Egentligen så borde jag må bra. Haft lyckade möten med Hab och skolan med och för Jeff, så där känns det som att det nu lossnat lite och går åt rätt håll sakta men säkert. Upplever ju Jeff som mycket gladare och lättare till sinnes nu också, han skrattar och söker mer kontakt än han gjort under den tunga hösten och början av året. Och alla som är föräldrar vet ju att man oroar sig och när stormen dragit förbi så andas man äntligen ut. Så jag borde må bra.
Men jag mår inte bra. Mitt självhat florerar stark i min kropp och själ. Jag borde inte känna så, för jag har det ju fint och är älskad som jag är. Men jag känner mig som att jag är långt borta. Som att min kärna, det som är jag, har flutit iväg på något sätt. Eller som att den där kärnan är inkapslad under ett skal av självhat. Jag kan inte ens se mig själv i spegeln längre utan vänder bort huvudet om och när jag passerar en reflekterande yta.
Trots att det även för mig går framåt med arbetskonsulten och vägen mot jobb.
Men jag känner mig ändå så sjukt jävla misslyckad. Det är så frustrerande att bli helt slut för sånt som normalstörda gör på autopilot. Som att handla, gå på möten, städa ett rum, hänga tvätt, vika tvätt, svara på mejl mm. Förra veckan var det möte på Hab (habiliteringen) tillsammans med Jeff och jag hade fortfarande inte hämtat mig från det (trots att det gick bra) innan det var dags för möte med skolan ( som också gick bra). Och där emellan var det storhandla. Alla måsten som aldrig tar slut, det bara börjar om. Jag blir så dränerad. Och så skäms jag för att jag blir dränerad av "småsaker". Sånt som andra "bara gör".
Det är mycket skam i mitt inre. Skam att jag inte klarar av att sluta äta en massa skit som bara gör mig ännu tjockare och får mig att må ännu sämre. Skam att jag inte klarar av att sluta röka trots att det rosslar i mina lungor. Skam att jag inte klarar av varken jobb och vardag "som alla andra". Skam att jag inte fattar saker som andra tycker är enkla men för mig blir för många svarsval att jag inte vet vilket som är "rätt".
Och skammen byggs på med själväckel. Kroppen rasar, dels för allt skit jag stoppar i mig och dels för klimakteriet. Mina bröst som jag en gång var iaf lite stolt över skäms jag för nu, utan Bh så klistrar dom fast sig som lessna Beagelsöron halvvägs ner på magen. Jag har aldrig känt mig så ofräsch och äcklad av mig själv som jag gör nu. Även om sambon säger att han älskar mig precis som jag är, så kan jag inte ta in det i min kärna. Det liksom bara rinner av mig för jag tror inte längre på det jag hör. Det stämmer ju inte överens med hur jag känner mig så hur kan det då vara sant?
Jag drar mig mer och mer undan all fysisk kontakt, den enda jag fortfarande kan krama obehindrat är Jeff.
Bara tanken att någon annan tänker röra mig får det att vändas i magen. Hur kan man ens vilja krama mig, jag är ju äcklig?
Klimakteriesvettig, tjock, luktar rök, misslyckad människa.
Tycker synd om min sambo och ibland önskar jag att han inte var så snäll. I mina sjuka tankar så kommer han hitta någon bättre så småningom,det är så det brukar bli. Jag är oftast bara som en genomfart, en tillfällig landningsplats innan man far vidare till bättre vyer. Han förtjänar att få leva med en bra kvinna för han är en underbar man. Han borde inte ha en trasig kvinna som jag är. Och han kommer säkert att hitta en kvinna i framtiden som kan ge honom en varm kram efter jobbet även om hon själv inte känner sig så uppåt, istället för som jag, springa åt andra hållet för att jag är sensoriskt överbelastad. En intelligent kvinna som kan jobba heltid, stötta honom när han behöver och inte är ett socialt missfoster. En uppmuntrande kvinna som älskar hans hjärnas snabbhet och ser alla hans fina egenskaper. Det känns som att jag förvägrar världen en fantastisk man. En man som borde ha en fantastisk kvinna.
Jag kan inte förstå varför han älskar mig öht. Ibland tänker jag att han bara säger så för att det är så man ska säga. Orden har någonstans tappat värmen de en gång haft, för jag förstår ärligt inte hur man kan älska mig. Jag hatar mig själv. Den jag är. Hur jag ser ut. Hur jag fungerar, eller snarare inte fungerar.
Jag har ett skal omkring mig. Ett skal av självhat där inget tränger igenom längre. Alla fina ord rinner av mig, de når aldrig in i min kärna längre. Min kärna. Jag tror den skriker efter ljus men jag vet inte hur jag ska göra för att slå sönder skalet. Känner mig handfallen.
Jag är svår. Svår att leva med. Svår att älska. Svår att nå. Jag förstår inte ens varför någon ens gör sig besväret att försöka.
Jag har aldrig tyckt om mig själv, men jag har aldrig hatat mig själv så mycket som jag gör nu.
Självhat tär. Det tar död på det lilla ljus som funnits inom mig.
Just nu känner jag mig bara tom och mörk och ingenting kan nå in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar