jag blir så ledsen..

Jag blir så fruktansvärt ledsen. Och arg. I helgen har det florerat en video på Facebook där en kvinnlig skådespelare låtsas att hon är en lärarinna som pratar i telefon med en förälder vars barn i min öron hade fått ett flertal meltdowns. Hon pratar ironiskt och raljerar med att de självklart ligger på skolan att inte bara lära ut utan också uppfostra barnen för att föräldrarna självklart ska få lägga sin tid på sina viktiga karriärer.

Om det nu hade varit så enkelt som att det var bristande uppfostran så hade det väl inte varit ett så stort problem att lösa, men det går inte att uppfostra bort varken autism eller adhd. 

Visst förstår jag att det är tufft för lärarna, men det hjälper ju INGEN att sparka på de barn (och föräldrar) som redan har det tufft och redan känner sig misslyckade! Sparka uppåt istället, där de gör någon skillnad!

Och vaddå, göra karriär!? Tror det är väldigt få föräldrar som ens har möjligheten att jobba heltid öht för att det är så mycket som behöver roddas med. Inte bara skola utan ofta olika former av vårdinsatser, Bup, Habilitering, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, psykologer. Vecka ut och vecka in är det möten, uppföljningar, undersökningar, åtgärdsprogram mm. Och i den yngre skolåldern hinner man knappt skita själv för att ens barn behöver ens stöd, hjälp, tröst förståelse, uppmuntran. Så karriär in my ass. Man får vara glad om ens ekonomi går runt, vilket den sällan gör för att man ofta antingen måste vabba eller själv är sjukskriven för utmattning. Och dessutom antagligen ensamstående också, för relationer håller sällan med det tryck man har på sig som npf-förälder.

Den här videon spär bara på den allmänna uppfattningen folk redan har om "hittepådiagnoser"och curlande föräldrar. Vem fan vill curla sina barn!? Det är bra mycket roligare och enklare för alla om barnen utvecklas snabbt till ansvarsfulla självgående individer. 

De andra kallar curling är det jag MÅSTE göra för att min tonåring öht ska fungera och orka med skolan. Inte fan skulle man säga åt en blind unge att," näää du Viktor, idag får du minsann klara dig utan blindkäppen för det är orättvist och curlande. Nån gång måste du ju faktiskt ta eget ansvar och inte skylla på ditt funktionshinder!" 

Jag anar att ungen skulle vara livrädd och dessutom riskera att slå sig sönder och samman och skrika som en galning. Men det kanske går att uppfostra bort? 

Jag skulle önska att det på alla ställen där man utbildar lärare fanns en simulator, där de blivande lärarna själv får uppleva en halvtimme i en autistisk verklighet. Skulle vilja se den människa som klarar 5-7 fucking timmar fem dagar i veckan utan att gå sönder eller få en total meltdown! 

 

Självhatet skapar en snabb spiral nedåt..

Egentligen så borde jag må bra. Haft lyckade möten med Hab och skolan med och för Jeff, så där känns det som att det nu lossnat lite och går åt rätt håll sakta men säkert. Upplever ju Jeff som mycket gladare och lättare till sinnes nu också, han skrattar och söker mer kontakt än han gjort under den tunga hösten och början av året. Och alla som är föräldrar vet ju att man oroar sig och när stormen dragit förbi så andas man äntligen ut. Så jag borde må bra.

Men jag mår inte bra. Mitt självhat florerar stark i min kropp och själ. Jag borde inte känna så, för jag har det ju fint och är älskad som jag är. Men jag känner mig som att jag är långt borta. Som att min kärna, det som är jag, har flutit iväg på något sätt. Eller som att den där kärnan är inkapslad under ett skal av självhat. Jag kan inte ens se mig själv i spegeln längre utan vänder bort huvudet om och när jag passerar en reflekterande yta.

Trots att det även för mig går framåt med arbetskonsulten och vägen mot jobb.
Men jag känner mig ändå så sjukt jävla misslyckad. Det är så frustrerande att bli helt slut för sånt som normalstörda gör på autopilot. Som att handla, gå på möten, städa ett rum, hänga tvätt, vika tvätt, svara på mejl mm. Förra veckan var det möte på Hab (habiliteringen) tillsammans med Jeff och jag hade fortfarande inte hämtat mig från det (trots att det gick bra) innan det var dags för möte med skolan ( som också gick bra). Och där emellan var det storhandla. Alla måsten som aldrig tar slut, det bara börjar om. Jag blir så dränerad. Och så skäms jag för att jag blir dränerad av "småsaker". Sånt som andra "bara gör".

Det är mycket skam i mitt inre. Skam att jag inte klarar av att sluta äta en massa skit som bara gör mig ännu tjockare och får mig att må ännu sämre. Skam att jag inte klarar av att sluta röka trots att det rosslar i mina lungor. Skam att jag inte klarar av varken jobb och vardag "som alla andra". Skam att jag inte fattar saker som andra tycker är enkla men för mig blir för många svarsval att jag inte vet vilket som är "rätt".

Och skammen byggs på med själväckel. Kroppen rasar, dels för allt skit jag stoppar i mig och dels för klimakteriet. Mina bröst som jag en gång var iaf lite stolt över skäms jag för nu, utan Bh så klistrar dom fast sig som lessna Beagelsöron halvvägs ner på magen. Jag har aldrig känt mig så ofräsch och äcklad av mig själv som jag gör nu. Även om sambon säger att han älskar mig precis som jag är, så kan jag inte ta in det i min kärna. Det liksom bara rinner av mig för jag tror inte längre på det jag hör. Det stämmer ju inte överens med hur jag känner mig så hur kan det då vara sant?
Jag drar mig mer och mer undan all fysisk kontakt, den enda jag fortfarande kan krama obehindrat är Jeff.
Bara tanken att någon annan tänker röra mig får det att vändas i magen. Hur kan man ens vilja krama mig, jag är ju äcklig?
Klimakteriesvettig, tjock, luktar rök, misslyckad människa.

Tycker synd om min sambo och ibland önskar jag att han inte var så snäll. I mina sjuka tankar så kommer han hitta någon bättre så småningom,det är så det brukar bli. Jag är oftast bara som en genomfart, en tillfällig landningsplats innan man far vidare till bättre vyer. Han förtjänar att få leva med en bra kvinna för han är en underbar man. Han borde inte ha en trasig kvinna som jag är. Och han kommer säkert att hitta en kvinna i framtiden som kan ge honom en varm kram efter jobbet även om hon själv inte känner sig så uppåt, istället för som jag, springa åt andra hållet för att jag är  sensoriskt överbelastad. En intelligent kvinna som kan jobba heltid, stötta honom när han behöver och inte är ett socialt missfoster. En uppmuntrande kvinna som älskar hans hjärnas snabbhet och ser alla hans fina egenskaper. Det känns som att jag förvägrar världen en fantastisk man. En man som borde ha en fantastisk kvinna.
Jag kan inte förstå varför han älskar mig öht. Ibland tänker jag att han bara säger så för att det är så  man ska säga. Orden har någonstans tappat värmen de en gång haft, för jag förstår ärligt inte hur man kan älska mig. Jag hatar mig själv. Den jag är. Hur jag ser ut. Hur jag fungerar, eller snarare inte fungerar.
Jag har ett skal omkring mig. Ett skal av självhat där inget tränger igenom längre. Alla fina ord rinner av mig, de når aldrig in i min kärna längre. Min kärna. Jag tror den skriker efter ljus men jag vet inte hur jag ska göra för att slå sönder skalet. Känner mig handfallen.
Jag är svår. Svår att leva med. Svår att älska. Svår att nå. Jag förstår inte ens varför någon ens gör sig besväret att försöka.
Jag har aldrig tyckt om mig själv, men jag har aldrig hatat mig själv så mycket som jag gör nu.
Självhat tär. Det tar död på det lilla ljus som funnits inom mig.
Just nu känner jag mig bara tom och mörk och ingenting kan nå in.

Det var en gång..

Det var en gång en liten flicka, vi kan kan kalla henne för Elsa. Hon var en glad liten tjej som var nyfiken på världen och tyckte om att lära sig saker, ända tills hon började skolan. De första åren blev oerhört tuffa med en fröken som kallade henne lat, omogen och dum i huvudet. Elsas mamma var då helt ovetande om vidden av de Elsa fick höra i stort sett varje dag, en tagg i hjärtat som än idag är infekterad. Mamman försökte från sitt håll berätta för sagda fröken hur hon löste vissa problem, som ett tips för att nå fram och väcka Elsas vilja att lära sig. Men där blev det ofta kalla handen, fröken hade minsann jobbat med barn i 30 år och visste precis hur man gör. När Elsa var nio år ville hon inte leva längre, hon hade tappat den livsgnista och glädje hon en gång haft. Skolan var en tuff värld och svår att förstå, hon hade ju även svårt att förstå sig själv. Djurvärlden var lättare, så Elsa blev ett djur. Oftast en katt eller en hund, särskilt när omvärldens krav blev oförstående och för tuffa.
När Elsa var 10 fick hon diagnosen ADHD, och ett år senare fick hon Ast (autismspektrumsyndrom) som huvuddiagnos, följt av Adhd och Tourettes. Med ny fröken och diagnos på papper fick så Elsa lite mer förståelse och hjälp att hantera skolan i form av en resurs på heltid (vid ett senare skede fick mamman höra att resursen som skulle finnas 100% försvann efter lunch, då när denne behövdes som mest). Mamman blev lättad att hon äntligen fick hjälp och lite mer gehör för sina råd hur man kan nå fram till Elsa. Skolan gick ändå inte helt smärtfritt, men Elsa började trots allt bygga upp ett liten uns av självförtroende.
I sexan började hon så en ny skola, där hon fick gå i en mindre klass och med sin bästis. Ett litet ljus började lysa i ögonen, för i den skolan fick hon utrymme att få vara den individ hon är, med alla sina diagnoser, svårigheter och egenheter, utan att få skäll eller känna sig misslyckad alltför ofta. Hon fick börja växa och utvecklas som människa.

När Elsa slutat åttan är hon låg, tyst och tillbakadragen. Mamman är orolig, men Elsa är inte redo att prata om vad som felar. Sen en dag när mamman kommer hem efter att ha handlat hittar hon Elsa gråtandes i sitt rum. Hjärtat dalar i bröstet på mamman för hon förstår att det är något allvarligt, för hennes tonåring är inte den som gråter i första taget. Efter en lång stunds gråt berättar Elsa att hon måste tala om något. Det har tagit henne flera veckor att försöka fatta mod nog att prata. Orden gör ont i mammans bröst då hon alltid visat att Elsa kan prata om allt med henne, oavsett vad det gäller.
Till slut vågar Elsa tala om att hon känner sig fel. Fel i att vara tjej. Hon trivs inte i sin kropp för den stämmer inte överens med hur hon känns inombords. Hon vill inte vara en hon alls. Mamman ser paniken och rädslan i ögonen på Elsa. Panik för att hon sa det som bott i hennes innersta så länge, som ingen annan vetat om. Och rädslan för vad mamman ska säga eller tycka. Mamman drar in Elsa i famnen med tårarna rinnandes, så oerhört lättad att äntligen få höra vad som felat. "Jag älskar dig för den DU är, och det kommer jag alltid göra, oavsett om du är tjej, kille eller mittemellan" . Har du funderat på vad du vill heta?
-Jeff. Jag vill heta Jeff.

Det är, som en del av er säkert redan listat ut, jag som är mamman i historian och Viktoria som är Jeff.

Det har varit en tuff tid sen Jeff berättade hur han känner. Att bo i fel kropp tar hårt på ens psyke och han har slitit med självmordstankar 24/7 sen snart ett år tillbaka. Att bli kallad fel namn (Viktoria) och pronomen gör ont varje gång det händer för han känner sig inte accepterad för den han är och vill vara. Vi valde så att när han började gymnasiet så började också en ny tid i livet, med rätt namn - Jeff. Skolan har varit, och är, ett föredöme i hur de behandlar Jeff, de har full förståelse att Jeff ser det som en ny start i livet att få kallas vid rätt namn.

För mig som mamma kan det ibland kännas tufft då jag tänker på framtiden. Det var tufft redan innan med alla diagnoser i botten, och ännu tuffare framtid kan det bli som kille som gillar både killar och tjejer. Homofober finns det gott om och rädslan för framtida hatbrott finns i bakhuvudet.
Samtidigt är det underbart att se glädjen i min sons ögon, att utredningen närmar sig så att han får leva fullt ut som den han känner sig som.

Nu är Jeff snart 17 och står i kö för en utredning om könsdysfori som det heter på fackspråk.  Det är ett första steg mot utredning av könskorrigering, en väldigt omfattande utredning som ska klargöra att inga tvivel finns. Jeff har levt som kille senaste två åren nu, vilket de allra närmaste vet och jag känner att det är dags för att berätta för resten av de vi känner också.

Om någon vet med sig att den är homofob eller bara allmänt jävla fördomsfull i sådana här frågor, så kan ni med glädje avsluta bekantskapen och avlägsna er ur vårt liv, tack på förhand.