Det är lite mer än ett år sedan jag skrev ett inlägg, trodde faktiskt att min blogg inte fanns längre. Mycket vatten har runnit och en del broar har korsats sen sist. En del har till och med raserats och nya har byggts upp. Det är ju så livets gång ser ut för dom flesta av oss...på tal om liv, det går inte att tänka på liv utan att snudda med tanken kring döden. Så är det iallafall för mig, eller har blivit så senaste tiden. Jag kan sitta och göra helt normala saker och plötsligt har mina tankar gjort en djupdykning ner i dödens väntrum där känslan av rädsla och ångest nästan kväver mig.
Det är klart att vi alla ska dö nån gång, men vem fan vill göra det nu? Inte jag iallafall, jag är för ung för att dö och för gammal för att klassas som ett vackert lik (om man ska tänka ordspråk). Mina tankar gjorde en djupdykning a'la Marianergraven och jag tänkte faktiskt på att även om risken är ytterst liten under operationen så kan allt gå åt helvete fel och jag kan dö...."vad ska jag göra då"tänkte jag? Det är jag i ett nötskal..det här med att tänka efter före är oftast inte min grej, hallå liksom, jag lär ju inte kunna göra så jäkla mycket längre om jag är död, eller hur!!?...men jag hade inte tänkt trilla av pinn varken före,under eller efter op, och för att vara riktigt jävla ÖVERTYDLIG så skulle jag ALDRIG nånsin överväga detta om jag inte hade riskerna klara för mig. Så ni som funderar över hur jag ens kan tänka tanken, jag som har ett barn som behöver mig mycket, läs gärna på först innan ni pruttar ut era åsikter. Jag gör det för att jag KAN, för att min kropp är i så bra skick att de klarar sig med en njure utan problem. Ferrari under huven även om jag ser ut som en Skoda utvändigt ungefär...
Det finns inte en sportsmössa att jag skulle riskera att Vickan blir utan sin mamma, risken att dö i en bilolycka är större än att jag skulle dö av den här operationen. För mig handlar det om en kort period av en del smärta och trötthet, för min svåger kan det göra ett helt liv..och då är inte valet så jäkla svårt tycker inte jag iallafall.
Men, hur som helst så leder tankarna på döden till något gott- livet är skört, man vet fan aldrig när det kan ta slut, så egentligen är det ju sjukt fånigt att gå runt och va så jäkla rädd för att göra saker, eller våga tro på mig själv. Vafan, jag är snart 40, nu måste jag ju för sjutton våga stå upp för MIG! Och våga tro på att jag KAN göra det jag gör och är lika mycket värd om alla andra. Då borde jag våga mig på att försöka träffa någon att dela livet med också..det måste ju finnas någon ledig kvar av den trevliga sorten som jag dras till.."mellan Lillans tumme och pekfinger" haha, privatskämt som inte tänker gå in på, ni som ska förstå det gör det ;).
Jag klagade en gång till en klok kvinna att de män jag dragits till på senare år har visats sig vara upptagna och hon sa då att det kanske är tryggheten de utstrålar som jag dras till,inte mannen i sig..och ja, det stämmer alldeles bra det. Så jag vet vad jag _inte_ vill ha och några drag som jag föredrar. Dilemmat för mig är ju att jag är näst intill osocial, så jag täffar ju sällan folk, annat än på mina powerrundor eller i affärn. Men då är jag så fokuserad på det jag gör att jag egentligen inte ser folk, jag kan typ nicka ett "hej"men inte säkert att jag ens vet vem jag hejat på...och nätdejta,been there,done that, fyfan och nejtack, fick bara en massa äckel efter mig där :/
Och så det viktigaste av allt så ska ju människan gå ihop med resten av min familj, blir det inget ok från Vickans sida så blir det ju en fotsula i röven, och likaså om det inte skulle funka med mina bästa vänner Bella och Stefan,för den som inte går ihop med min familj, går inte ihop med MIG..värsta som finns är den typen som försöker låtsas att dom gillar min dotter för att ha en chans hos mig...tro mig, jag vet precis vilka som genuint tycker om henne och inte.
På tal om min lilla fining, som inte är så liten längre, shit hon har precis fyllt 11 !! Snart tonåring...
Vi har ju åkt skytteltrafik till BUP senaste månaden för den fortsatta utredningen. Hon fick ju sin adhd-diagnos för ett år sedan och nu utreder dom ytterligare svårigheter. Lutar vad jag förstog det som mest åt tourettes och asperger, men tiden får utvisa vad dom kommer fram till. Hur som så går det bättre för henne i skolan, hon blir mer sedd och har också en bra fröken som sett ATT hon kan och är begåvad på sina områden. Inte bara en fröken iof, jag tycker att överlag så är den här årskursen den bästa med alla berörda fröknar/lärare! Det hon har svårt för är ju tiden,, inget tidsperspektiv och klockan lär hon sig ett tag, sen tappas kunskapen när något intressantare vill ta plats. Fick lära mig ett fint ord, automatiserat heter det när kunskapen fastnat och sitter där det sitter. Som alfabetet t ex. Och det är det som är ett problem för skolan att förstå kanske, att det som funkat förra terminen inte funkar nu, det borde det göra. Men det gör inte det om det inte är automatiserat. Just för tillfället så har hon en resurs fyra fm/v och jag upplever att hon är lugnare och gladare nu när kraven på henne har minskat. Hon slipper känna sig dum för att hon kommer försent in på lektionen t ex. För det är ju så, hon gör ju inte så för att vara elak eller besvärlig, utan för att hon inte alltid kan styra impulserna. Själklart har hon medvetet tagit fel val ibland, hon är ju människa, men oftast så försöker hon göra rätt.
Jag känner att även om det går upp och ner i skolan så känns det ändå som att vi har en bra dialog och framför allt att alla verkar öppna för förslag eller kommer med egna förslag till hur det kan funka bättre på de områden som är svåra för henne. Det värmer mitt hjärta mycket,specieltt efter alla hemska öden jag läst om andra barn med liknande svårigheter, som utsätts för oförstående människor i skolan varje dag och blir ständigt mötta med kritik. Så var det ju för Vickan första åren också, hon fick nog höra både det ena och det andra, att hon var omogen,ouppfostrad och mindre begåvad än jämnåriga, dem berörda kan kyssa mig där solen aldrig skiner..I en annan dimension förresten, jag vill leva obesudlad i denna...
Det här med diagnoser, jag har faktiskt inte tänkt att jag själv kan ha en. Har mest tänkt att jag är som jag är pga miljön jag växt upp i. Döm om min förvåning när jag sitter och läser en lista på igenkännigsfaktorer på vuxen ADD, tror jag prickade in till 95% på den listan. Fick mig en rejäl tankeställare..eller snarare, jag tänker fortfarande i bakhuvudet, det bearbetas...jag har inga som helst planer på att göra en utredning för min egen del, men i slutänden så kanske jag förstår mig själv och mina reaktioner bättre och kan lära mig att handla/planera så att jag fungerar optimalt. Fan, vem vet, jag kanske blir social på kuppen ;)!
En fet PUSS till den som orkade läsa detta mega-inlägg!
Nu har jag inte tid med det här längre, för min skrutta ska få berätta om sin dag på Skansen med fritids =)
Tjingeling....
