Den ena efter den andra händelsen senaste tiden har lett till nya tankegångar/insikter mm. Till att börja med min start med LCHF. Det är säkert en och annan som tänkt, "jaja, men det kommer ju gå som det brukar". Att jag går ner en del, men sen är tillbaka och moffar i mig och blir lite extra allt igen. Och så har det ju varit många gånger också. Skillnaden nu är att jag skiter faktiskt i om jag går ner 5 kg eller 25 kg. För de hälsovinsterna jag själv känner i min kropp är värd varenda dag med den underbart goda mat jag äter.
Alla rasar inte i vikt med LCHF, som många tror, annars gör man ju fel (en ursäkta, men typiskt manlig kommentar). Kan tillägga att det ÄR också en jäkla skillnad på en manlig kropp och en kvinnlig. En man har oftast inte förstört sin ämnesomsättning med jojobantningar som kvinnor ofta har. Dom har "bara" ätit för mycket. Vi kvinnor har ofta provat den ena dieten efter den andra, vilket gör dels att kroppen behöver hitta tillbaka till sitt eget grundläge och dels att kroppen kan ta en väldigt mycket längre tid på sig att läka helt enkelt. För mig tog det nästan fyra veckor innan jag faktiskt kände att kroppen hade fått sin egen matrytm. Jag har periodvis haft väldigt svårt att känna mättnads- och hungersignaler, det har kunnat vara ganska luddigt med dom signalerna. Nu känner jag riktigt i magen när det är dags att äta och jag får tydliga signaler när jag är mätt, så överäta finns inte längre i min värld. Väldigt skönt kan jag säga, att slippa den där äckelkänslan och illamåendet när jag ätit för mycket. OM jag nu skulle få i mig för mycket, så får jag ändå inte den där tunga paltkoman man får efter en pastamiddag...
Det jag kan tycka är tråkigt är andra människor reaktioner. Har fått höra bland annat "vaddå, kan du inte äta det där? Det är väl inget onyttigt, det är ju bara potatis"" eller "vad tråkig du är". Ja, visst är jag tråkig som har upptäckt vad min kropp mår bra av. Jag fattar inte grejen med folks reaktioner? Om jag hade gjort en undersökning hos doktorn och kommit fram till att det fanns en matallergi, då skulle ingen ens höja på ögonbrynen...men nu har jag gjort det valet själv att välja bort kolhydrater som jag känner att jag mår dåligt av.
Är det för provocerande kanske att jag vägrar sitta och moffa i mig socker och annat som min kropp( eller knopp!) mår dåligt av? Sticker det i ögonen att jag faktiskt inte vill ha!
Jag lider inte av det jag själv valt bort ur mitt skafferi, ingen har tvingat mig, jag vill inte äta mig fet och sjuk längre. Jag vill bara kunna fortsätta få må så bra som jag gör. Jag vill kunna och orka böja mig framåt utan att luften försvinner. Slippa uppblåst mage och näringsbrist. Visst, jag har inte rasat i vikt. Men jag har minskat 11.5 cm i midjan och tappat nästan 9 kg sen slutet av mars. Och jag har insett också att det är jag själv som väljer hur jag vill må. Jag kunde ha fortsatt att ljuga för mig själv att jag inte alls äter så mycket onyttigt, för jag har ju grönsaker på tallriken. Men allt där emellan då? En macka här, en chokladbit till kaffet, som gärna blir 2-3-4-5-6 stycken av bara farten för att jag sitter och läser. Klockan blir sent och magen kurrar, oj där slank det en tallrik yoghurt och flingor/mussli ner. Hmm, är jag inte lite ledsen, arg, besviken eller uttråkad också? Jo men där slank det ner lite mera choklad för att döva dom känslorna istället för att gör nåt åt känslan. Under en sån dag har man tryckt rätt många gånger på kroppens fettinlagringsknapp...man kan hitta hur många ursäkter som helst, men det är fortfarande ditt eget ansvar vad just du stoppar i dig och varför. Jag väljer att inte äta ihjäl mig. Vad du gör är ditt val.
För mig har vardagen blivit mycket roligare sen jag började med LCHF, för jag tycker numer att det är kanonkul att laga mat, det blir ju så jäkla gott med rena råvaror! Och jag och V kan äta samma mat oftast eftersom det är naturligt glutenfritt. Och innan någon får för sig att kasta sig på luren till soc kan jag tillägga att hon äter ris,pasta och potatis när hon vill. Däremot har hon själv valt att dra ner på mängden ketchup och sylt. Så om nån vill anmäla mig för det så bring it on.
På tal om min V. Nu lever ju vi inte som de flesta andra gör. Exakt hur mycket det skiljer sig fick jag en fundering på idag. Jag har mina bästa vänner som förstår väldigt mycket mer än många andra, men dom kan aldrig riktigt först fullt ut, för dom lever inte mitt liv varje timme och kan se den berg- och dalbana mitt liv med V utgör. Klart jag kan berätta till en viss gräns, andra saker måste man vara där och uppleva för att förstå till fullo. Varje dag. Nu är det ju som så att våra speciella barn har sin förmåga att lära sig hålla ytan stadig och neutral, så det inte syns vilket kaos det kan råda under den. Olika barn klarar av detta olika länge. För V beror det helt på dagsform och umgänge. Idag var en bra dag. Kanske för att vi hade träff med en annan mamma till ett speciellt barn. Jag vet bara att hennes gard är olika hög beroende på person. Nåväl. Till saken hör att denna underbara mamma kunde lätt se sitt eget barn i Vs mimik och beteende. Och påpekade också hur jag lugnar ner mitt tempo (kommer tyvärr inte ihåg det ordagrant) när jag pratar med V. Det blev ju ett par aha-upplevelser ala good feeling. Att känna igen sig och veta att det här är det agerandet som fungerar för våra barn. Ett agerande som jag tänkt att det är bara mitt och Vickans sätt att kommunicera. Att en annan människa än jag själv ser på mitt barn när en låsning är på väg att lätta, kändes enormt stort. Där andra ofta bara ser dålig uppfostran och bortskämda barn, ser vi ett barn med npf som behöver tid att tänka om och komma till plan B. Jag har nu fått två underbara nya vänskapsband i mitt liv som jag är otroligt tacksam över att jag har. Att prata med dom när livet är tufft, är bättre än någon kurator någonsin kommer bli, dom har insikten i hur det är att leva mitt liv för dom lever likadant.
Nackdelen med detta liv är att ingen utomstående vill leva så frivilligt. Det kanske går för en tid, men i slutänden så sliter det för mycket på relationer. Jag vet med mig själv att jag har ett STORT behov av egentid. Den lilla tid jag nu får för mig själv orkar jag inte alltid dela med andra, för med varannan helg ledig behöver jag ladda batterierna ordentligt inför nästa tvåveckorsperiod med roddning 24/7. I snitt är jag "ledig" fyra dygn/månad. Och det är nästan mycket för en familj med npf-barn. Eftersom det är rätt krävande ibland, (eller allt som oftast på nåt sätt) så är det inte det lättaste heller att hitta avlastning som är bra för ens barn. Och med bra menar jag någon som kan diagnoser mer än på papper, någon som är lyhörd,tålmodig och kan kliva ur sin egen värderingsroll om vem som bestämmer vad en tolvåring ska kunna och faktiskt låta barnets behov och nivå styra istället för det egna egot. Så de som undrar varför man inte "bara" skaffar en barnvakt fick ni svaret nu. Tro mig att det tar mer energi att få hem ett barn som hållit ihop i flera timmar/dagar för att inte vara "besvärlig"än det tar att alltid vara den omhändertagande. Då vet jag iaf hur dagarna ser ut.
Senaste månaderna vet jag att jag varit mer "off" än vanligt, det händer så mycket nu med V så jag har inte tid eller ork att vara social. Jag hade faktiskt en hel vecka ledigt för ett tag sen, men jag kommer knappt ihåg något från den veckan annat än att jag sökte en jävla massa jobb. Jag tror jag sov ovanligt mycket den veckan också. Sömnbrist är ju inget ovanligt förekommande i mitt liv direkt, och med tre år sen jag var ledig sist så hade jag nog en del att ta igen. Jag inser nu att jag låter mer och mer som en bitterfitta, men jag vete sjutton om jag kan annat? Att stå i affären och höra två mammor gnälla över att deras normalstörda barn kräver så mycket ( den ena skulle ringa och väcka sin, den andre påminna om att packa träningsväskan). För mig är det framgång att V igår vågade använda mixern och fixade att göra chokladbollar själv. Hon diskade och städade upp efter sig för första gången ever också. Använde trasan och torkade av diskbänken. DET är framsteg hos oss. Dels att hon ens tänkte så långt själv och att hon gick emot sina svårigheter med vatten och läbbiga material..
Nu blev det här kanske en aning snurrigt inlägg, jag är inte den piggaste hästen i brevlådan just nu.. tror jag fick 4 timmar sömn förra natten, och det blir väl nåt liknande inatt. Hör iaf att hon somnat nu så jag ska också pass på att krypa ner och domna bort...
Vill bara tillägga att jag är tacksam för er jag har i mitt liv, även om jag är dålig på att visa det och hör bara av mig periodvis ibland, så betyder ni mycket för mig. Så tack för att ni finns <3 nbsp="" p="">
Tjingeling.......
