Alltså, hur gör man? Och vad gör man? Jag är helt kass på det där...för att inte tala om de "signaler"som skickats mot mig som jag inte fattat men andra uppfattat. Kan ju bara undra hur många fina killar jag gått miste om för att jag är blind och trög..
Det är ju rätt knäppt, för annars är jag ju hyperkänslig (ni som känner mig vet vad jag menar) för hur folk mår och om signaler skickas mellan andra människor. Men när det gäller mig själv är jag oftast trögare än sirap. Blir så arg på mig själv ibland när självbilden svajar, att jag inte vågar tro på det jag själv ser/upplever utan att få det bekräftat av någon annan att det är så...
Fast vissa gånger klarar jag mig bra...eller ja,fattar poängen iaf =). Som den gången jag var på Willys och storhandlade och verkligen kände hur någon studerade mig intensivt. Såklart så börjar jag kika runt min omgivning och möter blicken från en ung man runt 20-25 som jag först valde bort som den "skyldiga" till den brännande blicken. Det tog ett par "ögonmöten" innan poletten trillade ner att det var nämda unge man som skickat blickarna. Vad gör Lillan då? Går hon fram och inleder ett samtal över den frysta broccolin? Neeejdå, inte Lillan, hon böjer sig djupare över vagnens innehåll och hastar (leende förvisso) iväg ut från affären...visserligen med lite smekt ego, men inget mer.
Jag vet att min bästa killkompis tyckte att jag var flirtig när vi lärde känna varann, men det han ansåg vara flirt är min vanliga retsamma natur..jag skämtar mycket och med de flesta och har ofta en retsam glimt i ögonen. Är det samma sak som att flirta?
Hur gör DU när du flirtar?
Och hur fasen inleder man ett normalt samtal med en främmande männsika man fattar tycke för? Är det hemskt av mig att önska att ett förhållande spricker (såja andas lugnt, spotta ut kaffet du satte i halsen, det är ingen du känner ändå..) för att jag själv önskar mig denna människas sällskap?
Usch, vad hemsk jag är hahaha. Kan ju bara hoppas att förhållandet ifråga håller annars skulle jag må skitdåligt för att jag önskat att det skulle spricka. Jag ska rikta in mig på singlarna istället...
Vafan, Johhny Depp är ju singel nu, jag kanske ska lägga in en stöt, eller vad säger ni?Varför sikta lågt när man kan sikta jääävligt högt?? ;D
Skämt åsido. Jag börjar känna mer och mer att jag saknar någon att dela åtminstone varannan helg med till att börja med. Och ha sex med, det är fan så tråkigt att agera vägvisare själv efter ett par år, man känner ju till varenda jäkla kurva :/. Fast just för tillfället känner jag mig inte så lustfylld såhär tätt inpå operationen, tror inte mina op-sår skulle tacka mig om jag började leka elitgymnast i sovrummet. Men alla sår läker ju till slut och jag vete fan om jag har lust att tillbringa ännu en höst som singel...samtidigt så känns det inte som att jag har tid och ork att lägga på någon annan än V, hon behöver fortfarande en hel del hjälp både till vardags och i skolan till hösten. Var hittar man en sån människa som klarar av mitt liv som sällan blir som planerat?
Jag vet att en del reagerat när jag sagt att jag skulle få svårt att träffa någon som har barn "du har ju barn själv, är inte det orättvist". Jo, det är det säkert, men jag skulle inte orka vara en bra bonusmamma för det krävs oftast dubbelt av mig som förälder redan nu. Men som min bästa väninna Bella sa "med rätt människa blir ingenting jobbigt". Det är säkert sant, jag har bara inte den erfarenheten från mina tidigare förhållanden. Det sista som lämnar människan är hoppet sägs det, och jag ska väl inte ge upp riktigt än. Nästa år har jag varit singel i 10 år! Jag vet inte om jag ska tycka det är deprimerande eller starkt att jag klarat mig själv så länge, lite av båda känns det som...
Min underbara mormor tyckte jag skulle fortsätta vara själv för jag klarar det så bra utan en "karl som stör" ;), men när jag ser lyckan hos mina underbara vänner så föds ju önskan att själv få känna så..
Om jag om tio år till fortfarande är singel kan jag lika gärna klara mig utan sällskap ;)
Så, nu har jag gnällt lite, nu ska jag skriva nåt som fick mig att skratta gott!
Jag berättade för V att svågern inte har känsel i sin nya njure, han skulle kunna sitta och klappa på den uta att känna nåt (annat än i huden då). En stunds eftertanke senare frågar hon med glitter i ögonen om svågern blivit som en mänsklig vodoo-docka.."om nån slår på njuren, får du ont då mamma"? hahahaaa, God i hope not!
Med det säger jag gonatt! Var rädd om dig, det finns bara en av dig =)
Tjingeling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar