Jag är så vansinnigt trött. Trots dubbla d-vitamin, omega3 och magnesium varje dag är jag helt galet trött. Det liksom kvittar hur positiv jag är eller hur mycket jag biter ihop, den enorma tröttheten finns där oavsett. Försöker verkligen vara tacksam för allt som går bra, för att jag har tak över huvudet, är fysiskt frisk. Men hur tacksam jag än är så hjälper det inte mig att bli piggare. Jag väljer inte att vara trött. Varje morgon går jag upp med tanke och känsla att "idag ska det bli en bättre dag, en piggare dag". Lik förbannat kroknar jag långt innan dagens alla "måsten" är gjorda. Jag går på sparlåga större delen av dagen för att orka vara den tålmodig lyhörda mamma som V behöver efter en skoldag.
Även den orken börjar tryta märker jag, speciellt med en "snart-tonåring" med humörsvängningar som en scizofren barracuda, då får jag jobba dubbelt så hårt för att inte själv hamna i affekt. Inte lätt alls.
Men alternativet lockar inte heller-flera timmar av låsningar,tics och gråt för att känslorna är så mycket mer och starkare hos V än hos normalstörda..
Vet faktiskt inte vad jag ska göra just nu? Mat och träning gör mig inte heller piggare, eller får mig att sova bättre kanske jag ska tillägga också.
Gå till läkaren och be om antidepp? Kommer det att göra mig piggare? Kommer det att göra mig till en bättre mamma? För det är det enda som känns viktigt, att fortsätta kämpa och göra det som är bäst för V, hade jag inte haft henne vet jag inte om jag hade orkat eller velat vara kvar alls.
Det är hon som är orsaken till att jag inte gett upp. Ledsen om ni blir ledsna, men jag vet iaf en som förstår precis hur jag menar. Skulle mitt barn inte finnas längre så förlorar livet sin mening totalt och jag skulle avsluta det på snabbast möjliga sätt. Inte för att ni andra inte betyder något, utan för att jag skulle aldrig stå ut att leva med den smärtan varje dag. Fegt kanske en del tycker, oftast de som aldrig förlorat någon. Det räcker med den dagliga smärtan att inte ha mamma kvar. Kan inte begripa hur min mormor orkat. Eller jo. Den finska sisun hindrar en från att ge upp. Jag hade behövt lite mer av den. Eller mindre kanske?
Det jag önskar mest av allt just nu är att min egen utredning kunde ta fart och bli färdig. Om en dryg vecka är det dags för möte nr 2 i basutredningen och efter att den är gjord ska beslut tas om jag matchar kriterierna för en npf-utredning. All denna väntan tär enormt på de små energiresurser jag har. En väntan blandad med oro och hopp om vartannat.
Jag har förstått av en del normalstörda att få en diagnos bara är ett sätt att försöka smita från ansvar och att det egentligen handlar om karaktär och moral. Tänk, jag ser det helt tvärtom faktiskt. Att inse att det finns ett problem och ta mig i kragen och göra något åt det tycker jag mer visar på att jag tar mitt ansvar, än att stoppa huvudet i sanden och låtsas att jag funkar som alla andra. Jag vill hellre vara tydlig med hur jag fungerar än att det blir missförstånd som kostar mig en chans till ett jobb t ex. Det innebär inte att jag är en black om foten, jag kan vara en jäkla tillgång eftersom jag har en hög arbetsmoral på mitt jobb, oavsett jobb. Som de allra flesta finnar har..
Min utredning ser jag dels som en möjlighet att få svart på vitt att jag inte är lat och odisciplinerad och dels för att få fram vilka mina starkaste egenskaper är. Ju mer gödning jag kan ge mina bra sidor, desto bättre kan jag använda mig av dom för att bli en bättre version av mig själv. Om det är att smita från ansvar och moral så får det vara så. Jag är iallafall trött på att vända kappan efter andras vind, jag har inte ork till att smeka andra medhårs längre. Så sticker mitt liv och mina åsikter i ögonen? Stick då för fan ut från mitt liv, för då passar du inte där. Mitt liv kommer alltid att färgas av npf, jag lever med det varje dag, det är inget jag kan ta bort. Jag kommer alltid att glida in på det ämnet i de flesta samtal jag har, för jag lever med det varje dag. Om DU tycker det är jobbigt att lyssna på det, då tycker du att jag är jobbig. Vi kommer aldrig att leva som normalstörda gör, vi kommer alltid att sticka ut ur mängden på nåt sätt för att vi inte passar in i normen.
För ett par år sedan kände jag mig sorgsen över det, att inte få ett "normalt" liv. Men jag vete sjutton om jag vill leva för att bräcka grannens bil med en nyare modell. Eller för att få smalare midja än grannfrun. Hur kom ytan att spela större roll än innehållet?
Varför är det viktigare att allt ser bra ut än att det ÄR bra?
Varför är det så "fult" att tala om att man inte mår bra?
Varför är man duktigare när man biter ihop trots sjukdom och jobbar fast man behövt vara hemma?
Varför anses man vara en så mycket starkare människa då?
Världen är fan snevriden just nu, hur ska vi göra för att vrida den rätt?
Många tankar är det som snurrar...försöker göra det bästa för nu. Mer än så har jag inte ork till för jag mår inte bra, så är det bara. Tänker inte hymla med det. Det är inte mitt ansvar hur du tolkar och tar det du läser, det är ditt.
Lev så som du själv vill, inte hur normen tycker, livet är fan för kort för att slicka nån annans arsle för att inte vara obekväm.
Och ta hand om dig..
Tjingeling........
