Jag har senaste veckan känt hur jag liksom dyker längre och längre ner i leran. Igen. Många bäckar små ni vet.
Fått ändra om i skolgången för V, så nu går hon förkortad skoltid för att orka med skoldagarna. Hon börjar senare för att orka upp på morgonen. Vilket hon gör, och det är bra!
Liiite mindre bra för mig som ligger på minus vad gäller energi.
Det är ju tur att att jag är sjukskriven, vete sjutton hur det skulle gå annars.
Sen är det ju vår igen, då p*ppar alla djuren, hahaha. Skämt åsido, men det känns ju lite extra jobbigt i själen att se alla nyförälskade par som dyker upp med moln av hjärtan runt sig. Nej, jag missunnar ingen kärlek, tvärtom, tycker det är så himla fint att se. Det känns bara extra ensamt i mitt eget hjärta....och samtidigt känns det himla skönt att vara singel och bara ha mig själv och V att rå om. Finns ju inte energi att börja kompromissa med en till människa..been there, done that, gick ju åt h-vete.
Sen har jag också otroligt dåligt samvete för att jag är så usel på att höra av mig till mina nära och kära. Jag märker att jag är en "periodare"när det gäller umgänge, har svårt att umgås med en vän ena dagen och en annan nästa dag. Det blir mer som intensiva perioder med var och en, där då de andra blir utan sällskap eller att jag inte hör av mig alls. Hemskt ledsen för det och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det dilemmat. Menar ju inget illa, får det bara inte att funka...
Jag anar att största orsaken till min dipp har med mina funktioner och självbild att göra. Kulmen kom idag, nu på kvällskvisten. Vet inte om jag någonsin känt ett sådant självförakt och hat mot mig själv som jag känt just idag. Fruktansvärda känslor som stormar runt i mitt inre och får mig att må illa.
Jag har idag varit på två möten. Det första för min egen skull, för att göra en ansökan om utredning av behovet av boendestöd.
Det andra mötet var på Bup tillsammans med V för att prata igenom hur hon fungerar i skolan och hemma för att utröna fortsatt behov av vårdbidrag. Och behovet är fortfarande stort, så får hoppas att det blir beviljat.
Två tunga möten som verkligen synliggör svårigheterna i bådas vår vardag.
Det kanske låter konstigt men när man lever med svårigheter 24/7, då liksom jobbar man bara för att få dagarna att funka. Tänker inte så djupt, utan "bara gör".
Men när man sitter ner i ett rum där en läkare ställer frågor om hur ditten eller datten funkar för V numer så blir det fan tungt att inse att vardagliga saker som normalstörda gör av bara farten kräver minst fyra gr mer insats av en annan.
Att då innan suttit hos Lss och fått preliminärt besked direkt att jag får boendestöd beviljat så fort det finns att tillgå, då blir jag både tacksam för snabbt svar och fruktansvärt ledsen att behovet är SÅ synligt att det inte ens är någon tvekan om jag ska ha det.
Det mötet kändes som sista sparken över stupet för mig. Nu kan jag inte ens försöka låtsas att jag fungerar. Och skammen jag känner är obeskrivlig. Att inte kunna fixa mitt eget liv, mitt eget hem och min egen vardag som "alla andra" .
Ekot av mobbarnas glåpord studsar runt i skallen, "ditt jävla cp, som inte fattar nåt". Jag kommer fortfarande ihåg hur ena mobbartjejens cowboyboots såg ut, trots att det är 33 år sedan. Och hur dom kändes mot revbenen, benen och magen. Det känns som att dom hade så himla rätt. Jag är ett miffo, som inte fattar nåt, eller klarar av nåt. Så KÄNNS det idag. Jag VET att det inte är så.
Det bänga är att jag skulle ju aldrig någonsin tycka så om någon annan. Jag skulle ALDRIG se ner på någon annan som behöver hjälp, oavsett var det månne vara, tycker att det är självklart att varje människa ska kunna leva ett värdigt liv utifrån sina förmågor.
Vet inte om det är det finska blodet i mig som gör att det är så svårt att acceptera att jag inte klarar det själv. Eller om det är vårt ytliga samhälle som gör att det känns förnedrande. Kanske lite av båda.
Hur som helst så känner jag att jag verkligen behöver jobba MYCKET med min självbild. Jag som trodde att jag hade kommit en bra bit på väg med den biten. Tji fick jag liksom...
Ikväll tänker jag göra något jag inte gjort på många år, om ens någonsin. Jag tänker skicka en bön, från hjärtat, för min skull. Och hoppas på att någon lyssnar och tar emot <3 p="">
Imorgon hoppas jag på att vara bättre rustad och ha en större förståelse för mig själv. Annars får jag jobba på det!
Ta hand om DIG, du är värdefull!
Tjingeling....
måndag 4 maj 2015
söndag 7 december 2014
Vart är vi på väg?
Oj vad länge sedan jag skrev härinne! Men jaja, skit samma, ibland finns varken tid eller ork att skriva. Och ibland behövs det lite distans innan jag får ordning på tankarna..
Jag är iaf sjukskriven sen en och en halv månad tillbaka, till slut orkade jag inte bita ihop och tuffa på. Låter säkert konstigt för vissa med tanke på att jag är arbetslös, men man kan bli sjuk även av den inre stressen. Jag har först på senare tid förstått att det är ångest jag känner. Den som sliter i ens inre varje morgon. Ångest för att jag glömt något, ångest för att inte räcka till, ångest för att inte duga, ångest för att inte hitta ett jobb. Jag har liksom tänkt att jag bara är orolig av mig. Inte fattat att känslan jag har är ångest. Och jag har tyvärr inte förmågan att bara lägga saker åt sidan och tänka att "det löser sig". Det har jag också förstått nu att det tillhör mitt funktionshinder. Att behöva få raka svar och veta säkert att saker och ting blir gjorda skapar trygghet för mig. Svävande svar (som att det löser sig, vi fixar det vid tillfälle) ger mig svår ångest. Sådant jag inte kan påverka för att det hänger på andras beslut skapar också enorm ångest. Att känna att hela mitt liv ligger i någon annans händer ger mig snudd på panikångest..,
För att JAG ska kunna lägga saker åt sidan behöver jag veta tid,plats,hur och vad som förväntas av mig. Först DÅ kan jag checka av det på min inre lista. Och släppa. Ett exempel-
-vi hörs senare!
Vad är senare? En kvart? En timme? Vem ska höra av sig? Jag? Du?
Jag har också märkt att jag, precis som min dotter, behöver som ett lösen för att fortsätta. En bekräftelse på att jag är på rätt väg. Som t ex, om jag ska åka till min syster så skickar jag ett sms och talar om att jag är på väg. Om jag då inte får ett svar innan jag är framme så har jag en enorm stressnivå. Varför? Jo, för att för MIG är det inte självklart att jag får komma, även om vi kommit
överens om det dagen innan. För igår va igår, idag är en annan dag och det kan ha hänt saker under
tiden sen vi hördes sist, som gör ett besök ovälkommet/energislukande. För så är mitt liv. Jag måste leva efter min och min dotters dagsform. Allt annat är otänkbart.
För JAG fixar själv inte oanmälda besök, det är det värsta jag vet. Att bli överraskad är snudd på tortyr för mig. Jag behöver förbereda mig mentalt för att någon ska komma in i min trygga borg. Även familj och vänner. Det har inte med personerna ifråga att göra, det är JAG som behöver förbereda mig så att jag kan fokusera på ett trevligt besök.
Nu kom jag lite ifrån ämnet jag tänkte skriva om, men det här är också viktiga saker att veta, både för MIN familj och vänner, och för andra som har aspergare och autister och andra npf-are i sin närhet. Ta aldrig för givet att alla förstår saker som är självklara för dig. Och ta aldrig för givet att alla kan med enkelhet göra samma saker som du kan. Åka buss och tåg t exempel fyfan säger jag bara. Jag
som ljudkänslig är helt slut efter en halvtimme om jag glömt mina hörlurar. För att inte tala om alla
lukter. Jag brukar numer försöka stå mellan vagnarna så jag slipper gnidas mot en främling i en halvtimme .
Haha, nu kom jag ifrån ämnet igen . Jo, julen. Denna underbara högtid där vi samlas för att njuta av familjens och släktens närvaro. Eller?
Senaste dagarna har flödet på Facebook svämmat över av julklappsångest, julmatsmenyer och pyntfrågor. Jag läste om någon som var osäker på om de kunde ha röda gardiner eftersom det i år "ska vara en vit jul". Alltså, va? VEM bestämmer att det ska vara en vit jul? Och VARFÖR i helvete ska man låta någon annan bestämma HUR det ska pyntas???
Om man inte själv kan bestämma och stå för att "så här vill jag ha det, för det passar hos oss", då är det fan inte konstigt att SD lyckats ta sig så långt!
Har vi tappat förmåga att tänka själva helt? Jag blir fullkomligt livrädd när jag läser hur andra människor dikterar hur vi ska leva, vad vi ska tycka om och vad som är ok. Att många verkar bara
böja på nacken och "gilla läget" för att någon bestämt att d ska vara så. Vi som inte har förmågan att
fungera i ett samhälle så som det ser ut idag, ses som mindre värda i mångas ögon. Det konstiga är kan jag tycka, är att det oftast är vi som har en s k funktionsnedsättning som ser med klarast ögon. Som ifrågasätter varför man måste göra si eller så. Som hittar nya vägar till lösningar. Jag har vikit mig för länge efter andras händer och tycke, så nu har själen sagt ifrån. Den orkar inte med mer motgångar. De gånger jag brakat in i väggen har jag gjort precis som andra sagt att jag ska göra. Nu tänker jag lyssna på mig själv. Och så fan heller om jag tänker tillåta mig få dåligt samvete. Jag är inte till för att andra ska trampa på mig på sin väg uppåt på sin bana.
Jag har ett möte framför mig, där jag med Fk, läkare och Af ska göra en plan för återgång till arbetslivet. Och jag tänker inte gå med på att bli städerska. Jag vet vad jag brinner för och istället för att i min feghet för myndigheter och auktoriteter gå med på första bästa plan, så ska jag ta mod till mig och berätta vad jag drömmer om. Jag har hela mitt liv tänkt " varför skulle jag"? Tack vare Jim Carrey tänker jag nu, klart jag ska! Vi får våra gåvor och egenskaper av en anledning!
Jag gjorde precis som Jim, " I asked the universe, not with hope, I asked with faith" . Det funkar. DET FUNKAR! Jag måste ju få dela med mig av hans tal. Han säger så mycket klokt så jag ryser. Bara att klicka på länken och låt er inspireras.
http://omeleto.com/199433/
En annan stor inspirationskälla jag har är Anna Halle'n. Välkänd inom LCHF-världen, har skrivit ett antal kokböcker, boken energibarn, Gnisselzonen och delar ödmjukt med sig själv av både tankar, inspiration och tokigheter som blir ibland. Just idag skrev hon om fara att inte lyssna på kroppen när den drar i handbromsen och vad som kan skapa stress. För stress betyder inte alltid att ha för mycket att göra och för lite tid att göra det på. Stress orsakas även av tankar, osäkerhet på sig själv, tristess och att man är ostimulerad. Och jag tror att just de bitarna är en ganska stor del av MIN stress. Nu har jag tagit det lugnt, lyssnat på kroppen och vilat när den sagt ifrån i mesta möjliga mån. Men jag blir så galet stressad iaf ibland. For no reason, kan jag tycka ibland.
Det tog ju ett par veckor in i min sjukskrivning innan jag fått sjukpenning beviljad. Den ångesten var oerhört skönt att bli av med. Jag är ändå ensam försörjare och tog en risk att bli utan sjukpenning. Men valet stod mellan att få en hjärtinfarkt och stå utan pengar. Jag vill och behöver leva ett tag till beslöt jag mig för. Sen var jag enormt stressad över att hjälpen jag behöver finns flera månader framåt i tiden. Och jag hade inte hört något alls från min handläggare från af på väldigt länge.
En hel massa saker som "svävat i luften", och sådant har jag ju enormt svårt att hantera på ett bra sätt.
Men nu vet jag mer, och har kunnat pricka av ovanstående på listan, vilket för mig betyder en massa mindre ångest och ger mig kraft att börja tänka och agera framåt.
Vad behöver jag?
-lära mig mina gränser, vad mår jag bra av och i vilken utsträckning. Hårfin gräns just nu vad som tar och ger energi. Komma tillbaka till lchf, där mår kroppen bäst och hjälper även knoppen att må bra. Just nu har jag gått upp allt jag gick ner i våras. Inte kul alls och jag mår inte bra. Jag behöver massa pepp där.
Vad vill jag?
-skriva! älskar ju att skriva. Vara ute i naturen. Dra mitt strå till stacken (inte bokstavligen, tror myrorna blir pist off på mig då). Jag vill skimra och sprudla av lycka och energi. Jag vill tillbaka till min början på en stark kropp jag hade i augusti. Jag vill må så bra som jag möjligt kan.
Jag beställde en bok i födelsedagspresent- en yogadagbok som jag hoppas ska hjälpa mig att under resans gång se att jag lyckas bli smidigare. Så jag inte stirrar mig blind på ett mål långt fram i tiden, för det blir för abstrakt för mig. Så den och boken Gnisselzonen är min plan att bygga upp mig själv igen. Kan verkligen rekommendera Annas bok, jag har läst näringslära men inte fattat hur det hänger ihop förrns jag läste Annas förklaringar. Kanske kan vara en julklapp till dig själv eller någon nära som behöver? Helt klart en "måsteha-bok"iaf! Kika på länken ->
http://www.bokus.com/bok/9789174018783/gnisselzonen-sa-lyckas-du-bli-av-med-trotthet-vark-somnproblem/
En till klok människa vars sida ni måste besöka är Maria Helander! många kloka tankar och tips på mindfulessövningar!!
http://www.mariahelander.se/?p=7504
Vet ni, för första gången på länge känner jag stor tillförsikt inför framtiden. Och DET är stort. Men jag vet med mig också att trots att jag inte är på topp, så kommer jag inte gå med på vad som helst längre, bara för att det är enklast för alla andra. Jag är mycket mer hållbar om jag får göra det jag är bra på. Och det kommer jag trycka på och ställa krav. Ni får gärna påminna mig om det med jämna mellanrum ;).
Nu ska jag skicka en önskan uppåt om en ny laptop, den här börjar lukta bränt så det är nog bäst att stänga av den O_O...var rädd om dig, du har bara ett liv. Puss på cyberkinden ;)
Tjingeling....
Jag är iaf sjukskriven sen en och en halv månad tillbaka, till slut orkade jag inte bita ihop och tuffa på. Låter säkert konstigt för vissa med tanke på att jag är arbetslös, men man kan bli sjuk även av den inre stressen. Jag har först på senare tid förstått att det är ångest jag känner. Den som sliter i ens inre varje morgon. Ångest för att jag glömt något, ångest för att inte räcka till, ångest för att inte duga, ångest för att inte hitta ett jobb. Jag har liksom tänkt att jag bara är orolig av mig. Inte fattat att känslan jag har är ångest. Och jag har tyvärr inte förmågan att bara lägga saker åt sidan och tänka att "det löser sig". Det har jag också förstått nu att det tillhör mitt funktionshinder. Att behöva få raka svar och veta säkert att saker och ting blir gjorda skapar trygghet för mig. Svävande svar (som att det löser sig, vi fixar det vid tillfälle) ger mig svår ångest. Sådant jag inte kan påverka för att det hänger på andras beslut skapar också enorm ångest. Att känna att hela mitt liv ligger i någon annans händer ger mig snudd på panikångest..,
För att JAG ska kunna lägga saker åt sidan behöver jag veta tid,plats,hur och vad som förväntas av mig. Först DÅ kan jag checka av det på min inre lista. Och släppa. Ett exempel-
-vi hörs senare!
Vad är senare? En kvart? En timme? Vem ska höra av sig? Jag? Du?
Jag har också märkt att jag, precis som min dotter, behöver som ett lösen för att fortsätta. En bekräftelse på att jag är på rätt väg. Som t ex, om jag ska åka till min syster så skickar jag ett sms och talar om att jag är på väg. Om jag då inte får ett svar innan jag är framme så har jag en enorm stressnivå. Varför? Jo, för att för MIG är det inte självklart att jag får komma, även om vi kommit
överens om det dagen innan. För igår va igår, idag är en annan dag och det kan ha hänt saker under
tiden sen vi hördes sist, som gör ett besök ovälkommet/energislukande. För så är mitt liv. Jag måste leva efter min och min dotters dagsform. Allt annat är otänkbart.
För JAG fixar själv inte oanmälda besök, det är det värsta jag vet. Att bli överraskad är snudd på tortyr för mig. Jag behöver förbereda mig mentalt för att någon ska komma in i min trygga borg. Även familj och vänner. Det har inte med personerna ifråga att göra, det är JAG som behöver förbereda mig så att jag kan fokusera på ett trevligt besök.
Nu kom jag lite ifrån ämnet jag tänkte skriva om, men det här är också viktiga saker att veta, både för MIN familj och vänner, och för andra som har aspergare och autister och andra npf-are i sin närhet. Ta aldrig för givet att alla förstår saker som är självklara för dig. Och ta aldrig för givet att alla kan med enkelhet göra samma saker som du kan. Åka buss och tåg t exempel fyfan säger jag bara. Jag
som ljudkänslig är helt slut efter en halvtimme om jag glömt mina hörlurar. För att inte tala om alla
lukter. Jag brukar numer försöka stå mellan vagnarna så jag slipper gnidas mot en främling i en halvtimme .
Haha, nu kom jag ifrån ämnet igen . Jo, julen. Denna underbara högtid där vi samlas för att njuta av familjens och släktens närvaro. Eller?
Senaste dagarna har flödet på Facebook svämmat över av julklappsångest, julmatsmenyer och pyntfrågor. Jag läste om någon som var osäker på om de kunde ha röda gardiner eftersom det i år "ska vara en vit jul". Alltså, va? VEM bestämmer att det ska vara en vit jul? Och VARFÖR i helvete ska man låta någon annan bestämma HUR det ska pyntas???
Om man inte själv kan bestämma och stå för att "så här vill jag ha det, för det passar hos oss", då är det fan inte konstigt att SD lyckats ta sig så långt!
Har vi tappat förmåga att tänka själva helt? Jag blir fullkomligt livrädd när jag läser hur andra människor dikterar hur vi ska leva, vad vi ska tycka om och vad som är ok. Att många verkar bara
böja på nacken och "gilla läget" för att någon bestämt att d ska vara så. Vi som inte har förmågan att
fungera i ett samhälle så som det ser ut idag, ses som mindre värda i mångas ögon. Det konstiga är kan jag tycka, är att det oftast är vi som har en s k funktionsnedsättning som ser med klarast ögon. Som ifrågasätter varför man måste göra si eller så. Som hittar nya vägar till lösningar. Jag har vikit mig för länge efter andras händer och tycke, så nu har själen sagt ifrån. Den orkar inte med mer motgångar. De gånger jag brakat in i väggen har jag gjort precis som andra sagt att jag ska göra. Nu tänker jag lyssna på mig själv. Och så fan heller om jag tänker tillåta mig få dåligt samvete. Jag är inte till för att andra ska trampa på mig på sin väg uppåt på sin bana.
Jag har ett möte framför mig, där jag med Fk, läkare och Af ska göra en plan för återgång till arbetslivet. Och jag tänker inte gå med på att bli städerska. Jag vet vad jag brinner för och istället för att i min feghet för myndigheter och auktoriteter gå med på första bästa plan, så ska jag ta mod till mig och berätta vad jag drömmer om. Jag har hela mitt liv tänkt " varför skulle jag"? Tack vare Jim Carrey tänker jag nu, klart jag ska! Vi får våra gåvor och egenskaper av en anledning!
Jag gjorde precis som Jim, " I asked the universe, not with hope, I asked with faith" . Det funkar. DET FUNKAR! Jag måste ju få dela med mig av hans tal. Han säger så mycket klokt så jag ryser. Bara att klicka på länken och låt er inspireras.
http://omeleto.com/199433/
En annan stor inspirationskälla jag har är Anna Halle'n. Välkänd inom LCHF-världen, har skrivit ett antal kokböcker, boken energibarn, Gnisselzonen och delar ödmjukt med sig själv av både tankar, inspiration och tokigheter som blir ibland. Just idag skrev hon om fara att inte lyssna på kroppen när den drar i handbromsen och vad som kan skapa stress. För stress betyder inte alltid att ha för mycket att göra och för lite tid att göra det på. Stress orsakas även av tankar, osäkerhet på sig själv, tristess och att man är ostimulerad. Och jag tror att just de bitarna är en ganska stor del av MIN stress. Nu har jag tagit det lugnt, lyssnat på kroppen och vilat när den sagt ifrån i mesta möjliga mån. Men jag blir så galet stressad iaf ibland. For no reason, kan jag tycka ibland.
Det tog ju ett par veckor in i min sjukskrivning innan jag fått sjukpenning beviljad. Den ångesten var oerhört skönt att bli av med. Jag är ändå ensam försörjare och tog en risk att bli utan sjukpenning. Men valet stod mellan att få en hjärtinfarkt och stå utan pengar. Jag vill och behöver leva ett tag till beslöt jag mig för. Sen var jag enormt stressad över att hjälpen jag behöver finns flera månader framåt i tiden. Och jag hade inte hört något alls från min handläggare från af på väldigt länge.
En hel massa saker som "svävat i luften", och sådant har jag ju enormt svårt att hantera på ett bra sätt.
Men nu vet jag mer, och har kunnat pricka av ovanstående på listan, vilket för mig betyder en massa mindre ångest och ger mig kraft att börja tänka och agera framåt.
Vad behöver jag?
-lära mig mina gränser, vad mår jag bra av och i vilken utsträckning. Hårfin gräns just nu vad som tar och ger energi. Komma tillbaka till lchf, där mår kroppen bäst och hjälper även knoppen att må bra. Just nu har jag gått upp allt jag gick ner i våras. Inte kul alls och jag mår inte bra. Jag behöver massa pepp där.
Vad vill jag?
-skriva! älskar ju att skriva. Vara ute i naturen. Dra mitt strå till stacken (inte bokstavligen, tror myrorna blir pist off på mig då). Jag vill skimra och sprudla av lycka och energi. Jag vill tillbaka till min början på en stark kropp jag hade i augusti. Jag vill må så bra som jag möjligt kan.
Jag beställde en bok i födelsedagspresent- en yogadagbok som jag hoppas ska hjälpa mig att under resans gång se att jag lyckas bli smidigare. Så jag inte stirrar mig blind på ett mål långt fram i tiden, för det blir för abstrakt för mig. Så den och boken Gnisselzonen är min plan att bygga upp mig själv igen. Kan verkligen rekommendera Annas bok, jag har läst näringslära men inte fattat hur det hänger ihop förrns jag läste Annas förklaringar. Kanske kan vara en julklapp till dig själv eller någon nära som behöver? Helt klart en "måsteha-bok"iaf! Kika på länken ->
http://www.bokus.com/bok/9789174018783/gnisselzonen-sa-lyckas-du-bli-av-med-trotthet-vark-somnproblem/
En till klok människa vars sida ni måste besöka är Maria Helander! många kloka tankar och tips på mindfulessövningar!!
http://www.mariahelander.se/?p=7504
Vet ni, för första gången på länge känner jag stor tillförsikt inför framtiden. Och DET är stort. Men jag vet med mig också att trots att jag inte är på topp, så kommer jag inte gå med på vad som helst längre, bara för att det är enklast för alla andra. Jag är mycket mer hållbar om jag får göra det jag är bra på. Och det kommer jag trycka på och ställa krav. Ni får gärna påminna mig om det med jämna mellanrum ;).
Nu ska jag skicka en önskan uppåt om en ny laptop, den här börjar lukta bränt så det är nog bäst att stänga av den O_O...var rädd om dig, du har bara ett liv. Puss på cyberkinden ;)
Tjingeling....
torsdag 18 september 2014
Som luften ur en ballong..
Så känner jag mig. Luften har gått ur mig totalt. Efter alla år av känslan att vara fel, avvikande och udda har jag nu fått svaret. Jag hade tydligen full pott på Asperger (otippat för mig, då jag trodde på ADD med _drag_ av autism). När jag fick svaret för en vecka sedan så kände jag mig så glad och lättad. Så himla skönt att veta att jag inte inbillat mig. Jag har inte varit lat och oduglig. Det fanns en förklaring till varför jag inte orkat som "alla andra"...
Så nu tycker man ju att det borde vara frid och fröjd när jag fått svar, eller hur!?
Varför mår jag då så jävla dåligt? Varför känner jag mig så fruktansvärt ledsen?
Jag känner hur jag sjunker djupare och djupare med ljusets hastighet för varje dag som går, trots att jag frenetiskt försöker simma uppåt. Det är ju inte direkt så att jag bestämmer mig för att det ska bli en skitdag. Jag bestämmer mig inte för att jag ska vakna klockan 03.48 av en panikångestattack som stryper luften..
Jag yogar varje morgon och andas medvetet varje dag för att ge både min kropp och själ den bästa starten. Båda två ska göra en stor skillnad i måendet. Det kanske det gör också iof, jag kanske hade legat som en blek selleri utan dom..
Just nu är jag åter igen i ett "stanby-läge". Inväntar svar från AF hur vi ska gå vidare där. Står i kö för hjälp från personligt ombud och habilitering. Väntar på att få råd och hjälp att laga bilen. Undrar hur det blir med inkomst, blir jag av med a-kassan nu? Måste jag gå till soc? Måste jag börja åka kommunalt för att ta mig från A till B? Hur ska jag orka det när jag knappt orkar gå i en affär med stora utrymmen utan att bli däckad i flera dagar?
Väntar på att V ska ha sin höstterminskrasch. Fast det är mer beredskapsläge med V, och det läget är jag i 24/7.
Och jag är så trött. Så fruktansvärt obeskrivligt trött. Någonting äter upp mig inifrån, fräter hål på min själ. Denna någonting heter stress. Det är helt omöjligt för mig att känslomässigt ta till mig att saker och ting löser sig. Det vet jag att det gör rent logiskt. Det är att inte veta HUR och NÄR som äter upp mig. Ovissheten har gjort mig ännu mer hyperkänslig för både ljud och ljus, och jag vet snart inte vart jag kan vara utan att bli helt dränerad...jag vet inte hur jag ska orka med dagen utan att krascha längre. Jag känner mig trasig..och jag vet inte om silvertejp och superlim funkar att laga mig med..
Så nu tycker man ju att det borde vara frid och fröjd när jag fått svar, eller hur!?
Varför mår jag då så jävla dåligt? Varför känner jag mig så fruktansvärt ledsen?
Jag känner hur jag sjunker djupare och djupare med ljusets hastighet för varje dag som går, trots att jag frenetiskt försöker simma uppåt. Det är ju inte direkt så att jag bestämmer mig för att det ska bli en skitdag. Jag bestämmer mig inte för att jag ska vakna klockan 03.48 av en panikångestattack som stryper luften..
Jag yogar varje morgon och andas medvetet varje dag för att ge både min kropp och själ den bästa starten. Båda två ska göra en stor skillnad i måendet. Det kanske det gör också iof, jag kanske hade legat som en blek selleri utan dom..
Just nu är jag åter igen i ett "stanby-läge". Inväntar svar från AF hur vi ska gå vidare där. Står i kö för hjälp från personligt ombud och habilitering. Väntar på att få råd och hjälp att laga bilen. Undrar hur det blir med inkomst, blir jag av med a-kassan nu? Måste jag gå till soc? Måste jag börja åka kommunalt för att ta mig från A till B? Hur ska jag orka det när jag knappt orkar gå i en affär med stora utrymmen utan att bli däckad i flera dagar?
Väntar på att V ska ha sin höstterminskrasch. Fast det är mer beredskapsläge med V, och det läget är jag i 24/7.
Och jag är så trött. Så fruktansvärt obeskrivligt trött. Någonting äter upp mig inifrån, fräter hål på min själ. Denna någonting heter stress. Det är helt omöjligt för mig att känslomässigt ta till mig att saker och ting löser sig. Det vet jag att det gör rent logiskt. Det är att inte veta HUR och NÄR som äter upp mig. Ovissheten har gjort mig ännu mer hyperkänslig för både ljud och ljus, och jag vet snart inte vart jag kan vara utan att bli helt dränerad...jag vet inte hur jag ska orka med dagen utan att krascha längre. Jag känner mig trasig..och jag vet inte om silvertejp och superlim funkar att laga mig med..
tisdag 24 juni 2014
Trötter men nöjder..
Just idag är det en sådan där extratrött dag när orken inte riktigt finns att göra mer än det nödvändigaste. Nu har jag lärt mig att det kan ta ett par dagar/en vecka innan jag repat mig efter sådana stressfyllda dagar som jag hade i torsdags när det var första infomötet om npf-utredningen.
Det gick ju bra (såklart) med mötet och jag var snabb som en iller och snodde åt mig en tid för första mötet med psykologen redan denna vecka. Har ju för sjutton väntat ett år, nu vill jag ha svar så jag kan börja jobba framåt med det som utgångspunkt. Jag behöver hjälp att lära mig min start och broms. Orkar inte braka in i väggen fler gånger. Det tar längre och längre tid att komma tillbaka för varje tapetrulle jag fastnat i. För att inte tala om hur minne och annat påverkats.
Men nog om det. Jag har ju inte bara mått dåligt, jag har på nått sätt lyckats väcka min kreativa ådra som legat i dvala ett tag. Så under helgen har jag sytt (!!), målat och skrivit på min bok. Både V och syrran fick läsa, säkra kort eftersom ingen av dom skräder orden utan säger vad dom tycker ;)
Jag tycker själv att det känns otroligt bra när jag skriver, och det är underbart att låta fantasin flöda fritt igen!
Nu verkar min medicinering äntligen ha hittat balans också, har inte varit illamående på ett par dagar nu. Bara en sådan sak hjälper ju upp både humör, lust och ork, så sakta men säkert så segar jag uppåt på må-bra-skalan. Sen har jag flera förebilder som också haft det tufft men klarat sig uppåt och framåt i livet. Kan de, kan jag, försöker jag tänka ;) . Behöver fortfarande jobba mycket med självförtroende och självbilden, men det tar sig. Jag har fler gånger känt mig stolt över mig själv och stolt över vad jag skapat med mina händer sista tiden. En självklarhet för många men ack så svårt när jag jämfört mig med andra och alltid dragit det kortaste strået.
På tal om att vara stolt så är jag sjukt stolt över min syster som sprang en kvarts mara härom helgen. Hon var bra trött efteråt men jag är så jäkla imponerad. Att ha gått från soffpotatis till att springa en mil är fan inte illa pinkat. Kände att jag själv blev sugen på att testa, så i höst ska jag jogga/lufsa/gå mitt första lopp ever. Jag startar lite mjukare med endast 5 km. Än så länge kan ju inte ens jogga mer än max 2 km i sträck, så jag behöver ta mig ut och träna flåset lite ;) . Om jag lyckas genomföra loppet så kommer det bli en enorm seger på fler än ett plan. Tror det kan bli en ordentlig skjuts för mitt självförtroende, dels att jogga och dels gå emot min sociala fobi och trängas med folk.
Nä, nu måste jag sätta mig och skriva lite på boken innan idee'rna ramlar ur huvudet. Tur ingen ser när jag skriver (förutom V men hon är ju van), måste se helt galen ut när jag sitter och skrattar högt för mig själv och knattrar i 180 på tangentbordet... =).
Här nedan är två av mina alster som jag gjorde under helgen, blev själv nöjd med dom, skön känsla!
Ha det bäst och var rädd om dig..
Tjingeling..
onsdag 18 juni 2014
Resan börjar nu..
Sitter och tittar på klockan. 14.41. Ska snart hämta V från fritids. Men jag hinner nog skriva. Tidsoptimist? jag? Noooo ;) Hoppas på att hon haft en bra dag och att dom inte frös fast i sanden på badstranden..
Min egen dag har varit rena berg- och dalbanan. Planeringen var att jag skulle åka och storhandla på Willys direkt efter att jag lämnat V på fritids. Men på väg dit kom jag på att jag ville ju kolla reklambladet först, så jag åkte hem och satte mig framför datorn.
Av gammal vana så loggar jag in på Af:s sida och börjar kolla jobbannonser. Efter nån halvtimme kommer jag på "just ja, jag skulle ju kolla reklambladet på mejlen", men hinner bara tänka tanken innan uppmärksamheten faller på jobbannonserna. Sitter och växlar mellan Facebook och jobbannonser, dricker kaffe, ryar på katterna, pratar i telefon och inser sen att det är ingen ide' att ens försöka åka och handla idag.
Hjärnan är helt tokspeedad, hjärtat slår dubbelslag med jämna mellanrum och kallsvetten kliar i nacken. Magen låter som en gammal krokodil, men jag kan inte äta. Jag är alldeles för spänd för att ens försöka få ner nåt.
Det är bara att inse att allt får vänta tills efter första mötet med npf-teamet.
Sådana här dagar är sjukt frustrerande, att bli totalt speedad i hjärnan men ändå handlingsförlamad när jag har möten med nya människor inbokat. Jag måste lära mig acceptera att jag kan inte planera in saker att göra före sådana möten, eller efter för den delen. Lite har jag lärt om mig själv och jag vet med mig att det kommer att ta flera dagar att hämta mig ifrån dagens stresspåslag.
Oavsett, så börjar resan framåt idag. Skrämmande,spännande och underbart att ana ljuset i tunneln (nej det är inte tåget,jag är inte Bear Grylls..)...fortsättning följer.
Var rädd om dig, det finns bara en DU =)
Tjingeling
Min egen dag har varit rena berg- och dalbanan. Planeringen var att jag skulle åka och storhandla på Willys direkt efter att jag lämnat V på fritids. Men på väg dit kom jag på att jag ville ju kolla reklambladet först, så jag åkte hem och satte mig framför datorn.
Av gammal vana så loggar jag in på Af:s sida och börjar kolla jobbannonser. Efter nån halvtimme kommer jag på "just ja, jag skulle ju kolla reklambladet på mejlen", men hinner bara tänka tanken innan uppmärksamheten faller på jobbannonserna. Sitter och växlar mellan Facebook och jobbannonser, dricker kaffe, ryar på katterna, pratar i telefon och inser sen att det är ingen ide' att ens försöka åka och handla idag.
Hjärnan är helt tokspeedad, hjärtat slår dubbelslag med jämna mellanrum och kallsvetten kliar i nacken. Magen låter som en gammal krokodil, men jag kan inte äta. Jag är alldeles för spänd för att ens försöka få ner nåt.
Det är bara att inse att allt får vänta tills efter första mötet med npf-teamet.
Sådana här dagar är sjukt frustrerande, att bli totalt speedad i hjärnan men ändå handlingsförlamad när jag har möten med nya människor inbokat. Jag måste lära mig acceptera att jag kan inte planera in saker att göra före sådana möten, eller efter för den delen. Lite har jag lärt om mig själv och jag vet med mig att det kommer att ta flera dagar att hämta mig ifrån dagens stresspåslag.
Oavsett, så börjar resan framåt idag. Skrämmande,spännande och underbart att ana ljuset i tunneln (nej det är inte tåget,jag är inte Bear Grylls..)...fortsättning följer.
Var rädd om dig, det finns bara en DU =)
Tjingeling
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)