Länge sedan jag skrev ett inlägg och mycket har hänt sen sist..jag kan inte låta bli att förundras att mitt liv genomgår dessa djupdykningar och chocktillstånd med jämna mellanrum. Har alla så? Jag kan ibland undra vad i helsike jag gjorde i mitt förra liv eftersom det här livets karma verkar vara så på hugget. Man brukar ju få samma läxa om och om igen tills man lärt sig att "göra rätt". Men nu får det fanemej vad nog. Jag fattar läxan!
Eftersom andra människor är inblandade i senaste tidens händelser tänker jag inte gå in på vad som hänt, så lågt tänker jag inte sjunka, även om vissa andra kanske smutskastar mig för att göra sin egen rygg ren från skuld. Den skulden bli man aldrig fri från _ever_. Jag bär en sån skuld själv, så jag vet. Den kommer sitta som en tagg och sprida sitt gift, sakta men säkert tills man gör rätt val. Just saying.
Och det är väl där min läxa kommer in har jag en stark känsla av. Jag har alltid satt andra först, och även backat med mina egna värderingar ibland ska jag skamset erkänna. Avskyr konflikter och är rädd att hamna i dom för då måste jag ta ställning och stå upp för sig själv. Men det här året har jag visst fått cojones av stål tydligen, för jag har insett att vem fan ska stå upp för mitt värde och vad mitt hjärta säger om inte jag gör det??
Om jag nu inte blir accepterad längre för att jag har en helt annan värdering än någon annan, tror i min dumma enfald att jag är snäll och ger den andre tiden hen behöver för att landa i allt det nya som hänt. Men efter tre-fyra veckor och återupptagandet av andra vänners sällskap och prat på fb inser jag att jag blir dissad. Det tog ett tag innan poletten trillade ner. Så nu har jag valt bort människor ur mitt liv igen. Känner att jag är fan värd mer än att bli behandlad som den som gjort fel, när mitt enda fel är att jag inte fick något val alls.. det valet togs ifrån mig av den som satte mig i sitsen mellan två hötappar. Jag säger bara en sak. Karma.
Vilket ledde mig till nästa mindre trevliga uppgift, att faktiskt lyssna på vad mitt hjärta sagt mig. Det är fullkomligt vidrigt att behöva såra människor och jag avskyr det, vilket gjort att jag förut stannat kvar i förhållanden längre än jag själv velat för att inte såra den andre. Och det är varken ärligt eller rättvist mot någon. Så jag valde att såra en fin människa med sanningen nu, så att även han kan bearbeta och gå vidare i sitt liv. Det är bara några dagar sedan och det känns fortfarande hemskt att jag sårat honom, men jag hoppas och tror att han kommer släppa och gå vidare fortare än han själv inser. Jag tvivlar på att han kommer vara singel så länge, en fin människa som han växer inte på träd och någon lycklig kvinna kommer se sin chans snart. Kunde jag så hade jag stannat kvar hos denna fina man, men mitt hjärta och min instinkt säger att han inte är rätt. Jag kan inte älska någon bara för att han är en bra människa. Ett tag funderade jag på om det är mig det är fel på? Är det därför mina förhållanden inte funkar? Är jag rädd för att känna och älska?
Men nej, det funkar inte för att det är inte rätt. Även om det nu kändes helt underbart i början och så rätt det kunde bli då, så känns det inte så nu. Jag tvivlar inte på att mina känslor var fel i början heller, jag kände verkligen att jag älskade honom. Men inte tillräckligt. Inte så det räcker för alla kompromisser som måste till, och hänsynstagande för att alla ska få må bra. Till slut signalerade V också att hon inte orkade. Hon har otroligt svårt för mindre/yngre barn, eftersom dels så är de oberäkneliga och väldigt "på" fysiskt. Då blir det extra jobbigt med bonusbarn som älskar fysisk beröring och inte förstår att alla inte gör det. Och att hon själv sa till att hon inte ville åka dit längre för att det blev så jobbigt är stort för henne att göra, då har hon slitit länge med sig själv. Vissa saker går inte att kompromissa med, och min dotters mående slår högre än hänsynen till andra. Och hade det varit rätt hade det inget av det varit jobbigt, som en klok kvinna sa till mig :).
Jag har sett glimtar av hans framtid, och den ser ljusare ut än han kanske är medveten om nu. Han kommer träffa den han ska dela livet och få fler barn med...
Det jag lärt mig under resans gång är att lita helt och fullt till min intuition, den talar alltid om för mig om det är rätt eller fel, och jag måste lyssna på de små signaler och vinkar den ger mig. Jag har också upptäckt att jag analyserar saker och händelser i efterhand. Under ett samtal kanske jag inte reagerar om nån inte är kongruent, det kommer oftast efteråt. Men min hjärna registrerar en hel del och sen talar instinkten om att nåt inte stämmer. Sen kanske jag inte vet vad det är, men huvudsaken är att lyssna inåt. För instinkten pratar hela tiden, bara jag lyssnar. Och hädanefter tänker jag lyssna noga.
Ingen kan ju säga åt mig att min instinkt är fel, den är aldrig fel för mig.
Få se om livet tycker jag har fått lära mig läxan nu att vara sann mot mig själv eller om det kommer några fler smockor. Jag känner iaf att även om det gör ont att ha gjort någon annan illa så är min själ glad att jag gör det som är rätt för mig, lite snabbare än jag brukat göra. Det kommer jag fortsätta med.
Till och börja med ska jag hålla mig borta från män och förhållanden ett bra tag framöver. Jag behöver landa i mig själv först och verkligen känna in vad jag behöver. Det kanske är som min mormor säger, jag är stark nog att leva ensam och klara det bra. Men vill jag det resten av livet?
Jag tror inte det.
Just nu är min högsta prioritering att se till att det ska fungera för V när hon går upp i sjätte klass till hösten. Jovisst, det är långt kvar dit, men jag lovar, har man ett barn med särskilda behov så behöver man gå på säkert fem gr så många skolmöten som någon som har "normalstörda" barn. Tack o lov har hon helt underbara mentorer som skrivit bra och tydliga åtgärdprogram, så jag hoppas att det blir en relativt smärtfri övergång, oavsett vilken skola hon hamnar i.
Drömmen om flytt finns kvar, och otroligt men sant så är V också helt med på den tanken. Men det lutar ju åt Eskilstuna i nuläget, där det finns skolor upp till gymnasiet och kanske större möjlighet för mig att få jobb och hjälp. Att bo närmre Moster Ia och farbror Ralph känns som en skön tanke. För att inte tala om närheten till Parken Zoo. Jag tänker väldigt långsiktigt där. Men det skadar ju inte att bo nära och börja etablera kontakter redan nu, för en ung tjej som verkligen älskar djur och drömmer om att få arbeta med dom i framtiden så kan det ju vara en bra start tänker jag...
Det vore ju huuuur häftigt som helst om jag skulle få jobbet som dinoskötare på Parken Zoo, fatta vilken lycka för V. Hon skulle ju lätt få vara assistent, min lilla teaterskrutta. Det var faktiskt nåt som hennes specpedagog sa på mötet sist, att den egenskapen måste hon ju få utveckla, hon är otroligt duktigt på imitation och gestalta djurens kroppsspråk...så ja, det är också en tanke, att se om det finns någon teaterkurs som kan passa..
Men det ska till lite praktiska saker för att få fart på livet. Nytt boende och jobb vore trevligt. Eller kanske en utbildning om jag nu kan hitta nån som jag känner att det klickar med. Vickan är inte den enda som behöver jobba hårt med motivationen om det blir tråkiga ämnen...
Först och främst behöver jag nog fixa bilen innan jag får körförbud på den. Nån som kan rekommendera en pålitligt verkstad som inte saltar räkningen för att jag är en okunnig kvinna?
Behöver byta styrled och rgv-ventilen. Hade det varit sommar hade jag nog försökt mig på det själv, men verkstan måste släcka en motorlampa och göra en framvagnsinställning iaf så det är väl lika bra att låta dom fixa det. Men om någon kan vara vänlig att tala om för mig OM det finns nån verkstad nära och bra (inte i Nykvarn, dit går jag aldrig mer) och hur mycket kalaset rimligtvis kan gå på, vore jag tacksam =)
Nu ska jag nog ta och förpassa min lekamen till viloläge, imorgon är det en ny dag och då tar jag nya livtag med råge! =)
Förresten! Varför i helsike heter det unicorn? UNI CORN? Har någon sett en häst med en majskolv på huvet nån gång? Bara undrar..
Nåja, hur som helst, var rädd om dig, du har bara ett liv! <3 p="">
Tjingeling...
