Den lilla "Bönans" resa...

6/6 Sveriges nationaldag och jag väntar in syrran och svågern som ska plocka upp mig på väg till Uppsala. Viktorias pappa har precis klivit in genom dörren, han ska bo här med V och katterna för det blir minst förändring på det sättet. Känns skönt att V får vara där hon är mest hemma och trygg, men en aning jobbigt att mitt ex ska in i mitt privata revir. I det stora hela är det ju petitesser men jag känner mig ändå lite obekväm. Saken är som så att Tilde lyckats pluppa ut två kattungar dagen innan, (så idiotiskt att jag inte insåg allvaret och klippte bollarna på Santos tidigare,fullkomligt nonchalant gjort) vilket föranledde en ordentlig formsvacka mellan mig och en av dom viktigaste i mitt liv. Snacka om helt fel tillfälle liksom att gå runt med en kall klump av oro i magen. Hade jag nu lyckats förlora min allra bästa vän/syster och tillika den främsta djurvän jag vet? Oftast så struntar jag fullkomligt i vad folk tycker och tänker om mig. Det är bara vad de viktigaste människorna tycker som räknas och just nu visste jag att jag inte stog i god jord för att jag varit så urbota klantig...men jag borde också vetat bättre än att tro att det skulle vara "döden" för vår starka vänskap(speciellt NU), som hittils hållt i vått och torrt. Timingen var ju perfekt också för "tant sur"(fniss..flåt;D) ringde precis när syrran kliver ur bilen nere på gatan. Tänk vad lite som behövs ibland för att allt ska kännas bra igen. För mig räckte det med att höra rösten i örat för att klumpen av rädsla skulle förvinna som i ett trollslag. Nu kunde jag åka iväg till Uppsala med ny styrka i stegen <3

Väl i Uppsala blev det som vanligt en stunds väntan i dagrummet och en hel del prat om rum. Min svåger hade från början blivit lovad ett eget rum av starka personliga skäl som jag inte tänker gå in på här, bara det att förra gången när vi var här så fick vi höra att inga rum fanns att få alls. Så svågern trodde ju inte på att han skulle få nåt eget nu heller varpå han utbrister "vafan, jag ligger ju hellre med Lillan än Torsten".............. :O !!! Jag kan tillägga att jag nästan kissade ner mig av skratt när poletten trillade ner hos svågern vad han hade sagt. Herregud vad vi skrattade, fick ju knappt luft till slut...nu slapp han ju ligga med mig, han fick eget rum hahaha ;). Jag fick dela rum med en äldre kvinna som tack o lov var tystare än den förra. Hade turen att få en helt underbar sköterska som pysslade om mig, hon skrattade när jag lyckades ta slut på allt (toapapper, tvål och nåt mer) och fick ringa på henne och be om nytt, "såvida jag inte kört slut på dig också"sa jag, varpå hon nästan vek sig dubbel av skratt och vacklade ut ur rummet...jag hade uppenbarligen denna gång valt humordörren i en lite utsatt situation. Vilket jag tycker är ett betydligt skönare sätt att handskas med livet...

7/6 Opdagen blir jag väckt i gryningen för en andra dusch med sterilsvamp (jag hade ju tagit slut på Hibiscruben), sen på med opkläder och ner i sängen. Skrev ett kort meddelande till svågern "NU KÖR VI"och sen bar det av ner i salen. Hur skönt som helst att bli inbäddad i värmedyna och täcke!
Sen fick jag nånting insprutat och så minns jag inget mer.
Vaknade så sakteliga av lite olika ljud runt i kring och kände att det minsan inte var lika varmt längre :/. Och jag tänkte "vafaaan, blev det ingen op nu heller"...ända tills en sköterska kom fram och frågade hur jag mådde. Första känslan var att halsen var helt svullen (shit, har jag snarkat nu igen?)och att min underläpp var fläskig. Magen kände jag inte av förrän jag försökte byta ställning, det var inte skönt. Då fattade jag att det var klart och frågade vad klockan var. Oj, den hade hunnit bli halv fyra på eftermiddan!!! Efter nån halvtimme började jag visst bli lite för pigg för post-op så då ringde dom upp till avdelningen att dom kunde hämta mig. Vi svängde förbi svågern som fortfarande såg lite groggy  och chockad ut, det var han nog också för han sa "jaha, är Lillan här" i väldigt frågande ton. Det tar några sekunder extra när man har lite (lr mycket) morfin i kroppen. Men han log lite snett och sa att han drömt så konstigt och sen vaknade han här, lite förvirrat. "Nu åker jag upp till avdelningen, vi ses där sen" sa jag och gjorde peacetecknet. I hissen på väg upp sa jag till sjuksystern att jag tyckte han såg så chockad ut och hon säger, "men vet du vad, du ser helt oförskämt pigg ut människa så det är inte konstigt"!
Väl uppe på avdelningen fick jag kliva ur sängen, fyfan så skönt att få ställa sig upp, även om benen var skakiga efter sängläget hela dan. Det stramade en del i magen och ryggen, men gjorde inte så ont (än). Kände mig mer misshandlad och full med blåmärken inombords än någon skärande smärta som jag hade förväntat mig. Läkarna hade förklarat att jag skulle få ett snitt ca 8-10 cm långt i bikinilinjen och sen blir det fyra mindre hål för instrumenten. Eftersom jag är lite...låt oss säga knäpp, så bad jag ju att dom skulle fotografera. Lite dålig bild kanske, men på skärmen ser man iaf min insida och en skymt av njuren..nånstans. Jag vet faktiskt inte vilket av kladdet som syns som är njuren.

Hur som haver så var större delen av min mage inpackad i diverse omslag och så hade jag två tunna slangar ca 45 cm, som gick rakt in i magen till"hålet" där njuren suttit. En såkallad painbuster, en boll med morfin som hela tiden pyttsar ut en jämn dos där det gör som mest ont. På fredagens morgon vaknade jag rätt pigg och hungrig som en varg, och rätt mycket mer ont än dagen innan. Det visade sig att mina slangar läckt så jag skulle få svälja extra morfintabletter så jag slapp ha ont. Och det var ju skönt tyckte jag och tillbringade dagen med att äta som en häst, dricka som en kamel och strutta runt med min bästa kompis gåstolen i min jättesexiga outfit ala sjukhus,beiga stödstrumpor och stor vit skjorta med glipor mellan knapparna. Mötte såklart andra patienter i olika grad av läkning och man nickar lite lätt igenkännande mot varandra efter sisådär tredje mötet...
När kvällen blivit tio kom då ronden, då hade jag börjat känna mig ganska spänd i magen och lite lätt olustig. Läkarn tittade på op-såren, tyckte det såg fint ut. Att magen kändes spänd till bristningsgränsen berodde nog på att tarmarna legat i ett stilla morfinrus lite för länge och det var ingen fara med det tyckte doktorn. Tio minuter senare gör jag en god imitation av exorsisten. Jag kan tala om att det gör grönjävligt ont att spy med ett så färskt op-snitt. Det liksom skar och brände som eld samtidigt, så jag trodde att det gått upp i sömmarna :(. Som tur var så hade jag rummet för mig själv den natten, fick medicin mot illamående var femte timme så att jag skulle behålla vattnet jag drack iaf. På lördagen bestog min diet av ett stycke knäckemacka och ett glas nyponsoppa till frukost,lunch och middag. Det var det enda jag kunde tänka mig att ens försöka svälja. På eftermiddan blev jag förvarnad att jag skulle få en rumskompis lite senare. Ööösch, tänkte jag, vill inte dela rum med någon när jag känner mig så ynklig. Mådde fortfarande illa men jag hade hittat en rutin att jag åt tjugo minuter efter att jag fått medicin för illamående, och sen tog jag en promenad i korridoren innan jag blev för snurrig igen. Och morfintabletterna vägrade jag att ta, fyfan. Jag tar hellre smärtan, den kan jag hantera. Verkligen hatar att må illa!

Så dök då min nya rumskompis upp. Vilket visade sig vara rumskompisen FROM HELL! Ok, jag VET att man har ont efter en operation, jag var ju där själv för bara några dagar sen. Och visst kände jag mig ynklig när jag mådde som sämst, men aldrig att jag skulle gnälla så som denna människa gjorde. "ajajajajajaj"...."ojojojojoj"..."stööööön".."hallå,hallå..jag har oooont". Det fick jag lyssna till de närmsta 15 timmarna. Hela tiden. Det blev aldrig tyst på andra sidan skynket. Jag säger bara en sak, personalen var SÅ jäkla duktiga, mjuka,lugna och ett enormt tålamod med denna människa. Klockan sex söndag morgon, utan en tillstymmelse till sömn annat än korta slumrar, kände jag hur jag själv skulle kunna skriva in några punkter på motivlistan för mord. Självklart förstår jag att alla hanterar saker olika, men att sjunka så lågt (definitivt lägre än glocalnet!) i  självömkan är fanimej obegripligt,speciellt då människan ifråga fått en chans till ett nytt liv med sina nya organ!
Gnällandet högt och lågt fortsatte, jag är helt förundrad över att sjukvårdarna orkade med all skit dom fick. Minst fem-sex gr/timme ringdes det i klockan. Ibland bara nån minut efter att sjuksyster varit i rummet. Och så lärde hen sig mitt namn också..så nån sömn under dagen var ju inte att räkna med. Tack o lov fick jag besök av Bella och finaste lilla Oliver. Tyvärr var jag nog inte den gladaste laxen att hälsa på direkt,så in i norden trött. Men så välbehövligt att få lite rena energier utifrån. Och goa pussar från lilla O. Jag är rätt övertygad om att det gav mig den kick jag behövde för att det skulle vända. Och att jag vägrade ta dom där jäkla morfintabletterna. Alvedon funkade ju så varför ta morfin om jag inte behöver?
Svågern hade också haft en svacka samtidigt, vi hade hörts lite med sms, men det var så sakteliga på väg åt rätt håll. En sköterska kom på att fråga på måndagen hur det var med toalettbesöken, hade magen min kommit igång? Njaa, det kan jag inte påstå direkt. Kissar gör jag som en gnu, men inget mer. Så hon gav förslaget att jag skulle få nåt som löste (haha) problemet. Lider ni av förstoppning nån gång kan jag meddela att katrinplommonjuice IS DA SHIT! Löser ALLT! Bokstavligen. Och en rumskompis from hell hjälper också till så man kommer hem fortare. Jag vet inte, jag kanske är hård, men jag fattar inte hur man kan se allt så svart och vara så gnällig när man levt vid dödens rand och fått en ny chans? Borde man inte vara lycklig då? Som min svåger t ex, han mådde skitbra och trots smärtorna, var han toklycklig!
Hur är man funtad om man blir som min rumskompis? Eller har man levt gömd bakom sina sjukdomar sålänge att utan dom vet man inte hur man ska hantera livet..? För tyvärr så uppfattade jag denna människa så, att hen gömt sig och använt sig av sina sjukdomar för att slippa ta ansvar och få sin vilja fram genom utpressning. En helt underbar sambo hade hen. Måste ju ha ett hjärta av platina för att kunna leva med detta gnällmonster. Det är säkert hemskt att skriva såhär, men det skiter jag i, det är min blogg och jag har rätt till min åsikt.
Måndagen var jag tillbaka på banan igen, knatade runt i korridoren mest hela dagen, försökte undvika mitt rum i mesta möjliga mån. Så himla skönt att kunna äta nästan som vanligt igen OCH få behålla maten!
Senare på dagen drog sjuksyster ut slangarna ur min mage, fasen vilken skön frihetskänsla att slippa ha begränsat rörelseutrymma! Det var en ganska skum känsla när hon drog ut dom, gjorde inte ont direkt, kändes mer som en konstig kittling när dom gled över mina inälvor och ut.
På kvällen så pratade jag med personalen om det möjligtvis fanns nåt annat alternativ än att sova i mitt rum och vi kom överens om att dom skulle köra min säng ut till dagrummet om det blev överjävligt även denna natt. Det bev det, så strax efter midnatt gav jag upp och ringde på systrarna och fick sängen flyttat. Shit vad hen skrek en massa fula ord,och jag var visst en riktig svikare tydligen! Jamen, jaha, jag visste inte att jag låg inne för att behaga och vara till stöd för hen, det måste jag ha missat :O! Att jag själv var nyopererad och behövde sömn och omsorg också fanns visst inte på hens karta...
Det var så jäkla skönt att bli utskriven och få åka hem på tisdagen så ni anar inte. Grät en skvätt av glädje i bilen på vägen hem, snart skulle jag få kramas min lilla skrutta!
Gråta fick jag göra mer när jag kom hem, för i köket stog en överaskningspresent från svågern, en diskmaskin. Jag stog nog och tjöt en bra stund innan jag kunde få styr på mig själv....en diskmaskin är liksom en dröm jag tänkt spara till. Avskyr att diska, så jag gör det sällan haha ;). Nu kommer min diskbänk att få vara ren och fin oftare iaf, det tackar jag för!
Nu har jag varit hemma i tre dagar, och visst är det skillnad att känna sig stark efter promenaderna i korridoren på sjukhuset. Så jättestarkt är jag ju inte riktigt än, det märktes idag när jag tog en promenad ute. Tror att pensionärerna på Lugnet hade lätt kunnat rejsa förbi mig med rollatorn...men, sakta men säkert kommer jag att ta mig tillbaks. Svågern skickade sms igår att läkarna aldrig någonsin sett så bra värden på en mottagare och han tackade för en grym böna ;). I vanliga fall brukar man ligga kvar 2-3 veckor som mottagare, men svågern fick komma hem idag! Åtta dagar efter op. Fyfan va gött! Nu är det bara att leva livet och njuta fullt ut! Själv ska jag krypa ner i säng, fan snart morgon ser jag..har visst suttit ett tag O_o...lätt att glömma tiden när datorn bråkar med en. Den ville inte lägga in bilderna jag ville ha med. Lyckades bara med op-bilden tyvärr. Men nu är denna saga om den lilla "bönan" slut och det är dags att nanna..
Ta hand om er, ni har bara ett liv...
Tjingeling

P.S  Nu har jag fått råd hur jag ska få in bilderna så nu kommer dom på rad här nedanför ;)

Och så ska jag tillägga att det bästa med att komma hem på tisdagen var att överraska min lilla älskling och hinna vara med p skolavslutningen på onsdagen!