De sociala reglernas vara eller inte vara...

Som jag skrivit förut så har jag insett att jag inte är så socialt kompetent som man "bör" vara i min aktningsvärda ålder (snart klubbmedlem i 40-klubben). När jag var yngre så led jag mer av känslan att sällan "passa in". Det som de flesta verkade ha fått med modersmjölken, kodspråket, nycklarna till en fungerande social samvaro, det fick jag lära in. Genom att själv göra mig till en tapetblomma (ni vet en sån där anonym 70-tals brunorange blomma) kunde jag ibland lära mig genom att iakta min omgivning. Och nu ska vi inte blanda ihop uppfostran och social kompetens, för väluppfostrad och artig, det var jag, det såg mamma till. Hur som helst så var det ibland jobbigt och jag ville helst inte synas eller höras för mycket för då kanske det skulle märkas att jag inte kunde kodspråket. Självklart så tabbade jag mig flera gånger, det syntes på de stela leenden jag fick att det jag sagt eller gjort inte "passade sig". Men någonstans under tidens gång har jag trots allt anpassat mig så mycket att jag nästan glömt bort vem den riktiga Lillan var...

Sen fick jag då en dotter för elva år sedan. När hon kom till världen så föddes även jag på nytt. Sakta men säkert började mitt riktiga jag skava mot den mallen jag tryckt in mig i. Och jag trivdes inte alls till slut med den jag blivit. En jävla torris, som inte vågade säga varken bu eller bä. Numer vågar jag säga både bu,bä och dra åt helvete. För även om jag inte är eller beter mig som alla andra så är jag lika mycket värd. Och jag har ett jävla stort hjärta för den som inte trampar på det (dom kan gärna dra åt helvete).

Jag har undrat lite över vad som händer med en del människor när dom passerat nån typ av åldersgräns. Man får inte göra si eller göra så, eller ha en viss typ av kläder längre....WHY!!??
Skit samma om jag har rynkiga knäpåsar, övermogna tuttisar och celluliter på låren. Ska jag då behöva gå klädd i heltäckande overall bara för att inte stöta mig med omgivningen??
Och nu menar jag inte att jag skulle sätta på mig tros-korta kjolar och urringning ner till naveln, det skulle jag inte känna mig bekväm i oavsett ålder. Men en del i min åldersgrupp verkar komma in i nåt läge där dom köper matchande top/blus med kofta, kjolar och byxor, allt i trista färger. Vafan är det för fel på FÄRG? Jag älskar starka färger! Jag har en väninna som jag är grymt avis på, hon har alltid så underbara färger och mönster på sina klänningar, eller ja alla kläder. Ja Sweetie, det är dig jag menar! ;)

Jag förstår inte den här gråtrista perioden alls, den färgar (haha) av sig på beteende också verkar det som. Humorn lyser med sin frånvaro...
Om min dotter är jätteglad och vill att jag ska hoppa och skutta med henne på väg till skolan då gör jag det. För varför ska jag ta bort hennes glädje för att det inte passar sig att jag som vuxen gör så?
Eller som en gång då vi hade en kaja som gick lite konstigt framför oss, då sa jag "den kanske är jättebajsnödig" och V nästan vek sig av skratt (precis min avsikt en kämpig morgon), bara det att föräldern som gick snett framför oss såg helt chockad ut. Får man inte säga bajs?? Eller skoja med sitt barn? Det kanske finns regler för hur och vad man får skoja om? Vid sådana tillfällen måste jag faktiskt bita mig i tungan så jag inte säger nåt än värre...eller som då, just då hade jag lust att smyga fram och väsa *baaajssss* i örat på den chockade föräldern....

Idag kom vi iallafall fram till att de flesta "normalisar" inte har någon humor alls. Torra som fnöske. Eller som V uttryckte det om de var kex skulle de vara så torra att man inte ens vill äta dem...
VARFÖR måste allt vara så jäkla stramt??
Jag verkligen avskyr den där stramheten som syns hos en del människor. Om dom försökte le så skulle arslet spricka...VAD vinner man på att leva med den fasaden? Att allt ska SE bra ut och ta sig bra ut för omgivningen?

Hur vore det att leva på riktigt och njuta av äkta skratt istället?! Det ger så jäkla mycket mer livskvalite' än den dyra duken från Cervera eller den senaste TV-modellen...jag lever hellre i lycklig visshet att min dotter är glad över att ha en "knasig" mamma som hon kan skratta tillsammans med, än försöker leva upp till omgivningens krav på hur man är som vuxen. Att jag stundom har morbid och knäpp humor gör mig inte till en ansvarslös förälder. Aldrig.


Jag har insett att jag aldrig någonsin kommer få plats i en mall igen. Nu kan jag bara växa utåt..dit jag ska, dit som jag är menad att vara. Vart det blir får tiden utvisa. Det är ju ingen ide' att sticka under stol att det är min flummiga sida som växer sig större. Ju fler aha-upplevelser jag får desto närmare målet kommer jag. Men det är en bra bit kvar och några pusselbitar saknas än.
Det viktiga är att jag vet att är älskad för den jag är, med hela mitt flummiga spektra. Jag har äntligen förstått det nu. Och det gör mig starkare och modigare så jag kan utvecklas. Så tack mina fina vänner för att ni finns och hjälper mig att växa!
Nu ska jag parkera min söta lilla (nåja) ändalykt i soffan..satan nu har jag väl missat New girl!!
Ta hand om dig, det finns bara en DU. Puss i ljumsken och nyp på kinden, eller om det var tvärtom? Äh, välj själv! Det bjuder jag på ;D
Tjingeling