Skolstart och meditationshelg.. .

Jaha, så har då skolan dragit igång igen. Jag hade tänkt mig att det skulle få bli en nystart för Vickan med en chans att få nya kompisar i nya klassen. Men riktigt så verkar det ju inte bli i år heller, dels hade ingen lust att leka med henne, alla var redan upptagna med andra kompisar, och dels så väljer Vickan hellre att leka själv istället för att kompromissa och leka "tråkiga"lekar i grupp. Jag kan känna mig lite orolig när hon väljer att ställa sig utanför gruppen och hellre leker själv på sina egna villkor, samtidigt som jag måste beundra hennes otroliga styrka att hon klarar av att göra så. Hur länge det kommer att funka att göra så vete sjutton, men att hon inte trivs med skolan blev ganska tydligt imorse. Det var mindre roligt när hon nästan hängde kvar på min arm när jag skulle gå, att hon bad mig stanna kvar tills det ringde in tillhör ovanligheterna och ger mig oroskänslor i magen. Det är ju bara andra skolveckan liksom...jag ska fundera ut små mål att ge henne som jag vet med 100% att hon klarar så att hon kan växa sig stark och få känna sig duktig. Just nu verkar hon vara i en svacka vad gäller självkänslan, kallar sig själv "tom i huvet", och det skulle hon knappast vara när hon lyckats lärt in det mesta av släpet från klass 1 samtidigt som hon gjort årskurs 2. Få se hur mycket hon måste läsa in det här året...känns jäkligt orättvist ibland att den som behöver stöd och hjälp med annan pedagogik får extra mycket att göra istället. Det är fler än en gång jag faktiskt funderat på att hålla hemundervisning med henne själv istället, inte för att jag är så himla välutbildad på lärarämnen direkt, men jag har en jäkla massa EQ, sunt förnuft och läser av min dotter på ett annat sät än vad lärarna kan...har så många gånger smugit in undervisning i vårt vardagliga liv utan att Vickan ens märkt det, fått henne att tänka efter och komma fram till lösningar och svar själv utan att hon ens tyckt det varit tråkigt eller jobbigt. Gränsen är så hårfin på vad hon tar som en intressant utmaning och ett oöverstigligt berg så det är en dans på gränsen allt som oftast, det är så otroligt givande att se hur hon skiner upp och sträcker stolt på sig när hon kommer på ett svar...

Själv har haft en helt otrolig helg i Forsby, med givande meditationer och sällskap med underbara människor. Förra gången blev det ganska tungt för mig med en massa sorg som bubblade upp när mamma dök upp i meditationerna, men denna gång blev det en helt annan röd tråd i alla budskap som kom till mig..att jag ska stå på mig, lita på mig själv och mina egna förmågor och gåvor. Så länge jag tror och har viljan kan jag göra mirakel =),och det gäller inte bara mig, det gäller alla!
Vi är våra egna experter, det är jag själv som har kunskapen om vad just jag behöver just nu, att lyssna inåt ger mig svar och vägledning...om två helger ska jag för första gången själv hålla i en guidad meditation för tre underbara, starka kvinnor och jag ser verkligen fram emot det!
Förr hade jag varit livrädd att ens tänka tanken att jag skulle leda nånting över huvud taget, men nu känns det bara så spännande och ett stort privilegium att få göra detta :). Jag vet redan att jag kommer få blodad tand hehe.
Nä hörni, nu fick jag trevligt besök här så nu ska här drickas kaffe med underbara Sofia! Kram på er :)
Tjingeling...

Duktig frisör och en mindre duktig "frisör"...

För c:a 15 månader sedan fick min bästa killkompis i uppdrag att raka av mig håret, det var rätt slitet efter alla blonderingar och att raka av allt var nog det enda jag inte gjort med mitt hår...
Det var en rätt skön känsla att bli helt ren på huvudet, men reaktionerna som blev hade jag inte räknat med..en del tyckte det var jättesnyggt, en del "herregud vad har du gjort" och en del drog sig undan. Det tog ett tag innan jag insåg att de som drog sig undan trodde att jag blivit sjuk. En av mina lärare var så skön så han skrattade lite lätt och frågade rent ut om jag fått cancer eller bara rakat ändå, det gillar jag! Raka puckar!
Men,nog om det, jag har iallafall inte klippt mig alls under dessa månader utan låtit håret växa vilt. Så idag var det då dags att göra nåt åt riset och jag hamnar hos en helt underbar frisör som klipper mig efter hur mitt eget hår har växt och får fram mitt naturliga självfall. En jäkla skillnad, jag känner mig fin och det var ett bra tag sen jag kände så. Tänk att en klippning kan göra sån skillnad ;)

Själv fick jag senare erfara att jag definitivt ska hålla mig borta från allt som har med hårklippning att göra och stackars Stefan får gå med mössa i augusti..
Han bad mig snällt att klippa honom eller snarare raka av lite längd med rakmaskin(och det e fan inte ofta han ber om nåt så då är det klart jag ställer upp dom få gånger han gör det..). Det började bra sålänge jag hade längdskyddet på...men sen när jag skulle ta runt öronen så var ju den i vägen så vi tog av den..BIG MISSTAKE..Stefan blev väldigt kal runt örat...och sen fick han bli väldigt kal över hela huvudet stackarn, för att slippa se ut som ett mähä...jag kände mig som ett stort mähä kan jag säga..det är tur att det växer ut ganska fort får jag trösta mig med...
Och det är tur att min vän är som en filbunke och tar det mesta med ro..."jaja, nu vet du hur du INTE ska göra"...behöver jag tillägga att jag aldrig kommer raka honom fler gånger? ;)..
Jag ska hålla mig till det jag är duktig på att göra istället känner jag och hålla mig borta från andras hår...
tjingeling..

Där brann en säkring...POFF

Att vara förälder är inte alltid lätt och en dans på rosor. Tålamod och själstyrka prövas med jämna mellanrum och ibland brister det hur mycket jag än kämpar för att hålla mig lugn. Under senaste veckorna har Vickans beteende mest eskalerat neråt, i form av bristande respekt för våra regler och rutiner, avbryter när jag pratar och svarar näsvist när hon inte får som hon vill. Det är inte den tjej jag uppfostrat kan jag säga...jag har varit väldigt mån om att uppfostra henne väl genom att själv visa henne respekten att prata färdigt, låta henne ta sin plats och ha sin egen åsikt och det har alltid funkat....tills nu. Det är nästan så att jag undrar om någon ond ande tagit över hennes själ ibland. Jag har fattat att hon inte mår bra just nu och att hon då blir utåtagerande (eftersom hon inte kan sätta ord på vad det är hon känner), men idag fick jag verkligen nog. Jag vill inte ha det såhär, att tjafsa så att kvällningen blir en timme sen för att hon inte säger till i tid om hon är hungrig (jag förvarnar alltid 30 min innan läggdags så hon har tid att äta om det behövs)...

Ikväll brann min sista säkring med ett gräl som följd såklart. Vickan ligger som en plattfisk i soffan och gnäller att hon är hungrig när jag precis sagt att hon får gå och göra kväll. "Det borde du sagt när vi spelade, det är viktigare att du är mätt än att spela färdigt spelet, klockan är för mycket för att värma macka så då får du ta youghurt och flingor". Viktoria förvandlas helt plöstligt till en gnällande 3-åring !!??: jag vill inte haaaaaa youghurt, jag hatar youghurt...varpå jag svarar ; du har två val, ät youghurt eller gå hungrig.."men jag vill inte ha"samtidigt som hon sparkar med fötterna i golvet (jag liksom whaaat,who are you???), näe, men det är fortfarande ditt eget val då, men du har 2 minuter på dig att röra dig ur soffan och fixa kvällsmat..och ungen blänger på mig, för att sen hånflina och släpper världens FIS som svar...där brann min säkring "med det respektlösa beteendet så har du 15 min på dig att göra kväll, sen ryker din bok"...Vickan börjar såklart stortjuta och hulkar att hon är hungrig och jag upprepar senast sagda ord och går därifrån. Senaste tiden har hon nämligen satt i system att dra ut på kvällarna genom att säga att hon är hungrig i samma ögonblick som hon ska göra kväll, vilket medfört att kvällningen skjuts upp med en halvtimme-timme för jag kan inte låte henne gå och lägga sig hungrig.
När hon väl hade gjort kväll(5 min, rekord!) och jag lugnat ner mig hade vi ett väldigt långt samtal om varför det blev som det blev och vad vi kan göra åt det tillsammans. Vid sådana lägen skiter jag i om det skulle ta halva natten, men jag skulle aldrig gå och lägga mig utan att vi fått rensa luften och blivit vänner igen. Jag vill att hon alltid ska få somna med den tryggheten att hon är älskad oavsett vad som hänt...och självklart fick hon äta en tallrik mjölk och flingor, jag skulle inte kunna sova om jag visste att hon var hungrig...

Jag hoppas att kvällens bråk gjorde någon nytta, jag vet att hon oftast skiter i konsekvenserna och att hon har svårt med impulserna som ibland får henne att göra allt annat än det hon ska för stunden, men det kändes som att jag nådde fram lite under vårt samtal iallafall. Jag hoppas vi får fler svar och verktyg att jobba med under utredningen, för hon säger själv att hon tycker det är jobbigt när hon inte kan hejda sig fast hon vet att det blir knas...

Det är iallafall väldigt skönt att kunna skriva av sig i bloggen, blir lättare för mig att somna då..
Tjingeling....

Helgmys i älvkarleby..

Jag har haft en helt underbar helg i Älvkarleby med bästa vännerna och vovvsen, det blev ett kärt återseende efter en veckas frånskildhet och lååång kram. Och jag fick mumsig choklad från Åre chokladfabrik, dregel(det är svårt att spara på den, chokladen alltså inte dreglet!)!
Som tur var så var Stefan snäll och körde upp (eftersom jag har skitsvårt för trafiken i Stockholm) så nu är min lilla pärla utsotad för ett tag framöver ;). Jag kom på att det är sällan vi har ointressanta diskussionsämnen, på vägen upp hann vi med att prata om allt från jobb till olika typer av kärlek, det är en härlig känsla att få höra att jag är en älskad vän(tack detsamma!), det värmde mig ända in i själen!
Vi hann med att stanna och köpa en mockajeng så att radion funkar i bilen, och stanna i Uppsala och köpa två golvfläktar eftersom Bella ringde och sa att det var varmt som i helvetet i stugan.
Jättefin och mysig stuga, perfekt läge med skog precis där altanen tog slut, rena drömmen att kunna bo så. Inte så mycket mygg som alla varnat för, tror jag fick fyra myggbett på hela helgen...Bella den stackarn fick ett getingstick, men svullnaden gick ner under eftermiddan/kvällen. På lördagen var det hundutsällningar på förmiddan, jättekul att se så många vita herdar på samma plätt!
Ett rent nöje att se Bella och Taurus i ringen, blir så mycket roligare att titta på när hunden är med på noterna och vet hur han ska stå =)
På kvällen hade vi riktigt mys med kräftor, gott vin (Bella e helt otroligt skicklig på att hitta ett gott vin fast hon inte dricker det själv!) och en hel del skratt när Stefan började läsa ur gästboken, jag grät nästan av skratt till slut :D, gud vad föregående hyresgäster hade skrivit roliga saker!

På söndan var det dags för Bella och Bailey att tävla lydnad. Jag har ju sett hur duktiga dom är, men blev ändå SÅ imponerad av Bailey när han låg kvar på platsliggningen fast den andra hunden beslöt sig för att promenera iväg mitt i allt!
Duktiga Bailey och duktiga matte som tränat så bra!
Om dom vann? Jepp, you bet! Dom tog hem både 1:a priset och klubbmästerskapet :D.

Sen blev det hemfärd, och min lilla skruttfia kom hem också för en mammavecka, lagom trött efter att ha varit på 40-årsfesten jag tyvärr missade :/.
Idag blev det lite sovmorgon för oss båda, jag vaknade vid 10 vilket är ovanligt på en vardag för mig, men jag behövde antagligen sova :). Har suttit och tittat över mina mål med jobbsökningen och funderat på vad det är jag gör fel eftersom jag inte kommer någon vart. Inte alltid lätt att hitta och se/erkänna sina egna brister, men det är nyttigt att vara medveten om mina svagheter annars kan jag inte jobba på dom för att bli bättre...

Nu ska jag iallafall bli bättre på att göra det som behövs, så nu ska jag gå och laga middag!
Tjingeling

Hoppande badrumsskåp och älskade vänner..

När Vickan blir hämtad på söndagarna så brukar det bli väldigt tomt och tystnaden slår nästan lock i öronen på mig. För att det inte ska kännas så jobbigt brukar jag passa på att ta hand om mig själv och ta ett långt, varmt och avslappnande bad.
Tänk er själv vilken ro som innfinner sig i både kropp och själ efter en stund =)

Så var det även denna gång, jag kände hur jag nästan flöt in i drömmarnas värld...rätt var det är så brakar hela helvetet lös när badrumskåpet får för sig att lätta från väggen och någonting av glas exploderar mot handfatet så det flyger glassplitter överallt. Mitt smink kände en väldig lust att göra mig sällskap i badet och guppade omkring som färgglada badankor. Skåpet blev hängande kvar på sniskan på en enda liten spik och jag kände inte för att undehålla grannarna med fler explosioner kl 23, så jag kliver försiktigt upp med ena foten på toalocket och andra på badkarskanten och tar tag i badrumskåpet och försöker lyfta ner den bångliga fan lite försiktigt. Jag kommer på att jag måste utgöra en syn för gudar där jag står och drar i ett skåp, spritt språngande näck och får världens skrattanfall mitt i allt...stackars mina grannar dom måste tro att jag är galen....jag är bara så tacksam att skåpet inte brakade ner när Vickan badade på förmiddan..

Jag har kommit på en sak som faktiskt förvånar mig själv. Tidigare i mitt liv har jag oftast bara haft killar som nära vänner, jag har haft svårt för att släppa in tjejer, oftast för att de tjejer jag haft runt mig har lagt ner så mycket tid och intresse på mode,kläder, smink och utseende och jag har inte funnit någon som har ett djup tjockare än puderlagret. Jag är inte så intresserad av sånt som för mig är falsk marknadsföring, vill hellre att folk ser hur jag ser ut på riktigt. Självklart sminkar jag mig också, inte så ofta och om jag gör det så blir det lite mascara på fransarna, inte en hel skönhetsserie i ansiktet...
Det roliga är att nu är det tvärtom!
Inte att jag har börjat spackla mig som en barbiedocka alltså, utan att nu har jag fler kvinnliga vänner än manliga!

Och det är inte vilka kvinnor som helst heller, det är kvinnor som verkligen är förebilder för styrka,mod,klokhet,ödmjukhet och envishet!
Jag är så tacksam att ni finns i mitt liv, för ni ÄR förebilder både för mig och för Viktoria...jag räknar er som mina egenvalda familjemedlemmar för ni delar mitt dagliga liv på något sätt (även om vi kanske inte ses varje dag..)och tillför en massa glädje bara av att finnas till!
Så tack Bella, Marre,Sofia,Saini,Jessica och Nell, jag hoppas att även jag tillför något i eran tillvaro :)

På tal om starka kvinnor, så är ju min bästaste Bella ute på äventyr i natursköna Åre. Och en del mer eller mindre oväntat långdragna dagsturer på fjället ;). Och här snackar vi inre styrka, det bor verkligen en envis finne med en jävla sisu i henne!
Fan, jag måste lära mig hur man lägger in länkar i inlägget,hade velat länka till hennes blogg för hon skrev så jäkla målande att jag såg det framför mig.
Helt själv på fjället med sina två underbara hundar utmanar hon verkligen sig själv till max i svår terräng och läbbiga hängbroar (ryyyyyyyser!), för fram ska hon fan anamma, och fram kom hon men fick vända när leden tog slut(en jäkligt missvisad vägbeskrivning av en pantad människa hon rådfrågade på fjället,må den människan få diarre i en vecka som straff!!!). Hon är ju knappast den som ger upp, så hon traskar på samma väg tillbaka för att komma tillbaks till sin parkerade bil. En tripp tänkt på 3km blev en jävla långpromenad på 1,8 km!!!! (
Jag e så stolt över dig gumman,den där bron var LÄBBIG!! (Se inte så generad ut, sträck på dig istället! ;)(när man skriver om "trollet" så ringer hon från NORGE!!)

Så många manliga vänner har jag ju som sagt inte som jag vill kalla nära, men min allra bästa killkompis är Stefan, som dessutom är Bellas man, så jag är så lyckligt bortskämd att få träffa två av mina bästa vänner samtidigt ibland :). Vet inte om jag har haft en så bra killkompis nångång, så snäll,hjälpsam och rolig. Vi är fullt normala när vi träffas ;), pucklar på varann med jämna mellanrum, så han är dessutom en av mina säkerhetsventiler. En del kan tycka att det är ett barnsligt beteende när vi håller på som vi gör, och att jag som är så pass gammal inte borde betee mig så, men å andra sidan så fattar iallafall inte jag varför det skulle göra mig mindre ansvarstagande???
Jag är vuxen med barnasinnet kvar och bejakar den sidan, för jag fattar inte vitsen med att inte bjuda på mig själv.
Sista två dagarna här så har Stefan varit go och hjälpt mig med datorn, den underbara männskan har skänkt mig sin gamla på obestämd tid. Och vilken fröjd det är att ha en dator som faktiskt byter sida när jag klickar!
Och kunna kolla filmklipp utan att datorn hänger sig =). Nu är det slut med att fixa kaffe, gå på toa,äta mellis medans datorn tuggar till nästa sida! Lycka!

Har ni någon gång haft en vän som ni kan sitta tyst med? Det blir en sån där behaglig vilsam tystnad som inte behöver fyllas på med tomt kallprat..det är fett nice!
Även Stefan är en förebild (och även en fadersgestalt i Vickans värld när hon är hos mig)med sitt enorma tålamod och sina goda egenskaper han besitter, har han visat mig att det finns trevliga män som är måna om sin omgivning och inte bara sig själva. Han var ett enormt stöd och hjälpte mig massor med utrensningen av mammas hus på sin semester, och senare även efter långa arbetsdagar kom han ut och hjälpte till trots att han har ett fysiskt tungt jobb. Han var och är min hjälte och räddande ängel, för jag var så väldigt nära att göra slut på mitt eget lidande (ja, fast jag har en dotter så kände jag så just då)för jag var så otroligt trött både rent fysiskt och av obearbetad sorg. Så tack vännen för att du såg till att Vickan fick ha sin mamma kvar...
Jag har två killkompisar till som jag räknar som nära(Patrik o Affe), trots att vi inte ses eller hörs av lika ofta längre, men också underbara män som precis som Stefan bevisat att det finns mer innaför pannbenet än kola. Kloka,ödmjuka och starka män, fan jag omger mig med starka människor ;). Jag blir som jag umgås hoppas jag..
Alla har ni gjort avtryck i mitt liv och i mitt hjärta har ni alla en given plats!

Puss och kram till er alla...nu måste jag fan äta, har plitat i bloggen hur länge som helst..tjingeling!

Skogstur, sorgearbete och Vickans framgångar..

Igår tog vi en förhoppningsfull sväng till skogen med varsin korg och en hink till blåbär. Struntade i att det duggregnade, tänkte att det skulle bli så skönt att bara komma ut en kort sväng för att tanka lite energi från skogen. Fanns inte en kantarell så långt ögat kunde nå, (och jag brukar vara en fena på att hitta svamp)men blåbären e på väg att mogna iaf, en vecka till så finns det nog både svamp och ätbara bär :). Vickan försökte sjunga fram kantarellerna "komsi,komsi fiiiina kantareller". Lite lustigt det där med gener, jag var precis likadan när jag var liten, sjöng mig fram till kantarellerna eller maskarna när vi skulle ha bete ;)

Jag känner fortfarande ibland när jag gör turer till skogen att sorgen och saknaden efter mamma väller över mig. Det är jobbigt ibland till vardags också, men just att plocka svamp var något mamma och jag gjorde i stort sett varje helg när hösten kom.
Det är helt sjukt vad jag kan sakna henne, det riktigt sprängvärker i hjärtat och jag kan bli så arg ibland att hon inte fick leva längre än hon gjorde. Saknar hennes skrattanfall och våra eskapader (det gick sällan som vi planerat eller tänkt oss haha). Jag är tacksam över att hon hann bli mormor och att hon ändå fick gå bort som hon önskade (att bara somna in..). Så tacksam att jag kunde tala om och visa henne att jag älskade henne i hela 2 år innan hon rycktes bort. Det var ingen självklarhet för oss, vi hade svårt att visa känslor mot och för varann och det var nästan pinsamt att säga "jag älskar dig".
Det finns ju en mening med allt, när mamma dog fattade jag inte meningen, det kändes bara så grymt orättvisst. Hon hade överlevt cancer 2 gr, fått giftstruma och så går hon och dör av en vanlig influensa...men det visade sig sen att hon hade påbörjan till cancer, så meningen tror jag var väl att hon skulle få dö i frid, inte behöva kämpa och förlora mot cancern. Och det är jag tacksam för...för hon hade kämpat med näbbar och klor, jävlar i min låda, och hellre att hon fick somna in, än att dö förbannad och besviken...trots att det gått tre år sedan hon fick somna in så forsar tårarna ändå när jag nu skriver om mamma..ibland står tiden still i hjärtat...

Jag vet iallafall att den dagen det är dags för mig att lämna den synliga världen så kommer mamma att vara den första som tar emot mig med öppna armar. Det kommer att dröja länge innan dess och jag hoppas att hon ska vara stolt över sin dotter när hon möter mig. För jag har drömmar att uppfylla och en dotter att lära och lära mig av, människor att hjälpa och vänner att utvecklas och åldras med, och förhoppningsvis en man så småningom också...jag har fattat att livets tråd är skör, så mycket skörare än många tror, så jag ska göra mitt bästa för att den ska bli stark och hålla länge.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg så har jag en speciell dotter, och just mat är något som kan få mig att slita mitt hår ibland. Hon ogillar hoprörd mat som tex grytor, gratänger och såser. Men det har börjat lossna lite på den fronten =)
Än så länge har jag fått henne att äta korvstroganoff, laxmoja (potatis,hollandaisesås och lax),makaronipudding, Bellas asgoda kycklinggryta. Hon är rätt smakkänslig så kryddning är nästan obefintlig så igår nådde vi verkligen en rejäl milstolpe!
Vi gjorde Kyckling Korma, som innehåller en massa olika och för henne nya kryddor. Vickan var den som mätte upp alla kryddor vi skulle ha och jag må säga att det blev gott (bortsett från lite torr kyckling) och Vickan åt upp en hel kycklingfile. Hon har svårt att erkänna att hon haft fel om något,men denna gång så höll hon med om att det var gott :)
Jag är så himla stolt över henne att hon vågade prova något så nytt och glad över att det faktiskt var gott. Det var lite värre när jag försökte göra en tomatsoppa en gång, både jag och Vickan rös, men diplomatisk som hon är ibland, så försökte hon svälja utan att grimasera för att inte göra mig ledsen. Hon såg väldigt lättad ut när jag föreslog att vi skulle äta nånting annat istället ;)
Skönt iallafall att det börjar lossna på matsidan, sakta men säkert...

Nu har nog mitt badvatten kallnat misstänker jag, så jag får fylla på lite nytt...

Tjingeling

Vänskap som håller och dubbla budskap..

Det finns ju olika typer av vänskap, en del bra och en del mindre bra. Jag har sån tur med mina vänner, de är inte så många men desto bättre kvalite på...
Har en väninna som jag känt i 9 år(say whaaat, shit vad tiden går fort!!)och vi har umgåts ibland en hel del, men oftast sporadiskt senaste åren,en del långa telefonsamtal kan vi få till ;). Det är så skönt för oavsett hur lång tid det går mellan träffarna så tar vi liksom vid där vi slutade sist.
En annan sak som jag upptäckte idag är att jag har verkligen omgett mig med smarta människor, alla mina närmaste är smarta på något sätt och har kunskaper inom egna expertisområden. Som idag fick jag mer hjälp av min väninna att skriva om mitt CV, hon var fan bättre än seminarierna och jobbcoacherna jag träffat senaste veckorna, både vad gäller att förklara hur jag ska formulera mig och knyta ihop cv med personliga brevet. Guld värt, tack Nell!

Jag vet inte om det är jag som är blind, men idag kunde jag inte hitta ett enda nytt jobb att söka, fanns bara samma som igår :/
Det är också något som får mig att känna mig ambivalent, enligt jobbcoachen så ska vi söka de jobb vi verkligen vill ha, men skulle jag göra det så blir det inte många ansökningar skickade..och enligt AF (som i sin tur skyller på a-kassan)så måste jag söka alla typer av jobb som jag klarar av att utföra oavsett om jag vill ha det eller inte. Blir ju en aning motsägelsefullt när ena handen gör si och andra handen så...

En dag kanske jag får tummen ur och startar eget, jag behöver jobba lite med de hinder som jag själv bygger upp i form av "jag har en dotter att försörja så jag måste ha en säker inkomst", "jag vill ju ha mer tid med Vickan och ska jag vara egen så lär jag få jobba ihjäl mig bara för att överleva". Jo, en hel del presuppar, för varför skulle inte jag kunna vara egen företagare och klara mig bra egentligen?
Åter igen att våga röra mig utanför trygghetszonen,våga tro på mig själv och lita till mig egen förmåga...
Jobba en del med mitt självförtoende kanske..hmm?
Nu har jag sådan tur att min bästa väninna ska bli egen företagare (så jävla stolt över dig gumman!)så det kanske inte dröjer så länge innan jag känner att tåget börja dra mig med...viam inveniam aut faciam!

Imorgon är iallafall en ny dag och ännu en dag med söka-jobb-seminarie, sen ska jag även göra en åtekoppling om en intresseanmälan jag skickade in till hemtjänsten för ett par dagar sen, så håll tummarna för mig imorrn...carpe diem!

Tjingeling..

Leva som jag lär...hmm

Eftersom jag varit något dålig på att lyssna på min egen kropps signaler så har den nu tagit saken i egna händer...det började med ett lite för fast handslag som sa *knak* i högerhanden, inte så farligt ont men det ömmar. Sen imorse lyckades jag fastna med vänsterhanden på något konstigt vänster (haha)så det knakade till ordentligt i tummen. I eftermiddag satt jag uppenbarligen i en för kroppen jäkligt obekväm ställning och skrev om mitt cv, för sen när jag var färdig så hade hela högersidan från trapezius ner till latsen stelnat...en hel del datoranvändande senaste veckorna har börjat sätta sina spår...och jag som brukar banna mina egna klienter hur viktigt det är att röra sig med jämna mellanrum..äähm pinsamt värre!

Jag kommer hur som helst inte att kunna göra några massager närmaste tiden, med mina halvtrasiga händer och stela rygg. Däremot behöver jag verkligen börja röra på mig och styrketräna så att jag slipper få ont av att sitta och skriva ansökningar...
Tänk att jag ska ha så svårt för att ta hand om mig själv ibland :/, jag vet ju att jag behöver det för att jag ska hålla rent fysiskt och orka ta hand om andra på ett bra sätt. Borde ha lärt mig det vid det här laget tycker jag ;).

Fyfan i helvete, nu sket jag nästan ner mig (ursäkta språket)men det small till som satan i bordet där jag sitter och skriver, ungefär som när någon blir förbannad och drämmer näven i bordet...jamen, det blir ju jättelätt att somna med den pulsen och stresspåslaget jag fick nu..tjohoo, tack för den min goa osynliga inneboende...jag hoppas han tål att jag är ironisk. Det lär jag bli varse rätt snart annars, men det känns som nån flinar stort åt mig så det är nog lugnt..

Kanske var någon som ville ge lite eftertryck till det jag skrev..;)
Vem vet, jag tänker inte fråga, känner att det räcker för mig idag..
Ta hand om er alla nära o kära..

Tjingeling

Tillägnat min speciella dotter

Som en ljuspunkt i mörkret lyser
du av alldeles egen kraft
en sprudlande glädje för natur
och djur, ofta med frågan
"varför" och "hur"


Skrattet som bubblar fram ur din hals
är jublande och äkta
Ingen i din närvaro kan då låta
bli att le
Du ger mening med mitt liv bara
av att finnas där
Och utan dig hade jag inte varit
den jag är

Så tacksam för att du är du
min fina dotter
jag älskar dig mer än jag
nånsin kan förklara
I tid och evighet

Pirrande hopp och min speciella dotter...

Ooooh, det är så spännande, nu har jag fått iväg en intresseanmälan till hemtjänsten i Nykvarn!
Jag hoppas verkligen att de ser till mina personliga egenskaper mer än till att vara utbildad, för som min bästa väninna så klokt sa "även om man är utbildad så kan man likväl suga på det man gör"..word ;)
Fick en sån otroligt skön känsla när jag skicka mailet och jag hoppas den stämmer :)
Det sjuka är att jag har en känsla att det här jobbet skulle ge mig mer nycklar till resten av mitt liv också...time will tell :)

Min dotter är ganska speciell och helt underbar. Ibland kan hon vara så otroligt mogen i sitt tänk så att det känns som att hon har en gammal själ...hon kan förstå djupa saker som en del vuxna har svårt att greppa. Tyvärr platsar hon inte i mallen för hur man "ska" vara som nioårig elev i skolan och hon har svårt att umgås med barn i sin egen ålder. Hon har en otroligt stark vilja och har hon inte intresset för att lära sig ämnet så struntar hon i det. Däremot lär hon sig rasslande fort om det är något hon är intresserad av eller om det presenteras på för henne ett intressant sätt. Djur är och har alltid vart hennes stora intresse, och hon älskar att leka djur av alla det slag, vilket inte alltid uppskattas av klasskamrater, så hon har inga kompisar i skolan eftersom de flesta tycker att hon beter sig konstigt. Hon har sin egen stil och än sålänge så har hon inte brytt sig om vad andra tycker, utan går sin egen väg ändå. Jag hoppas att hon är så stark som hon verkar. Hon ogillar fysisk kontakt som hon själv inte har valt vilket ibland har lett till jobbiga situationer för henne, för hon kan vara otroligt diplomatisk och ovillig att såra andra människor och kan då sätta sitt eget mående åt sidan (gillar inte den tendesen).

Jag kommer ihåg en gång när jag skulle hämta på dagis och möttes av en nästan hysteriskt arg dotter (vilket är jävligt ovanligt!), det visade sig att hon blivit ovän med någon som hade varit elak och kastat henne i buskarna(det är tur att hon inte har mina reaktioner för jag hade gett den andra ungen en blåklocka..). Fröken ville att dom skulle kramas och vara vänner igen..jag var nog inte så populär den eftermiddagen för jag ifrågasatte deras metoder och frågade om fröken skulle vilja krama nån som hon var skitförbannad på? Är det inte bättre att båda får lugna ner sig först och pratas vid imorgon igen om vad som är ok och inte ok att göra...?
Hon var nära att bli hackkyckling på dagis liten till växten som hon är, tills den dag hon modigt ställde sig rak i ryggen och stoppade sina antagonister med hög röst "NU RÄCKER DET, RÖR MIG INTE!"Kan inte minnas att jag nånsin har hämtat en sådan stolt dotter från dagis ;) "mamma, jag klarade det! Det funkade det du sa!"
Efter buskincidenten hade jag sagt att hon måste själv visa att deras beteende inte var ok, Stå rak i ryggen och armen rakt mot dom som ett stopptecken och visa med hela kroppen att nu är det nog!
Den kvällen grät jag, både av stolthet över den styrka hon visat sig besitta och upptäckt inom sig och av lättnad att det fungerade...

Jag har fått höra ett antal gånger att det "bara" att lära henne, eller tvinga henne att lära sig det hon måste, det är "bara"vara stenhård och ge henne konsekvenser...saken är den att hon skiter i konsekvenserna, hon kan helt enkelt inte alltid hejda impulserna oavsett konsekvenser...och jag lovar,jag har prövat att vara hitlerhård och fick då en dotter som började sluta sig inom sig själv då istället..kan inte påstå att det är värt att förlora tilliten från min dotter för att hon ska platsa i skolan/hemma hos andra...
Enligt skolläkare och sköterska visar hon drag av både asberger och adhd/damp och ska genomgå en omfattande utredning senare i höst. Jag gör det här att få hjälp för att underlätta för henne i skolan och få en pedagogik som funkar bättre för hennes inlärning...

Det som fungerat bäst hemma hos mig är positiv inlärning, jag försöker uppmärksamma när hon tar bra beslut och ger henne då massa beröm, och det har än sålänge varit en bra framgångsnyckel sakta men säkert. Tålamod i massor är i stort sett ett krav från min sida, för så fort mitt tålamod tryter så gör även hennes motivation det...
Lite andra saker som också hjälpt henne att bli mer fokuserad är besök hos kiropraktorn som upptäckte att både c1 och c2 satt på sniskan. Minskat intag av socker och kinestetiskt arbete har också hjälpt. Vi ska även börja med Omega-3 igen efter ett uppehåll, det hjälper också upp koncentrationen...

Ibland kan jag bli alldeles kall om hjärtat när jag funderar på hur hon ska klara sig i vårat hårda och kalla samhälle, men jag vet att jag kan ju inte skydda henne mot livet, bara finnas där och stötta när det blir svårt....känner mig jävligt maktlös i sådana stunder, men det är en del av att vara förälder.

Ett och annat grått hår bland de övriga gråa och vita kan hon ge mig ibland, men en störra källa till glädje och lycka i mitt liv går inte att hitta. Av mina fem barn jag skulle ha fått om ödet velat annorlunda, är jag glad att det var just hon som klarade sig hela tiden ut. Därav namnet Viktoria (segrarinna..)...

Tjingeling...