förhandsläsning och nyårsångest..

"Doften av regnvåta granar hängde tung över den lerhala stigen, men kunde inte dölja den mer unkna odören av fjolårets löv och halvruttna svampar. Selina snubblade fram längs stigen med mjölksyran frätande i lårmusklerna och hjärtats tunga slag dunkandes i bröstkorgen. Hon kunde fortfarande känna skräckens klor skrapa mot hennes blottade själ. Vad i helsike var det hon hade varit med om..?
Hon var så utmattad att hennes synfält började bli suddigt i kanterna...eller var det utmattning?
Såg det inte lite..skevt ut där till höger? Ungefär som en av Salvador Dali's surrealistiska tavlor...konstigt..hon blinkade frenetiskt ett par gånger men det såg fortfarande skevt ut..va fan..?
Ett nervkittlande skrik fick henne att rycka till så att hon ramlade framstupa över de regnhala trädrötterna på stigen. Hon landade hårt på vänstra sidan och skrapade upp ett långt svidande sår längs revbenen..ett par sekunder var smärtan så intensiv att hon bara kunde ligga där och flämta..
Men hon kände vibrationerna i marken där hon låg och insåg att hon måste upp, upp, UPP och fortsätta innan dom kommer ifatt. Skynda, skynda!!
Vilka var "dom", undrade Selina för sig själv när hon på svajiga ben reste sig upp och fortsatte sin snubblande färd längs den trollska stigen..."

Ja, ni som läst min blogg tidigare vet ju att jag har en dröm om att skriva en bok eller två. Det där var ett smakprov på en av böckerna som finns i min hjärnbark. Ska få ner den på pränt med rätt rytm och ordval, vilket inte är det lättaste, men nu har jag börjat iaf =). Och eftersom jag är den jag är så kommer händelserna i boken till mig i olika ordning...inte "bara" att sätta sig och börja skriva ner från kapitel ett. Det som jag skrivit ovanför kanske blir i kapitel två eller tre..det får tiden utvisa..
Jag tar gärna emot feedback på det jag skriver, och förslag på förbättringar. Det är så lätt att bli hemmablind och använda samma typ av utryck och ord...

Nu var det ju inte alls det här jag hade tänkt blogga om från början, det rann bara ur mig på nåt konstigt vänster..Jag hade tänkt skriva om nyårsångest och starka kvinnor. Min mormor är en sådan, en stor förebild och stark kvinna i ett. Och på fredag är det tänkt att min älskling ska få träffa släktens matriark. Hon var så go när jag pratade med henne i telefon idag, så sa hon " gör nu inte pojkstackarn nervös nu, eller bygg upp några stora förväntningar. Då blir han bara besviken när han träffar en gammal tråkig tanta som mig". Jag själv kan inte påstå att jag tycker hon är tråkig direkt, jag vet vart jag har fått min sjuka morbida humor ifrån om man säger så ;). Däremot vet jag att hon är blyg i början.
Jag är också blyg i början när jag ska träffa nya människor. Speciellt de man vet är viktiga för ens pojkvän, då blir det extra jobbigt. Jag har nog aldrig upplevt det som en självklarhet att bli en del av en redan sammansvetsad familj. Förrän nu. På nåt sätt har jag "glidit in på min plats"och passar bra in i min pojkväns familj. Att faktiskt genuint tycka om människor som är viktiga i hans liv ger en fantastiskt känsla av samhörighet och gemenskap. Sist så var vi hos hanses bror, skulle pierca oss fina och dricka kaffe (fifan vad gott kaffe!). Ett ypperligt tillfälle att få höra och se vilken härligt sjuk humor som finns i familjen. My kind. Hehe, kan ju bara bli lyckad kväll då, vilket det blev. Jag fick en snygg piercing som jag bär med stolthet, asgott kaffe,en jäkla massa skratt och ett hjärta värmt av glädje. Älskling, jag hoppas du inser vilken underbar familj du har. Jag är lycklig över att vara en del av den, även om det för tillfället är på distans. Min egen familj är ju reducerad, så för mig känns det underbart att få känna mig så välkomnad av alla jag mött hittils.

Det här året är det första som jag inte sjunkit ner i ett svart hål än. Åren innan har jag vid den här tiden börjat se det mesta i mer svartdeppiga toner. Det kommer kanske alltid vara tungt inför jul och nyår, för hur den än är så saknar jag mamma fruktansvärt mycket mer då. Nyårsafton kommer alltid vara en tung dag, för varje år återupplever jag fasan och smärtan när jag hittade mamma, det kommer för alltid att vara inbränt i min själ. Jag vet inte riktigt om jag håller med om att tiden läker alla sår..vissa sår har för fransiga kanter för att kunna läka helt. Men det här året känns det ändock liiiite ljusare än förut och det är ett steg framåt!
Mamma var även hon en stark kvinna. Tyvärr insåg jag inte det förrän efter att hon gick bort, så jag fick aldrig chansen att få säga det till henne. Men jag tror hon vet ändå.
Jag är omgiven av starka kvinnor känner jag, levande som ickelevande. Min väninna som haft en helvetisk vecka är beundransvärt stark, jag tänker inte gå in på vad hon upplevt senaste tiden för det har ni inget med att göra, MEN, icke att förglömma kan jag ändå skriva att en starkare superwoman får man fan leta efter. En förebild som heter duga. Som vägrar låta livet köra med henne. Jag kan bara buga och känna mig oerhört stolt över att vara hennes vän. Så, när livet pissar på er, ta en dusch och börja om.
Var rädd om dig.
Tjingeling....
 

Ensam är inte stark...eller?

Eller på sätt och vis har jag ju levt så rätt länge, ensam men stark. Ensam har gjort mig stark. Skillnaden är nog mest betydelsen av ordet stark för mig. Förut tyckte jag att det var starkt av mig att inte be om hjälp, gråta tyst och oförmärkt,inte ställa krav på någon annan än mig själv...
Nu har jag insett att det är starkt att våga visa mig sårbar, visa mina tårar och ställa krav även på andra, inte bara på mig själv.
Jag har alltid varit fruktansvärt konflikträdd när det är jag själv som står i centrum. Att vara förkämpe för andra har jag inte haft problem med, men när det gäller mig har det varit svårare och oftast har jag hellre trampat på mig själv och min egen vilja till förmån för "husfriden". Så har det alltid varit för mig förut, till och med när jag blivit sårad av någon annan har jag hållt tyst. På nåt konstigt vänster har jag gått emot min vana senaste månaderna. Så trots att hjärtat bankat mig svettig har jag trotsat mina rädslor. Kanske småsaker i andras ögon, men stort för mig att våga uttrycka mig utanför min egen komfortzoon. Att ens våga starta en diskussion som handlar om mig och mina sårade känslor har inte ens funnits på min karta förut. Så jag har funderat en massa fram och tillbaka hur det kommer sig att jag nu vågar...till viss del beror det nog på åldern, någonstans på vägen har jag blivit vuxnare och insett mitt egenvärde.
Men största orsaken är att det har blivit så viktigt att få vara ärlig och sann med min underbaraste man/pojkvän/kille (vad man nu kallar det i min ålder). Inte dölja några brister eller rädslor. För den här mannen vill jag växa med. Bli en bättre människa med. Så vi blir starka tillsammans, som en obrytbar enhet...då funkar det ju inte med att trippa på tå eller låtsas som att allt är bra när det inte är det.
Definitivt inte med denna lyhörda människa som läser mig som en öppen bok och märker direkt när något inte är bra. Det blir ju liksom bäddat för missförstånd och sårade känslor åt båda håll då. Att någon SER mig så bra är skrämmande, samtidigt oändligt frigörande att inget kan döljas för dessa underbara ögon..

Jag är så lycklig i själen att våra vägar mötts, mitt motto är ju att allt händer av en mening. Det känns som att mitt liv hela tiden har varit på väg dit jag är nu. Som ett pussel börjar bitarna falla på plats, jag kan höra hur det klickar i min själ, bit för bit. Att kärleken till någon annan än mitt barn kan vara så stark är mäktigt och skrämmande och alldeles underbart. Jag önskar verkligen varje människa att få uppleva en sådan kärlek under sitt liv. Inget jag någonsin upplevt har förberett mig för det jag upplever nu...inte heller att känna igen mig så mycket i någon annan. Fan vi skriver,gör och säger saker samtidigt, flera gr per dag. För att inte tala om den ordlösa kommunikationen som hela tiden finns..som sagt, jag önskar varje människa samma lycka som jag upplever nu.
Jag kan inte tänka mig att jag behöver någonting mer i mitt liv, förutom en del praktiska lösningar då.
Det känns att min själ har hittat hem. Hemma är där min älsklings hjärta finns.
Så har du inte funnit din själs hamn kanske du behöver låta ditt hjärta ropa på sin tvilling...

Var rädd om dig.
Tjingeling...