Det var en gång..

Det var en gång en liten flicka, vi kan kan kalla henne för Elsa. Hon var en glad liten tjej som var nyfiken på världen och tyckte om att lära sig saker, ända tills hon började skolan. De första åren blev oerhört tuffa med en fröken som kallade henne lat, omogen och dum i huvudet. Elsas mamma var då helt ovetande om vidden av de Elsa fick höra i stort sett varje dag, en tagg i hjärtat som än idag är infekterad. Mamman försökte från sitt håll berätta för sagda fröken hur hon löste vissa problem, som ett tips för att nå fram och väcka Elsas vilja att lära sig. Men där blev det ofta kalla handen, fröken hade minsann jobbat med barn i 30 år och visste precis hur man gör. När Elsa var nio år ville hon inte leva längre, hon hade tappat den livsgnista och glädje hon en gång haft. Skolan var en tuff värld och svår att förstå, hon hade ju även svårt att förstå sig själv. Djurvärlden var lättare, så Elsa blev ett djur. Oftast en katt eller en hund, särskilt när omvärldens krav blev oförstående och för tuffa.
När Elsa var 10 fick hon diagnosen ADHD, och ett år senare fick hon Ast (autismspektrumsyndrom) som huvuddiagnos, följt av Adhd och Tourettes. Med ny fröken och diagnos på papper fick så Elsa lite mer förståelse och hjälp att hantera skolan i form av en resurs på heltid (vid ett senare skede fick mamman höra att resursen som skulle finnas 100% försvann efter lunch, då när denne behövdes som mest). Mamman blev lättad att hon äntligen fick hjälp och lite mer gehör för sina råd hur man kan nå fram till Elsa. Skolan gick ändå inte helt smärtfritt, men Elsa började trots allt bygga upp ett liten uns av självförtroende.
I sexan började hon så en ny skola, där hon fick gå i en mindre klass och med sin bästis. Ett litet ljus började lysa i ögonen, för i den skolan fick hon utrymme att få vara den individ hon är, med alla sina diagnoser, svårigheter och egenheter, utan att få skäll eller känna sig misslyckad alltför ofta. Hon fick börja växa och utvecklas som människa.

När Elsa slutat åttan är hon låg, tyst och tillbakadragen. Mamman är orolig, men Elsa är inte redo att prata om vad som felar. Sen en dag när mamman kommer hem efter att ha handlat hittar hon Elsa gråtandes i sitt rum. Hjärtat dalar i bröstet på mamman för hon förstår att det är något allvarligt, för hennes tonåring är inte den som gråter i första taget. Efter en lång stunds gråt berättar Elsa att hon måste tala om något. Det har tagit henne flera veckor att försöka fatta mod nog att prata. Orden gör ont i mammans bröst då hon alltid visat att Elsa kan prata om allt med henne, oavsett vad det gäller.
Till slut vågar Elsa tala om att hon känner sig fel. Fel i att vara tjej. Hon trivs inte i sin kropp för den stämmer inte överens med hur hon känns inombords. Hon vill inte vara en hon alls. Mamman ser paniken och rädslan i ögonen på Elsa. Panik för att hon sa det som bott i hennes innersta så länge, som ingen annan vetat om. Och rädslan för vad mamman ska säga eller tycka. Mamman drar in Elsa i famnen med tårarna rinnandes, så oerhört lättad att äntligen få höra vad som felat. "Jag älskar dig för den DU är, och det kommer jag alltid göra, oavsett om du är tjej, kille eller mittemellan" . Har du funderat på vad du vill heta?
-Jeff. Jag vill heta Jeff.

Det är, som en del av er säkert redan listat ut, jag som är mamman i historian och Viktoria som är Jeff.

Det har varit en tuff tid sen Jeff berättade hur han känner. Att bo i fel kropp tar hårt på ens psyke och han har slitit med självmordstankar 24/7 sen snart ett år tillbaka. Att bli kallad fel namn (Viktoria) och pronomen gör ont varje gång det händer för han känner sig inte accepterad för den han är och vill vara. Vi valde så att när han började gymnasiet så började också en ny tid i livet, med rätt namn - Jeff. Skolan har varit, och är, ett föredöme i hur de behandlar Jeff, de har full förståelse att Jeff ser det som en ny start i livet att få kallas vid rätt namn.

För mig som mamma kan det ibland kännas tufft då jag tänker på framtiden. Det var tufft redan innan med alla diagnoser i botten, och ännu tuffare framtid kan det bli som kille som gillar både killar och tjejer. Homofober finns det gott om och rädslan för framtida hatbrott finns i bakhuvudet.
Samtidigt är det underbart att se glädjen i min sons ögon, att utredningen närmar sig så att han får leva fullt ut som den han känner sig som.

Nu är Jeff snart 17 och står i kö för en utredning om könsdysfori som det heter på fackspråk.  Det är ett första steg mot utredning av könskorrigering, en väldigt omfattande utredning som ska klargöra att inga tvivel finns. Jeff har levt som kille senaste två åren nu, vilket de allra närmaste vet och jag känner att det är dags för att berätta för resten av de vi känner också.

Om någon vet med sig att den är homofob eller bara allmänt jävla fördomsfull i sådana här frågor, så kan ni med glädje avsluta bekantskapen och avlägsna er ur vårt liv, tack på förhand.