Jag vet inte om det är jag som läst för många romaner eller så, men jag känner mig en aningens lurad på konfekten som man säger. För jag trodde ju i min dumma enfald att jag skulle bli lycklig när jag blev kär!!??
Jag känner mig för i helsike inte lycklig! Jag känner mig miserabel för fan! Varför måste jag gå och kära ner mig i nån som bor så jäkla långt bort för??!
Eller ja,långt kanske är att ta i, men det tar iaf 1½ timme att köra enkel resa...en resa jag förvisso skulle göra varje dag för att träffa min älskling om inte bilen drack bensin som en törstig gnu...
Tåg var ju en aning knöligt och tar ju 4-5 timmar tur och retur, då är det lättare med bil för tiden känns ju mer dyrbar när man inte kan ses varje dag..
Den här längtan och saknaden är sjukt jobbig..att sakna någon så smärtsamt att det gör fysiskt ont. Och det skrämmer skiten ur mig, för jag vet att det innebär att han tagit en stor bit av mitt hjärta redan nu...vilket gör mig konstigt nog lite arg. Jag har varit så jäkla stark och oberoende senaste nio åren med allt som skett i mitt liv, och på loppet av några veckor känner jag mig som en geleartad amöba med stora svårigheter att formulera några som helst avancerade tankar...jag känner mer än jag tänker numer i hans sällskap. Vilket också gör mig lite förbannad för det tog mig ÅR att bygga upp min mur runt mitt trasiga hjärta.
Men han är ju murare så det är klart han vet hur han ska rasera den muren..genom att bara vara den underbara människa han är,dela med sig av sin underbara musik och humor som får mig att ömsom vilja slå honom, skratta mig redlös eller gråta för att hans musik är så vackert sorgsen...
Jag blir galen på tiden som rusar iväg varje gång vi ses...känns som vi bara hinner blinka innan det är dags att skiljas åt igen. Varje timme utan hans sällskap känns som en evighet, varje timme i hans sällskap känns som ett hjärtslag...
Jag känner själv hur jag famlar på kanten ner till kärlekens djupaste dal...skräckslagen för att våga känna efter mer än jag gjort...så min mentala känslobroms slår gnistor för tillfället samtidigt som hjärtat vrålar "GASA FÖR HELVETE DET ÄR GRÖNT"...lite lätt ambivalenta känslor sådär...
Allting händer av en mening är ju mitt motto...mitt liv verkar vara fyllt av en massa lärdomar, läxor och olika former av lidande på alla möjliga nivåer. Så nu ska jag göra ett allvarligt försök att lägga ner min stridsyxa som jag oftast viftar med när min tillvaro känns hotad. Och faktiskt bara go with the flow...vad säger du min älskling, låter det som en bra ide'? ;)
Få se vad som händer när jag inte gör som jag brukar.
Var rädd om dig och le varje dag..
Tjingeling
torsdag 27 september 2012
torsdag 20 september 2012
Nytt kapitel..
Tänk vad livet kan vara underligt ibland..för bara någon månad sen kände jag mest förtvivlan över hur jag skulle orka med vårt liv, Viktorias skolgång och min tydliga otur med mupparna på dejtingsajten...
Men i vanlig ordning så löser det sig (som skit brukar göra..)...Som det ser ut nu så kommer V att få börja i en mindre klass med bättre resurser senare i höst. Pedagogerna är välutbildade och vana att jobba lösningsriktat utanför boxen, så det känns kanon. Jag behöver "bara" få med V på tåget...i vanlig ordning är hon lite lätt "anti" mot tanken på det nya. Men i slutänden tror jag hon kommer
märka att det är ett bra ställe. Bara det att dom individanpassar hennes schema och ämnen efter hennes nivå, så att hon får lyckas, är ju guld för hennes självbild. För hon är rätt ojämn som det är nu..har ett otroligt ordförråd och är allmänbildad, men matten ligger henne knappast varmt om hjärtat.
Enligt rektorn för den mindre klassen så jobbar dom även med att lära sig strategier för att hantera sina funktionshinder, stress och hittar individuella lösningar på problem som kan uppstå. Just att dom jobbar lösningsfokuserat för varje elev istället för att snöa in sig på vilken diagnos elev må ha, säger mig att V kommer få växa och blomstra. Det är iaf min förhoppning. Tiden får utvisa om jag valde rätt eller inte...
Imorgon ska vi till aspergercenter och prova ut ett bolltäcke (eller kedjetäcke) och jag hoppas verkligen att det kommer hjälpa henne att få ro och somna bättre. Skulle vara så skönt att veta att hon får sömnen hon behöver...
Mer trevligheter händer i mitt liv, det konstiga är att jag känner mig lite ovillig att berätta...min blogg har ju varit ganska utlämnande många gånger förut liksom...fast det är ju det, jag har varit väldigt öppen om mig själv. Och eftersom en annan människa är inblandad så får jag försöka att bara delge min sida av det hela..
Om jag sårar någon nu så ber jag om ursäkt, men jag vill gärna kunna vara ärlig i min egen blogg. Jag vet att jag tidigare skrivit att jag aldrig varit sådär galet kär nångång. Nu vet jag med säkerhet att jag aldrig varit det..för jag är helt galet kär. I en underbar människa som jag började tro bara fanns i min vildaste fantasi.Han finns på riktigt. En människa som ser mig och ser min själ. Som ser mina tankar och rädslor och inte tycker jag är fånig. Som vågar tala om och visa för hela världen att vi hör ihop redan nu. En som jag kan få vara knas-Lillan med utan att känna mig som en galning...jag behöver inte tona ner eller låt bli att visa någon av mina "konstiga" sidor. För han tycker om mig precis som jag är.
Och jag tycker om honom galet mycket. Skrämmande mycket...på kort tid har han blivit en otroligt viktig människa i mitt liv. Så viktig att tanken på ett liv utan honom vid min sida gör ont...
Jag tänker på er som faktiskt sagt att jag har för stora krav, man kan inte få någon "allt i ett-människa", speciellt inte Lillan style med min andlighet och allt. Jag säger bara en sak. Jävlar vad fel ni hade. För han har alla egenskaper jag sökt. So in your face. Det finns en för alla, det gäller att inte tysta hjärtats rop, utan lyssna vart ropen skallar..
Med det säger jag gonatt..
Tjingeling ;)
Men i vanlig ordning så löser det sig (som skit brukar göra..)...Som det ser ut nu så kommer V att få börja i en mindre klass med bättre resurser senare i höst. Pedagogerna är välutbildade och vana att jobba lösningsriktat utanför boxen, så det känns kanon. Jag behöver "bara" få med V på tåget...i vanlig ordning är hon lite lätt "anti" mot tanken på det nya. Men i slutänden tror jag hon kommer
märka att det är ett bra ställe. Bara det att dom individanpassar hennes schema och ämnen efter hennes nivå, så att hon får lyckas, är ju guld för hennes självbild. För hon är rätt ojämn som det är nu..har ett otroligt ordförråd och är allmänbildad, men matten ligger henne knappast varmt om hjärtat.
Enligt rektorn för den mindre klassen så jobbar dom även med att lära sig strategier för att hantera sina funktionshinder, stress och hittar individuella lösningar på problem som kan uppstå. Just att dom jobbar lösningsfokuserat för varje elev istället för att snöa in sig på vilken diagnos elev må ha, säger mig att V kommer få växa och blomstra. Det är iaf min förhoppning. Tiden får utvisa om jag valde rätt eller inte...
Imorgon ska vi till aspergercenter och prova ut ett bolltäcke (eller kedjetäcke) och jag hoppas verkligen att det kommer hjälpa henne att få ro och somna bättre. Skulle vara så skönt att veta att hon får sömnen hon behöver...
Mer trevligheter händer i mitt liv, det konstiga är att jag känner mig lite ovillig att berätta...min blogg har ju varit ganska utlämnande många gånger förut liksom...fast det är ju det, jag har varit väldigt öppen om mig själv. Och eftersom en annan människa är inblandad så får jag försöka att bara delge min sida av det hela..
Om jag sårar någon nu så ber jag om ursäkt, men jag vill gärna kunna vara ärlig i min egen blogg. Jag vet att jag tidigare skrivit att jag aldrig varit sådär galet kär nångång. Nu vet jag med säkerhet att jag aldrig varit det..för jag är helt galet kär. I en underbar människa som jag började tro bara fanns i min vildaste fantasi.Han finns på riktigt. En människa som ser mig och ser min själ. Som ser mina tankar och rädslor och inte tycker jag är fånig. Som vågar tala om och visa för hela världen att vi hör ihop redan nu. En som jag kan få vara knas-Lillan med utan att känna mig som en galning...jag behöver inte tona ner eller låt bli att visa någon av mina "konstiga" sidor. För han tycker om mig precis som jag är.
Och jag tycker om honom galet mycket. Skrämmande mycket...på kort tid har han blivit en otroligt viktig människa i mitt liv. Så viktig att tanken på ett liv utan honom vid min sida gör ont...
Jag tänker på er som faktiskt sagt att jag har för stora krav, man kan inte få någon "allt i ett-människa", speciellt inte Lillan style med min andlighet och allt. Jag säger bara en sak. Jävlar vad fel ni hade. För han har alla egenskaper jag sökt. So in your face. Det finns en för alla, det gäller att inte tysta hjärtats rop, utan lyssna vart ropen skallar..
Med det säger jag gonatt..
Tjingeling ;)
måndag 10 september 2012
Life is a f'cking roller coaster..
Ja, det borde jag väl veta vid snart 40 års ålder kan man tycka...ibland blir jag bara lite less på de tvära kasten för jag hinner för sjutton inte med...
Men på nåt sätt så är det så typiskt mitt liv att när det väl verkar lugna ner sig på alla fronter så händer det något som ställer livet på ända. Igen. För hundrafemtielfte gången liksom...jag tror inte jag haft ett år utan några händelser sen 2003. Kan ju undra ibland, varför just jag? Vad i helsike gjode jag i mitt förra liv? Måste ha varit en riktig pain in the as liksom...
Visst, jag får mina ordentliga "dippar" på en dag eller två, och då kan jag verkligen sjunka lågt. Som nu i lördags var jag väl inte mitt bästaste jag direkt och var grymt otrevlig mot någon jag tycker om, och jag tackar min lyckliga stjärna för den människans toleransnivå...
Men så fan heller att jag tänker ge vika. Livet får kasta skit på mig i omgångar best fan det vill. Jag kan titta på min dotter ibland och tänka att här finns genuin själstyrka i sin renaste form. Och glöm att jag tänker låta någon förstöra det. Hon ska få vara den underbara människa hon är, med allt vad det innebär. Och hon ska få känna att hon är älskad och accepterad oavsett vart hon befinner sig och vad hon kan och inte kan.
Idag var vi på besök hos en välrenommerad smärtläkare, som bemötte henne så jäkla bra! En del verkar ju tro att det är bra att prata som till en treåring till npf-barn, men han var väldigt lyhörd och pratade på hennes nivå. tack o lov, hon verkligen avskyr när folk nästan pratar "bebisspråk" för det får henne att känna sig dum i huvet. Och det är hon ju knappast. Det fick läkarn erfara när hon sitter och säger att hon lite ont i sin scapula ibland också, hahaha ;). Han visste ju inte då att jag är massör så han tapade hakan lite grann..
Men, det han kom fram till var att all smärta som sitter i hennes kropp är pga alla (för henne) stressade situationer hon hamnat i. Där hon inte vet hur hon ska göra eller bete sig, och omgivningen varken är förstående eller villig att lära om. En fet jävla highfive in your face till de som tror och tycker diagnoser bara är båg. Ingen elvåring går runt och låtsas ha ont i kropp och själ för att få sin vilja fram. Speciellt inte V, hon har inte ens det tänket. För så jäkla kul är det inte att åka på diverse undersökningar, ta blodprover och allt när man har svårt för fysisk beröring från andra...
Det är egentligen helt sinnesjukt att ett barn i nutidens samhälle öht ska behöva känna sig så utanför och annorlunda att hon får stressymptom. Elva år! Fattar inte tänket att alla ska in i samma box. FUCK THE BOX, säger jag bara! Se människan, individen och få denne att känna sig uppskattad för sitt kunnande. Uppmuntra mer istället för att lägga så jäkla tunga kravbördor...för alla barn vill lära sig med rätt motivation. Är du kass som lärare så bli bättre då för fan.
Som tur är så har V tur med sin mentor i skolan. Hon är en guldklimp, en sällsynt diamant som gör allt hon kan för att det ska funka så bra som möjligt!
Nu i veckan ska jag besöka en rektor som har en mindre klass som kanske skulle passa Viktoria, då de flesta har liknande svårigheter. Det är sjukt svårt att veta hur jag ska tänka/göra så att det blir bäst för henne i slutänden. För barnen i den klassen hon går i nu känner ju henne sen förskolan och har en helt annan tolerans än de barn som inte mött henne. Hon är omtyckt av sina klasskamrater, och det kan jag tycka är enormt viktigt för hennes självbild. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får...och bara för att de andra barnen har liknande diagnoser betyder det inte att dom automatiskt funkar bra ihop som en del verkar tro.
Jag inser nu att jag kommer få planera om vår "fritid" ordentligt, för hon kommer behöva bland annat massage 2-3 gr i veckan för att lösa upp alla spända muskler. Jag tror jag ska börja jobba med henne kinestetiskt igen också...skulle behöva ha ett par timmar extra per dygn, går det att ordna tro?
Eller jag kanske ska klona mig istället så jag hinner med allt annat som ska göras också. Hemmet kommer numer långt ner på prio-listan...nu nickar säkert nån och tänker "varför sitter hon och bloggar istället för att städa då..", jo för att jag är ingen duracellkanin. Datorn,bloggen,fb är mitt andningshål, min paus från verkligheten...en paus som är jäkligt viktig om jag ska orka. För som jag skrev i början. Fan heller att jag tänker ge vika. Och då behöver jag min styrka och energi till viktigare saker än att fundera på varför mina strumpor ser ut som fårtofflor var och varannan dag..
Så, nu har jag fått ur mig lite skit och jag tackar dig som läste ända hit =).
Nu ska jag leta fram min feelgoodlista och njuta en stund till av kaffet,livet och hitta mer skön musik....ta hand om dig. Ja just DU. =)
Tjingeling...
Men på nåt sätt så är det så typiskt mitt liv att när det väl verkar lugna ner sig på alla fronter så händer det något som ställer livet på ända. Igen. För hundrafemtielfte gången liksom...jag tror inte jag haft ett år utan några händelser sen 2003. Kan ju undra ibland, varför just jag? Vad i helsike gjode jag i mitt förra liv? Måste ha varit en riktig pain in the as liksom...
Visst, jag får mina ordentliga "dippar" på en dag eller två, och då kan jag verkligen sjunka lågt. Som nu i lördags var jag väl inte mitt bästaste jag direkt och var grymt otrevlig mot någon jag tycker om, och jag tackar min lyckliga stjärna för den människans toleransnivå...
Men så fan heller att jag tänker ge vika. Livet får kasta skit på mig i omgångar best fan det vill. Jag kan titta på min dotter ibland och tänka att här finns genuin själstyrka i sin renaste form. Och glöm att jag tänker låta någon förstöra det. Hon ska få vara den underbara människa hon är, med allt vad det innebär. Och hon ska få känna att hon är älskad och accepterad oavsett vart hon befinner sig och vad hon kan och inte kan.
Idag var vi på besök hos en välrenommerad smärtläkare, som bemötte henne så jäkla bra! En del verkar ju tro att det är bra att prata som till en treåring till npf-barn, men han var väldigt lyhörd och pratade på hennes nivå. tack o lov, hon verkligen avskyr när folk nästan pratar "bebisspråk" för det får henne att känna sig dum i huvet. Och det är hon ju knappast. Det fick läkarn erfara när hon sitter och säger att hon lite ont i sin scapula ibland också, hahaha ;). Han visste ju inte då att jag är massör så han tapade hakan lite grann..
Men, det han kom fram till var att all smärta som sitter i hennes kropp är pga alla (för henne) stressade situationer hon hamnat i. Där hon inte vet hur hon ska göra eller bete sig, och omgivningen varken är förstående eller villig att lära om. En fet jävla highfive in your face till de som tror och tycker diagnoser bara är båg. Ingen elvåring går runt och låtsas ha ont i kropp och själ för att få sin vilja fram. Speciellt inte V, hon har inte ens det tänket. För så jäkla kul är det inte att åka på diverse undersökningar, ta blodprover och allt när man har svårt för fysisk beröring från andra...
Det är egentligen helt sinnesjukt att ett barn i nutidens samhälle öht ska behöva känna sig så utanför och annorlunda att hon får stressymptom. Elva år! Fattar inte tänket att alla ska in i samma box. FUCK THE BOX, säger jag bara! Se människan, individen och få denne att känna sig uppskattad för sitt kunnande. Uppmuntra mer istället för att lägga så jäkla tunga kravbördor...för alla barn vill lära sig med rätt motivation. Är du kass som lärare så bli bättre då för fan.
Som tur är så har V tur med sin mentor i skolan. Hon är en guldklimp, en sällsynt diamant som gör allt hon kan för att det ska funka så bra som möjligt!
Nu i veckan ska jag besöka en rektor som har en mindre klass som kanske skulle passa Viktoria, då de flesta har liknande svårigheter. Det är sjukt svårt att veta hur jag ska tänka/göra så att det blir bäst för henne i slutänden. För barnen i den klassen hon går i nu känner ju henne sen förskolan och har en helt annan tolerans än de barn som inte mött henne. Hon är omtyckt av sina klasskamrater, och det kan jag tycka är enormt viktigt för hennes självbild. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får...och bara för att de andra barnen har liknande diagnoser betyder det inte att dom automatiskt funkar bra ihop som en del verkar tro.
Jag inser nu att jag kommer få planera om vår "fritid" ordentligt, för hon kommer behöva bland annat massage 2-3 gr i veckan för att lösa upp alla spända muskler. Jag tror jag ska börja jobba med henne kinestetiskt igen också...skulle behöva ha ett par timmar extra per dygn, går det att ordna tro?
Eller jag kanske ska klona mig istället så jag hinner med allt annat som ska göras också. Hemmet kommer numer långt ner på prio-listan...nu nickar säkert nån och tänker "varför sitter hon och bloggar istället för att städa då..", jo för att jag är ingen duracellkanin. Datorn,bloggen,fb är mitt andningshål, min paus från verkligheten...en paus som är jäkligt viktig om jag ska orka. För som jag skrev i början. Fan heller att jag tänker ge vika. Och då behöver jag min styrka och energi till viktigare saker än att fundera på varför mina strumpor ser ut som fårtofflor var och varannan dag..
Så, nu har jag fått ur mig lite skit och jag tackar dig som läste ända hit =).
Nu ska jag leta fram min feelgoodlista och njuta en stund till av kaffet,livet och hitta mer skön musik....ta hand om dig. Ja just DU. =)
Tjingeling...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)