Tänk att för snart tio år sedan så låg jag inne på BB och undrade hur i hela friden jag skulle kunna klämma ut vattenmelonen som verkade ha fastnat på vägen..och ut kom så äntligen min underbara tjej på 2,9 kg och 47 cm lång..
Att det helt plötsligt står en snart tioåring framför mig får mig nästan att tappa andan, vad i helsike hände liksom, hon ploppade ju ut nyss..?
Den 13:e mars fyller hon 10 år, en nätt liten tjej som många tror att hon är runt sju ända tills hon öppnar munnen, då kan man ibland tro att hon har levt ett helt liv redan...lite lillgammal och en hel del djup i den lilla kroppen. En liten människa med en stor själ!
Efter dom gångna veckornas utredning hos NU/BA-teamet har läkarna och psykologerna kommit fram till att Viktoria har diagnosen ADHD, med betoning på AD-biten. Dagen vi fick beskedet var jag otroligt trött efter mötet, trots att jag egentligen bara fick bekräftat vad jag själv misstänkt. För hur det än är så kommer hon att få det tuffare än sina jämnåriga "normala" klasskompisar, både vad gäller acceptans från omgivningen och sin egen självbild och självkänsla som redan nu är ganska dålig. Om två veckor kommer vi att ha ett information och åtgärdsmöte i skolan och jag hoppas att Vickan kan få den hjälp hon behöver där så att hon slipper känna sig "dum i huvet" när hon får skäll för något hon inte klarar av att göra. Hon är helt normalbegåvad (tyvärr verkar många ha den tron att man är mindre smart om man har en diagnos..) men har ingen som helst tidsuppfattning, vilket självklart ställer till en hel del problem...
Vi föräldrar fick med oss en pärm med en hel del info, tips och råd hur vi kan göra för att underlätta vardagen och bygga upp hennes självförtoende,många av råden är saker jag redan gjort i flera år utan att ens tänka på att jag gör det..som att förvarna innan det sker en förändring, ge korta instruktioner, vara väldigt tydlig för att undvika missförstånd mm. Allt detta är sådant som Vickan har lärt mig under årens lopp,klok som hon är. Men så gör väl alla föräldrar?
Prövar sig fram tills man hittar ett vinnande koncept...
Viktoria själv fick höra sin diagnos för två veckor sedan, vilken hon tog med ro till det yttre sett iallafall. Nu känner jag henne så pass väl att jag vet att informationen snurrar runt ett tag innan bitarna landar och frågorna kommer...
Igår kom första frågan.."kan man bota ADHD"?
Kan en fråga göra mer ont i hjärtat?
Jag svarade med att det inte är en sjukdom och fortsatte på psykologens linje att det var lika bestämt att hon skulle ha adhd som att hon har bruna ögon, underbar fantasi och älskar djur. För att just DU är stark och underbar och speciell...
Läkarna sa det att "antingen kommer hon att bli veterinär eller skådespelare, varje gång hade hon ett gosedjur med sig och hon är fantastiskt duktig på att gestalta och härma djur, både med sin egen kropp och gosedjuren"...en skådespelande veterinär kanske?;)
Får se när nästa fråga kommer...
Hemma har jag börjat med lite utrensningsarbete, bort med allt onödigt som stått framme så att det blir mindre synintryck att bli störd eller trött av. Ger Vickan små uppgifter som jag vet att hon klarar av till 100% så att hon får känna att hon lyckas och inte bara misslyckas (som det ofta varit i skolan med att passa tider tex)så hon kan växa sig starkare. Ska lägga in massage och avslappning/kinestetiskt arbete 2-3 gr/vecka för hennes stresströskel är väldigt låg..
Det finns säkert massor med saker jag kan göra och förändra, men jag känner att det är bättre att ta lite åt gången så är chansen större att förändringarna håller i längden. Lagom är bäst eller hur :)
Och nu känner jag mig lagom trött och kudden snyftar ensamt..time to sleep..
Jag avslutar med ett grymt bra citat av Richard Huch
"Kärlek är det enda som blir större när man slösar med det", så slösa på för kung och fosterland! ;)
Tjingeling..
