Det här med att ringa jobbiga samtal är inte riktigt min starka sida...jag drar gärna ut på det i det längsta eller låter det rinna ut i sanden. Tyvärr. För det ställer ju till det enormt ibland. Dels skäms jag ju alltid i slutänden att jag inte "tagit tag i saker och ting som jag borde", och sen kan det vara jäkligt dumt rent ekonomiskt också. Hade kunnat tjäna in en och annan onödig räkning om jag fått tummen ur. Varför har jag så svårt att ringa myndigheter och så egentligen? Dom biter ju inte mig i örat direkt...
Men just den här känslan att jag är utlämnad till en annan människas goda vilja och makt är skitjobbig. Å andra sidan så kan jag ju inte ge bort makten över MITT liv och mående till någon annan...jag har alltid ett val själv. Om jag inte vill leva som jag gör nu t ex så måste jag ju göra en förändring, göra nånting annorlunda eller kanske ändra mitt eget tankesätt. Som en god väninna till mig sa, ibland behöver man ändra sitt eget förhållningssätt till det man anser vara ett problem.
Ska jag verkligen tillåta den här händelsen/den här personen att ta så mycket energi av mig?
Så fan heller. Jag vill själv vara kapten i mitt eget liv, så nu tänker jag ta över rodret ordentligt..
Första steget nu är att inse att jag behöver skaffa mig mer kunskaper om rätt hjälp för V. Just nu går hon i vanlig skola, och det har fungerat rätt bra, tack vare en engagerad fröken som verkligen är guld värd. Rektorn på skolan har nu anställt en pedagog (som är utbildad och erfaren med den diagsnostik V har) som ska vara dom till hjälp också. Men faktum kvarstår att hon inte utvecklas och når målen, tvärtom så har hon tyvärr backat en del istället och riskerar nu att inte uppfylla målen i flera ämnen.
Och DET är det sista hon behöver. Hon behöver få känna att hon är duktig och lyckas med det hon gör så det alternativet som jag börjar se som bäst i slutänden är en klass eller skola med inriktning på den pedagogik hon behöver. För hon är smart tjejen, lär sig med blixtens hastighet om hon finner ämnet intressant. Men då behöver man mer kunskaper än vad den "vanliga" skolan kan erbjuda..
Har idag prata med BUP om det eskalerande djurbeteendet hon har i skolan. Både de och jag tycker det känns alarmerande, speciellt som hon har/får det beteendet när hon inte känner sig trygg nog att vara sig själv. Det är inte ett bra tecken alls. För V själv är det en signal att något inte är bra, ibland vet hon ju inte vad heller förrän jag eller någon annan hittat "felet".
Hade ett riktigt långt samtal med BUP, dels om skolan och sen fick jag även prata om en del privata angelägenheter. Berättade att den största förändring i vårt liv senaste tiden är att jag ju träffat en man som är underbar, både mot mig och V. Och att när vi är där så är hon en helt annan tjej. En tryggare V som inte har haft något behov av att dölja sig bakom ett djur-jag. Och det är helt underbart att se den tjejen som växer fram för varje gång vi är där. Det är SÅ jag vill att hon ska känna sig alltid. Trygg, älskad för den hon är och uppskattad för sina kunskaper och fantasi.
Så jag pratade med BUP om min tanke om flytt, för jag vet hur fruktansvärt jobbigt och stressande det är med förändring för henne. Min tanke är att vi borde flytta i början av sommaren eftersom hon ändå kommer byta skola när hon börjar årsk 6. Då vi hinner etablera fler kontakter under sommarlovet innan hon börjar skolan igen. Egen lägenhet är ett måste för oss, och det höll BUP med om också, hon behöver ha en egen frizoon lika mycket som jag själv. Jag fick rådet att kontakta utbildningskontoret och höra med dem om skolorna där, för jag vill gärna göra studiebesök och ordna med allt praktiskt som är praktiskt möjligt innan höstens skolstart...
Kanske fånigt att känna att jag blev skitglad och växte en halvmeter när Bup-tjejen tyckte jag verkade vara en väldigt bra mamma som hade koll på det som är viktigt för min dotter. Men stolt och glad blev jag! Det tipset hon kunde ge var också att V bör få vara med och titta efter vårat boende så hon får en bra känsla innan eventuell flytt. Och att hon får vara med och bestämma hur hennes saker ska packas. Jag får nog skaffa ett par flyttlådor och träna lite på det tror jag..
Bup-tjejen tyckte jag var modig som funderar på flytt, "det är inte det lättaste beslut för en vuxen heller". Nä, det är så sant. Men som jag sa, "visst har jag mina vänner här, men min vardag är ändå mer eller mindre isolerad för jag kan inte leva som dom gör ändå, så varför inte se till att jag trivs med min vardag så som dom gör" ?
Att bara leva för helgerna då jag kan planera in träffar med vänner,familj mm och förbereda V på det tar en del. Klart jag har gjort "spontangrejer/besök" med V, men det tar mer än det ger har jag märkt..
Inte värt att det tar 2 timmar längre att komma till ro, även om hon haft roligt och trivs med dom vi varit hos...
Bara tanken på att få en vardag med min älskling gör mig varm i själen. Det är underbart att hitta en människa som kompletterar en själv på alla möjliga plan...för att inte tala om en "svärmor" som är klok som en uggla och ändå är ödmjuk, inte ett dugg besserwisseraktig. Sådana kvinnor växer inte på träd och jag är otroligt glad att kunna säga att jag trivs enormt bra i hennes sällskap och ser verkligen fram emot alla pratstunder vi kommer ha framöver. Fattar ni va härligt det är att sitta och asgarva tillsammans!!?? För hon har bra humor, precis som sin son ;) Jag känner mig också lyckligt lottad i vetskapen att vi blir mottagna med öppna armar och varmt hjärta om vi flyttar..
Önskar nästan att jag kunde flytta imorgon, men jag vet att det här behöver bli en långsam process för V så hon vänjer sig vid tanken..
Så, nu hade jag inte mer i tanken..men var rädd om dig, finns bara en du.
Tjingeling.....
måndag 28 januari 2013
tisdag 22 januari 2013
Feberyra...säger vi ;)
Sitter för närvarande och tycker hemskt synd om mig själv. Med febertoppar, snorig näsa, hosta, raspig hals och röst är influensan ett faktum. Jag hoppas att det "bara" är vanlig influensa för jag är lite lätt allergisk mot svin...jobbigt läge om jag själv skulle börja förvandlas till ett O_O. Ska försöka undvika den förvandlingen. Min plan från årets början var ju faktiskt att jag skulle förvandlas till en riktig Babe, nån däruppe kanske blandade ihop uttrycket med den talande grisen...
Jag hoppas iallafall att min stackars Mommo klarar sig från sjukan, för både jag, V och syrran blev sjuka samma dag vi kom hem därifrån :/ . Hon är visserligen den starkaste 83-åringen jag vet, men det är ju onödigt att bli sjuk ändå i hennes ålder..
Vi verkar ha rätt schyssta gener från mormors sida överlag, envisa, starka, konstnärliga och så ser vi tydligen yngre ut än övriga kärringar i vår ålder. Humorn ska vi för allt i världen inte glömma!
Morbid family deluxe. Det finns nog inte mycket vi inte kan skämta om..skulle vara V:s funktionshinder då, fast hon har själv börjat skämta om sin Tourettes nu!!
Vilket jag tycker är ett enormt och underbart framsteg i hennes utveckling. Om man inte kan växla från allvarsdörren till humordörren med jämna mellanrum så börjar man ju sakteliga frätas sönder inifrån. Så känner iallafall jag. Humorn har alltid varit en överlevnadsstrategi för mig och jag kan inte för mitt liv begripa mig på humorbefriade människor. Hur kan man ta allt på allvar när det finns så mycket man kan twista till så det blir helgalet?
På tal om helgalet så blir jag snart galen av saknad. Saknar min S så själen känns sårig. Det är helt galet (haha) hur han har blivit så otroligt viktig för mig. Det känns nästan svårt att andas när jag försöker tänka mig en tillvaro utan honom...min älskling som gör dagarna ljusare bara av att finnas till.
Jag har inte insett hur otroligt viktig del av livet det är att bli älskad av någon fullt ut. Att veta hur saknad och behövd jag är av någon annan än min dotter. Pratade rekordlänge i telefon idag och fick höra vilken stark kvinna jag är. Och jag känner mig stark. Det vi har tillsammans får mig att känna mig som den starkaste människan i världen. Vi skrattar en hel del för vi har samma sjuka, och då menar jag verkligen sjuka humor. Det är ju tur att ingen hör oss ibland...finns ju risk för att vi annars skulle få uppleva närkontakt med madrasserade cellväggar och ljusblå piller. Och jag menar inte viagra, det pillret lär vi inte behöva närmsta årtiondena...om vi någonsin kommer behöva det.
Vi är otroligt synkroniserade också...säger samma saker samtidigt så ofta så att jag inte blir förvånad längre. Som ett gammalt gift par fast med sexlusten kvar på topp ;). Jag önskar så att vi kunde ses oftare än vi gör, och att jag kunde träffa fler av hans vänner. Jag har inte så många som delar mitt dagliga liv så det gick ju fort att träffa alla mina. Men det blir ju så att när vi ses så är tiden så dyrbar för oss att vi knappt märker av yttervärlden. Tiden far iväg med blixtens hastighet och så är det helt plötsligt söndag. En vän har jag träffat som hastigast och för mig klickade det direkt, vilket i sig är ovanligt. Men han verkar ha helt sjuk humor han också så det var väl inte konstig att jag gillade honom direkt. Ser verkligen fram emot en fika i framtiden med påföljande diskussioner som antagligen urartar i galna skratt. Han verkar ha bra vänner, galna men bra. Då är dom lika mina, de jag har kvar efter att jag glömt bort er senaste månaderna..;). Nä, jag vet att ni är kvar. Ni skulle inte ge er så lätt, det är jag glad för. Och jag blev påmind om att jag glömt er en längre period. Tack!
Det är inte min mening att glömma bort mina vänner, ni är dyrbara ni också och jag ber om ursäkt om ni för tillfället kommer på tredje och fjärde plats. För krasst nog så är det precis så jag prioriterar. Om det är själviskt så står jag för det. Det kommer inte att vara så för tid och evighet, jag behöver bara lära mig att planera om min tid bättre så att alla ni viktiga människor får sin tid och plats. Men just för tillfället behöver jag vara ego. Jag har gett av mig själv till andra så många år av mitt liv, nu är det dags för mig att njuta av tillvaron och få tillbaka. Om det krisar så finns jag alltid här, no matter what, jag kommer aldrig försvinna eller ta er för givet. Jag ber bara om ert tålamod och förståelse ett tag till...jag älskar er, och tack för att ni finns <3 .="" nbsp="" p="">Hm, det kanske blev en aning luddigt inlägg, jag skyller på febern som tuggar i sig mina hjärnceller..
egentligen var det något mer jag skulle skriva om, men jag kommer faktiskt inte ihåg vad O_o
Jag kan vara lite luddigt virrig ibland, till och med så att jag själv undrar vilken häst jag ska leta efter i stallet..var det hästen som rymde eller stallet? Hmm..blir ju inte bättre när jag har feber direkt.
Jaja, gonatt på er och håll för fan händerna under täcket om du ska ha roligt..
Tjingeling...
Jag hoppas iallafall att min stackars Mommo klarar sig från sjukan, för både jag, V och syrran blev sjuka samma dag vi kom hem därifrån :/ . Hon är visserligen den starkaste 83-åringen jag vet, men det är ju onödigt att bli sjuk ändå i hennes ålder..
Vi verkar ha rätt schyssta gener från mormors sida överlag, envisa, starka, konstnärliga och så ser vi tydligen yngre ut än övriga kärringar i vår ålder. Humorn ska vi för allt i världen inte glömma!
Morbid family deluxe. Det finns nog inte mycket vi inte kan skämta om..skulle vara V:s funktionshinder då, fast hon har själv börjat skämta om sin Tourettes nu!!
Vilket jag tycker är ett enormt och underbart framsteg i hennes utveckling. Om man inte kan växla från allvarsdörren till humordörren med jämna mellanrum så börjar man ju sakteliga frätas sönder inifrån. Så känner iallafall jag. Humorn har alltid varit en överlevnadsstrategi för mig och jag kan inte för mitt liv begripa mig på humorbefriade människor. Hur kan man ta allt på allvar när det finns så mycket man kan twista till så det blir helgalet?
På tal om helgalet så blir jag snart galen av saknad. Saknar min S så själen känns sårig. Det är helt galet (haha) hur han har blivit så otroligt viktig för mig. Det känns nästan svårt att andas när jag försöker tänka mig en tillvaro utan honom...min älskling som gör dagarna ljusare bara av att finnas till.
Jag har inte insett hur otroligt viktig del av livet det är att bli älskad av någon fullt ut. Att veta hur saknad och behövd jag är av någon annan än min dotter. Pratade rekordlänge i telefon idag och fick höra vilken stark kvinna jag är. Och jag känner mig stark. Det vi har tillsammans får mig att känna mig som den starkaste människan i världen. Vi skrattar en hel del för vi har samma sjuka, och då menar jag verkligen sjuka humor. Det är ju tur att ingen hör oss ibland...finns ju risk för att vi annars skulle få uppleva närkontakt med madrasserade cellväggar och ljusblå piller. Och jag menar inte viagra, det pillret lär vi inte behöva närmsta årtiondena...om vi någonsin kommer behöva det.
Vi är otroligt synkroniserade också...säger samma saker samtidigt så ofta så att jag inte blir förvånad längre. Som ett gammalt gift par fast med sexlusten kvar på topp ;). Jag önskar så att vi kunde ses oftare än vi gör, och att jag kunde träffa fler av hans vänner. Jag har inte så många som delar mitt dagliga liv så det gick ju fort att träffa alla mina. Men det blir ju så att när vi ses så är tiden så dyrbar för oss att vi knappt märker av yttervärlden. Tiden far iväg med blixtens hastighet och så är det helt plötsligt söndag. En vän har jag träffat som hastigast och för mig klickade det direkt, vilket i sig är ovanligt. Men han verkar ha helt sjuk humor han också så det var väl inte konstig att jag gillade honom direkt. Ser verkligen fram emot en fika i framtiden med påföljande diskussioner som antagligen urartar i galna skratt. Han verkar ha bra vänner, galna men bra. Då är dom lika mina, de jag har kvar efter att jag glömt bort er senaste månaderna..;). Nä, jag vet att ni är kvar. Ni skulle inte ge er så lätt, det är jag glad för. Och jag blev påmind om att jag glömt er en längre period. Tack!
Det är inte min mening att glömma bort mina vänner, ni är dyrbara ni också och jag ber om ursäkt om ni för tillfället kommer på tredje och fjärde plats. För krasst nog så är det precis så jag prioriterar. Om det är själviskt så står jag för det. Det kommer inte att vara så för tid och evighet, jag behöver bara lära mig att planera om min tid bättre så att alla ni viktiga människor får sin tid och plats. Men just för tillfället behöver jag vara ego. Jag har gett av mig själv till andra så många år av mitt liv, nu är det dags för mig att njuta av tillvaron och få tillbaka. Om det krisar så finns jag alltid här, no matter what, jag kommer aldrig försvinna eller ta er för givet. Jag ber bara om ert tålamod och förståelse ett tag till...jag älskar er, och tack för att ni finns <3 .="" nbsp="" p="">Hm, det kanske blev en aning luddigt inlägg, jag skyller på febern som tuggar i sig mina hjärnceller..
egentligen var det något mer jag skulle skriva om, men jag kommer faktiskt inte ihåg vad O_o
Jag kan vara lite luddigt virrig ibland, till och med så att jag själv undrar vilken häst jag ska leta efter i stallet..var det hästen som rymde eller stallet? Hmm..blir ju inte bättre när jag har feber direkt.
Jaja, gonatt på er och håll för fan händerna under täcket om du ska ha roligt..
Tjingeling...
onsdag 9 januari 2013
Årskrönika..
Ja jösses, att 2012 skulle bli så händelserikt som det blev hade jag inte väntat mig....det som dyker upp först i tankarna är de insikter om livet jag fått. Livet är verkligen en gåva som inte bör slösas bort på varken fel prioriteringar eller onödiga måsten som vi skapar åt oss själva. Men ändå är det så lätt att fastna i den svängen. Vad är viktigt i livet egentligen?
För mig har en läxa det gångna året blivit att försöka vara sann mot mig själv, hur jobbigt det än varit i slutänden så har jag "fejsat" mig själv. Att rannsaka mig själv har gjort ont och jag har skämts inför mig själv och inför V. För det jag GÖR, för jag vidare. Sen kan jag prata mig blå om allt som är viktigt och bra att göra, det är fortfarande mitt agerande som betyder något. "It's not what you say that defines you, it's your actions".
Jag vet inte om jag kanske är lite för krass men jag upplever vårt samhälle som så materialistiskt. Man ska ha ett fint hem, med "rätt" design, senaste mobilen, oäkta naglar och botoxfyllningar en gång i månaden så att man kan ha ett slätt fejs när man är 40...och så ska man helst ha bh-storlek 70F, en kropp som en tolvårig pojke och luft mellan låren. På nåt sätt känns det som att ytan blivit viktigare än innehållet
Och jag ska inte sticka under stol med att jag inte blivit påverkad för det har jag. Att kånka runt på extra kilon idag verkar nästan vara mer skamligt än att röka. Föraktfulla blickar ( och då ofta från andra kvinnor) när man ska in i provrummet med en bunt kläder är ju inte ovanligt. Jag vet inte om de är avundsjuka för att jag uppenbarligen äter mer än en sparris per dag kanske..?
Men det får ligga hos dem känner jag. Det finns andra saker i livet som betyder mer än extra magfläsk. Som att leva. Det är skrämmande att inse vad mycket jag tagit för givet VARJE DAG. Att bara räkna med att få vakna varje morgon, till en ny dag, frisk. Korpulent, men frisk. Egentligen är varje dag ett jävla mirakel, vår kropp är som en miljonstad med schysst infrastruktur, den "bara" funkar. Att ha förmånen att andas lätt, gå, springa, hoppa är saker man oftast inte saknar, förrän man inte längre kan utföra det utan att det krävs mer ork än kroppen har. Som när kroppens inre organ inte fungerar längre. Vem fan tänker på att njurarna kan sluta funka liksom (eller att man ens har några )? Inte jag iallafall, förrän min svåger blev sjuk 2011. Det vart liksom en liten snabb repetition av anatomilära för att kolla vad i helsike njurarna hade för funktion mer än att göra kiss som luktar illa om man dricker för lite vatten. Enkelt utryck så tillhör det kroppens reningsverk och om de inte fungerar så blir man sjuk och behöver dialys. Dialys är ingen hit alls, så det bästa är ju om man kan få en ny fungerande njure.
Och där kom jag in i bilden, för jag min lyckliga nöt har aldrig haft några direkta sjukdomar som kräver medicin (annat än två penicillinkurer i mitt liv), så mina njurar är i rätt bra skick. Sagt och gjort så hamnade vi under kniven i juni, dagen efter nationaldagen. Herrejösses vilken jäkla resa. På ett bra sätt, för min njure gjorde visst underverk ganska omgående när den flyttat till svågern. Tänker inte gå in på vad han skrev i sitt sms från sitt rum några timmar efter operationen, men sådana ord får iallafall mig att bli rätt gråtmild. Fler som kan borde göra en insats tycker jag. Det går knappt att beskriva den ödmjuka känslan inför livet jag fick efter att se vilken skillnad JAG kan göra för någon annan. Och det fick mig också att inse att allting hänger inte på den ytliga mask vi alla bär.
Att vara sund och ta hand om sin kropp på ett bra sätt så att den håller för livets påfrestningar är en helt annan sak. Inför operationen var jag jäkligt duktig och tappade en hel del vikt genom att lägga om kosten litegrann och framför allt TRÄNA. Jag powerwalkade i snitt 4gr/vecka, styrketränade med min TRX och jag lärde mig äta frukost. Det tråkiga är att på nåt sätt så blev det till slut som ett tvång att träna och äta "rätt", jag fick dåligt samvete när jag missade ett pass och mådde riktigt dåligt psykiskt när jag åt utöver min dagliga kcalmängd. Att ta en promenad i normal hastighet blev svårt, jag remmade upp direkt i pw-fart.
Efter operationen skulle jag vara sjukskriven i sex veckor, jag vet inte hur jag tänkte att jag skulle kunna fortsätta med träningen nån vecka efter hemkomsten, men så var min tanke före op iaf. Hade inte riktigt tänkt mig att jag skulle ha så ont som jag hade eller vara så begränsad i min rörlighet heller. Kommer ihåg att jag kom hem kvällen innan skolavslutningen så det var ju perfekt att jag kunde få va med när V avslutade skolterminen tyckte jag. Tror inte avslutningen tog mer än max två timmar, men jag var lika trött som ett jäkla roadkill. Det tar kanske fem min att gå till Folkets Park där skolavslutningen var så det är ingen lång sträcka, men det kändes nästan som en promenad från Stockholm ner till Malmö..hade inte riktigt räknat med att jag skulle få såna jäkla fantomsmärtor där njuren suttit heller. Fy satan säger jag bara, det var som att bli sparkad av en häst med stilettklackar..
Som tur var så höll det bara i några minuter, och uppenbarligen så är det inte dödligt eftersom jag lever ;). Jag har nåt minne av att jag remmade iväg på en pw andra veckan jag var hemma, men sen fallerade allt, både träning och mat gick åt helvete för jag kände bara av det där tvånget att "nu måste du sköta dig för nu har du bara en njure kvar". Och när man säger åt mig att göra en sak så går jag oftast åt andra hållet. Omvänd psykologi brukar inte heller funka, det är jag för smart för att bli lurad av. Så under hösten och vintern har jag nästan lyckats lägga på mig all vikt igen. Tjoho vad duktigt av mig va..men, som en fin vän sa, "du har lyckats förut och vet vad/hur du ska göra". Damn right! Och nu har jag ju äntligen min älskade boxningssäck att banka skiten ur ;).
Men, tillbaks till 2012. Det som hände mer det året som gjorde skillnad i mitt liv var att V fick genomgå ännu en utredning, denna gång i BUPs regi. Det kanske låter konstigt men jag tyckte det var skönt att det blev en vidare utredning, för jag kände att hon hade svårigheter utöver det man har när man"bara" har AD/HD. Hon är och har alltid varit ojämn, ibland fixar hon sig själv och sin omgivning bra, och ibland går det inte alls, hon "flyter iväg" i tankar och beteenden. Efter utredningen visar det sig att hon har AST (autistiskt syndrom) som huvuddiagnos, Tourettes och AD/HD. Hon är ju i stort sett högfungerande utåt, vilket gärna vilseleder andra att tro att hon förstår och uppfattar omgivningen likadant som en "normalstörd" elvaåring. Hon har lärt sig sarkasm och ironi (fast de lärda säger att man inte kan förstå det om man har hennes funktionshinder), hon har empati och känslor, vilket tydligen en jävligt vanlig uppfattning att man är helt känslokall. Det kan jag knappast påstå att hon är. Däremot är hon väldigt selektiv, hon ödslar varken tid eller energi på saker eller människor som inte ger henne nåt. Lite krasst kan säkert tyckas av andra, men fan så sunt egentligen kan jag tycka. Varför ska man slösa energi på nåt som inte ger ett skit tillbaka liksom..?
De människor hon tar till sig märker det tydligt, hon är inte den mest fysiska varelsen på jorden direkt, så den hon kramar har blivit accepterad. Slutar hon kramas vet man att man skitit i det blå skåpet. Som tur är så är hon inte långsint annars hade mitt skåp blivit brunt invändigt för det har varit fler duster än vanligt det här året. Men det har också varit en del förändringar under året också, och sådana är väldigt jobbiga har jag fått lära mig. Det som är skönt med att hon blir äldre och utvecklas är att hon kan prata mer öppet om vad hon tycker är jobbigt. Bara en schemabrytande dag (även om man gör nåt kul) tar otroligt mycket energi och ger stresspåslag för det är en förändring i vardagen.
Hon kanske skulle må som bäst om varje dag såg exakt likadan ut, men det är helt sjukt svårt för mig att skapa sådana dagar. Jag vet att jag har många svårigheter själv, det är ju inte så att hon fått sina från luften. Ett tag så funderade jag på att göra en egen utredning, men jag har klarat mig rätt bra hittils så jag lägger det på hyllan. Jag är som jag är, och älskad dessutom och jag är nöjd med det.
Vad hände mer förra året som fick mitt liv att ändras?
Jo, jag fick för mig att jag skulle börja nätdejta. Herre min je. Aldrig mer säger jag bara. Vilken jävla
köttmarknad. Har nog aldrig kännt mig så mycket som en ko som då. Synad,bedömd, prismärkt.Typ så. Ryser bara av tanken vilka läbbiga mail jag fick. En del trodde sig verkligen vara guds gåva till kvinnan. Dom kunde inte ha mer fel. Och då menar jag inte utseendet, utan mer den slemmiga aura som genomsyrade deras mail. Här var liksom inge snack om att träffas och lära känna varann, utan mer "ey, ska vi ha sex på lördag"? "ey, tack och hej, men nej,nej,nej"tyckte jag och avslutade mitt medlemskap innan ens två veckor hade gått...Jag vet att jag i samma veva skrev på en fb-sida, och undrade hur i hela friden man skulle kunna träffa en karl när man hade mina förutsättningar. Och ett råd la jag på minnet, att kolla igenom mina vänners vänlistor på fb. Jag vet att min första känsla var att bli irriterad som sjutton på personen i fråga, för han hade kommenterat exakt så som jag hade tänkt skriva, inte en utan flera gånger. Och jag tänkte, vafan är det här för jäkla mupp som skriver som jag tänker?
Då kom jag ihåg rådet att kolla vänlistan, sagt och gjort. Jag har aldrig ansett mig vara ytlig, men satan i gatan när jag fick se hans ögon första gången.. OMG. Tror mina egna ploppade ut ur kraniet.
För i hans blick, i hans ögon rymde det så mycket...jag var ju tvungen att dela detta med någon såklart (jag ÄR ju faktiskt kvinna) så när jag var hemma hos syrran så visade jag henne hans timeline och medans jag gör set så ser jag mig själv som i slowmotion att jag klickar på "skicka vänförfrågan".
Det vart liksom "shit, vad gjorde jag" !!! O_O
Att det föll sig så att han skulle bli mitt livs kärlek visste jag inte då. Vår första dejt höll ju på att bli en väldigt mycket kortare variant än vi tänkt, eftersom herrn missade tåget, inte en utan två gånger. På nåt sätt så måste mitt blyga, fega jag ha klivit iväg åt ett annat håll, för jag satte mig i bilen och mötte upp honom halvvägs. Jag är glad att jag gjorde det och inte fegade ur, för då hade jag ju missat en helt underbar människa. Det är helt otroligt egentligen, att träffa någon som är så lik en själv?
Vi har till och med ett stående skämt att vi kanske borde ta blodprov och kolla så att vi inte är släkt. Tänker så lika, säger samma saker samtidigt, skickar likadana sms, har samma psykopatiska drag ;D ..ja you name it. Största skillnaden är nog att han har ett stort inre lugn som jag inte har än, en enorm trygghet i sig själv. Han vågar vara sig själv fullt ut, har inget behov av att hävda sig eller bete sig som en grottmänniska (typ som en machomäään). Och han är en helt underbar förälder. Han har två helt otroligt fina tjejer, envisa med mycket hjärta båda två. Dom är svåra att inte ta till sitt hjärta och det trodde jag aldrig om mig själv att jag skulle göra med någon annan än mitt eget barn. Men att se våra tre tillsammans, och se hur V utvecklas som människa, vågar vara sig själv fullt ut, blir tryggare, hur bra alla tre leker tillsammans, hjälper varann och retas med varann som syskon gör....jag kan inte annat än tycka det är underbart att se och mitt hjärta sväller över av kärlek.
Det här är vad jag tycker är meningen med livet- finn din kärlek så löser sig allt. Allt annat har jag själv upptäckt ,för min egen del, har ingen betydelse av rang. Att finna någon jag kan vara ärlig med, även när det gör ont eller känns skrämmande, att älska bortom förnuft, att känna mig halv utan, få vara mitt galna jag med, känna mig som en sexig gudinna och känna mig älskad av och tro på det...DET är en insikt av betydelse för mig.
En annan insikt är att jag ÄR starkare än jag trott...ni är ett par stycken som sagt det nu och då, och ibland har jag tänkt att "jag är inte alls stark". Men vafan, visst har jag dippat många gånger, men jag har ställt mig upp för varje gång. Oftast har det handlat om V då, men nu har jag även lärt mig att stå upp för mig själv, jag har otroligt men sant vid 39 års ålder lärt mig mitt eget värde. Och jag vet att mitt värde har inte ett jävla dugg med mitt utseende att göra. Mitt hjärta och min själ som jag ger av i den mån jag kan, där har jag mitt värde. Det jag gör för att hjälpa andra får jag tillbaka i dubbel lycka för jag ser vad min ibland enkla handling har gjort skillnad för någon annan. Att se någon annan lysa upp av glädje för något jag gjort, stort som smått, sprider alltid värme i min själ.
Min önskan inför 2013 är att fler ser utanför sig själva och sina liv, istället för att bara sätta sig nångång då och då skänka pengar till någon organisation för att döva sitt dåliga samvete, kanske då se sig omkring, finns det någon som behöver min hjälp? Åk till stadsmissionen t ex och skänk gamla kläder, vi har faktiskt hemlösa som fryser i vårat land också. Hjälp någon ensamstående i vänkretsen rent praktiskt , handla, diska, tvätta whatever...det som kan ta DIG tio minuter eller ett par timmar av ditt liv kan göra enorm skillnad för den du hjälper. Det du gör kan rädda ett liv. Dina handlingar speglar vem du är och vad du prioriterar i ditt liv. Så välj rätt, utifrån ditt hjärta och din själ, där finns alltid svaren om du lyssnar noga...eller så kan du sitta där i ditt "shabby-chic"-hem med kloka texter på väggarna, Per Moberg lådvin på marmorbänken och döva ditt dåliga samvete med det. Ditt val, din karma ;)
Jag har gjort mitt val, så nu ska jag gå och lägga mig med gott samvete...den som orkade läsa ända hit är värd en puss. PUSSSSS! Var rädd om dig..
Tjingeling....
För mig har en läxa det gångna året blivit att försöka vara sann mot mig själv, hur jobbigt det än varit i slutänden så har jag "fejsat" mig själv. Att rannsaka mig själv har gjort ont och jag har skämts inför mig själv och inför V. För det jag GÖR, för jag vidare. Sen kan jag prata mig blå om allt som är viktigt och bra att göra, det är fortfarande mitt agerande som betyder något. "It's not what you say that defines you, it's your actions".
Jag vet inte om jag kanske är lite för krass men jag upplever vårt samhälle som så materialistiskt. Man ska ha ett fint hem, med "rätt" design, senaste mobilen, oäkta naglar och botoxfyllningar en gång i månaden så att man kan ha ett slätt fejs när man är 40...och så ska man helst ha bh-storlek 70F, en kropp som en tolvårig pojke och luft mellan låren. På nåt sätt känns det som att ytan blivit viktigare än innehållet
Och jag ska inte sticka under stol med att jag inte blivit påverkad för det har jag. Att kånka runt på extra kilon idag verkar nästan vara mer skamligt än att röka. Föraktfulla blickar ( och då ofta från andra kvinnor) när man ska in i provrummet med en bunt kläder är ju inte ovanligt. Jag vet inte om de är avundsjuka för att jag uppenbarligen äter mer än en sparris per dag kanske..?
Men det får ligga hos dem känner jag. Det finns andra saker i livet som betyder mer än extra magfläsk. Som att leva. Det är skrämmande att inse vad mycket jag tagit för givet VARJE DAG. Att bara räkna med att få vakna varje morgon, till en ny dag, frisk. Korpulent, men frisk. Egentligen är varje dag ett jävla mirakel, vår kropp är som en miljonstad med schysst infrastruktur, den "bara" funkar. Att ha förmånen att andas lätt, gå, springa, hoppa är saker man oftast inte saknar, förrän man inte längre kan utföra det utan att det krävs mer ork än kroppen har. Som när kroppens inre organ inte fungerar längre. Vem fan tänker på att njurarna kan sluta funka liksom (eller att man ens har några )? Inte jag iallafall, förrän min svåger blev sjuk 2011. Det vart liksom en liten snabb repetition av anatomilära för att kolla vad i helsike njurarna hade för funktion mer än att göra kiss som luktar illa om man dricker för lite vatten. Enkelt utryck så tillhör det kroppens reningsverk och om de inte fungerar så blir man sjuk och behöver dialys. Dialys är ingen hit alls, så det bästa är ju om man kan få en ny fungerande njure.
Och där kom jag in i bilden, för jag min lyckliga nöt har aldrig haft några direkta sjukdomar som kräver medicin (annat än två penicillinkurer i mitt liv), så mina njurar är i rätt bra skick. Sagt och gjort så hamnade vi under kniven i juni, dagen efter nationaldagen. Herrejösses vilken jäkla resa. På ett bra sätt, för min njure gjorde visst underverk ganska omgående när den flyttat till svågern. Tänker inte gå in på vad han skrev i sitt sms från sitt rum några timmar efter operationen, men sådana ord får iallafall mig att bli rätt gråtmild. Fler som kan borde göra en insats tycker jag. Det går knappt att beskriva den ödmjuka känslan inför livet jag fick efter att se vilken skillnad JAG kan göra för någon annan. Och det fick mig också att inse att allting hänger inte på den ytliga mask vi alla bär.
Att vara sund och ta hand om sin kropp på ett bra sätt så att den håller för livets påfrestningar är en helt annan sak. Inför operationen var jag jäkligt duktig och tappade en hel del vikt genom att lägga om kosten litegrann och framför allt TRÄNA. Jag powerwalkade i snitt 4gr/vecka, styrketränade med min TRX och jag lärde mig äta frukost. Det tråkiga är att på nåt sätt så blev det till slut som ett tvång att träna och äta "rätt", jag fick dåligt samvete när jag missade ett pass och mådde riktigt dåligt psykiskt när jag åt utöver min dagliga kcalmängd. Att ta en promenad i normal hastighet blev svårt, jag remmade upp direkt i pw-fart.
Efter operationen skulle jag vara sjukskriven i sex veckor, jag vet inte hur jag tänkte att jag skulle kunna fortsätta med träningen nån vecka efter hemkomsten, men så var min tanke före op iaf. Hade inte riktigt tänkt mig att jag skulle ha så ont som jag hade eller vara så begränsad i min rörlighet heller. Kommer ihåg att jag kom hem kvällen innan skolavslutningen så det var ju perfekt att jag kunde få va med när V avslutade skolterminen tyckte jag. Tror inte avslutningen tog mer än max två timmar, men jag var lika trött som ett jäkla roadkill. Det tar kanske fem min att gå till Folkets Park där skolavslutningen var så det är ingen lång sträcka, men det kändes nästan som en promenad från Stockholm ner till Malmö..hade inte riktigt räknat med att jag skulle få såna jäkla fantomsmärtor där njuren suttit heller. Fy satan säger jag bara, det var som att bli sparkad av en häst med stilettklackar..
Som tur var så höll det bara i några minuter, och uppenbarligen så är det inte dödligt eftersom jag lever ;). Jag har nåt minne av att jag remmade iväg på en pw andra veckan jag var hemma, men sen fallerade allt, både träning och mat gick åt helvete för jag kände bara av det där tvånget att "nu måste du sköta dig för nu har du bara en njure kvar". Och när man säger åt mig att göra en sak så går jag oftast åt andra hållet. Omvänd psykologi brukar inte heller funka, det är jag för smart för att bli lurad av. Så under hösten och vintern har jag nästan lyckats lägga på mig all vikt igen. Tjoho vad duktigt av mig va..men, som en fin vän sa, "du har lyckats förut och vet vad/hur du ska göra". Damn right! Och nu har jag ju äntligen min älskade boxningssäck att banka skiten ur ;).
Men, tillbaks till 2012. Det som hände mer det året som gjorde skillnad i mitt liv var att V fick genomgå ännu en utredning, denna gång i BUPs regi. Det kanske låter konstigt men jag tyckte det var skönt att det blev en vidare utredning, för jag kände att hon hade svårigheter utöver det man har när man"bara" har AD/HD. Hon är och har alltid varit ojämn, ibland fixar hon sig själv och sin omgivning bra, och ibland går det inte alls, hon "flyter iväg" i tankar och beteenden. Efter utredningen visar det sig att hon har AST (autistiskt syndrom) som huvuddiagnos, Tourettes och AD/HD. Hon är ju i stort sett högfungerande utåt, vilket gärna vilseleder andra att tro att hon förstår och uppfattar omgivningen likadant som en "normalstörd" elvaåring. Hon har lärt sig sarkasm och ironi (fast de lärda säger att man inte kan förstå det om man har hennes funktionshinder), hon har empati och känslor, vilket tydligen en jävligt vanlig uppfattning att man är helt känslokall. Det kan jag knappast påstå att hon är. Däremot är hon väldigt selektiv, hon ödslar varken tid eller energi på saker eller människor som inte ger henne nåt. Lite krasst kan säkert tyckas av andra, men fan så sunt egentligen kan jag tycka. Varför ska man slösa energi på nåt som inte ger ett skit tillbaka liksom..?
De människor hon tar till sig märker det tydligt, hon är inte den mest fysiska varelsen på jorden direkt, så den hon kramar har blivit accepterad. Slutar hon kramas vet man att man skitit i det blå skåpet. Som tur är så är hon inte långsint annars hade mitt skåp blivit brunt invändigt för det har varit fler duster än vanligt det här året. Men det har också varit en del förändringar under året också, och sådana är väldigt jobbiga har jag fått lära mig. Det som är skönt med att hon blir äldre och utvecklas är att hon kan prata mer öppet om vad hon tycker är jobbigt. Bara en schemabrytande dag (även om man gör nåt kul) tar otroligt mycket energi och ger stresspåslag för det är en förändring i vardagen.
Hon kanske skulle må som bäst om varje dag såg exakt likadan ut, men det är helt sjukt svårt för mig att skapa sådana dagar. Jag vet att jag har många svårigheter själv, det är ju inte så att hon fått sina från luften. Ett tag så funderade jag på att göra en egen utredning, men jag har klarat mig rätt bra hittils så jag lägger det på hyllan. Jag är som jag är, och älskad dessutom och jag är nöjd med det.
Vad hände mer förra året som fick mitt liv att ändras?
Jo, jag fick för mig att jag skulle börja nätdejta. Herre min je. Aldrig mer säger jag bara. Vilken jävla
köttmarknad. Har nog aldrig kännt mig så mycket som en ko som då. Synad,bedömd, prismärkt.Typ så. Ryser bara av tanken vilka läbbiga mail jag fick. En del trodde sig verkligen vara guds gåva till kvinnan. Dom kunde inte ha mer fel. Och då menar jag inte utseendet, utan mer den slemmiga aura som genomsyrade deras mail. Här var liksom inge snack om att träffas och lära känna varann, utan mer "ey, ska vi ha sex på lördag"? "ey, tack och hej, men nej,nej,nej"tyckte jag och avslutade mitt medlemskap innan ens två veckor hade gått...Jag vet att jag i samma veva skrev på en fb-sida, och undrade hur i hela friden man skulle kunna träffa en karl när man hade mina förutsättningar. Och ett råd la jag på minnet, att kolla igenom mina vänners vänlistor på fb. Jag vet att min första känsla var att bli irriterad som sjutton på personen i fråga, för han hade kommenterat exakt så som jag hade tänkt skriva, inte en utan flera gånger. Och jag tänkte, vafan är det här för jäkla mupp som skriver som jag tänker?
Då kom jag ihåg rådet att kolla vänlistan, sagt och gjort. Jag har aldrig ansett mig vara ytlig, men satan i gatan när jag fick se hans ögon första gången.. OMG. Tror mina egna ploppade ut ur kraniet.
För i hans blick, i hans ögon rymde det så mycket...jag var ju tvungen att dela detta med någon såklart (jag ÄR ju faktiskt kvinna) så när jag var hemma hos syrran så visade jag henne hans timeline och medans jag gör set så ser jag mig själv som i slowmotion att jag klickar på "skicka vänförfrågan".
Det vart liksom "shit, vad gjorde jag" !!! O_O
Att det föll sig så att han skulle bli mitt livs kärlek visste jag inte då. Vår första dejt höll ju på att bli en väldigt mycket kortare variant än vi tänkt, eftersom herrn missade tåget, inte en utan två gånger. På nåt sätt så måste mitt blyga, fega jag ha klivit iväg åt ett annat håll, för jag satte mig i bilen och mötte upp honom halvvägs. Jag är glad att jag gjorde det och inte fegade ur, för då hade jag ju missat en helt underbar människa. Det är helt otroligt egentligen, att träffa någon som är så lik en själv?
Vi har till och med ett stående skämt att vi kanske borde ta blodprov och kolla så att vi inte är släkt. Tänker så lika, säger samma saker samtidigt, skickar likadana sms, har samma psykopatiska drag ;D ..ja you name it. Största skillnaden är nog att han har ett stort inre lugn som jag inte har än, en enorm trygghet i sig själv. Han vågar vara sig själv fullt ut, har inget behov av att hävda sig eller bete sig som en grottmänniska (typ som en machomäään). Och han är en helt underbar förälder. Han har två helt otroligt fina tjejer, envisa med mycket hjärta båda två. Dom är svåra att inte ta till sitt hjärta och det trodde jag aldrig om mig själv att jag skulle göra med någon annan än mitt eget barn. Men att se våra tre tillsammans, och se hur V utvecklas som människa, vågar vara sig själv fullt ut, blir tryggare, hur bra alla tre leker tillsammans, hjälper varann och retas med varann som syskon gör....jag kan inte annat än tycka det är underbart att se och mitt hjärta sväller över av kärlek.
Det här är vad jag tycker är meningen med livet- finn din kärlek så löser sig allt. Allt annat har jag själv upptäckt ,för min egen del, har ingen betydelse av rang. Att finna någon jag kan vara ärlig med, även när det gör ont eller känns skrämmande, att älska bortom förnuft, att känna mig halv utan, få vara mitt galna jag med, känna mig som en sexig gudinna och känna mig älskad av och tro på det...DET är en insikt av betydelse för mig.
En annan insikt är att jag ÄR starkare än jag trott...ni är ett par stycken som sagt det nu och då, och ibland har jag tänkt att "jag är inte alls stark". Men vafan, visst har jag dippat många gånger, men jag har ställt mig upp för varje gång. Oftast har det handlat om V då, men nu har jag även lärt mig att stå upp för mig själv, jag har otroligt men sant vid 39 års ålder lärt mig mitt eget värde. Och jag vet att mitt värde har inte ett jävla dugg med mitt utseende att göra. Mitt hjärta och min själ som jag ger av i den mån jag kan, där har jag mitt värde. Det jag gör för att hjälpa andra får jag tillbaka i dubbel lycka för jag ser vad min ibland enkla handling har gjort skillnad för någon annan. Att se någon annan lysa upp av glädje för något jag gjort, stort som smått, sprider alltid värme i min själ.
Min önskan inför 2013 är att fler ser utanför sig själva och sina liv, istället för att bara sätta sig nångång då och då skänka pengar till någon organisation för att döva sitt dåliga samvete, kanske då se sig omkring, finns det någon som behöver min hjälp? Åk till stadsmissionen t ex och skänk gamla kläder, vi har faktiskt hemlösa som fryser i vårat land också. Hjälp någon ensamstående i vänkretsen rent praktiskt , handla, diska, tvätta whatever...det som kan ta DIG tio minuter eller ett par timmar av ditt liv kan göra enorm skillnad för den du hjälper. Det du gör kan rädda ett liv. Dina handlingar speglar vem du är och vad du prioriterar i ditt liv. Så välj rätt, utifrån ditt hjärta och din själ, där finns alltid svaren om du lyssnar noga...eller så kan du sitta där i ditt "shabby-chic"-hem med kloka texter på väggarna, Per Moberg lådvin på marmorbänken och döva ditt dåliga samvete med det. Ditt val, din karma ;)
Jag har gjort mitt val, så nu ska jag gå och lägga mig med gott samvete...den som orkade läsa ända hit är värd en puss. PUSSSSS! Var rädd om dig..
Tjingeling....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)