emot.
Nu är det dags för välbehövlig sömn, det är lite si och så med den vara ibland...
P.S kom ihåg, det finns bara en du, DU är unik och alldeles underbar. Just du. =).
Tjingeling....
