Nu är det tungt..

Egentligen så borde jag ju rimligtvis må bra och känna mig tillfreds med tillvaron. För det går ju rätt bra med arbetsträningen, tufft vissa dagar när jag är extra trött och det blåser halv storm dock. 

Eller ja det går väldigt bra rent arbetsmässigt egentligen, iaf enligt min chef som i veckans möte med arbetskonsulenten bara hade positiva ord både för mig och min insats och poängterade också att "gubbarna" som i vanliga fall är extremt snåla med beröm lovordade mitt utförda arbete. I vanliga fall hade jag hoppat jämfota över dylikt beröm, men jag känner att det når inte riktigt ända in, jag blir inte lika glad som jag borde eller brukar bli. Jag mår inte bra helt enkelt. 

Just nu är det ju rätt högt tryck på mig, jag ska arbetsträna och börja öka tiden från 9 timmar till 15 (målet är satt till december och mer en riktlinje än krav). Samtidigt är det rätt mycket runt Jeff just nu. Det är sjukgymnastik, utredning på Astrid Lindgren, vanliga tandvården, specialisttandvården, ta sköldkörtelprover, möten på Bup, möten på Hab. 

Lägg där till ny ansökan om vårdbidrag där jag behöver lista allt Jeff behöver hjälp med, träffa psykolog för att få intyg att han fortfarande har sina diagnoser och ett stort hjälpbehov av mig "fast" han är 17 år. Fick iaf träffa en vettig psykolog denna gång som faktiskt inte hade förutfattade meningar att jag var curlingmamma deluxe (som den förra vi träffade hade). Men något har ju skatan uppenbarligen skrivit i journalen för psykologen var lite tvär i början. Tog med mig boendestöd denna gång så vi skulle slippa samma nedlåtande bemötande för säkerhets skull. 

Det här är sådant som tar galet mycket mental energi, bara det att sitta och skriva ner allt Jeff behöver hjälp med gör mig rätt sänkt. Och det gör ont i mammahjärtat att behöva outa min son när han sitter bredvid, både för psykologen och Försäkringskassan, för att få fortsatt vårdbidrag. Tyvärr behöver vi ju den för att ha ett någorlunda drägligt liv, annars hade jag hellre skitigt i det. Är så rädd att det här ska få Jeff att må ännu sämre, att få höra allt han inte "klarar av" som jämnåriga gjort sedan 10-12 års ålder. För hur mycket JAG än bedyrar att vi alla har olika förutsättningar så är det tufft för en tonåring att "vara annorlunda". Det är tufft nog som det är med utredningen på Astrid Lindgren där han måste vända ut och in på sig själv varje gång. 

Jag är så trött känner jag. Mentalt trött. Och att inte få vilan jag behöver i mitt eget hem gör sitt till också. Ju tröttare jag blir desto ljudkänsligare blir jag. Mina öron är ömma av allt användande av hörlurar för att skärma av omvärlden,är sjukt less på grannar, trafiken,renoveringen i huset. Hur jag ska orka denna höst/vinter är en gåta. Jag hade verkligen behövt det där huset i skogen nu.

Arbetsförmedlingens handläggare vill att jag ska fundera i vilken utsträckning jag själv tror att jag kan orka arbeta. Tanken från början var att jag skulle jobba mig upp till åtminstone 50-75%. Men som jag känner nu är till och med "bara" 50% ett omöjligt mål. Jag fattar inte hur jag ska orka det utan att gå sönder. För jag klarar inte av en vägg till,jag går sönder då. Vill inte heller. Det är tufft som det är redan nu. 

Men det är också tufft att inse att om jag inte kan jobba ens 50% så kommer jag döma mig själv till fattigdom. 

Det är mycket som ska avhandlas innan det här året är slut. Tanken är att Jeffs utredning kommer bli klar strax före jul. Precis som min egen. Det krävs massor av energi av mig att bara orka med vår vardag just nu, så allt annat får stryka på foten för jag orkar inte. Om jag ska hålla hela hösten så MÅSTE jag välja bort en massa saker, även om det innebär att andra blir besvikna, irriterade eller känner sig åsidosatta. Tyvärr. Det som för andra är trevligt är oerhört dränerande(eftersom jag måste tänka aktivt och anstränga mig hårt för att inte missa något i t ex samtal), så det första som får stryka på foten är umgänge med andra människor. Jag behöver den lilla lediga tid jag har till återhämtning på mitt sätt.

Jag mår inte alls bra och jag vill försöka mitt bästa att hålla, orka och lyckas ta mig i mål utan att gå sönder. Jag behöver även ha orken att finnas där för Jeff, 24/7, för det är en väldigt tuff tid för honom också. Så då behöver jag lägga den tiden på mig själv och göra sådant JAG mår bra av. KRAVLÖST. Det är enda sättet som fungerar för mig att inte tappa ännu mer energi utan förhoppningsvis faktiskt skapa mer energi på sikt.

Jag vill känna mig stark, pigg och lycklig igen. Men just nu är det tungt. Väldigt väldigt tungt..

      

jag blir så ledsen..

Jag blir så fruktansvärt ledsen. Och arg. I helgen har det florerat en video på Facebook där en kvinnlig skådespelare låtsas att hon är en lärarinna som pratar i telefon med en förälder vars barn i min öron hade fått ett flertal meltdowns. Hon pratar ironiskt och raljerar med att de självklart ligger på skolan att inte bara lära ut utan också uppfostra barnen för att föräldrarna självklart ska få lägga sin tid på sina viktiga karriärer.

Om det nu hade varit så enkelt som att det var bristande uppfostran så hade det väl inte varit ett så stort problem att lösa, men det går inte att uppfostra bort varken autism eller adhd. 

Visst förstår jag att det är tufft för lärarna, men det hjälper ju INGEN att sparka på de barn (och föräldrar) som redan har det tufft och redan känner sig misslyckade! Sparka uppåt istället, där de gör någon skillnad!

Och vaddå, göra karriär!? Tror det är väldigt få föräldrar som ens har möjligheten att jobba heltid öht för att det är så mycket som behöver roddas med. Inte bara skola utan ofta olika former av vårdinsatser, Bup, Habilitering, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, psykologer. Vecka ut och vecka in är det möten, uppföljningar, undersökningar, åtgärdsprogram mm. Och i den yngre skolåldern hinner man knappt skita själv för att ens barn behöver ens stöd, hjälp, tröst förståelse, uppmuntran. Så karriär in my ass. Man får vara glad om ens ekonomi går runt, vilket den sällan gör för att man ofta antingen måste vabba eller själv är sjukskriven för utmattning. Och dessutom antagligen ensamstående också, för relationer håller sällan med det tryck man har på sig som npf-förälder.

Den här videon spär bara på den allmänna uppfattningen folk redan har om "hittepådiagnoser"och curlande föräldrar. Vem fan vill curla sina barn!? Det är bra mycket roligare och enklare för alla om barnen utvecklas snabbt till ansvarsfulla självgående individer. 

De andra kallar curling är det jag MÅSTE göra för att min tonåring öht ska fungera och orka med skolan. Inte fan skulle man säga åt en blind unge att," näää du Viktor, idag får du minsann klara dig utan blindkäppen för det är orättvist och curlande. Nån gång måste du ju faktiskt ta eget ansvar och inte skylla på ditt funktionshinder!" 

Jag anar att ungen skulle vara livrädd och dessutom riskera att slå sig sönder och samman och skrika som en galning. Men det kanske går att uppfostra bort? 

Jag skulle önska att det på alla ställen där man utbildar lärare fanns en simulator, där de blivande lärarna själv får uppleva en halvtimme i en autistisk verklighet. Skulle vilja se den människa som klarar 5-7 fucking timmar fem dagar i veckan utan att gå sönder eller få en total meltdown! 

 

Självhatet skapar en snabb spiral nedåt..

Egentligen så borde jag må bra. Haft lyckade möten med Hab och skolan med och för Jeff, så där känns det som att det nu lossnat lite och går åt rätt håll sakta men säkert. Upplever ju Jeff som mycket gladare och lättare till sinnes nu också, han skrattar och söker mer kontakt än han gjort under den tunga hösten och början av året. Och alla som är föräldrar vet ju att man oroar sig och när stormen dragit förbi så andas man äntligen ut. Så jag borde må bra.

Men jag mår inte bra. Mitt självhat florerar stark i min kropp och själ. Jag borde inte känna så, för jag har det ju fint och är älskad som jag är. Men jag känner mig som att jag är långt borta. Som att min kärna, det som är jag, har flutit iväg på något sätt. Eller som att den där kärnan är inkapslad under ett skal av självhat. Jag kan inte ens se mig själv i spegeln längre utan vänder bort huvudet om och när jag passerar en reflekterande yta.

Trots att det även för mig går framåt med arbetskonsulten och vägen mot jobb.
Men jag känner mig ändå så sjukt jävla misslyckad. Det är så frustrerande att bli helt slut för sånt som normalstörda gör på autopilot. Som att handla, gå på möten, städa ett rum, hänga tvätt, vika tvätt, svara på mejl mm. Förra veckan var det möte på Hab (habiliteringen) tillsammans med Jeff och jag hade fortfarande inte hämtat mig från det (trots att det gick bra) innan det var dags för möte med skolan ( som också gick bra). Och där emellan var det storhandla. Alla måsten som aldrig tar slut, det bara börjar om. Jag blir så dränerad. Och så skäms jag för att jag blir dränerad av "småsaker". Sånt som andra "bara gör".

Det är mycket skam i mitt inre. Skam att jag inte klarar av att sluta äta en massa skit som bara gör mig ännu tjockare och får mig att må ännu sämre. Skam att jag inte klarar av att sluta röka trots att det rosslar i mina lungor. Skam att jag inte klarar av varken jobb och vardag "som alla andra". Skam att jag inte fattar saker som andra tycker är enkla men för mig blir för många svarsval att jag inte vet vilket som är "rätt".

Och skammen byggs på med själväckel. Kroppen rasar, dels för allt skit jag stoppar i mig och dels för klimakteriet. Mina bröst som jag en gång var iaf lite stolt över skäms jag för nu, utan Bh så klistrar dom fast sig som lessna Beagelsöron halvvägs ner på magen. Jag har aldrig känt mig så ofräsch och äcklad av mig själv som jag gör nu. Även om sambon säger att han älskar mig precis som jag är, så kan jag inte ta in det i min kärna. Det liksom bara rinner av mig för jag tror inte längre på det jag hör. Det stämmer ju inte överens med hur jag känner mig så hur kan det då vara sant?
Jag drar mig mer och mer undan all fysisk kontakt, den enda jag fortfarande kan krama obehindrat är Jeff.
Bara tanken att någon annan tänker röra mig får det att vändas i magen. Hur kan man ens vilja krama mig, jag är ju äcklig?
Klimakteriesvettig, tjock, luktar rök, misslyckad människa.

Tycker synd om min sambo och ibland önskar jag att han inte var så snäll. I mina sjuka tankar så kommer han hitta någon bättre så småningom,det är så det brukar bli. Jag är oftast bara som en genomfart, en tillfällig landningsplats innan man far vidare till bättre vyer. Han förtjänar att få leva med en bra kvinna för han är en underbar man. Han borde inte ha en trasig kvinna som jag är. Och han kommer säkert att hitta en kvinna i framtiden som kan ge honom en varm kram efter jobbet även om hon själv inte känner sig så uppåt, istället för som jag, springa åt andra hållet för att jag är  sensoriskt överbelastad. En intelligent kvinna som kan jobba heltid, stötta honom när han behöver och inte är ett socialt missfoster. En uppmuntrande kvinna som älskar hans hjärnas snabbhet och ser alla hans fina egenskaper. Det känns som att jag förvägrar världen en fantastisk man. En man som borde ha en fantastisk kvinna.
Jag kan inte förstå varför han älskar mig öht. Ibland tänker jag att han bara säger så för att det är så  man ska säga. Orden har någonstans tappat värmen de en gång haft, för jag förstår ärligt inte hur man kan älska mig. Jag hatar mig själv. Den jag är. Hur jag ser ut. Hur jag fungerar, eller snarare inte fungerar.
Jag har ett skal omkring mig. Ett skal av självhat där inget tränger igenom längre. Alla fina ord rinner av mig, de når aldrig in i min kärna längre. Min kärna. Jag tror den skriker efter ljus men jag vet inte hur jag ska göra för att slå sönder skalet. Känner mig handfallen.
Jag är svår. Svår att leva med. Svår att älska. Svår att nå. Jag förstår inte ens varför någon ens gör sig besväret att försöka.
Jag har aldrig tyckt om mig själv, men jag har aldrig hatat mig själv så mycket som jag gör nu.
Självhat tär. Det tar död på det lilla ljus som funnits inom mig.
Just nu känner jag mig bara tom och mörk och ingenting kan nå in.

Det var en gång..

Det var en gång en liten flicka, vi kan kan kalla henne för Elsa. Hon var en glad liten tjej som var nyfiken på världen och tyckte om att lära sig saker, ända tills hon började skolan. De första åren blev oerhört tuffa med en fröken som kallade henne lat, omogen och dum i huvudet. Elsas mamma var då helt ovetande om vidden av de Elsa fick höra i stort sett varje dag, en tagg i hjärtat som än idag är infekterad. Mamman försökte från sitt håll berätta för sagda fröken hur hon löste vissa problem, som ett tips för att nå fram och väcka Elsas vilja att lära sig. Men där blev det ofta kalla handen, fröken hade minsann jobbat med barn i 30 år och visste precis hur man gör. När Elsa var nio år ville hon inte leva längre, hon hade tappat den livsgnista och glädje hon en gång haft. Skolan var en tuff värld och svår att förstå, hon hade ju även svårt att förstå sig själv. Djurvärlden var lättare, så Elsa blev ett djur. Oftast en katt eller en hund, särskilt när omvärldens krav blev oförstående och för tuffa.
När Elsa var 10 fick hon diagnosen ADHD, och ett år senare fick hon Ast (autismspektrumsyndrom) som huvuddiagnos, följt av Adhd och Tourettes. Med ny fröken och diagnos på papper fick så Elsa lite mer förståelse och hjälp att hantera skolan i form av en resurs på heltid (vid ett senare skede fick mamman höra att resursen som skulle finnas 100% försvann efter lunch, då när denne behövdes som mest). Mamman blev lättad att hon äntligen fick hjälp och lite mer gehör för sina råd hur man kan nå fram till Elsa. Skolan gick ändå inte helt smärtfritt, men Elsa började trots allt bygga upp ett liten uns av självförtroende.
I sexan började hon så en ny skola, där hon fick gå i en mindre klass och med sin bästis. Ett litet ljus började lysa i ögonen, för i den skolan fick hon utrymme att få vara den individ hon är, med alla sina diagnoser, svårigheter och egenheter, utan att få skäll eller känna sig misslyckad alltför ofta. Hon fick börja växa och utvecklas som människa.

När Elsa slutat åttan är hon låg, tyst och tillbakadragen. Mamman är orolig, men Elsa är inte redo att prata om vad som felar. Sen en dag när mamman kommer hem efter att ha handlat hittar hon Elsa gråtandes i sitt rum. Hjärtat dalar i bröstet på mamman för hon förstår att det är något allvarligt, för hennes tonåring är inte den som gråter i första taget. Efter en lång stunds gråt berättar Elsa att hon måste tala om något. Det har tagit henne flera veckor att försöka fatta mod nog att prata. Orden gör ont i mammans bröst då hon alltid visat att Elsa kan prata om allt med henne, oavsett vad det gäller.
Till slut vågar Elsa tala om att hon känner sig fel. Fel i att vara tjej. Hon trivs inte i sin kropp för den stämmer inte överens med hur hon känns inombords. Hon vill inte vara en hon alls. Mamman ser paniken och rädslan i ögonen på Elsa. Panik för att hon sa det som bott i hennes innersta så länge, som ingen annan vetat om. Och rädslan för vad mamman ska säga eller tycka. Mamman drar in Elsa i famnen med tårarna rinnandes, så oerhört lättad att äntligen få höra vad som felat. "Jag älskar dig för den DU är, och det kommer jag alltid göra, oavsett om du är tjej, kille eller mittemellan" . Har du funderat på vad du vill heta?
-Jeff. Jag vill heta Jeff.

Det är, som en del av er säkert redan listat ut, jag som är mamman i historian och Viktoria som är Jeff.

Det har varit en tuff tid sen Jeff berättade hur han känner. Att bo i fel kropp tar hårt på ens psyke och han har slitit med självmordstankar 24/7 sen snart ett år tillbaka. Att bli kallad fel namn (Viktoria) och pronomen gör ont varje gång det händer för han känner sig inte accepterad för den han är och vill vara. Vi valde så att när han började gymnasiet så började också en ny tid i livet, med rätt namn - Jeff. Skolan har varit, och är, ett föredöme i hur de behandlar Jeff, de har full förståelse att Jeff ser det som en ny start i livet att få kallas vid rätt namn.

För mig som mamma kan det ibland kännas tufft då jag tänker på framtiden. Det var tufft redan innan med alla diagnoser i botten, och ännu tuffare framtid kan det bli som kille som gillar både killar och tjejer. Homofober finns det gott om och rädslan för framtida hatbrott finns i bakhuvudet.
Samtidigt är det underbart att se glädjen i min sons ögon, att utredningen närmar sig så att han får leva fullt ut som den han känner sig som.

Nu är Jeff snart 17 och står i kö för en utredning om könsdysfori som det heter på fackspråk.  Det är ett första steg mot utredning av könskorrigering, en väldigt omfattande utredning som ska klargöra att inga tvivel finns. Jeff har levt som kille senaste två åren nu, vilket de allra närmaste vet och jag känner att det är dags för att berätta för resten av de vi känner också.

Om någon vet med sig att den är homofob eller bara allmänt jävla fördomsfull i sådana här frågor, så kan ni med glädje avsluta bekantskapen och avlägsna er ur vårt liv, tack på förhand.

Mycket vatten har runnit i kloaken sen sist..

Jag tror det är drygt tre år sedan jag skrev sist..av någon anledning, som jag inte kommer ihåg, så slutade jag skriva i bloggen. Men nu senaste månaderna har jag känt behovet av att skriva av mig igen, så här är jag, framför en dator jag inte använt på evigheter. Var tvungen att fundera en bra stund hur man fick till snabel-a i emailadressen när jag skulle logga in. Man blir rätt bortskämd när man sitter med iphone och det bara är att flippra på skärmen med tummen..jag hoppas jag kan hålla fingrarna borta från datorskärmen under skrivandets gång, hahaha!

Så, vad har då hänt sen sist?
En hel del och samtidigt känns det som att tiden stått still på vissa områden. Skummade igenom mitt sista inlägg och där hade jag skrivit om att jag eventuellt skulle få boendestöd, och det har jag haft nu i två år tror jag. Himla jobbigt till en början att släppa in för mig främmande människor i min trygga borg, men nu känner jag att det är en ovärderlig hjälp, särskilt vid möten med myndigheter. Så himla skönt att slippa sitta själv och hinna med att förstå, analysera, komma ihåg vad som sägs mm.

V, som numer heter Jeff (återkommer till det i ett eget inlägg) har nu gått ut grundskolan och börjat på gymnasiet. Godkända betyd i allt förutom matte, vilket är en bedrift med tanke på måendet som florerat hos min numera tonåring senaste åren. Ett mående som fortfarande är ständigt närvarande och får det att värka i mammahjärtat.

Jag har även, hör och häpna, träffat en man som jag nu är förlovad och sambo med. Och det steget hade jag nog aldrig tagit om inte mannen ifråga är en riktig one of the kind!
Otroligt lyhörd, intelligent, humoristisk (vi har samma sjuka humor), snäll, respektfull och vetgirig. Han vill och lär sig kontinuerligt hur jag fungerar, inga suckar eller himlande ögon för det jag inte klarar av eller förstår. Att han själv har ADHD gör ju att vi har förståelse för varandra på ett helt annat plan..

Det typiska är att jag bara några månader innan våra vägar korsades bestämde mig för att jag skulle förbli singel, orkade inte med fler bakslag med män som utger sig för att vara något de inte är.
Och som en gammal intorkad kliché så dyker ju den rätte upp när man slutar leta, hahahaha!
Jag fick faktiskt vägledning av ett medium att jag skulle träffa rätt man när jag var redo. Och jag tänkte ju som jag gör att det blir ju såklart när jag gått ner alla mina kilon. Haha, är större än jag någonsin varit förut och han älskar varenda cm av mig..jag får fortfarande jobba hårt med min självbild och inte värdera mig själv efter vikten, en ständigt inre kamp. Men skam den som ger sig.. 

Ska inte säga att det varit en dans på rosor att gå från 13 års ensamboende med ett barn, till att bli sambo, MEN, det har inte heller blivit så tufft som jag tidigare föreställt mig att omställningen skulle bli. Mycket för att mannen i mitt liv är lyhörd och att vi faktiskt kommunicerar vad vi vill, behöver och önskar med varandra. Vi båda hade ingen ork att köra några spel, utan körde med raka puckar om vilka vi var, vilket skit som fanns i våra ryggsäckar redan från första början. Och det har vi fortsatt med. Det är så jävla skönt att kunna prata om allt som rör sig i huvudet och själen, utan att få konstiga miner, suckar eller himlande ögon. Och att kunna säga till att ryggsäcken spydde utan att få höra att man måste sluta noja om allt. En annan sak som är underbart är att dela intresset för naturen, djuren och andligheten. Tänk så många ggr jag fått höra att mina "krav"på en man varit för högt ställda!
Att jag måste backa, för det kan omöjligt finnas någon som kan dela mina intressen, jag måste också acceptera att få män tycker det är ok eller naturligt att hålla på med healing och se andar. Well..in your face fuckers, för här är han nu, min blivande man som är allt jag önskat. Jag tror vi kom fram till att det var lättare att räkna upp de intressen vi INTE delade..

Jag har också, sent omsider, förstått att kärlek inte är att för evigt ha nyförälskelsens fjärilar i magen, det är att känna den lugna tryggheten att det är "VI". Det är att ha den trygga vetskapen att den andre står stadigt och håller en uppe när man själv vacklar. Det är att våga bli grinig och veta att den andre älskar en oavsett. Att sträva mot samma mål. Att våga säga vad man tycker utan rädsla för att få skäll eller bli lämnad. Att erkänna när man gjort fel och veta att det är ok att göra fel ibland, man är älskad ändå. Att vakna mitt i natten efter en mardröm och känna hur pulsen går ner bara av att känna värmen och tryggheten från den andra. Kärlek är så mycket mer än fladdret i magen, det är alla småsaker under vardagen som utgör limmet mellan oss. Som till exempel att ladda kaffebryggaren till den andre, eller en kram i förbifarten, dra upp täcket som glidit ner..

Jag har förut haft ett drag av svartsjuka, visserligen har den ju då också varit befogad, men nu har jag inte ens känt en tillstymmelse till det. Känner mig så säker på att han är min och att jag är hans, även om det låter en aning högtravande ;P
När jag ser in i hans fina lugna ögon så ser jag inte bara hans vackra blå färg, jag ser oss, vår gemensamma framtid och en önskan att bli gamla tillsammans. Jag känner hur lugnet har lagt sig i min själ, i tryggheten att ha hittat mitt hjärtas hem...

Det var allt för den här gången, ta hand om dig..tjingeling!