Eller ja det går väldigt bra rent arbetsmässigt egentligen, iaf enligt min chef som i veckans möte med arbetskonsulenten bara hade positiva ord både för mig och min insats och poängterade också att "gubbarna" som i vanliga fall är extremt snåla med beröm lovordade mitt utförda arbete. I vanliga fall hade jag hoppat jämfota över dylikt beröm, men jag känner att det når inte riktigt ända in, jag blir inte lika glad som jag borde eller brukar bli. Jag mår inte bra helt enkelt.
Just nu är det ju rätt högt tryck på mig, jag ska arbetsträna och börja öka tiden från 9 timmar till 15 (målet är satt till december och mer en riktlinje än krav). Samtidigt är det rätt mycket runt Jeff just nu. Det är sjukgymnastik, utredning på Astrid Lindgren, vanliga tandvården, specialisttandvården, ta sköldkörtelprover, möten på Bup, möten på Hab.
Lägg där till ny ansökan om vårdbidrag där jag behöver lista allt Jeff behöver hjälp med, träffa psykolog för att få intyg att han fortfarande har sina diagnoser och ett stort hjälpbehov av mig "fast" han är 17 år. Fick iaf träffa en vettig psykolog denna gång som faktiskt inte hade förutfattade meningar att jag var curlingmamma deluxe (som den förra vi träffade hade). Men något har ju skatan uppenbarligen skrivit i journalen för psykologen var lite tvär i början. Tog med mig boendestöd denna gång så vi skulle slippa samma nedlåtande bemötande för säkerhets skull.
Det här är sådant som tar galet mycket mental energi, bara det att sitta och skriva ner allt Jeff behöver hjälp med gör mig rätt sänkt. Och det gör ont i mammahjärtat att behöva outa min son när han sitter bredvid, både för psykologen och Försäkringskassan, för att få fortsatt vårdbidrag. Tyvärr behöver vi ju den för att ha ett någorlunda drägligt liv, annars hade jag hellre skitigt i det. Är så rädd att det här ska få Jeff att må ännu sämre, att få höra allt han inte "klarar av" som jämnåriga gjort sedan 10-12 års ålder. För hur mycket JAG än bedyrar att vi alla har olika förutsättningar så är det tufft för en tonåring att "vara annorlunda". Det är tufft nog som det är med utredningen på Astrid Lindgren där han måste vända ut och in på sig själv varje gång.
Jag är så trött känner jag. Mentalt trött. Och att inte få vilan jag behöver i mitt eget hem gör sitt till också. Ju tröttare jag blir desto ljudkänsligare blir jag. Mina öron är ömma av allt användande av hörlurar för att skärma av omvärlden,är sjukt less på grannar, trafiken,renoveringen i huset. Hur jag ska orka denna höst/vinter är en gåta. Jag hade verkligen behövt det där huset i skogen nu.
Arbetsförmedlingens handläggare vill att jag ska fundera i vilken utsträckning jag själv tror att jag kan orka arbeta. Tanken från början var att jag skulle jobba mig upp till åtminstone 50-75%. Men som jag känner nu är till och med "bara" 50% ett omöjligt mål. Jag fattar inte hur jag ska orka det utan att gå sönder. För jag klarar inte av en vägg till,jag går sönder då. Vill inte heller. Det är tufft som det är redan nu.
Men det är också tufft att inse att om jag inte kan jobba ens 50% så kommer jag döma mig själv till fattigdom.
Det är mycket som ska avhandlas innan det här året är slut. Tanken är att Jeffs utredning kommer bli klar strax före jul. Precis som min egen. Det krävs massor av energi av mig att bara orka med vår vardag just nu, så allt annat får stryka på foten för jag orkar inte. Om jag ska hålla hela hösten så MÅSTE jag välja bort en massa saker, även om det innebär att andra blir besvikna, irriterade eller känner sig åsidosatta. Tyvärr. Det som för andra är trevligt är oerhört dränerande(eftersom jag måste tänka aktivt och anstränga mig hårt för att inte missa något i t ex samtal), så det första som får stryka på foten är umgänge med andra människor. Jag behöver den lilla lediga tid jag har till återhämtning på mitt sätt.
Jag mår inte alls bra och jag vill försöka mitt bästa att hålla, orka och lyckas ta mig i mål utan att gå sönder. Jag behöver även ha orken att finnas där för Jeff, 24/7, för det är en väldigt tuff tid för honom också. Så då behöver jag lägga den tiden på mig själv och göra sådant JAG mår bra av. KRAVLÖST. Det är enda sättet som fungerar för mig att inte tappa ännu mer energi utan förhoppningsvis faktiskt skapa mer energi på sikt.
Jag vill känna mig stark, pigg och lycklig igen. Men just nu är det tungt. Väldigt väldigt tungt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar