Jag vet inte om det finns något vackrare att se än när min dotter har somnat trygg, mätt och tillfreds...ett lugn som slätar ut en ibland allvarligt rynkad panna..vad är det för tankar du går och bär på mitt lilla hjärta?
Du är det dyrbaraste jag har och jag känner mig så vilsen och maktlös ibland när jag inte kan nå fram, inte kan hjälpa dig med vad det är du bär på...
Tårar av förtvivlan och av rädsla att inte räcka till svämmar över..släpper ut sorg med tårarna och vaknar starkare imorgon..
Tårar och sömn har verkligen en helande och stärkande kraft...om tre veckor startar äntligen utredningen som jag hoppas ska ge både mig och Vickan en del svar och verktyg att komma vidare med. Jag har redan påbörjat ett samarbete med Vickans fröken så att jag i förhand får veta vad dom ska läsa/lära sig i skolan, då kan jag väcka hennes intresse hemma långt innan de börjar med ämnet i skolan. Om jag lyckas väcka hennes nyfikenhet så är hon också mer villig att lära sig...
Denna vecka ska hon få i uppdrag hemma att skriva små brev till bland annat gammelmormor, och då är det viktigt att skriva tydligt och fint så att mommo ser att läsa...lite finskrivningsträning utan att hon tänker på det med andra ord...det finns ju så otroligt många sätt att lära sig på, att hitta rätt metod kanske inte alltid är det lättaste, men när man väl hittat nyckeln så rasslar det till med en ordentlig fart i inlärningen...
Jag kommer aldrig ge upp, jag kommer att ha svackor och perioder av ren förtvivlan och misstro till mig själv när inget funkar, men aldrig att jag ger upp!
Min dotter är det viktigaste jag har i mitt liv och hon är värd varenda fight jag måste genomgå för att hon ska få växa och må bra...don't EVER believe you can win a fight against this mum,LIKE HELL I would give up....amor vincit omnia!
Tjingeling....
måndag 27 september 2010
måndag 20 september 2010
Lite smått o gott sen sist..
Det var ett tag sen jag skrev sist, men nu kände jag att det var dags igen...på en del fronter har det hänt mycket och en del har det stått still...på den andliga fronten känner jag att jag utvecklats och jag har bland annat haft min första egenguidade meditationskväll. Det var både kul och spännande, i början var jag lite nervös men sen fick jag ett sånt inre lugn och min röst flöt på bra. Otroligt skön känsla att kunna ge en guidad meditation, så det blir absolut fler gånger!
I tisdags blev det så dags att åka och testa bågskytte med Vickan o Bella för första gången. Jag kan tänka mig att efter första skjutomgången så glittrade 3 par ögon ikapp. Så himla roligt att se Vickan med fullt fokus, glittrande ögon och stort leende i en hel timme!!
Kan tillägga att det är första gången jag ser att hon själv tyckte hon var duktig (vilket hon också var, 3 träffar i mitten!!) och hon växte nog en halvmeter när hon fick beröm från Bella =) Bella var en jäkel på att få pilarna i mitten från första stund, och jag själv var inte så dålig heller. Jag måste ha använt pilbåge i ett tidigare liv eller nåt, för den satt som en smäck i handen (bågen alltså, inte pilen haha..) och det kändes så hemvant att anlägga pilen, sikta och släppa iväg den. En ljuvlig känsla!
Imorgon är det dags för andra och sista "prova på"-tillfället, sen måste man bli medlem i bågskytteklubben. Inte direkt ett svårt val, det är rätt självklart att vi ska fortsätta =). Jag tror att bågskyttet kommer att göra underverk med Vickans självkänsla SAMTIDIGT som hon har jäkligt kul..kan inte bli bättre =D. Så 3 gr/vecka kommer vi att roa oss för kung och fosterland...Jag har dessutom fått bågskyttet som sporre att sluta röka, för om jag och Vickan ska ha råd att fortsätta ha kul tillsammans så behöver jag lägga ciggen på hyllan, och det är den bästa motivationen jag kan få...
På tal om motivation, så har mina tankar på att öppna eget börjat bli än mer enträgna. Så jag behöver sätta mig och göra en affärsplan som jag kan presentera för AF och se om jag kan få hjälp...och jag kommer sen att behöva ER hjälp..att sprida ordet, ATT jag finns och vart jag finns...och vart jag kommer att finnas vet jag ju inte ens själv än...det får tiden utvisa...
I veckan som var så fick jag äntligen papper från NUBA-teamet som ska göra utredningen om min lilla skrutta. Det var en redig bunt med papper som skulle fyllas i av mig och hennes pappa, en herrans massa frågor. Jag kan bara hoppas att alla dessa frågor och utredningen kommer Vickan till hjälp framförallt. Det skulle vara obeskrivligt glädjande att få en dotter som trivs i skolan och VILL gå dit...
Så i slutet av oktober så kommer vi att ha ett första möte med en psykolog..jag hoppas det inte är någon boklärd torris för han/hon kommer bli sågad vid fotknölarna i så fall. Det behövs lite mer än att bara vara boklärd/teoretiker om man ska lyckas nå fram till Vickan vid ett första möte.
Här hemma var det som vanligt lite turbulent bland mina osynliga vänner igår söndag, fast nu var det så otroligt påtagligt att jag nästan kissade ner mig...stog i köket och fixade kaffebryggaren och känner att någon kommer och ställer sig bakom mig, självklart så sneglar jag över axeln med varenda hårstrå i givakt ( jag måste sett ut som en överdimensionerad igelkott eftersom jag sparar till vinterpäls nu..;) och köksskåpet som är rakt ovanför diskbänken bakom mig och ÖPPNAR SIG...jag studsade till rätt ordentligt fast mina ben kändes som amöbaklumbar...jag stog inte kvar i köket för att se vad mer som kunde hända, far ut i vardagsrummet och på med Tv:n..jag vet inte hur länge jag kan fega ur, det kommer väl en dag när dom får nog och talar om vad dom vill även om jag ramlar ihop i en darrande hög...men den dagen den sorgen..nu tänker jag iallafall gå och läsa en stund innan ögonen faller ihop..
Ta hand om er och fyll era dagar med KÄRLEK!
Tjingeling..
I tisdags blev det så dags att åka och testa bågskytte med Vickan o Bella för första gången. Jag kan tänka mig att efter första skjutomgången så glittrade 3 par ögon ikapp. Så himla roligt att se Vickan med fullt fokus, glittrande ögon och stort leende i en hel timme!!
Kan tillägga att det är första gången jag ser att hon själv tyckte hon var duktig (vilket hon också var, 3 träffar i mitten!!) och hon växte nog en halvmeter när hon fick beröm från Bella =) Bella var en jäkel på att få pilarna i mitten från första stund, och jag själv var inte så dålig heller. Jag måste ha använt pilbåge i ett tidigare liv eller nåt, för den satt som en smäck i handen (bågen alltså, inte pilen haha..) och det kändes så hemvant att anlägga pilen, sikta och släppa iväg den. En ljuvlig känsla!
Imorgon är det dags för andra och sista "prova på"-tillfället, sen måste man bli medlem i bågskytteklubben. Inte direkt ett svårt val, det är rätt självklart att vi ska fortsätta =). Jag tror att bågskyttet kommer att göra underverk med Vickans självkänsla SAMTIDIGT som hon har jäkligt kul..kan inte bli bättre =D. Så 3 gr/vecka kommer vi att roa oss för kung och fosterland...Jag har dessutom fått bågskyttet som sporre att sluta röka, för om jag och Vickan ska ha råd att fortsätta ha kul tillsammans så behöver jag lägga ciggen på hyllan, och det är den bästa motivationen jag kan få...
På tal om motivation, så har mina tankar på att öppna eget börjat bli än mer enträgna. Så jag behöver sätta mig och göra en affärsplan som jag kan presentera för AF och se om jag kan få hjälp...och jag kommer sen att behöva ER hjälp..att sprida ordet, ATT jag finns och vart jag finns...och vart jag kommer att finnas vet jag ju inte ens själv än...det får tiden utvisa...
I veckan som var så fick jag äntligen papper från NUBA-teamet som ska göra utredningen om min lilla skrutta. Det var en redig bunt med papper som skulle fyllas i av mig och hennes pappa, en herrans massa frågor. Jag kan bara hoppas att alla dessa frågor och utredningen kommer Vickan till hjälp framförallt. Det skulle vara obeskrivligt glädjande att få en dotter som trivs i skolan och VILL gå dit...
Så i slutet av oktober så kommer vi att ha ett första möte med en psykolog..jag hoppas det inte är någon boklärd torris för han/hon kommer bli sågad vid fotknölarna i så fall. Det behövs lite mer än att bara vara boklärd/teoretiker om man ska lyckas nå fram till Vickan vid ett första möte.
Här hemma var det som vanligt lite turbulent bland mina osynliga vänner igår söndag, fast nu var det så otroligt påtagligt att jag nästan kissade ner mig...stog i köket och fixade kaffebryggaren och känner att någon kommer och ställer sig bakom mig, självklart så sneglar jag över axeln med varenda hårstrå i givakt ( jag måste sett ut som en överdimensionerad igelkott eftersom jag sparar till vinterpäls nu..;) och köksskåpet som är rakt ovanför diskbänken bakom mig och ÖPPNAR SIG...jag studsade till rätt ordentligt fast mina ben kändes som amöbaklumbar...jag stog inte kvar i köket för att se vad mer som kunde hända, far ut i vardagsrummet och på med Tv:n..jag vet inte hur länge jag kan fega ur, det kommer väl en dag när dom får nog och talar om vad dom vill även om jag ramlar ihop i en darrande hög...men den dagen den sorgen..nu tänker jag iallafall gå och läsa en stund innan ögonen faller ihop..
Ta hand om er och fyll era dagar med KÄRLEK!
Tjingeling..
tisdag 7 september 2010
Skördat bajs, gräsklipparmördare och tickande klockor..
Som jag skrev i förra inlägget så tog vi en tur o skogen i söndags också och hittade lite mer kantareller och skogens svarta guld, svart trumpetsvamp!
Jag var väldigt nöjd med skörden men fick rätt dåligt samvete när jag såg på klockan att jag knatat runt med en förkyld unge i skogen i 5 timmar...inte för att vi remmade på i 180 direkt, det gör vi sällan (för vem fasen hinner se svampen då..?)men ändå...
Vickan var rätt nöjd med dagen själv, hon börjar bli rätt duktig på att hitta kantareller och soppar!
I måndags tog vi det lugnt så Vickan (och mitt dåliga samvete) fick vila, men det kan hända grejer även när man tar det lugnt...syrran fick mig att testa deras åkgräsklippare, haha, det var riktigt kul när jag fick in snitsen och rattade glatt runt på gräsmattan. Rena terapin faktiskt, för det är svårt att tänka en klar tanke i den ljudvolymen. Så jag sitter där i godan ro, känner hur jag börjar slappna av och liksom får ett skönt flow i det hela och rätt var det är så SCHLABABABANKNNNIRKPLOIINK....och gräsklipparn drog sin sista suck med ett kvävt stön...den terapeutiska känslan jag hade försvann som en shoppinggalen samlare på Ullared, HELVETE jag har dödat gräsklipparen!
Försökte smått desperat starta den igen men den gav bara ifrån sig ett kvidande mjiemjiemjie...(kan det betyda NEJ,LÅT MIG VARA, ONDA KVINNA på gräsklipparspråk??)
Med skamhatten i hand fick jag med tunga steg gå och meddela systra min att jag mördat deras gräsklippare...:/, syrran kom och försökte starta igång den och efter att vi flyttat den från stenen jag försökte klippa (som inte syntes under djungeln så ni inte tror att jag är helt pantad..)så fick hon igång den igen. Puh, snacka om lättnad!
Nu vet jag iallafall vart jag ska låta bli att klippa ;)
Idag fick jag nog min största skörd på kortast tid iallafall, dock inga härliga svampar, utan ett gäng mindre väldoftande bajshögar som lilla valpen generöst delade med sig varje gång jag gick iväg i nåt annat rum....tror hon måste vara från yttre rymden eller nåt för hon skiter med ljusets hastighet och liknar faktiskt en liten Gremling (men rätt söt ändå)den lilla skrutten!
Senaste året har jag börjat känna av ett ganska stort bebissug, vilket jag inte haft förut direkt,men sen har jag börjat tänka och känna efter vad det här suget kan bero på. Och _varför_ jag vill ha fler barn..en massa begrundande och analyserande har skett i min kropp och knopp, och det jag har kommit fram till är att det är min biologiska klocka som börjat klämta...och det är inget giltigt själ till att skaffa barn, bara för att kroppen fått för sig att tiden börjar rinna ut...jag tror faktiskt inte att jag kommer få fler barn, den känslan är ganska stark(inga egenhändigt skapade iaf). Den starkaste känslan är att jag vill kunna ge Vickan all den kärlek,tid och omsorg hon behöver för att kunna växa fullt ut, just hon kom till mig av en anledning och just jag fick förmånen att bli hennes mamma...
Ju mer jag utvecklas andligt, desto tryggare känner jag mig i mina inneboende kunskaper...dom finns där, jag behöver bara glänta på dörren,lite mer för varje gång...
Jag känner själv hur jag förändras,blir starkare, säkrare och idag fick jag höra av en underbar kvinna att det börjar synas i mina ögon...en inre styrka och ett lugn har planterat sig i min själ...en skön känsla att våga lita på mig själv och mina förmågor, mer och mer för varje dag...
Nu ska jag få i mig en sen kvällsmacka, sen ska jag gå i närkamp med kudden,åh min egen kudde! Saknat! Imorn väntar en härligt bortskämd förmiddag med härligt sällskap, få se om jag ser ut som en röd gris i ansiktet sen, jag ska få en ansiktsbehandling för första gången! Fett najs, som Vickan säger haha
Tjingeling..
Jag var väldigt nöjd med skörden men fick rätt dåligt samvete när jag såg på klockan att jag knatat runt med en förkyld unge i skogen i 5 timmar...inte för att vi remmade på i 180 direkt, det gör vi sällan (för vem fasen hinner se svampen då..?)men ändå...
Vickan var rätt nöjd med dagen själv, hon börjar bli rätt duktig på att hitta kantareller och soppar!
I måndags tog vi det lugnt så Vickan (och mitt dåliga samvete) fick vila, men det kan hända grejer även när man tar det lugnt...syrran fick mig att testa deras åkgräsklippare, haha, det var riktigt kul när jag fick in snitsen och rattade glatt runt på gräsmattan. Rena terapin faktiskt, för det är svårt att tänka en klar tanke i den ljudvolymen. Så jag sitter där i godan ro, känner hur jag börjar slappna av och liksom får ett skönt flow i det hela och rätt var det är så SCHLABABABANKNNNIRKPLOIINK....och gräsklipparn drog sin sista suck med ett kvävt stön...den terapeutiska känslan jag hade försvann som en shoppinggalen samlare på Ullared, HELVETE jag har dödat gräsklipparen!
Försökte smått desperat starta den igen men den gav bara ifrån sig ett kvidande mjiemjiemjie...(kan det betyda NEJ,LÅT MIG VARA, ONDA KVINNA på gräsklipparspråk??)
Med skamhatten i hand fick jag med tunga steg gå och meddela systra min att jag mördat deras gräsklippare...:/, syrran kom och försökte starta igång den och efter att vi flyttat den från stenen jag försökte klippa (som inte syntes under djungeln så ni inte tror att jag är helt pantad..)så fick hon igång den igen. Puh, snacka om lättnad!
Nu vet jag iallafall vart jag ska låta bli att klippa ;)
Idag fick jag nog min största skörd på kortast tid iallafall, dock inga härliga svampar, utan ett gäng mindre väldoftande bajshögar som lilla valpen generöst delade med sig varje gång jag gick iväg i nåt annat rum....tror hon måste vara från yttre rymden eller nåt för hon skiter med ljusets hastighet och liknar faktiskt en liten Gremling (men rätt söt ändå)den lilla skrutten!
Senaste året har jag börjat känna av ett ganska stort bebissug, vilket jag inte haft förut direkt,men sen har jag börjat tänka och känna efter vad det här suget kan bero på. Och _varför_ jag vill ha fler barn..en massa begrundande och analyserande har skett i min kropp och knopp, och det jag har kommit fram till är att det är min biologiska klocka som börjat klämta...och det är inget giltigt själ till att skaffa barn, bara för att kroppen fått för sig att tiden börjar rinna ut...jag tror faktiskt inte att jag kommer få fler barn, den känslan är ganska stark(inga egenhändigt skapade iaf). Den starkaste känslan är att jag vill kunna ge Vickan all den kärlek,tid och omsorg hon behöver för att kunna växa fullt ut, just hon kom till mig av en anledning och just jag fick förmånen att bli hennes mamma...
Ju mer jag utvecklas andligt, desto tryggare känner jag mig i mina inneboende kunskaper...dom finns där, jag behöver bara glänta på dörren,lite mer för varje gång...
Jag känner själv hur jag förändras,blir starkare, säkrare och idag fick jag höra av en underbar kvinna att det börjar synas i mina ögon...en inre styrka och ett lugn har planterat sig i min själ...en skön känsla att våga lita på mig själv och mina förmågor, mer och mer för varje dag...
Nu ska jag få i mig en sen kvällsmacka, sen ska jag gå i närkamp med kudden,åh min egen kudde! Saknat! Imorn väntar en härligt bortskämd förmiddag med härligt sällskap, få se om jag ser ut som en röd gris i ansiktet sen, jag ska få en ansiktsbehandling för första gången! Fett najs, som Vickan säger haha
Tjingeling..
lördag 4 september 2010
Liten höstskörd =)
Jag upptäckte ganska bryskt i förmiddags att det tydligen är Moshpitfestival i folkes park, det kändes som att få ett vrål rakt i ansiktet när jag klev ut på balkongen, not my kind of music...dessutom hörde jag min granne under mig prata om att ha fest (igen..blev för lite igår eller???)så jag valde att emigrera till min syster som bor på landet istället...passa på att hälsa på den nykommna valpen också :)
Min syster har även en femårig fin brun labbe som blev jätteglad när vi kom, så glad att han snodde Vickans happymeal-box i farten och drog iväg med hennes glutenfria hamburgare...vet inte vem som blev mest snopen, jag eller Vickan som blev av med sin lunch..kan ju påpeka att han aldrig gjort så förut, så vi hann liksom inte reagera förräns hamburgaren var ett minne blott..lillvalpen är jättesöt och vinglar runt på långa ben som en överförfriskad donna på stureplan, både kaxig och har inga problem att höras..:)
Vi beslöt oss för att ta en liten snabbsväng i skogen för att se om vi kunde hitta lite svamp, och tänk det gjorde vi!
Både björksoppar, kalle, gula kantareller och höstkantareller..mums, det blir svampmacka till frukost imorrn!
Imorrn blir det en sväng till, jag blir så glad när Vickan vill följa med och faktiskt längtar till imorrn när vi ska ut i skogen igen..skönt att veta att våra familjetraditioner förs vidare med glädje!
Och att hon tackade skogen för skörden också, det blir jag så stolt över!
Nu ska jag rensa dagens skörd och äta en bit pizza...
Tjingeling
Min syster har även en femårig fin brun labbe som blev jätteglad när vi kom, så glad att han snodde Vickans happymeal-box i farten och drog iväg med hennes glutenfria hamburgare...vet inte vem som blev mest snopen, jag eller Vickan som blev av med sin lunch..kan ju påpeka att han aldrig gjort så förut, så vi hann liksom inte reagera förräns hamburgaren var ett minne blott..lillvalpen är jättesöt och vinglar runt på långa ben som en överförfriskad donna på stureplan, både kaxig och har inga problem att höras..:)
Vi beslöt oss för att ta en liten snabbsväng i skogen för att se om vi kunde hitta lite svamp, och tänk det gjorde vi!
Både björksoppar, kalle, gula kantareller och höstkantareller..mums, det blir svampmacka till frukost imorrn!
Imorrn blir det en sväng till, jag blir så glad när Vickan vill följa med och faktiskt längtar till imorrn när vi ska ut i skogen igen..skönt att veta att våra familjetraditioner förs vidare med glädje!
Och att hon tackade skogen för skörden också, det blir jag så stolt över!
Nu ska jag rensa dagens skörd och äta en bit pizza...
Tjingeling
Höst på g och gripande filmer...
Höstens intåg börjar kännas mer och mer för varje dag...flyttfåglarna drar sig söderut, löven börjar ändra färg och mornarna börjar kännas lätt kylslagna...snart dags för vantar :). Jag kan tycka att hösten är underbar med all sin färgprakt och det känns i hela kroppen att det är dags att skörda moder jords gåvor...det som känns tråkigt är att skogarna ser mer ut som soptippar nu för tiden :(. Ibland kommer jag hem med mer skräp än vad jag hade med mig från början. Vart har respekten för vår natur tagit vägen?
Är det ren lathet eller okunnighet som gör att en del lämnar så mycket skit i skogen...?
Det jag tar med mig ut i naturen följer med mig hem också, skulle må bajs om jag inte vördade moder jord och städade upp efter mig...
Vilket leder mig till en film som jag tycker är jäkligt tankeväckande och gripande ända in i själen. Jag har nog sett Avatar 4-5 gr, och varje gång har jag fått en ny tankeställare. Det finns inte en chans att jag kan se den filmen utan att gråta för det skär så i hjärtat, speciellt den scenen när Hemträdet faller och man ser smärtan och fasan hos avatarerna...tänk er själva att er trygghet,livets nav och puls rycks ifrån er..huu ryser. Samtidigt kan jag få den känslan att det är precis det vi gör mot vår vördade Moder, sakta men säkert bryter vi ner henne tills inget skydd finns kvar...visst, vi som lever nu kanske inte kommer märka av det, men hur blir det med våra eventuella barnbarnsbarn..? Kommer dom ha en jord kvar att leva på, finns det ren luft och vatten som är drickbart..?
Jag tror att om jorden fick tiden och hjälp från oss så skulle hon bli frisk igen...men hur många skulle vara villiga att se utanför månadslönen och säker ekonomi för något som kanske ligger flera hundra år framåt i tiden. Earth our i all ära, men hur vore det om vi skulle testa att skänka vår _egen_ kärlek och energi under samma klockslag jorden runt?
Jag kanske ska starta en facebookgrupp med den saken i åtanke? För det vore så grymt häftigt att se hur många som skulle ställa upp världen över...tål att tänka på ;)
Kom gärna med förslag och/eller kommentarer...amor vincit omnia!
Tjingeling
Är det ren lathet eller okunnighet som gör att en del lämnar så mycket skit i skogen...?
Det jag tar med mig ut i naturen följer med mig hem också, skulle må bajs om jag inte vördade moder jord och städade upp efter mig...
Vilket leder mig till en film som jag tycker är jäkligt tankeväckande och gripande ända in i själen. Jag har nog sett Avatar 4-5 gr, och varje gång har jag fått en ny tankeställare. Det finns inte en chans att jag kan se den filmen utan att gråta för det skär så i hjärtat, speciellt den scenen när Hemträdet faller och man ser smärtan och fasan hos avatarerna...tänk er själva att er trygghet,livets nav och puls rycks ifrån er..huu ryser. Samtidigt kan jag få den känslan att det är precis det vi gör mot vår vördade Moder, sakta men säkert bryter vi ner henne tills inget skydd finns kvar...visst, vi som lever nu kanske inte kommer märka av det, men hur blir det med våra eventuella barnbarnsbarn..? Kommer dom ha en jord kvar att leva på, finns det ren luft och vatten som är drickbart..?
Jag tror att om jorden fick tiden och hjälp från oss så skulle hon bli frisk igen...men hur många skulle vara villiga att se utanför månadslönen och säker ekonomi för något som kanske ligger flera hundra år framåt i tiden. Earth our i all ära, men hur vore det om vi skulle testa att skänka vår _egen_ kärlek och energi under samma klockslag jorden runt?
Jag kanske ska starta en facebookgrupp med den saken i åtanke? För det vore så grymt häftigt att se hur många som skulle ställa upp världen över...tål att tänka på ;)
Kom gärna med förslag och/eller kommentarer...amor vincit omnia!
Tjingeling
torsdag 2 september 2010
Pusselbitar, annorlunda lekar (?) och själssyster..
En klok kvinna berättade för mig för att tag sedan att vi människor är som pusselbitar i varandras liv, ibland behövs det en bit för att komma framåt och utvecklas och när jag har hittat pusselbitar så har det ofelbart klickat till i mitt inre...
Nu har jag mött en underbar kvinna som tillfört en pussebit som fattats mig, nämligen kreativitet. I grund om botten har jag alltid varit en kreativ människa, men även en drömmare och på senare tid har drömstadiet tagit över utan att jag tänkt på det..(näe, det är ju svårt att tänka klart när man drömmer..döööh). Att få jobba och skapa med händerna är så otroligt kul och ger energi, och det märkte jag här om dagen hur mycket jag hade saknat det. Jag känner verkligen hur livsandarna virvlar runt i mina händer när jag får en träbit i näven, och jag har blivit grymt inspirerad till att börja slipa om gamla möbler och återbörda dom till livet...tack Sofia, du är en stor inspiratonskälla =). Och nu känner jag att jag fått tummen ur där solen aldrig skiner och vill verkligen måla om i Vickans rum också, inte en dag försent!
Vickans ögon lysste när jag sa att nästa månad så lägger vi undan pengar till färg och fixar om, hon vill självklart vara med och måla så det ska hon få göra :)
På tal om Vickan så har hon varit kanonduktig och tog mod till sig igår och frågade en av dom nya tjejerna i klassen om dom skulle leka, och det ville hon! Blir så glad att höra att Vickan vågar, fast hon tycker det är läskigt och riskerar att få ett nej...jag försökte förklara att dom andra barnen kanske också tycker det känns lite läskigt, för dom är det en helt ny skola med nya fröknar och klasskompisar. Dom hade iallafall haft roligt och lekt älgar,haha det hade jag velat se :D...idag hade dom lekt en..annorlunda lek kan man ju lugnt säga, dom hade lekt "fullisar" och raglat omkring och sluddrat. Jag kan ju tänka mig hur det såg ut...får hoppas att leken inte får fröken att tro att hon har alkoholiserade föräldrar ;), jag bör nog undvika att snubbla på skolgården kanske, kan ge fel intryck då hahaha, fast å andra sidan kan ju jag bli så jäkla obstinat ibland när jag ser hur andra rynkar på näsan eller tittar snett för att jag inte beter mig som en normal (läs TRÅKIG)förälder. Ibland undrar jag var alla köpt sina spett dom har kört upp i r*ven..dom måste va slut vid det här laget iaf, så många "stiffa" jag sett på sistone...jag är rätt frigjord av mig och står gärna och knäppar mig med Vickan oavsett var vi är, att jag har barnasinnet kvar betyder ju knappast att jag är ansvarslös och sämre förälder...jag kommer inte ens sluta skämta när jag är död!
Idag var jag med om en både lite skrämmande, men ändå häftig upplevelse, beror på hur man ser på det. För mig blev det ju en form av bekräftelse hur nära jag kan stå en annan människa förutom Vickan då, en själssyster på hög nivå..
Jag fick förmånen att vara hundvakt (eller näe hundsällskap snarare)ett litet tag idag till mina favoritpälsklingar och runt 13.40 far jag hemmåt för att möta upp Vickan efter skolan. När jag kommit en bit på väg så känns det som att hela jorden vändes upp och ner ungefär, totalsnurr och megapuls från ingenstans, fett obehagligt men jag lyckas ratta hem utan dikeskörning. När jag väl kliver ur bilen så har jag världens darrningar, börjar frysa och känner mig så matt att jag undrar hur i helsike jag ska ta mig upp för våra tre trappor. Väl hemma så bäddar Vickan (underbara unge!!)ner mig i soffan och jag flyter bort i ett dvalliknande tillstånd.
När jag sedan berättar detta för min bästaste väninna får jag höra att under just den tidsramen blev det jäkligt turbulent med ordentligt stresspåslag som följd för henne ( och ja gumman, skönt att veta att nåt stämmer mellan oss ;) hahaha, internskämt om ni andra undrar..). Det är inte första gången vi känner av varandra kan jag ju påpeka, men första gången det blivit en så stor reaktion...jag undrar lite faktiskt varför just nu? Var det pga händelsen i sig, eller för att jag kanske fortfarande är extra mottaglig efter min härliga meditationshelg...hmm tål att fundera på...under tiden ska jag faktiskt studera insidan av mina ögonlock...festina lente..
Tjingeling
Nu har jag mött en underbar kvinna som tillfört en pussebit som fattats mig, nämligen kreativitet. I grund om botten har jag alltid varit en kreativ människa, men även en drömmare och på senare tid har drömstadiet tagit över utan att jag tänkt på det..(näe, det är ju svårt att tänka klart när man drömmer..döööh). Att få jobba och skapa med händerna är så otroligt kul och ger energi, och det märkte jag här om dagen hur mycket jag hade saknat det. Jag känner verkligen hur livsandarna virvlar runt i mina händer när jag får en träbit i näven, och jag har blivit grymt inspirerad till att börja slipa om gamla möbler och återbörda dom till livet...tack Sofia, du är en stor inspiratonskälla =). Och nu känner jag att jag fått tummen ur där solen aldrig skiner och vill verkligen måla om i Vickans rum också, inte en dag försent!
Vickans ögon lysste när jag sa att nästa månad så lägger vi undan pengar till färg och fixar om, hon vill självklart vara med och måla så det ska hon få göra :)
På tal om Vickan så har hon varit kanonduktig och tog mod till sig igår och frågade en av dom nya tjejerna i klassen om dom skulle leka, och det ville hon! Blir så glad att höra att Vickan vågar, fast hon tycker det är läskigt och riskerar att få ett nej...jag försökte förklara att dom andra barnen kanske också tycker det känns lite läskigt, för dom är det en helt ny skola med nya fröknar och klasskompisar. Dom hade iallafall haft roligt och lekt älgar,haha det hade jag velat se :D...idag hade dom lekt en..annorlunda lek kan man ju lugnt säga, dom hade lekt "fullisar" och raglat omkring och sluddrat. Jag kan ju tänka mig hur det såg ut...får hoppas att leken inte får fröken att tro att hon har alkoholiserade föräldrar ;), jag bör nog undvika att snubbla på skolgården kanske, kan ge fel intryck då hahaha, fast å andra sidan kan ju jag bli så jäkla obstinat ibland när jag ser hur andra rynkar på näsan eller tittar snett för att jag inte beter mig som en normal (läs TRÅKIG)förälder. Ibland undrar jag var alla köpt sina spett dom har kört upp i r*ven..dom måste va slut vid det här laget iaf, så många "stiffa" jag sett på sistone...jag är rätt frigjord av mig och står gärna och knäppar mig med Vickan oavsett var vi är, att jag har barnasinnet kvar betyder ju knappast att jag är ansvarslös och sämre förälder...jag kommer inte ens sluta skämta när jag är död!
Idag var jag med om en både lite skrämmande, men ändå häftig upplevelse, beror på hur man ser på det. För mig blev det ju en form av bekräftelse hur nära jag kan stå en annan människa förutom Vickan då, en själssyster på hög nivå..
Jag fick förmånen att vara hundvakt (eller näe hundsällskap snarare)ett litet tag idag till mina favoritpälsklingar och runt 13.40 far jag hemmåt för att möta upp Vickan efter skolan. När jag kommit en bit på väg så känns det som att hela jorden vändes upp och ner ungefär, totalsnurr och megapuls från ingenstans, fett obehagligt men jag lyckas ratta hem utan dikeskörning. När jag väl kliver ur bilen så har jag världens darrningar, börjar frysa och känner mig så matt att jag undrar hur i helsike jag ska ta mig upp för våra tre trappor. Väl hemma så bäddar Vickan (underbara unge!!)ner mig i soffan och jag flyter bort i ett dvalliknande tillstånd.
När jag sedan berättar detta för min bästaste väninna får jag höra att under just den tidsramen blev det jäkligt turbulent med ordentligt stresspåslag som följd för henne ( och ja gumman, skönt att veta att nåt stämmer mellan oss ;) hahaha, internskämt om ni andra undrar..). Det är inte första gången vi känner av varandra kan jag ju påpeka, men första gången det blivit en så stor reaktion...jag undrar lite faktiskt varför just nu? Var det pga händelsen i sig, eller för att jag kanske fortfarande är extra mottaglig efter min härliga meditationshelg...hmm tål att fundera på...under tiden ska jag faktiskt studera insidan av mina ögonlock...festina lente..
Tjingeling
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)